Virkning
När jag var liten lärde min farmor mig att virka, hon lärde mig massor med andra saker också, spela 500, poker (kommer inte ihåg hur idag), och innan jul kände jag att jag skulle vilja prova att virka igen. Så jag bad min kompis mamma visa mig hur man gör.
Det var på julafton – nu är jag fast, jag är inne i en virknings mani, jag känner en glädje när jag skall hem, hem till virkningen, efter jag gjort mig en kopp te, sätter jag mig ner och börjar virka – ojojoj, det är som jag kommer in i en zon, jag glömmer nästan att äta, jag är ovillig att lägga ifrån mig det, får tvinga mig till det när urinblåsan håller på att brista.
Jag virkar och virkar, sitter som en skräddare i soffan och när jag skall ta mig från soffan till köket t.ex. så fungerar inte benen ordentligt, de har somnat, nästan så jag knäar mig själv, lika är det med ögonen eftersom jag fokuserar så på det jag har i händerna – det blir svårt att fokusera när jag skall titta på TV eller läsa.
Men hur underbart det är, min första halsduk är snart färdig, jag har inte lärt mig hur man gör vackra hörn eftersom min halsduk är lite vind och skev, men jag ÄLSKAR den, jag ÄLSKAR min rosa halsduk med en grön rand. Den skall allt få lite mer dekorationer, men det är ett älskat projekt.
Att ha ett kreativt projekt på gång är nödvändigt för mig, fundera ut olika lösningar, arbeta med olika material, färger, strukturer/konsistenser, när det är färdigt måste jag leva med det ett tag, känna av om jag verkligen är klar!
Har broderat ett par olika brevmärken, ett som jag önskade ge till Birgitta i min ICA närbutik, hon har inte varit där under helgerna så jag har gått med bokmärket i väskan, färdigt att ge henne så snart jag ser henne igen. I går eftermiddag träffade jag henne, och när jag betalade för min juice och mjölk gav jag henne bokmärket – och hon blev jätteglad och lite rörd tror jag, jag fick en go kram, vi pratade lite om vad vi läste och sedan gick jag hem med ett otroligt varmt och glatt hjärta.
Jag skapar för mig, men jag ger gärna till andra, OM det är så att jag känner att det passar deras själ. Låter lite ”flummigt” kanske, men så är det. För mig är det ”levande” saker och det är viktigt att det kommer till rätt användning.
Jag älskade att vara hos min farmor, att sitta tillsammans med henne vid köksbordet med den gröna duken, men ett tallriksunderlägg under min kopp varm choklad, sitta där och doppa rostat bröd med hennes Findus apelsinmarmelad från glasburken med den röda etiketten. Farmor brukade sitta mitt i mott mig och lösa korsord med ett vaktande öga på brödrosten.
När de inte finns längre kommer det frågor som jag glömt att ställa, jag har Farmor och Farfars fotoalbum som jag passar, det är något speciellt att se sina ”tidigare” släktingar, att se att jag har ett band till min Farmors mamma, och hennes mamma, att se foton från Farmors barndomshem, aktiviteter som hon var med i, när Farfar låg på ”lungsanatorium” i Boden, där det sitter i solstolar i sina vinterpälsar med filtar svepta runt sig. De är en del av mig, en del av mina ”rötter”.
Kanske är det så att jag kan lära en liten tjej eller kille att virka senare i livet, så den traditionen med handarbete inte dör ut, för det är givande på många olika sätt, det är alltid roligare att få något som är handgjort med dig i tanken.
Tack Farmor Karin för att du lärde mig virka och allt det andra som du gav!
När jag var liten lärde min farmor mig att virka, hon lärde mig massor med andra saker också, spela 500, poker (kommer inte ihåg hur idag), och innan jul kände jag att jag skulle vilja prova att virka igen. Så jag bad min kompis mamma visa mig hur man gör.
Det var på julafton – nu är jag fast, jag är inne i en virknings mani, jag känner en glädje när jag skall hem, hem till virkningen, efter jag gjort mig en kopp te, sätter jag mig ner och börjar virka – ojojoj, det är som jag kommer in i en zon, jag glömmer nästan att äta, jag är ovillig att lägga ifrån mig det, får tvinga mig till det när urinblåsan håller på att brista.
Jag virkar och virkar, sitter som en skräddare i soffan och när jag skall ta mig från soffan till köket t.ex. så fungerar inte benen ordentligt, de har somnat, nästan så jag knäar mig själv, lika är det med ögonen eftersom jag fokuserar så på det jag har i händerna – det blir svårt att fokusera när jag skall titta på TV eller läsa.
Men hur underbart det är, min första halsduk är snart färdig, jag har inte lärt mig hur man gör vackra hörn eftersom min halsduk är lite vind och skev, men jag ÄLSKAR den, jag ÄLSKAR min rosa halsduk med en grön rand. Den skall allt få lite mer dekorationer, men det är ett älskat projekt.
Att ha ett kreativt projekt på gång är nödvändigt för mig, fundera ut olika lösningar, arbeta med olika material, färger, strukturer/konsistenser, när det är färdigt måste jag leva med det ett tag, känna av om jag verkligen är klar!
Har broderat ett par olika brevmärken, ett som jag önskade ge till Birgitta i min ICA närbutik, hon har inte varit där under helgerna så jag har gått med bokmärket i väskan, färdigt att ge henne så snart jag ser henne igen. I går eftermiddag träffade jag henne, och när jag betalade för min juice och mjölk gav jag henne bokmärket – och hon blev jätteglad och lite rörd tror jag, jag fick en go kram, vi pratade lite om vad vi läste och sedan gick jag hem med ett otroligt varmt och glatt hjärta.
Jag skapar för mig, men jag ger gärna till andra, OM det är så att jag känner att det passar deras själ. Låter lite ”flummigt” kanske, men så är det. För mig är det ”levande” saker och det är viktigt att det kommer till rätt användning.
Jag älskade att vara hos min farmor, att sitta tillsammans med henne vid köksbordet med den gröna duken, men ett tallriksunderlägg under min kopp varm choklad, sitta där och doppa rostat bröd med hennes Findus apelsinmarmelad från glasburken med den röda etiketten. Farmor brukade sitta mitt i mott mig och lösa korsord med ett vaktande öga på brödrosten.
När de inte finns längre kommer det frågor som jag glömt att ställa, jag har Farmor och Farfars fotoalbum som jag passar, det är något speciellt att se sina ”tidigare” släktingar, att se att jag har ett band till min Farmors mamma, och hennes mamma, att se foton från Farmors barndomshem, aktiviteter som hon var med i, när Farfar låg på ”lungsanatorium” i Boden, där det sitter i solstolar i sina vinterpälsar med filtar svepta runt sig. De är en del av mig, en del av mina ”rötter”.
Kanske är det så att jag kan lära en liten tjej eller kille att virka senare i livet, så den traditionen med handarbete inte dör ut, för det är givande på många olika sätt, det är alltid roligare att få något som är handgjort med dig i tanken.
Tack Farmor Karin för att du lärde mig virka och allt det andra som du gav!
(Bild lånad från annan blogg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar