Om idag inte var en ändlös landsväg
och i natt en vild och krokig stig
om i morgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns

Men bara om min älskade väntar
om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mej
kan jag bli den jag var igår

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet
Jag kan inte säga sorglösa ord
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan
Kan inte minnas vem jag var igår

Men bara min älskade väntar
om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mej
kan jag bli den jag var igår

Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningssolens sken
Men då ser jag i min älskades öga
En skönhet större än allting som jag ser

Men bara min älskade väntar
om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mej
kan jag bli den jag var igår

Totta: Duetter

Vad hände

Jag kom upp för trappen för att gena via vinden för att komma till min lägenhet, när jag stannade framför mitt vindsförråd och helt plötsligt hade jag börjat dra ut allt för att sortera och rensa, jag hade tvätt igång i tvättstugan och jag drog ut det mesta ur mitt förråd, svetten rann ner för huvudet, T-shirten var blöt runt kragen. Jag började tvätta klockan 13.00 och jag slet som ett djur med båda uppgifterna som jag satt mig.

När jag slutade var klockan sju, lägenheten såg ut som ett sopberg och jag hade ordentlig träningsvärk, det gjorde väldigt ont, har inte speciellt mycket muskler i mina armar eller i min rygg, och det var mer ren envishet än styrka som gjorde att jag kunde bära ner det mesta för att kasta det i soprummet. Jag tog en varm dusch och lite kräm på och höll mig varm resten av kvällen, var super trött!

Jag vaknade vid 9.00 i morse, men låg och drog mig, gosade med Olivia som var lika trött som jag, det var svårt för henne att komma till ro med mig springande hit och dit. Hon var med mig uppe på vinden och nästan överallt där jag var, var hon, fick ingen eftermiddags lur. I dag så fick hon ingen heller - för äns nu, har plockat i ordning tvätten, plockat undan alla saker, packat fyra kartonger med kläder som inte passar mig längre, som jag sedan bar upp på vinden. Följde med Marie till ICA Maxi och pantade alla mina PET-flaskor, det blev 175 kr!!!

Nu har jag ätit en sen middag, honungsglaserade kamben och sallad, mumsigt!

Jag är djupt imponerad av mig själv att jag stor städat (har lite kvar) lagat middag både igår och idag, gjort något jag skjutit upp i över ett år, nu är det jätte fint på vinden och jag har fått mer rum att fördela om mitt förvar i lägenheten, jag är förvånad, vad hände?! Vart kom alla denna kraft från? Hur kommer det sig att jag kan göra detta nu men det är annars hur svårt som helst att motivera mig själv att gå ner med soporna?!

Jag är så stolt över mig själv och vad jag presterade denna helg!

"Today I am canceling mess! Getting rid of confusion that's been hanging around like cobwebs on my celing. I am releasing my soul from tiredness and antiquated, meaningless crap! Stepping out of traps that have long been rusted. I'm doing like some companies do when reorganizing, forgiving debts, writing off losses, and establishing good credit for myself. There are simply some things that need to be written off. Some people too!!"

Reverend June Gatlin

Då tappade jag bort mig

När jag var 14 år förlorade jag min lille syster Jenny, hon blev sex år, påkörd av en bil när hon och en kompis skulle gå och köpa glass, det var 1984, 24 år sedan, men jag upplever det som om det finns runt mig ständigt, jag tänker på Jenny minst en gång per dag. När mamma sa att det var 24 år sedan hade jag svårt att förstå det. Det finns tillfällen då jag faktiskt är tacksam att hon är död, det låter makabert – elakt, men det jag menar är att det värsta har hänt, jag har redan förlorat henne så jag behöver inte uppleva det igen.

Jenny föddes 1978, jag är åtta år äldre, hon blev min levande docka och jag tog en aktiv del i hennes skötsel, när hon föddes hade hennes lungor inte utvecklats sig ordentligt så hon fick ligga i kuvös, hon hade också fel på njuren så hon tog medicin för det, men hon sprudlade av livsglädje, mod och kärlek, Jenny lärde mig att älska förutsättningslös och gränslöst. Det modet hon hade smittade av sig, gjorde mig modigare, saknaden av henne är akut och rå, jag undrar hur hon skulle se ut, hur hon skulle ha varit och vart jag skulle vara om hon fått leva. Samtidigt finns lättnaden att hon är död, jag kan inte förlora henne igen!

Hon är Ängeln i mitt liv, hon är kärleken, modet och styrkan, mitt lilla pyre, min lilla syster hur jag älskar dig.

Det är här mitt liv försvann, det var här allt föll, det var här jag började tappa taget. I så starkt behov av kärlek försökte jag köpa den. Samma år som Jenny dog, flyttade min bästa kompis Anna tillbaka till Stockholm, jag började umgås med underbara Janne, han var min trygghet, han var min mittpunkt, han var den jag höll tag i, vi gick långa promenader med hans hund Molly, vi pratade om allt, han fanns där när ingen annan kom fram, han fanns där i tyst stryka. Vi förlorade varandra när jag flyttade till Örebro för att gå Estetisk praktisk med inriktning på teater, han flyttade tillbaka till Finland, jag saknar honom, han fattas mig, jag undrar vart han är och hur han har det.

I Örebro försökte jag ta mitt liv första gången, det slutade med en ambulans färd in till Örebros akut där ambulansmannen försökte hålla mig vaken och berättade hur trött han var på att unga människor försöker avsluta livet, de som har så mycket. Jag magpumpades, fick dricka kol och sedan lades jag in på psykiatri avdelningen. I det rummet var det bart, ingen spegel, bara en plåt, jag kunde inte öppna fönstren eller dra upp persiennerna, det fanns inga kablar eller snören och de kom in och kollade mig en gång i timmen. Jag var där tillsammans med en kille som bränt ner sina föräldrars hus, med mamma och pappa i huset, jag satt bredvid honom och åt korv och potatismos. Jag ville desperat därifrån.

Den dagen jag blev utskriven gick jag hem via slottsparken, det var tjockt med vit snö på marken och på björkarna, belysningen på slottet är så vackert att det värker i mitt hjärta, jag blir tagen av livet, jag blir tagen av tystnaden, klarheten och möjligheterna. Min mamma och syster kom till psykiatri avdelningen, de hjälpte mig att komma ut, mamma bjöd på Kina mat och sedan åkte de tillbaka till Göteborg. Det var skönt, jag ville vara själv.

Där efter hade jag svårt att hitta tillbaka till den personen som skulle vara jag, 1985, jag började aktivt ”köpa” kompisar eftersom jag inte trodde att jag dög som jag var, jag hittade på historier, ljög, kände av vad andra ville ha av en kompis och gjorde mitt bästa för att ge dem det de önskar. Jag försvann, längre och längre bort från mig själv.

1988 var det slut på Gymnasiet, åter dags att lämna de vänner som jag skapat där, jag kom tillbaka till Göteborg, ensam, inga vänner, inneboende hos min syster eftersom min mamma inte hade plats för mig, bostadslös, arbetslös, jag började jobba som barnskötarvikarie, men så hittade jag en annons i DN om en familj i Australien som önskade en barnflicka, jag sökte och i april 1988 åkte jag till Melbourne, Australien, där börjar min värld att öppnas, för första gången blev jag del av en familj, för första gången räknades jag, sågs jag, när jag skulle bort var jag tvungen att säga vart jag skulle och hade en tid som jag skulle vara tillbaka. Jag räknades, jag uppskattades, jag sågs, när jag inte var där märktes det. Nytt för mig, Danusia och Zyg Zayler gav mig mer än vad det kan ana, de gav mig en känsla av vad det är att vara del av en familj!

En ovärdelig gåva som jag ännu idag bär med mig, jag bär dem alla med mig idag, så starkt påverkade de mig.

Energi givande

Har haft en lugn dag, var på fotvård, underbart skönt, fick ett inlägg till knölen vid slutet av stortån, det heter något fint namn som jag inte kommer ihåg. Det var underbart att bli om pysslad, cyklade faktiskt ner, blir lika glad varje gång jag kommer ihåg hur roligt det är att cykla!

Efter mitt besök hos fotvården cyklade jag och hälsa på min kusin Anna och hennes 7 veckor gamla dotter Elin, Elin är socker söt, underbar litet knytte som bjöd på leenden och jag fick hålla henne, hon somnade på min axel, jag blev så rörd att jag började gråta, som gjorde så Anna började gråta, det var så underbart att känna Elin andas, hennes hjärta slå och hennes hand på min hals, jag blev så rörd, underbart.

Cyklade hem, solen sken och träden är så otroligt vackra, det var härligt att vara ute så fräscht så stimulerande, blev extra stolt när jag lyckades cykla upp för backen på vägen hem, den är inte så brant men den är lång, hade knappt någon luft kvar i lungorna när jag kom upp, kanske skall komma ihåg att andas under tiden jag anstränger mig, jag har faktiskt träningsverk nu, i armarna för jag spände dom och i benen. Jag är glad att jag tog mig för att göra dessa små aktiviteter idag, hade jag stannat inne kanske jag inte fått den energin som jag fick av min lilla tur ute i den verkliga världen.

Jag glömmer så lätt bort vad det är som ger mig energi och vad jag mår bra av, jag tar den bekvämare vägen, men den är inte alltid den bästa för mig. Jag har dock tagit en liten sovstund vid fyra, sov två timmar, jag behövde det, det var också skönt, fridfullt.

Nu är det snart helg och jag skall försöka ta hand om min oreda och rensa lite på vinden i mitt förråd så jag kan få plats med andra saker. Har en hel del saker som jag inte vet varför jag sparar på, tror faktiskt att det kan vara hälsosamt att göra mig av med lite saker igen. Japp, har gjort det förr.

Det har varit en behaglig dag, nu har jag tagit min dusch, nu är jag förberedd för imorgon, det är i alla fall vad min inställning kommer att vara inför imorgon!

Jag skall försöka, ett steg i taget var det!

"Hope sleeps in our bones like a bear waiting for spring to rise and walk."

Marge Piercy

Treo

Dag fem utan Treo

Vända om

Det är som om en annan kraft tar över en stor del av min personlighet, när jag sitter där på möten, eller när jag upplever det som det är en orättvisa i luften, jag reagerar starkt, jag vill förändra eller ställa till rätta, jag ifrågasätter och blir ofta besviken. Jag kan inte hantera när det går trögt, om en enkel sak blir så komplicerad. Intolerant är kanske vad jag är, även fast jag är dum och ointelligent?! Ja, idag kan jag tycka att jag är komisk, idag kan jag se min tre- åring för vad hon är, det är mycket styrka i den tre- åringen om jag bara kunde lära mig att använda det till något mer konstruktivt.

Jag har ökat min dos av Cipralex, så idag kan jag titta tillbaka på måndagens möte och undra varför jag blev så arg, för jag tror jag blev jätte arg faktiskt, rasande på att de sa nej, ett nej som satte igång ett djupt mullrande inom mig – orättvisa kände jag, min Drama Queen kom fram med råge, ”jag som gör ALLT som jag blir tillsagd men ändå inte får någon löneförhöjning – hon som inte frivilligt erbjuder sina tjänster får en höjning!!??? ORÄTTVISA” så skriker monstret inombords, ingen logik knytet till detta alls, det drar energi, jag blir trött och har svårare att hantera situationen, min negativa spiral neråt har börjat.

Har bestämt mig för att försöka ”häva” eller avbryta min resa ner i den negativa spiralen, jag hoppas medicinen skall ta den vassa eggen av denna svacka, så att jag kan ta ett steg tillbaka och observera mig själv och det som händer inombords, nu är jag impulsiv styrd och ibland händer saker som jag inte hinner styra om, men jag får ta hand om det när det händer. Det kommer att lätta, det kommer att bli bättre, svackorna kommer, så är det i mitt liv, jag behöver lära mig att hantera dem när det händer och inse att det inte är slut på livet bara därför, vilket är ironiskt eftersom det är i dessa destruktiva, negativa dalar som jag försökt ta livet av mig själv. Men det skall inte ske denna gång, för hemligheten är att jag gärna vill leva, jag vill veta vad som kan hända, om jag lyckas vända mig, om jag lyckas lära mig att ta hand om mig själv!

För mitt i detta vortex finns hoppet, hoppet om ett liv, hoppet att lära känna nya människor, knyta nya kontakter, kanske träffa en man, en framtid som ser hoppfull ut, en Marie som är mer centrerad och grundad, en Marie som känner en trygghet och tillit till sig själv och sin förmåga. Hoppet finns alltid, dagdrömmarna finns, fantasin flödar, det är bara sorgligt att jag idag låter negativiteten ta över, den självdestruktiva delen av mig själv har just nu huvuddelen av min styrka, det är det jag önskar ändra.

”Hope has two beautiful daughters; their names are Anger and Courage. Anger at the way things are, and courage to see that they do not remain as they are.”

St.Augustine

Dal dag

När jag vaknade i morse blev jag förvånad eftersom jag sovit igenom hela natten, det var härligt, klockan var 06.45 när jag slog upp mina ögon, lite solsken kom in genom persiennerna och Olivia låg vid min sida, hur mysigt som helst. Nu kom jag ur sängen lite sent men hann komma in till jobbet i tid.

Vet inte varför det är svårt för mig att komma in på jobbet vissa dagar?! Jag känner mig lite ”utanför” att jag inte är ”medräknad” i planering och framtida aktiviteter. Mina arbetskamrater tycks få kvalificerade arbetsuppgifter och uppdrag medans jag sitter där jag sitter, och svarar telefon. Jag ska inte säga att det är en okvalificerad arbetsuppgift att svara i telefon eftersom jag inte vet vart samtalet bär, men det är en arbetsuppgift med motstånd eftersom jag uppfattar att det är svårt för mig att göra mitt jobb på ett smidigt sätt. Jag känner det som om jag sitter och tittar på när de andra flyger förbi, som växer med sina uppgifter och förtroendeuppdrag, jag sitter kvar, lönemässigt, kunskapsmässigt har jag börjat bli tom.

Jag har en Universitets utbildning, jag brukade älska att debattera under våra ”tutorilas”, vara med i diskussioner som ledde till nya upptäckter, nya kunskaper, det närde mig, jag kände hur nya intressen kom upp som små knoppar och slog ut i den näringsrika jorden. Jag följde politiska debatter, intressanta samhällsproblem och önskade vara med i förändringsarbete. Jag läste, skrev, läste om andra personligheter med liv som inspirerade, Mahatma Gandhi, Benazir Bhutto, Kofi Annan, Dag Hammarsköld mfl.

Vart har hon tagit vägen? Den Marie som ifrågasatte, som undrade varför det inte gick att göra på ett annat vis, som växte med utmaningar och utvecklades? Idag känns det som om jag har deg i huvudet, jag undrar om jag överhuvudtaget kan lära mig nya saker. Innan min anställning här arbetade jag som konsult på Addeco, jag skickades ut på olika uppdrag och behövde lära mig ny teknik och nya system snabbt, vara flexible. Jag lär mig ny teknik mycket snabbt, har inga problem att ändra mina arbetsuppgifter, men här, här på min nuvarande arbetsplats upplever jag mig som ett enda stor våp.

När jag skojar misstolkas det, när jag försöker få fram vad jag tycker snubblar orden över varandra och jag kan inte hitta namnet på vad jag menar, jag känner mig som ett dumhuvud någon som inte riktigt är med, en som tolereras men inte räknas med. En person som inte vet vad hon pratar om, som säger fel saker, i mitt huvud åker tankar runt i huvudet på mig, att mina kollegor undrar hur jag kan ha mitt jobb kvar, eller varför anställdes jag över huvudtaget?

Är jag dum i huvudet? Ointelligent, går jag runt och tror att jag är missförstådd, att jag är smart men ingen tycks se det? Otäck tanke, otäcka tanke att vara en person som är dum, ointelligent men inte veta om det, tror att jag är mer än vad jag är? Jag är egentligen ingenting fast jag tycks glömma det, tror att jag är född för något speciellt, att jag är speciell, men…

Allt detta under tiden jag är på jobbet, dagar då jag blir tillsagd eller så lämnar efter sig efterdyningar som jag har med mig hem, som jag har med mig genom natten och i mina drömmar. Dagar då jag går omärkt förbi på jobbet kan jag släppa jobbet så snart jag kommer utanför dörren. Men det är inte jobbets fel, det är inte fel på jobbet, det är något i kemin som gör att jag blir rädd, jag vill inte vara dum, jag vill kunna saker, jag önskar bidra, jag vill vara med och påverka på ett positivt sätt så jag får näring, så jag känner motivation och kanske tom inspiration!

Det är en tuff tid hormonellt dessa två kommande veckor, jag får försöka påminna mig själv om att ta speciellt försiktigt hand om mig själv, lyssna på musik som när, läsa böcker som ger ro, göra närande saker, rida ut vågen, kanske tom hoppa över brunnen. Detta är kanske lite negativt inlägg, men detta är början på min dal, det kommer att bli bättre.

Ok, jag är rå från igår, men jag ska inte tillåta en annan person göra mig illa, det vill jag inte ge, jag har rätt till uttryck, ibland blir det fel, men jag påstår inte att jag är perfekt, jag påstår ingenting alls, ingenting annat än så.

"Never allow someone to be your priority, while allowing yourself to be their option."

Igen....

Alltid ett snedsteg från ett annat

Jag har mina besök hos min terapeut på måndagar innan jag skall till jobbet, det är skönt eftersom jag fått nysta lite och jag brukar komma därifrån med lite mer kamp glöd än annars. Det hände idag, på vägen till jobbet brukar jag alltid stanna och köpa en bukett blommor, idag en bukett med callor som jag tycker är mycket vackra, de sätter jag i en vas och har på jobbet. Lite lyx i vardagen.

Jag var vid gott mod tills min utmaning, min tur att hålla i APT, arbetsplatsträffen, det var inte så svårt, vi var inte så många. Men jag blev lite sur, ingen ville vara sekreterare och när jag frågade en kollega så sa hon nej, sedan en annan som också sa nej och jag tänkte, vad F-N de säger alltid nej och ställer aldrig upp frivilligt när det är arbetsuppgifts utdelning, men de får ändå mer i löneförhöjning än mig - avundsjuk. Det gröna monstret kom fram med sitt stora, stora huvud! Sedan skojade jag lite om vår företagshälsovård eftersom vi inte kan gå dit om vi är förkylda eller så, utan endast med arbetsrelaterade frågor. Jag tyckte det var ganska ironiskt att man INTE skulle gå till dom om man var sjuk - företagHÄLSOVÅRD- tänkte jag på, det var inte så mycket hälsovård som de hade att erbjuda. Men min samordnare/chef blev jätte arg.

Jag lämnade det mötet lite slok örad och som ett grönt monster. Jag kan inte bli av med det, ORÄTTVISAN som jag ser det, men vi har alla rätt att tacka nej och inte frivilligt erbjuda våra tjänster, och det är klart att det känns när man inte är samordnarens favorit längre, då kommer min lilla tre åring fram. Men jag har haft en lång dialog med mig själv hela vägen hem, släpp det, släpp det, släpp det, sänk dina förhoppningar. Det är ett bra jobb att ha, jag är tacksam att jag har ett jobb.

Nu önskar jag inte att jag skall drunkna in denna känsla av värdelöshet, utan borsta bort det och gå vidare. Fokusera på att göra mitt jobb på jobbet och släppa det när jag slutar.

Hur gör jag? Varför säger jag alltid fel saker? Varför tror jag att jag gör bra från mig för att sedan bli ifråga satt om jag verkligen mår bra? Varför jämför jag mig? varför duger inte jag för mig själv?

Skall inte denna sorg som jag kände svepa över mig på resan hem att ta över, jag har gjort bra ifrån mig idag, ätit bra, rört mig lite, lite mer idag, endast en 500ml cola light! En fot framför den andra!

HJÄLP - GUD vad jag klagar!

Hm

Var och hämtade mitt Ellos paket som låg och väntade på mig på Maria Livs, beställt nya jeans eftersom jag nött ut de andra, de sprack längst upp på låret när jag böjde mig ner för att hämta en påse på jobbet. Som tur var hade jag på mig en ganska lång tunika så det syntes inte.

Jag öppnade paketet och provade mina jeans och här började jag dala, de har resår i midjan, DE HAR RESÅR I MIDJAN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Förödmjukelsen satte in, det satt fin, högt upp och de var bekväma, men ojojoj de har resår på sidorna! Mitt fel, jag har skapat detta mitt j-l fel!

Satte på mig min tanke hatt (igen) och har nu bestämt mig för att köpa Viktväktar frystmat, till de dagar som jag jobbar, ha det i frysen på jobbet och äta det till lunch, något lätt till middag och en ok frukost, sedan MÅSTE JAG RÖRA PÅ MIG FÖR H-L-E-E! Klart det är jobbigt i början, jag förtjänar bestraffning med tanke på hur jag ser ut idag, resår i midjan på mina byxor, snyft! Okej, i relation till allt annat som händer i världen så är det inte en katastrof eller ett problem egentligen, och det är ingen som kommer att se att jag har resår i byxliningen om jag inte visar det (vilket jag inte tvivlar en sekund på att jag kommer att göra).

Jag skäms, jag känner mig dum, odisciplinerad, oattraktiv, dum, eller har jag sagt det redan?!

Det är så lätt att döma ut medmänniskor, jag gör det, jag sitter och kritiserar i mitt huvud, om medmänniskor som slänger skräp på gatan, gör de så hemma? Om medmänniskor som röker och fimpar cigaretten på gatan eller bara kastar den till marken - vem skall plocka upp den - vart tror de den tar vägen? Är också fullt upptagen med att forma konversationer med mina medmänniskor, i mitt huvud, för att de kritiserar mig för att jag är fet, jag svarar jag är i alla fall inte dum och otrevlig, men vänta lite...var jag inte dum och oattraktiv eller hur var det?!

Resår i liningen, kanske har jag nu nått botten, där det vänder, där jag beslutar mig för att nu får det vara nog, att jag tar fullt ansvar för varje bit som passerar mina läppar, varje steg jag tar och varje val.

Jag misstänker dock att alla mina nojor kommer inte att försvinna bara för att jag går ner i vikt, jag har lärt mig med åren att jag inte kan fly från mina problem eller från mig själv, jag finns alltid där jag återkommer alltid till samma punkt.

Det jag vill nu är att stå stilla och möta det som kommer framifrån - head on - inte gömma mig utan gå igenom det och sedan vara färdig.

"Eventually, the time for action must come. When this happens, be a winner, don't settle for mediocre results. Don't try to stay even. Go for it all!!"

Deng-Ming Dao

Kattungar dunbollar

Att ha eller inte, jag visste inte vilken påverkan Olivia skulle ha på mitt liv när jag fann henne på en hemsida för Ragdolls. Jag hade funderat på att skaffa mig ett djur att ta hand om hemma, något att ansvara för, tänkte att jag var mogen tack vare att jag klarade av att ta hand om krukväxter - vilket inte fungerat så bra tidigare: ) Jag var först inne på att skaffa mig en hund, en Norfolk Terrier, gjorde massor av research och började undersöka om jag fick ha med mig en hund på jobbet. Det fick jag inte.

Då föreslog en arbetskamrat mig att titta på kattrasen Ragdoll, jag började leta och fann en uppfödare med en kull kattungar, varav EN fångade mitt intresse - Creme Brylée - från Hvenhildas, där satt hon på bild så socker söt och talade till mitt hjärta. Jag hade mail kontakt med uppfödaren Pia och kom sedan och hälsa på, fick hjälpa av en underbart snäll arbetskamrat Sineva att komma dit. Nu var inte Olivia super snabb att komma och gosa med mig, det var mest hennes syster som kom och lekte med mig, men det förändrade inte mitt beslut.

För att vara lite "newage" så tror jag Olivia var menad för mig, hon och jag, vi passar varandra så bra, innan hon flyttade in hos mig var jag så himla noga med att jag minsann inte skulle förändra mitt hem på någotvis för en katt, katten får lära sig att leva som jag. Det hände bit för bit, nu har som sagt mitt lilla liv halva min säng som sin jag har höger sida hon vänster, hon har sitt vattenglas jag mitt, fast Oliva dricker från "mitt" glass så jag får alltid byta. Olivia får alltid lukta på allt som jag håller på med, hon ligger på toalettlocket medans jag duschar, hjälper mig att torka, ligger i fåtöljen brevid soffan med mig. Fönsterbrädet är utan blommor så hon kan sitta och titta ut, vi har kommit överens om att köksfönsterbrädet är mitt, så jag kan ha mina S:T Paulas där, min älsklings planta. Hon sitter vid dörren när jag kommer hem, när jag kommer innanför dörren sträcker hon på sig, sedan rullar hon runt på mattan så jag kan klappa hennes mage. Hon pratar lite och följer sedan efter mig genom lägenheten.

Hon betyder oerhört mycket för mig och det känns viktigt att hon får ett så bra liv som möjligt, jag brukar ta med mig lite saker utifrån för henne att utforska. I dag efter att jag kommit hem från att gosa med underbara kissar så var det väldigt spännande att lukta på mina byxor. Hon tycker inte om att vara ute för hon drar sig undan och skakar som ett asp löv så jag har slutat ta med henne på en "promenad". Men hon sitter och spanar på balkongen, hackar tänder mot duvorna och små fåglarna. Jag njuter att se henne ha det bra - så som jag tror hon har det bra, eftersom jag inte pratar kattspråk.

Jag har funderat ett bra tag på om Olivia skulle må bra av att ha en lite kompis, när jag inte riktigt orkar busa på den nivån hon önskar, någon att ty sig till när jag är på jobbet. Kanske skulle det stimulera Olivia?! Det råder delade meningar om en eller två katter i min krets, som giochför sig är ganska liten, men efter att jag stött på så många ute på kattforumet som har två eller fler katter tänker jag att det kanske inte är så dumt. Speciellt för en inne katt. Så nu blir det nog en kompis, och jag får hoppas att Olivia tycker att det är lika spännande som jag, jag förstår givetvis att det inte är kärlek dem i mellan vid första ögonkastet, men jag har sett att andra klarat det och att man måste ge det lite tid.

Men detta är ett till liv att ta hand om, och ett beslut som skall tas med all information till hands, för man kan inte lämna tillbaka ett liv, jag anser att innan man tar på sig ansvaret så måste man vara villig att ta hand om alla eventuella konsekvenser, ett liv anser inte jag att man kan "testa" för att sedan lämna tillbaka för att det inte riktigt passade med vad man tänkt sig.

När det gäller katter speciellt så blir jag så ledsen för den attityd som verka råda, "äsch en katt klarar sig" " en katt är ett ensam djur" precis som om man inte har ett ansvar att se till att detta liv har det de behöver, mat, vatten och ett säkert ställe att återkomma till och bli varm, kärlek och omtanke, vaccinationer och omvårdnad. Det verkar råda en slit och släng attityd som om katter liksom råttor är skadedjur. Det gör mig jätteledsen, och den attityden verkar gälla ALLA katter oavsett ras. Även fast liksom med hundar, vissa katter är fram avlade för speciella drag. Ja, nu vet jag inte mycket om avel, men kände helt plötsligt hur arg jag blir när jag tänker på alla dessa "sommarkatter" som blir lämnade efter att haft ett hem med människor som ser efter dem till inget, återvänder en dag hem till en stängd dörr. Ursch!!!!!!

Det lutar mot att det kommer ett till kisse liv in i vårt hem, ska jag ska jag inte, det är ofta som jag upplever att jag står på den där vågen. Nu sitter jag hemma, just druckit mitt kvälls te, lyssnar på Totta Näslund, Olivia ligger på sovrumsgolvet med huvudet på dörrposten, det är lugnt och stilla här i Sandarna, jag ser gatbelysningen på leden mot Högsbo uppe i backen, jag ser lamporna tända i husen i Kungssten. Det är harmoniskt just nu, en ombonad känsla, jag skall lägga mig och fortsätta läsa min underbara bok och ser fram emot en sovmorgon i morgon med en lång frukost med korsordslösning.

Att ha eller inte, ja, det är en bra fråga!

"The hardest part about moving forward is not looking back."

Torsdag igen

Hade svårt att somna igår natt, men eftersom jag har min lediga dag försökte jag lugna mig med att det inte var någon större fara, jag skulle inte genomföra några avancerande övningar i alla fall, så det gjorde inte så mycket att jag sov till 11.00, även fast jag var ganska förvånad när jag vaknade.

Tagit det med ro, hela dagen, funderat en massa över olika saker och även blivit lite ledsen, men det är också ok, jag har inte den familjen som jag så önskar, du vet människor som bryr sig om dig, som ringer dig och kommer och hälsar på, samtidigt, eftersom jag aldrig haft den där närheten i familjen, den där ombonade känslan så är jag inte säker på att jag skulle klara av det. Jag minns inte hur det var när jag var liten, mina minnen börjar någonstans runt åtta, ja, förutom små, små flashar av bilder och känslor som kommer förbi.

Jag undrar varför vi inte kramas i min familj, jag undrar varför min syster aldrig ringer, jag undrar varför det känns som att dra ut en tand när jag själv ringer min syster, konversationen saknar den där naturliga lättheten, liknade min mor när jag ringer henne. Så jag ringer inte så ofta, våra samtal är inte längre än 50 sec eller så. Jag saknar familjen jag önskar och familjen jag har, men det är upp till mig, inte sant, att försöka hitta ett alternativ, komma överens med mig själv att saker är som de är och släppa taget om alla mina förhoppningar och önskningar, jag har en mamma, pappa och en syster, men jag har ingen familj, jag är min familj.

Det gör ont, men ingen ska tycka synd om mig för det här, det är ett faktum, men det finns dem som haft det mycket, mycket värre, och som Camilla sa igår, jag har ingen skyldighet att få min mamma, pappa eller syster att må bättre eller förlåta synder i det förgångna, det får de ta hand om själva. Jag kan inte ge dem något som jag inte har, det som hänt har hänt. Nu slipper jag sova med en sax under huvudkudden och en låst sovrumsdörr, nu slipper jag ensamheten, ensamheten som fanns fast jag levde hemma. Nu är det ingen i mitt hem som lovar och inte håller, som ger ett löfte som gör att förväntningarna stiger för att sedan bli krossade när de glöms bort.

Nu finns rädslan för att själv upprepa mitt förgångna, jag vill bli bättre på att hålla löften, jag skulle vilja känna tillit till mig själv och lita på mina egna känslor, lita på mina beslut. Jag är trött på att bli tillsagd "dagens sanning", jag kan inte ta så mycket mer av att människor i min närhet pekar ut mina negativa delar så fritt och förhållningslöst, jag vill inte bli lärd saker jag redan vet, jag tycker inte om att bli undervisad om saker som i slut ändan är upp till mig.

Det är till sist mitt liv, det är upp till mig att sätta upp en gräns för vad jag accepterar.

Det är positivt, har känt sorg idag, men även ett lugn, blev ledsen men det är ok, det är bättre nu, jag tar det en dag i taget! Känner mig lite upprorisk!

Nu skall jag försöka lära mig att inte vända in och ut på mig själv för att jag skall bli omtyckt - take it or leave it - så känns det i alla fall idag, att "köpa kompisar" ligger så djupt inom mig att det kommer att ske per automatik så jag måste vaka över mig själv, jag duger som jag är, och att bara släppa taget och vara den jag är, vem det nu än är, är ju vad jag strävar efter!

"A man should never be ashamed to own that he has been in the wrong, which is but saying, in other words, that he is wiser today than he was yeaterday"

Jonathan Swift

Frissan

Jag har idag varit hos frissan, världens bästa frissa som heter Camilla och finns hos Hårmästarn' på en sidogata till Avenyn, vid spårvagnshållplats Valand, så går man bara över gatan och förbi 7-eleven, där finns en jätte härlig salong där man alltid känner sig välkommen och kan riktigt slappna av, det är så skönt. Klippte mina toppar och tonade håret, sedan använde hon plattången så jag kände mig extra fin när jag gick där ifrån, jag är jätte nöjd, vi gjorde luggen lite tjockare också, det behövdes. Lite fattigare men otroligt glad gick jag där ifrån.

Hämtade de CD skivor som jag beställt, en liten blandning av min favorit musik, har glömt hur gott det är att bara sitta och pyssla med något och lyssna på musik, jag har det oftast tyst eftersom jag arbetar med telefon hela dagarna så är det så skönt att ha det lugnt när jag kommer hem, det och det faktum att de håller på att bygga om i Nordstan där vi sitter så vi har dessa stora borrar - du vet sådana som dom har vid vägbyggen, "jackhammer" och det är kallt - skönt för mig (+13 grader), vi fick värmefläktar från byggbolaget, men i morse hade de orsakat kortslutning pga. överbelastning : )

Det var skönt att gå tidigare idag, 11.30 gick jag, hade samlat på mig lite komptid, när jag kom till Majorna blev jag "nykär" igen, jag älskar att bo åt detta håll, satt och väntade på spårvagnen efter jag hämtat mitt paket, tittade upp för backen mot mitt hus där borta och det var så vackert, löven har börjat ändra färg och det var lite kyligare i luften. Jag skäms nästan för att säga det men jag tycker faktiskt om hösten, när löven byter färg och luften luktar krispt. Jag tycker lika mycket om våren, jag tror det är själva övergången jag gillar oerhört mycket.

Det har varit en bra dag, Olivia kanske får en kompis - kanske - jag har en samling på fem böcker som ligger och väntar på att bli lästa, ja sex, men jag läser den 6:e. Olivia tycks gilla sitt nya klätterträd, jag har en diskmaskin, jag kan kolla på "Mythbusters" som jag älskar, kan få reda på en massa och skratta, härligt.

Fast det bästa med idag var nog mitt samtal med min frisör Camilla, jag hade en "light bulb moment" det gick helt plötsligt upp för mig att mina skyldigheter när det gäller mitt liv är till mig, jag har ingen skyldighet att göra så att andra tillfrisknar på min egna bekostnad. Det var lite mer än så, men utav respekt för personerna inblandade så berättar jag inte allt : ) Men det var underbart, jag kan inte riktigt förklara känslan!

Jag tror också att jag skall sluta säga " jag ber om ursäkt att jag är tjock" till främlingar som jag kommer i kontakt med, även fast jag så desperat vill att de inte skall vara generade av mig och min storlek, så jag brukar säga till dem att jag vet - även fast jag inte vet om de tänker på det över huvudtaget : ) Jag skall nog sluta prata om min storlek och jobba på det lite bättre!

"Perception is a mirror not a fact. And what I look on is my state of mind, reflected outward."

"A Course of Miracles"

Dragonfly

När jag endast arbetat någon månad på mitt nya jobb, 2004, följde jag med på en konferens till Danmark, där vi skulle presentera oss fick vi välja ett djur att representera oss, jag valde - Dragonfly - för att namnet i sig är en paradox som jag är. Dragon, stort kraftigt starkt djur, fly liten envis individ. Jag tycker fortfarande att det stämmer och skulle välja det igen om tillfrågad.

Det är underligt när något händer, när man blir deprimerad och världen verkar annorlunda, min verklighet är kanske inte den egentliga verkligheten, om du förstår vad jag menar. Jag har nog sagt det tidigare att jag fortfarande är lite orolig att jag är ute och "svävar" i min egna verklighet och uppfattar min omvärld fel. Men det är klart att vi alla har olika syn på livet och ser det utifrån det egna perspektivet.

Jag känner att jag trappat av lite i mitt sökande efter ett bättre leverne för mig själv, vet inte riktigt vad det var som hände men det kändes så tungt, som om jag låg (ligger) under en hög våta tunga ylle filtar och endast har mina ben fria. Efter försök att åla mig ut gav jag upp och gav efter för tyngden för jag orkade inte putta längre, det var för krävande, alla dessa "måsten" och att jag skall vara på ett speciellt sätt, nu är detta som jag uppfattar det, inte nödvändigtvis som det är. På jobbet "måste" jag vara glad, snäll, vänlig, pratsam, social och göra mina uppgifter. Ja, det låter inte krävande, men jag har ju också rätt att ha dagar då leendet inte riktigt når upp till ögonen och jag uppfattar inte att jag har varit otrevlig mot någon av mina arbetskamrater, eller vänner.

Men saken är ju den, att jag har tagit det min chef sagt och dragit det till en extrem, jag har en tendens att överdriva, det är "Drama Queen:en" i mig, "Ack, livet är hårt mot mig". Tror det har att göra med att jag är osäker på om den personen som jag är verkligen duger, och jag känner inte henne så bra, har inte sett henne sedan 1999, och det är ett tag att vara separerad från en betydelsefull del av mig själv. Men jag undrar...hur det skulle vara att våga allt...och prova att ta livet som det kommer? Släppa taget om "kontrollen" och behovet av att till fredställa alla och bara gå med känslan. Jag tror nog inte att jag blir så vansinnigt galen, elak och hopplös som jag tror, jag tror inte det blir en katastrof.

Det är värt ett försök, för jag är som en Dragonfly, stark och liten och irriterande, underbart eller hur!

Jag skall göra så gott jag kan, jag skall försöka slappna av i ena handen i morgon öppna handen och sträcka ut fingrarna - om de kommer ihåg hur man gör!

Bzzzzzz

Var är Olivia...

Jag kunde inte hitta Olivia, i eftermiddags, letade på hennes vanliga platser men hon var ingenstans, jag hade inte haft balkongdörren eller den vanliga dörren öppen så jag visste inte vart hon kunde försvunnit, jag letade och letade, ropade, kallade med godis - INGET HJÄPTE.
Jag satt konfunderad i min soffa och tog mig en funderare - ut ploppade ett par katt öron ur den lilla, lilla korgen på min bokhylla i vardagsrummet - där var hon, den lilla busen!


Hallo!??...
Var det någon som ropa?

Här är jag ju??!!Vad är det som brinner? Jag sover ju....
Nä, nu sussar jag igen, lugna dig matte...allt är bra!

Palla äpplen

I går fyllde Birgitta år, så jag fick följa med Marie ut till Kullavik, men innan vi skulle till Birgitta lovade vi att hämta upp Jonas på vägen, Jonas var och ställde in sin motorcykel för vintern i garaget i Släpa.

Det är så vackert där, det finns en liten väg in till huset där Jonas har motorcykeln under vintern, grusväg, på ena sida en åker, på andrasidan en skogsdunge med lite äppel träd och kaprifol + björnbärs buskar. När det var dags att åka till Kullavik gick jag ner till den större vägen så jag kunde plocka lite äpplen, ja, eller palla, oj vad goda de var, stulna äpplen smakar alltid bäst, ähmn, jag menar svenska äpplen plockade från äppelträden (självplockade) smakar alltid gott, det tycker i alla fall jag. Jag fick sådana barndomsminnen framför mina ögon, jag kommer ihåg hur jag och ett bar barn från gården i Gävle brukade palla äpplen från grannområdet, spänningen, tanken på att bli upptäckt av den gamla farbron. Kan nästan känna lukten från höstluften från min barndom.

Efter över en vecka nästan inspärrad bakom min dörr var det en enorm frihetskänsla att få vara ute, och ute i den friska luften bland träd, natur, helt underbart. Andades in stora andetag av friskluft, slöt mina ögon och lyssnade på ljuden runt omkring mig, det är så underbart. Krama träden och känna kraften komma in genom varje por. Var skönt trött när jag kom hem, fick åter igen spendera från klockan 22.00 till 01.00 på toaletten, men det var det nästan värt.

Hämtade Olivias klösträd också, fick hjälp av Marie, jag satte ihop det när jag kom hem och efter lite finurligt tänkande kunde jag även fästa det i taket, blev bra och Olivia verkade bli lite förvånad när hon kunde sitta så högt upp. Ett uppskattat tillskott tycks det vara. Hon är så mysig nu, vill gärna sova på min arm med huvudet vilande i min handflata, oooohhhh.

Längtar ut, längtar till återgång av det dagliga, jobbet, helgen, det kommer snart att bli bra!

Det var så skönt att få vara ute på landet ett tag, så skönt att titta ut över de ny skördade åkrarna och se äpplen, blommor, tjockt gräs, grusstigar, höra fåglar och lövkronornas susande, så roande för själen så befriande.

Lägenhets erbjudande nummer 3

Jag anmäler intresse för olika lägenheter som kommer upp på

Familjebostäders omflyttningssidor (för hyresgäster) så i onsdags kom ett erbjudande om en tvåa på 62 kvm på Såggatan, där har jag faktiskt bott i andra hand 1993, inte på 38 B, men lite längre ner på gatan. Jag blev glad för hyran var 4200 kr ny renoverat kök och badrum, lyx älskande som jag är tyckte jag det var toppen. Tills jag rullade ner för att se vem jag skulle ringa för visning.

OBS hyran är 5717 kr, där föll det för mig, även fast jag satt och räkna på om det skulle gå, men eftersom jag fortfaranade - tyvärr - är sjukskriven och även om jag jobbade 100 % skulle det bli mycket för mig. Så jag tackade nej, jag tittade inte ens på den, jag frågade om jag kanske kunde få ett annat erbjudande istället eftersom jag bara får tacka nej tre gånger, sedan blir jag "avstängd" tre månader. Jag hade sökt denna lägenhet med tron om att hyran var 4200 kr, men han sa nej, det betyder att jag tackat nej två gånger, ja två gånger, så nu får jag vara lite mer vaksam med mina nej, kanske mer så med mina sökningar.

Nu är det som sagt inte så att jag MÅSTE flytta, jag har det bra här, nu är bänkdiskmaskinen installerad, Christer från ONOFF kom igår och det gick hur bra som helst att installera den, vi tog tillslut bort en av dörrana till skåpet under diskbänken. Eller Christer gjorde det, eftersom jag inte mår bra satt jag mest och pekade. Åter igen skämdes jag för hur jag såg ut och bad om ursäkt för det!! Skyllde det på min sjukdom - igen bra att gömma sig bakom. Säker på att det inte spelade honom någon roll. Jag gladde mig åt att jag kanske gjorde bort mig och såg ut som "hej kom och hjälp mig", men Christer visade mig sin "butt crack" rörmokar style hihihihi!!

Marie - super hjälten - (jag skäms som en hund) kom och hämtade den andra bänkdiskmaskinen och lämnade tillbaka den till ElGiganten och meddela vad vi tyckte om deras service. Hon fick tom dem att betala tillbaka halva frakten, super tjej som hon är, jag gav henne den Polarn och Pyret tröjan med hjärtana på som tack, jag var så tacksam och skämdes så, jag visste inte hur jag skulle bete mig!

Nu är jag trött på att må dåligt!!! Skit trött på det, jag mådde lite bättre i går och så igår kväll - pang med magen - men vet ni vad!? Jag tror min kropp har skapat ett eget antabus mot fett, onödigt fett, för jag hade ätit en 100 g chockladkaka - schweitzernöt - 30 min senare fick jag sådan magont så jag faktiskt trodde jag skulle svimma - så kanske är min kropp inne på att jag skall "lura" mig själv att jag genomfört en Gastro By-passoperation?! Jag önskar att jag hade det, jag beundrar Mia som gjort det, det går bra för henne och jag beundrar henne jätte mycket, avundsjuk också om jag skall erkänna det!

Min högsta önskan nu är att må bättre, hämta Olivias nya klösträd på Preem macken på Karl Johansgatan och gå till jobbet på heltid mestadels av nästa vecka. Ingen omöjligt, orealistisk dröm, drömmer även att äta bättre, och testa min diskmaskin, kanske skall jag prova om jag kan gå ut? Ok, ingen succé förra gången men....

Har varit super negativ den senaste tiden känner jag.

Min dröm är också att en dag äga en Queenslander, som på bilden, med veranda runt huset, frangipani träd, jasmin, lavendel och citron träd. Cicadas som sjunger om natten, grodor och flying foxes + fruit bats. Om inte det kanske ett radhus i Kungsladugård med ett äppleträd i trädgården och ett japanskt körsbärsträd, doft jasmin och lavendel Men en Queenslander, med fläktar i taket, en varm vind genom huset, sitta och dricka en kall dryck på verandan när solen går ner, må bra, bara fötter och glada tår. Frisk, kry, harmonisk, jag vill må bra igen.

Jag vill må bra, fysiskt och psykiskt, jag ska lära mig att sova igen, jag skall lära mig att promenera igen, cykla igen, vara mig igen, det kommer att gå bra, huvudsaken är att jag inte tror att som det är nu kommer det alltid att vara, jag mår dåligt fysiskt just nu, det kommer att gå över!

"God bless our contradictions, those parts of us which seem out of character. Let us be boldly and gladly out of character. Let us be creatures of paradox and variety: creatures of contrast; of light and shade: creatures of faith. God be our constant. Let us step out of character into the unknown, to struggle and love and do what we will.

AMEN"

Uppdrag Granskning

Jag visste inte att det fanns sidor som hjälper till med tips och idéer om hur man begår självmord. Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till detta, en del av mig känner som så att "mitt liv - jag bestämmer" men eftersom även jag vet att ibland känns det som man vill försvinna, dö, så kan det mer betyda att man vill sova, sova och inte vakna tills allt är bra. Vakna när det känns bättre, jag skriver "man" men jag menar jag.

Livet kan uppfattas som väldigt tungt ibland, känslan kan bli överväldigande och när jag blir frågad vad som är fel, är det omöjligt att få någon annan att förstå, oftast får jag "lösningar" som känns "glatta" och det är förödmjukande att ens få dessa tips. Jag vet oftast inte vad jag skall säga så det är bara att nicka och säga mmm.

Jag tycker det är ledsamt att komma till den punkten när döden känns bättre än livet, men när jag personligen hamnar där nere känns allt svårt, omöjligt även. Bijan, en sådan vacker kille, ett sådant leende, jag kände honom inte, men det är synd att han inte finns bland oss idag. Vad tycker jag om den sidan och det forumet han varit på? Jag vet inte, jag vet faktiskt inte vad jag skall säga om den sidan eller den man som ger ut alla dessa tips. När han intervjuades upplevde jag honom som en känslolös individ, han sa att han själv önskar begå självmord, men jag tvivlar på det, det kändes som han var fascinerad av att hans råd och förslag hade lätt till en persons död. Jag antar att det fick honom att känna sig ganska betydelsefull. Han kommer inte att begå självmord, han tycks ha hittat sitt utlopp, han är som en parasit som föder sig på andras livsglöd.

Ok, mitt liv mitt beslut, om jag vill ta mitt liv så är det upp till mig? Eller?Jag känner mig kluven här, jag tror att många som begår självmord och inte lyckas är glada för det i slutändan efter de fått den hjälp de behöver, det är säkerligen en låg resa för oss, men jag hoppas att livet är värt det, en lyxsvara att ta hand om.

Men livet kan te sig hopplöst ibland, det är tyngre än vad någon kan tro, och det känns som man ALDRIG kommer ur hålet, att då ha tillgång till dessa självmordsforum, upplever jag som otäckt, att ha någon som förstår vad man känner är skönt, men att sedan ha en person eller personer som ger en tips och råd för hur bäst ta slut på ens liv - det känns makabert, det vore bra om man söker på självmord att en sida med hjälp kommer fram, Fast, om en person är fast beslutsam att avsluta sitt liv så kan inget stoppa dem, men de är dem som kanske som jag vill somna och vakna först när det är bättre, det är viktigt att fånga upp dem, dem som man kan hjälpa.

Vet inte riktigt hur jag skall förklara det jag önskar säga, men det är olyckligt att liv försvinner när det kan finnas en möjlighet att hjälpa.

Ulla Billqvist, begick självmord 38 år gammal, det är ett privat helvete att hamna där, jag hoppas att det finns en möjlighet att fånga upp fler personer innan det är försent. Livet kan te sig svårt, men jag undrar om jag hänger i lite till...vad kan hända då?!

Matlagning

För ett år sedan hade jag inga problem att laga mat för en, tyckte tillochmed att det var roligt, jag ansträngde mig för att göra det nyttigt och behändigt att ha med mig som lunch dagen efter. Men de senaste månaderna har laga mat för en, eller för någon överhuvudtaget, blivit lika roligt som att diska. Nu har jag köpt en diskmaskin för att ordna det där med att diska, men jag tvivlar på att det finns en matlagningsmaskin som köper, lagar och serverar maten.

Har gjort det så lätt för mig som möjligt, köpt lätta grönsaksblandningar så det bara är att steka lite kyckling så är det färdigt, Fidus blandningar med bladspenat, kikärtor och linser, tomat etc. är super goda.

Det är så dumt, jag behöver mat, bra mat och med lite planering så är det inte så svårt, men det verkar som att bestiga ett berg, eller gå till posten i mitt fall. Jag vill gå ner i vikt, jag kan göra det även fast jag är på alla dessa mediciner, det är jag säker på, men då behöver jag äta bättre och röra på mig. När jag gick ut idag, för att försöka komma igång efter att legat i sängen sedan torsdag, så fick jag världens magknip, panikångest, jag skäms, men jag var tvungen att hoppa in i en skogsdunge och göra nummer 2, så extremt pinsamt. Bilar och bussar åkte förbi nedanför, lägenheter ovanför och jag med bar bak i buskarna, jag ville bara försvinna.

Klart jag överlevde, men, då började den långa harangen, hemma från jobbet i fredags och idag, självhat, att jag blir sjuk, händer en gång i månaden men lägger jag ihop det blir det mycket, dumma, dumma, dumma, gick ramsan i huvudet, dumma, feta, j-l ko, dumma, feta, j-l ko, jag var genom svettig när jag kom hem, håret, kläderna, skorna, kastade av mig allt och det kändes som om jag sprungit hela vägen. Jag gick och la mig, somna, men allt fanns kvar när jag vakna. Kunde jag skulle jag förbjuda mig att äta, men det är ingen lösning.

Jag kan ju laga mat, jag kan, jag triggar i gång panik attackerna så jag kan lugna ner mig också, jag kan mycket mer än vad jag tror, just nu känns allt bara blä.

Men jag skall igenom det här.

Sjukdag

Jag har sovit nästan hela dagen, haft ont i magen och tyckt allmänt synd om mig själv. Efter att ha pratat med Marie som är förskyld, inser jag att det är ganska skönt att vara ensam när jag är sjuk, eftersom jag inte har någon att ta hand om, förutom Olivia, som är ganska lätt. Klart att det är skönt att ha någon som kan hjälpa, men jag har inga barn att mata eller se efter, så jag kan få den vila som jag behöver.

Skall bara glida genom dessa dagar, det är ok eftersom jag har inga aktiviteter att passa så det är bara att göra vad kroppen tycker verkar en bra idée. Olivia har sovit brevid mig hela dagen, underbara lilla kompisen som hon är.

Jag mår dåligt - men det kommer att gå över...

Kvinnliga problem

I dag hände det, det som jag anat hela veckan, väntat på, det är skönt att det händer "The Female Curse" skönt att få det avklarat och att det händer nära in på helgen så jag kan lida och vara sjuk hemma, inte behöva känna någon stress, acceptera att det gör ont och gå igenom det.

Samtidigt vore det förträffligt att få lite hjälp av en "Female Warrior" låna lite styrka och kraft, klart jag är en enda stor bebis när det gör ont i magen, hatar det, eller hata det är kanske ett för stort ord, men jag gillar det inte. Men eftersom det nu börjat vet jag att det finns ett slut, och det gör saken lättare. Det var min samtalsterapeut Annuka som lärde mig det - att det finns ett slut - jag ringde henne för att avboka ett möte, hon ringde tillbaka och jag grät som bara den, hon pratade med mig, frågade mig om det var något som jag kunde göra för att bryta tankarna. För när jag hamnar här, sker något konstigt inom mig, jag tror att hur jag mår nu kommer att vara för ALLTID.

"Du har varit här förr", sa Annuka, "Du kom igenom det då, varför inte nu?" Drama Queen som jag är så är det INGEN som förstår hur dåligt jag mår, hur jag skäms för att jag är hemma från jobbet, jag ser det som ett misslyckande, en svaghet. Men Annukas ord ekar inom mig, ok, det är jobbigt, men nu har det börjat, väntan är över, jag kan komma igenom det! Jag har gjort det förut!

Mina fötter är kalla, min mage xxxl, huvud dunkar och axlarna svettas, jag har Sahara och Antarktis på min kropp, i sängen vrids jag mellan för varm och för kall, hittar inte ett bekvämt läge. Men det kommer att gå över, nedräkningen har börjat, det är något att glädjas över. Ingen panik denna gång, det kommer att passera, lite oväder får man räkna med och stormen kommer att bedarra.

Har beställt en ny Bänkdiskmaskin och skall lämna tillbaka den andra till ElGiganten, hos OnOff tjänar jag 894 kr samt dom hjälper mig att installera, det är bara att ringa när Diskmaskinen levererats. Jag är nöjd, nu är det bara att lösa leveransen tillbaka med den andra Diskmaskinen. Men oj vad det känns skönt att lämna tillbaka den. Eftersom jag jobbar med service själv är jag extra känslig för dålig service, även om jag varit oklar behöver inte säljaren vara i försvar på en gång och dra slutsattser som inte hade något med mitt ärende att göra. Speciellt eftersom jag erkänt att jag kan ha varit oklar! Men, men, nu är det löst! Jag har lärt mig en läxa!

Styrkan kommer ibland, i bland när jag minst anar det.

Jag, du, vi - är mycket starkare än vad vi själva tror, vi kan alla vinna våra privata slag, vi kan alla mer än vi tror!

Oh my Golly gosh...

När man frågar en fråga, som jag gjorde, måste man vara beredd att ta itu med svaret, och jag är stolt över min förmåga att hantera det, jag fick min misstanke styrkt och det kändes underbart. Nja, kanske inte underbart men det förklarade en hel del, men istället för att sätta mig i "stackars mig" position var det mer som, ja, vi har alla olika upplevelser av en och samma situation. Det bästa av allt är att jag känner mig starkare, tryggare i min förmåga att överleva "svåra situationer".

Sanningen är som den är, jag befinner mig där jag är och jag får utgå från det läget och arbeta mig framåt och åt ett hälsosammare håll. Ja, jag svettas, ja, jag är överviktig, ja, jag har dåligt självförtroende och självkänsla. Men det är saker som kan förändras allt är inte över, även fast det upplevs så just nu, jag är inte på topp och det är jobbig. Men jag har val, jag kan välja annorlunda.

Jag antar att det skulle vara skönt att få hjälp att bära, att få hjälp att andas i bland, men det är dock detta, idag frågade jag en svår fråga och hanterade svaret väl!

Jag är stolt!

Sanningar och osanningar

Torsdag, min "sjukledig" dag, idag är jag glad att jag har tillgång till den, kunde inte somna, i ren frustation tog jag fyra Syndol, en värktablett från England, mot spänningshuvudvärk, den har codein i sig och den får mig att slappna av, släppa taget och i går natt sket jag fullständigt i att jag lovat att sluta med dessa tabletter (plus Treo som jag tog 2 av, koffein?! kanske inte så konstigt om jag har svårt att somna, men skygglapparna på). Jag ville sova, jag ville sova länge, länge, helst INTE vakna igen i alla fall inte denna månaden. Jag vaknade av att telefonen ringde vi 09.30 tror jag, hann inte svara, i min förvirrade tillvaro kunde jag inte se vem som ringt.
Olivia min ÄLSKADE vän låg och sussa så gott på sin plats, på en bädd av min morgonrock och en underbar fleecefilt, formad i en ring, så hon kan vila huvudet på kanten som en kudde. Hon snarkade, jag som sagt att om jag träffade en man som snarkade skulle jag sparka ut han ur sängen, men där ligger min lilla vän och snarkar, sussar gott och låter mig gosa in mitt ansikte i hennes mage - så "hemma" känns det att ha henne där, en sådan trygghet skänker hon mig.

Jag är den mest själviska människa som jag känner, jag lämnade Australien med en skuld på 330 AUSD, lämnade min "flatmate" att betala min hyra, hur kan jag göra så? 1650 kr, jag skall skicka dom pengarna till henne, jag måste göra det för jag skäms, det är åtta år sedan, men det hänger kvar och bekräftar vilken egoistisk och självisk människa jag är. Att lämna Australien var vansinnigt svårt, jag mår illa när jag tänker på det, och när andra frågar varför jag lämnade Australien blir jag arg, rasande, "jag hade inget val!", men kanske hade jag det? Inte vet jag, jag åkte därifrån, bitter, skamsen, som en förlorare, som den förloraren som jag alltid varit och alltid kommer att vara. Jag förstör ALLT bra i mitt liv ALLT!!! Jag är skyldig banken över 170000 tusen plus mer till, jag är VANSINNIGT RÄDD för denna låg konjunktur alla pratar om, jag förstår inte riktigt vad det innebär,men jag är LIVRÄDD att sluta på gatan, bostadslös, arbetslös som jag var år 2000! Och det är MITT FEL!!!!!!!!

Jag är sannolikt den dummaste, ointelligentaste, själviskaste människan jag känner. Ända sättet för mig att få uppmärksamhet på är att prata om min sjukdom, det är i alla fall vad jag tror eftersom jag som egen individ är VÄRDELÖS. Vad gör jag med det? Jag som gått runt på jorden och trott att jag var född för något speciellt syfte, att jag med min "konstnärliga, känsliga, torterade själ" skulle bli en författare, men allt jag tycks skriva om hamnar alltid tillbaka på hur min värld försvann när min lilla syster Jenny dog 1984, jag dog 1984 14 år gammal, den dag Jenny dog, JAG DÖDADE HENNE, jag skulle ha dött istället för henne, för Jenny hade tusen gånger bättre förutsättningar till ett meningsfullt och bra liv än vad jag har, jag förstör ALLT som jag kommer i kontakt med, allt bra tar jag DÖD på, jag saboterar MITT LIV. Jag ljuger, jag är osäker, jag duger inte, jag får panik ångest, jag klarar inte av besvikelser eller livet rent generellt utan att ta värktabletter, eller äta upp en hel smulpaj med vaniljsås, eller en hel påse cheesdoodels med 2 l cola light, jag gömmer mig i min lägenhet, jag kan inte leva, jag vet inte hur man relaterar till andra människor jag förstör alla mina relationer. För förr eller senare så kommer alla att lämna mig ändå, bättre jag förstör det själv.

Jag köper smycken, dyra väskor, för att även om jag är fet, så har jag ett värde om jag har Efva Attling smycken eller en Mulberry väska, även om jag går i sopsäckar så....

Jag är en självisk, manipulerade jävla gris!

Jag kan inte gå på en fest eftersom det skulle betyda att jag skulle träffa perfekta människor, medans jag skulle stå där och svettas som en gris och vara fet och röd och flottig, sedan bekväm som jag är skulle det innebära en buss resa, lat jävel som jag är. Så jag tackar nej, tackar nej till ett kalas för en person som är underbar och har mage att tycka synd om mig själv när ingen kommer till min födelsedag!

Ok, jag tar Lyrica, Cipralex och Efexor, plus medicn för magkatarr etc. Kanske det är så att de ökar aptiten, men det är fortfarande jag som stoppar i mig maten - så jävla less på mitt lata arsel, självömkande jävla gnäll.

Vad FAN KAN JAG GÖRA!!!!!!!

Skall dock påminna mig om att jag faktiskt sällan hittar på historier och ljuger dessa dagar, det är faktiskt nästan över ett år sedan nu, men jag har svårt att acceptera att det kan vara ok med en vit lögn lite då och då, svart vit som min värld är.

Jag är vilse, vart kan jag ta vägen, vart skall jag!?

Har jag ens rätten att drömma om en ljusare framtid?