Kanske är jag avundsjuk på alla fina mänskor runt mig, de som är så fint hopsatta, kläder, hår och accessoarer, i morse satt jag bakom ett par tonårstjejer, jag gissar att de började sjuan i våras, långt blont hår, puderdosan kom fram, sedan applicerades mascaran, hon gjorde det med en sådan professionalism att jag anade att hon använt mascara och puder en längre tid. Hennes kompis var mer naturlig, inte för att den andra tjejen var onaturlig, utan bara det att kompisen inte hade smink på sig och var klädd lite mer ”löst” inte enligt en specifik stil – vilket säkerligen var hennes stil.
Lite längre fram i vagnen satt en grupp tjejer, de var också fina, jag avundades deras normalbyggd, deras första intryck, de var så stiliga. Så ”rena” som jag brukar kalla det, inte för ”tillgjorda” utan mer naturligt tillgjorda. För nog har jag lärt mig att det krävs en viss kunskap för att klara av den ”naturliga looken utan att se tillgjord ut”, de tittar in i reflektionen från spårvagnens fönster, rättar till en hårlock som hamnat fel, tar bort en fläck vid munnen med lillfingret, tittar ”under lugg”, på sidan och återgår sedan att titta på sina kamrater.
Kanske hör det till tonåren, för kanske har även jag stått och putsat mina fjädrar framför spegeln när jag var tonåring bara att jag inte kommer ihåg det. Jag undviker speglar, definitivt speglar i helbild eftersom jag fortfarande chockas av min stora mage, jag tittar in i mitt ansikte och kan se mig i mina ögon, men annars är hon svår att hitta i de extra kinder som utvecklats i mitt ansikte. Mina fingrar har svullnat upp av fetma, min mage sitter upp till mina bröst och i dag är det extra ledsamt, i dag är jag extra besviken på min slapphet, jag har dock klarat av att skära ner på mitt intag av mat, men inte ökat min rörelse.
Jag har tidigare berättat om tonåringarna som stannar till vid speglarna i Nordstan, hur det hjälper varandra med håret och appliceringen av läppstift, de rättar till sina kamraters kläder och ser till att håret ligger rätt där bak. Jag unnar dem denna tid av fokus på det yttre, de letar efter sin plats här i världen och givetvis skall vi prova tills vi hittar rätt. Det är intressant att de har ”modet” att ställa sig framför en sådan offentlig spegel och ”rätta” till sig, inga reservationer alls – det kanske också hör till tonårstiden?!
Jag är mer reserverad, jag tittar inte i spegeln om det inte är inne i badrummet eller när jag skall tvätta mig, jag undviker speglar så gott jag kan, det är en viss sorg i det, en viss självbevarelse bedrifts också – för jag skäms. Det här är ett konstaterande, inte ett ömkande, det behöver inte vara bestående, det är jag som bestämmer hur det skall vara.
Mitt i den stora röran som är mitt liv – just nu – består nyfikenheten, intresset av andra människor att iaktta, studera, vara antropolog för ett par timmar, studera hur vi relaterar med varandra, samtala med varandra och vad vi egentligen säger. Lyssnar vi på den andra eller väntar vi bara på vår tur, hör de som pratar i mun på den andra vad som sägs?! Artigheten vad är det för person som fortfarande har den? Som säger tack för öppen dörr, och nej tack vid erbjudande om kaffe om inget vill ha? Ja, tack, ursäkta mig, förlåt, snälla, underbara ord och när de sägs skänker de glädje och välbehag, i alla fall till mig!
Som det är idag sitter jag gömd inom en kropp som byggts upp eftersom ett försvar var nödvändigt, jag var i behov av ett tryggt ställe att vara i tills det kändes bättre, för var dag stärks jag och en dag kommer inte behovet finnas på samma vis – jag gör så gott jag kan.
Lite längre fram i vagnen satt en grupp tjejer, de var också fina, jag avundades deras normalbyggd, deras första intryck, de var så stiliga. Så ”rena” som jag brukar kalla det, inte för ”tillgjorda” utan mer naturligt tillgjorda. För nog har jag lärt mig att det krävs en viss kunskap för att klara av den ”naturliga looken utan att se tillgjord ut”, de tittar in i reflektionen från spårvagnens fönster, rättar till en hårlock som hamnat fel, tar bort en fläck vid munnen med lillfingret, tittar ”under lugg”, på sidan och återgår sedan att titta på sina kamrater.
Kanske hör det till tonåren, för kanske har även jag stått och putsat mina fjädrar framför spegeln när jag var tonåring bara att jag inte kommer ihåg det. Jag undviker speglar, definitivt speglar i helbild eftersom jag fortfarande chockas av min stora mage, jag tittar in i mitt ansikte och kan se mig i mina ögon, men annars är hon svår att hitta i de extra kinder som utvecklats i mitt ansikte. Mina fingrar har svullnat upp av fetma, min mage sitter upp till mina bröst och i dag är det extra ledsamt, i dag är jag extra besviken på min slapphet, jag har dock klarat av att skära ner på mitt intag av mat, men inte ökat min rörelse.
Jag har tidigare berättat om tonåringarna som stannar till vid speglarna i Nordstan, hur det hjälper varandra med håret och appliceringen av läppstift, de rättar till sina kamraters kläder och ser till att håret ligger rätt där bak. Jag unnar dem denna tid av fokus på det yttre, de letar efter sin plats här i världen och givetvis skall vi prova tills vi hittar rätt. Det är intressant att de har ”modet” att ställa sig framför en sådan offentlig spegel och ”rätta” till sig, inga reservationer alls – det kanske också hör till tonårstiden?!
Jag är mer reserverad, jag tittar inte i spegeln om det inte är inne i badrummet eller när jag skall tvätta mig, jag undviker speglar så gott jag kan, det är en viss sorg i det, en viss självbevarelse bedrifts också – för jag skäms. Det här är ett konstaterande, inte ett ömkande, det behöver inte vara bestående, det är jag som bestämmer hur det skall vara.
Mitt i den stora röran som är mitt liv – just nu – består nyfikenheten, intresset av andra människor att iaktta, studera, vara antropolog för ett par timmar, studera hur vi relaterar med varandra, samtala med varandra och vad vi egentligen säger. Lyssnar vi på den andra eller väntar vi bara på vår tur, hör de som pratar i mun på den andra vad som sägs?! Artigheten vad är det för person som fortfarande har den? Som säger tack för öppen dörr, och nej tack vid erbjudande om kaffe om inget vill ha? Ja, tack, ursäkta mig, förlåt, snälla, underbara ord och när de sägs skänker de glädje och välbehag, i alla fall till mig!
Som det är idag sitter jag gömd inom en kropp som byggts upp eftersom ett försvar var nödvändigt, jag var i behov av ett tryggt ställe att vara i tills det kändes bättre, för var dag stärks jag och en dag kommer inte behovet finnas på samma vis – jag gör så gott jag kan.
(Bild lånad från www.goteborgsoperan.se)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar