Sista timmarna

Jag har mina planer, för 2010, men än är det 2009 - fyra timmar kvar, här har det redan sprakat av fyrverkerier, GP har haft sitt årliga fyrverkeri, jag antar i alla fall att det var det jag hörde vid fem tiden, de brukar sätta i gång då. Men som vanligt smäller det mest hela dagen, mötte en granne som varit och köpt raketer.

Själv är jag lite "nervig" runt raketer och smällare, antar att jag inte tycker om att jag inte har någon "koll" på raketerna, försäkra mig om att jag inte kommer till skada etc. Men om jag är inne har jag inget emot att titta ut genom fönstret.

Mina planer för 2010 är att leva, kanske en ganska självklar sak men för mig innebär det en del mer, jag har inte sått planer som inte går att gro utan jag förutsätter att jag skall nå de mål jag satt. Jag är ensam, med mina katter, ingen yra, inget festande.

När jag var på väg tillbaka hem efter att varit in i stan för att hämta min medicin, såg jag en konstant trafik runt systembolaget, människor som bar på systemkassar, undrar varför sprit behövs för att fira in ett nytt år? Undra varför det nästan förutsetts att man vaknar upp den 1 januari 2010 med en baksmälla, kanal 9 har till och med marknadsfört sin programtablå som bra baksmälla program.

Inget helgon är jag, men eftersom jag själv inte haft smak för vin eller öl eller sprit har jag lite svårt att förstå att man kan dricka för att man tycker det är gott, men med vin är det kanske så och sprit och öl också kanske, vad vet jag - jag skall som sagt inte döma.

Jag tar mig varsamt in i 2010 och önskar de som läser om någon - ett Riktigt Gott Nytt År och jag hoppas 2010 bjuder på lite under och överraskningar som är positiva!

Jaha

Det är inte lätt, när det krävs en handling för att förändra ett självdestruktivt beteende, när det krävs agerande som känns obehagliga och kan till och med få mig illa mående och ge mig ordentlig huvudvärk - "att bara ta mig igenom det" är inte min starka sida, men nu har jag sett till att jag har andra värktabletter hemma i fall, i fall om jag verkligen behöver dess hjälp, jag hoppas det skall hjälpa mig slappna av.

Jag är ledig fram tills den 6:e januari, jag tänkte använda denna tid till att lägga en stabilare grund. Jag vet att jag INTE är en morgon människa och att komma upp i tid var morgon kommer att bli en utmaning, men en jag skall klara. Jag vill hjälpa mig stå så stabilt jag kan och värktabletterna, Treon hjälper mig inte, den skälper mig.

Jag har använt mig av denna ovana i flera år, så jag skall kanske inte förvänta mig mirakel och tillfriskna på minuten som jag har förväntat mig givetvis, allt skall ske på en gång annars går det aldrig att ändra. Men så är det inte, enträgen vinner - heter det så?

I dag har inte varit en speciellt bra dag, men inte helt värdelös heller, bara lite blä, lite blähä, men sådana dagar kommer då och då, så är det!

Sappa

Jag hamnar i bland ”i” program på TV:n som jag sappat mig fram till, sedan jag köpt mina nya TV har jag inte lyckats sätta in kanalerna i nummerordning så jag får leta mig fram. I dag fann jag mig på Kunskapskanalens ”nummer” och en dokumentär hade just börjat, den hette ” Absolut beroende:Unga alkoholister” den handlade om Johanna, 35 år, som slutade dricka för sex år, efter år av att vara beroende av alkohol.

Den går att se igen i repris eller om man går in på UR:s hemsida.

Tidigare på dagen hade jag hamnat i en dokumentär som de två fransmän gjort , de gjorde även dokumentären om 9/11, de var redan i gång och gjorde en dokumentär om New Yorks brandmän när 9/11 hände, den dokumentär som jag hamnade i handlade om tro, och om de religiösa ledarna för de största religionerna. Den var underbart bra gjord i ett nästan hypnotiskt tempo.

Två dokumentärer som berörde min själ och det skapade ett eko av de tankar som redan pågår inom mig, det arbete som jag redan påbörjat.

Gud är i allt, anser jag, det är min tro, i allt, även när allt känns övergivet, när hoppet försvinner och jag står i botten av mitt svarta gyttjiga hål och inte ser de rep jag redan skapat för att hjälpa mig upp igen, Gud är i gyttjan, i repet, i hålet, i sorgen, rädslan, saknaden, det som gör ont, det som konstant värker. Gud gör mig inte illa, det gör jag, Gud gör mig inte ledsen, deprimerad eller vilsen, det gör jag.

Det var befriande, att höra de olika ledarna svara på frågorna som ställts till dem, jag inser att bröderna som gjort dokumentären har möjligheten att klippa etc. Men det var inga knotiga eller otroliga påståenden sagda, vanlig bon vett kan man kanske kalla det.

Dokumentären med Johanna fick mig att känna igen många av mina egna beteenden och hur jag tar hand om smärta, sökande efter något om bedövar, mat, shoppa, mera mat, godis, cola fight, värktabletter - alkohol stannade jag från, jag har sett dess verkan på nära hand, men vad jag gjorde var/är inte bättre, jag är på samma nivå.

Jag har försökt göra mig så mycket skada som jag nödvändigtvis kunde utan att ta död på mig själv, och här får jag högsta betyget, detta var något jag klarat utmärkt. Inget att vara stolt över, men jag vet inte hur mycket mer illa jag kan känna mig, jag vill heller inte på något vis göra mig själv till ett offer som jag tidigare gjort, nu är det allt jag lever för nästan, vikten av att ta ansvar, vara ärlig mot mig själv och andra.

Beroende har varit med mig sedan unga år, jag lärde mig hantera mitt känsloliv genom att trycka ner, när de bubblade upp var jag ”känslig” jag var ett temperamentsfullt barn, det var jag och är fortfarande. Men i dag, i dag kan jag stå i min känslighet och äga den delen av mig själv utan att be om ursäkt för den delen av mig, jag önskar i bland känna mindre - här tar jag tabletter, en chics påse, vad som för att få det tyst, men det varar inte länge.

Nu har jag terapi på måndag och det behövs, det behövs verkligen, jag börjar få lite abstinens efter Syndol som jag brukar köpa över internet, Treon är slut, jag har endast tagit två idag, det är fyra mindre än vanligt, inga Panodil Zapp eller några Alvedon, jag har inte mycket hemma, det är dags att skära ner, dags att sluta, och ”avgiftningen” har börjat och jag tycker inte om det - en påse chics och en stor flaska cola hjälpte inte.

Nu städade jag badrummet samtidigt som jag duschade, naken skurade jag alla kakelplattor, toaletten och spegeln, golvet fick sig en ordentlig omgång för mitt badrum var det äckligaste i hela Göteborg. Nu vill jag knappt ta in de saker som jag tidigare haft i badrummet, jag vill vara snål med det, gör det lättare att städa nästa gång.

Nu är det andra delar som behöver tillsyn som inte kan kombineras med en kvälls dusch.

Nu är det dags att sova, jag klarade en hel dag med endast två Teron, hur det går i morgon det tar jag då, det går som det går, stund till stund.

God Jul

Jag vaknade till tonerna av julmusik, jag sträckte på mig och satte mig upp, det var skönt att vakna i min säng, i mitt sovrum i mitt hem och veta att jag idag inte kommer att bli utsatt för någon form av stress, underbart.

Jag tog det lugnt hela dagen, jag målade, läste, städade undan lite, plockade, skrev, förundrades av tystnaden, den underbara tystnaden. Det kändes lite underligt att jag, i en relativ livlig del av staden, spårvagnarna kom och gick med sin regelbundenhet, några få bilar, men tystnaden var i majoritet.

Njöt, det var underbart, jag hade ingen TV på ingen radio, på något vis var det väldigt välgörande.

Julafton var i min smak, visst kände ett uns av ensamhet och undrade över mitt val, men det passerade snabbt, en påminnelse kom som ett brev på posten.

Kanske kommer det en tid då jag uppskattar julen igen, men jag tycker inte om den press vi sätter på oss själva, de ”måste:n” och ”skall-göras”, julen är en fridsam tid, eller så trodde jag, klart jag minns mina barndoms jular med ett leende, men nu i vuxen ålder och med jular som känslomässigt dragit ner mig djupt.

Oftas tar det lång tid att återkomma till det ställe där jag var innan jag åkte.

Men i år, som förra året tog jag det lugnt, jag gjorde vad jag önskade i den tid jag önskade och i det stora hela var jag mycket harmonisk.

Nu är det snart över, för i år!

Till alla er som gillar julen hoppas jag ni haft det härligt, den blev ju vit i år!

Andfådd och urless - fast fortsätter äta tills 2010

Jag svor, i med fötterna i förra årets vinter skor, skohornet gräver sig in i hälen och jag biter mig i underläppen. Jag håller andan, det sker per automatik numera, böjer jag mig ner kan jag inte andas så jag håller andan. När jag reser på mig tappar jag balansen lite, men skorna är knutna, och till min glädje skaver de inte. De sitter precis, mina skor.

Täckjackan på, väskan över axeln och så, vart är plånboken? Jag tittar på det över belamrade köksbordet, men den ligger inte där, soffbordet, nej inte där heller, jag har redan tittat i väskan och där var den inte, jag börjar svettas, irritationen växer, vad gjorde jag innan jag kom hem, vad handlade jag? Jag tittar i väskan igen, där är den, även fast jag bytt till en mycket mindre väska för att undvika just detta problem uppstod det ändå, jag skakar uppgivet på mitt huvud och släcker hall lampan.

Precis när jag kommer ut i trapphuset släcks ljuset, jag blir alltid lite stirrig för jag blir rädd att Azalea eller Olivia skall springa ut utan att jag ser det i mörkret, därför stänger jag dörren snabbt, tänder lamporna och öppnar min dörr igen för att försäkra mig att mina håriga monster är där inne. Azalea sitter på hallmattan och tittar på mig storögt. Jag skakar på huvudet och börjar ta mig ner.

För att komma till spårvagnshållplatsen måste jag ner för en liten, relativt brant backe, den kan vara lite lurig vid snö, snömodd och/eller sandning. Jag spänner mig (precis vad man inte skall göra), känner mig för med mina fötter, tror att jag kan slappna av lite men vågar inte lita på min egen känsla. Andas ut när jag kommit ner utan att ramla på arslet.

Jackan har jag öppen, jag får dra lite i den för att det skall komma ihop i mitten, min mage putar ut, och den tröjan jag valt i dag, förstärker verkligen magen. Jag drar i den igen, lite obekvämt. På spårvagnen klarar jag i alla fall att hålla min inom ”ramen” av mitt säte. Det har blivit enormt viktigt för mig, att inte pösa över på andra säten.

Jag är nu obekväm, kanske syns det, men för att få klarhet i hur jag ser ut bad jag en arbetskamrat ta ett kort, jag känner inte igen mig, jag är stor, verkligen blivit stor, jag har varit fantastiskt duktig med att blunda för den växande magen och dubbel hakorna.

Det känns när jag går, det är tungt, är rädd för att jag snart börjar vagga mig fram, det och att pösa ut och ta mer plats på stolen på spårvagnen är oros moment.

Undviker att verkligen titta mig i spegeln, tvättar knappt ansiktet för att jag inte vill möta mitt ansikte, tvättar mig i duschen – för er som blev orolig att jag inte tvagar mig. Jag smörjer in mig, men händerna mäter inte fettet, valkarna och valken under magen, den bit som nu är som en överjäst vetedeg, som pöser över kanten på bunken. När jag är varm och svettas, vilket är ofta, sätter jag barntvättlappar under brösten, för att suga upp svett. Jag ”luktar” på mig själv, vill ha koll på mig själv så jag inte luktar ”fett” surt, så som överviktiga människor kan göra – fasa att lukta illa.

Det är så underligt med mat, då gärna fet mat, det har blivit som en drog, en underbar bästa vän, fet onyttig mat tillsammans med Treo, mina bästa vänner. Jag sitter där framför TV:n och äter ett lyx wienerbröd, när jag köpte det sa jag att det var till min ”farmor”, som en mat alkoholist äter jag ensam, borta från ifråga sättande ögon. Jag vet att jag inte borde, men jag vill glömma, gömma mig i mat, det blir tyst, tyst i själen, i huvudet, sedan kommer illa måendet.

Men nu vill jag annorlunda, detta är för tungt, det är så tungt. Jag blir ledsen, när jag tvingar mig själv att titta mig i spegeln och ser det ansikte som tittar tillbaka – det är inte jag. Men där inne, i ögonen, i blicken kan jag se mig själv hoppa runt och tjoa, ”här är jag, här är jag” viftar jag med armarna i luften, ”snälla släpp ut mig!”

Det finns, som jag säkerligen tidigare berättat, en dikt av M.Leunig där en man, som känner sig väldigt nere, har i sitt hjärta, i det svartaste svart, en liten Ängel med ett stort leende. Så är det med mig.

Nu skall jag prova på att tänka på det jag vill ha och se om jag kan dra det till mig, se om universum kan hjälpa mig. Jag har en tid hos en dietist den 24 februari, till dess skall jag börjat min resa, 2010 det skall bli mitt år.

Säger feta pösmunken sittandes i sin stol – som hon ännu INTE jäser över!

Tankar

Det var fortfarande mörkt när jag gick ut ur vår port i morse, det var tjockt med snö, det knarrade under fötterna och det var så där tyst som det kan vara när snön faller. Jag blev till och med lite tveksam om det verkligen var måndag, det var så lite folk ute. Men det är klart, det är nog många som tar ledigt innan jul.

Det var lite halt på väg till kontorets port, det är kullerstenar och de kan vara förödande hala, men jag höll tungan mitt i mun och steg i foajén med snöbetäckta skor och smalben. Jag stampade av mig resterna och vandrade vidare in i min arbetsdag.

Under lunchen skulle jag till Panduro, jag hade bestämt att inget skulle stoppa mig, alla människor där ute får vika hädan, jag skall fram. När jag korsade Brunnsparken var det en liten stig som skapats av föregående medmänniskor, jag höll mig på denna stig så som de andra, men det blev lite knuffande och ”huffande” under halsduken, vi gick på varandra, lika bestämda att inte vika hädan för den andra, med en kollesion som resultat, jag sa inte ens ”ursäkta mig” jag tyckte att det inte var bara jag som skulle ge rum – så det så!!!

Som tur var lyckades jag ta mig till Panduro helskinnad, och gladdes åt att det inte var långa köer, jag kunde i ro hämta det jag behövde och betala för mig. Jag köpte en kebabrulle som lunch, här är jag lite stolt eftersom jag faktiskt stannade till även fast det var många män framför mig, stiliga karlar som pratade om att de var tvungna att gå på gymmet sedan för att arbeta bort lunchen. ”Hur ofta tränar du? Varje dag?!”, ”Nej, ett par gånger i veckan tre, fyra, gör jag inte det växer magen och blir stor” – så vill man inte ha det fyllde jag i, mitt huvud surrade av tankar.

Jag hade slagit in mig själv i min täckjacka, det var med nöd och näppe som jag kan dra igen dragkedjan, men det vet inte dessa karlar, jag böjde huvudet ner och tittade på mina skor, men tyckte sedan att det var skit samma, så här är det, jag är fet, punkt slut! Betalade för min kebabrulle med fetaost och gick tillbaka till kontoret.

Efter lunchen kom den djupa tröttheten, jag hade ätit lite mer än vad jag behövde, nu var jag så mätt att det kändes som min mage skulle spricka, men den håller ihop sig tacka gud!

Har en dag full av ”skräck tänkande” vet inte vart det kommer ifrån, men jag tänker att jag skall göra en extra skylt och sätta på porten till vårt lägenhetshus för att påminna om att släcka ljusen, även värmeljusen, jag vill inte att mina katter skall brännas inne. På spårvagnen satt jag och tänkte på att tänk om spårvagnen spårar ut nu för att det är så mycket snö, där vid Södra Hamngatan när vi svänger in, och så åker hela spårvagnen, av äldre modell, ner i kanalen och så dör vi – för hur skulle jag ta mig ut?

Vet inte varför jag hamnar där, jag vet inte vad det är inom mig som gör att jag skapar katastrof lägen i mitt huvud ibland, för som tur är händer det inte varje dag, lite då och då. Till exempel när jag går och lägger mig kan jag ibland tänka att det kanske är bäst att jag sover i en pyjamas i fall det börjar brinna, ha koll på vart transportburen är etc.

Ingenting av sådan natur har någonsin hänt mig, varför hamnar jag där?!

Nu börjar snön töa bort i solen, gatorna blir halare och jag gör mig till freds med tanken att jag kan halka, det kanske gör ont och är lite pinsamt, men det går snart över.

På jobbet är vi alla trötta, vi hänger kvar tills det är dags för helgledigheter, ser fram i mot några dagars ledighet, för mig blir det fridfullt, det hoppas jag det blir även för dig.

Jag bestämde om min jul även i år, det är skönt.

Ändringar

Det är svårt att förändra delar av sig själv som man haft nytta av, eller i alla fall haft användning av under åren, de har haft en funktion.

Så slog det mig, hos min terapeut, att jag slutat ljuga, jag hittar inte på historier längre, jag är bara. Har blivit överens med mig själv att jag inte har något att skämmas över.

Då menar jag mest att jag inget gör på helgerna, att jag är mest ensam, nu hittar jag inte på aktiviteter, när någon frågar säger jag som det är, och känner att det är ok. Den förändringen har arbetats fram undermedvetet.

Klart jag tog ett aktivt beslut och arbetade med att stanna i sanningen, men sedan, obemärkt blev det en aktiv del av mig, det vill säga ett aktivt val att stanna i sanningen. Att stanna i sanningen har blivit en "norm".

När det gäller maten och dessa ovanor tar det mot mer, det är oftast gott, det är svårt att avstå, men det är ett val, ett val till, välja levnads sätt, jag måste se vad jag sätter i mig, ta hand om mig, men det är svårt. Nu har jag fått en remiss till en dietist i februari, för att se över mina matvanor. Klart jag vet vad jag gör fel, men det är svårt för mig att få tanke till handling. Men klarar jag att stanna i sanningen, vilket var en svår ovana, en ovana som ställde till det, borde jag även klara detta.

I går gick jag till Distriktssjuksköterskan och fick reda på att det var så att jag har högt blodtryck, så pass att det blir en medicin till det. Jag hoppas detta är ett led i rätt riktning, mot en Gastric Bypass. Jag har skrivit ett brev, ett brev som jag önskar skicka med när en remiss skickas, vi får se.

Treo min bästa vän - fortfarande, en ovana som jag verkligen måste ändra, men det är så svårt, det är så svårt eftersom Treo är min konstanta vän, den som alltid är där. Ja, jag vet att det låter dumt men så är det. Sedan i söndags har min mage stängt av, det vill säga att allt går rakt igenom och låt oss säga att det inte är roligt att springa på toaletten hela tiden, och att jag inte klarar vara i från en toalett. Jag måste sluta äta Treo.

Cola light, också en ovana enligt många, för mig är det gott, vi får se.

Jag är glad att det är kallt, att det är lite lite snö ute, jag är glad att jag är klarare.

Hur har du det?

Sorg

Då kom den familjära undran åter, vilken verklighet är verklig? För att undersöka hur jag blev jag skickade jag en förfrågan till min moster med lite frågor rörande deras barndom, de är många syskon, de flyttade en del och jag vet att några av syskonen var ”sommarbarn” och blev bortlämnade under en tid. Hur påverkad detta dem? Hur har de uppfattat sin barndom? De förlorade sin far, deras mamma gifte om sig, de fick fler syskon.

Jag fick svar från min moster, hon ansåg sig haft en trygg, harmonisk och bra barndom, att mormor och morfar alltid funnits där för dem. Hon ansåg att mamma (min) varit en bra och kärleksfull mamma under vår uppväxt och att hon varit med om det värsta som kan hända en mor – att förlora ett barn.

Nu hade inte jag kritiserat mamma i det mail jag skickat till min moster så jag vet inte riktigt varför hon kände behov av att skriva detta påstående om min mamma. Jag blev även lite uppgiven eftersom det som vanligt är mammas förlust av dotter som tas upp och den svåra tiden som mamma gått och går igenom. Jag undrar alltid vart Monicas och min förlust av en syster kommer in? Jag vet att den inte kan jämföras med min mammas sorg, men den sorg som jag och Monica gått och går igenom är inte lättare för att vi förlorade en syster och inte en dotter.

Jag har upplevt det som att vår sorg av förlusten av en underbar lilla syster inte är av samma dignitet som vår mors sorg, inte för att det är en ”tävling”, det jag menar är att Monica och jag lätt fös undan i detta sammanhang.

Ingen tycks förstå att då vi förlorade en syster förlorade vi även en mamma, stödet var fokuserat runt mamma och Monica och jag fick ta hand om våra känslor och den vardag som är tvungen att fortgå trots allt. Ingen tycks förstå det vakuum som uppstod och hur golvet försvann och vi fann oss famlande i mörkret för att försöka klara oss. Fokuset var på mamma och Göran (Jennys pappa), jag och Monica var obetydliga tillbehör.

Jag är känslig för meningar som detta, det känns som att på grund av att mamma förlorat ett barn är det ok att de som finns kvar blir utan tillsyn, att vår roll förminskas, att inga andra barn än Jenny har något värde. När Jenny dog, dog alla barn, Monica och jag blev föräldralösa. Men det är ett egoistiskt och felaktigt påstående, vi förstår inte vad mamma gått och går igenom – men ingen tycks inte förstå att Monica och jag gick och går igenom det lika så, på sidan om, vi lever det, levt det, och har vår egen sorg att bära på.

Jag låter kanske hård och kall, men så är det inte menat, det är bara att Monica och jag räknas, vår sorg är också SORG, det tycks som vissa inte kan ta till sig att vi kan ha haft det svårt, att vi upplevt en tung och svår period efter Jennys bortgång, det tycks att det är fokus på mamma, vi andra ”syns inte, finns inte”.

En rad med ord som ger mig en sådan kraftig reaktion att jag vill skrika, mest för att jag blir rädd, rädd över att min verklighet kanske inte är verkligheten, om du förstår.

Besviken - men än är det inte över

Där sitter jag och inser att det är UPP TILL MIG, fasen också, jag tar ett andetag och fortsätter att lyssna på det läkaren Eugene, inom mig hör jag rösten som ber och ber att det skall gå som jag vill, så jag slipper hamna i verkligheten att det är UPP TILL MIG, varför kan ingen annan ta över ansvaret?!

Mitt besök hos läkaren tar plats för att jag önskar en remiss för en gastric bypass operation, men läkaren säger att det nog inte kommer att bli så eftersom jag har diagnostiserats med depression. ”Men jag börjar bli stabilare nu, hör jag mig själv säga”, inombords står jag på knä framför honom och ber honom att hjälpa mig. Ingen effekt har det, han tar mitt blodtryck, det är på gränsen till för högt, men det kunde bero på olika saker, till exempel att jag var lite nervös inför mötet, så jag skall komma och ta det igen.

Min läkare skrev en remiss till en dietist, han bokade in mig för provtagning nästa onsdag och jag ska sedan komma tillbaka och göra ett prov på fastande mage. Han skulle skicka en remiss till kirurgen men först skulle vi se till att jag var ”frisk” för övrigt! Jag hoppas jag verkligen hörde rätt, han sa att jag kommer att bli kallad och att de sedan gör en bedömning, men eftersom jag har depressionen så blir jag nog nekad.

Kan jag be honom inte säga något om det?

Jag är ju på bättringsvägen, jag är starkare psykiskt i dag även fast jag har djupa gupp jag ramlar ner i, ibland, men, men andra människor har också problem som kan påverka en sådan operation och hur man hanterar det efteråt.

Jag var så säker på att det skulle gå, men det är klart, det är inte över än!

Veta mera

Tänk, tänk om jag kunde få veta allt, veta allt om det som jag finner intressant, att kunskapen glider in i hjärnan, att den finns tillgänglig och till användning när behovet kommer?! Nu vet jag att vissa saker som jag önskar veta mer om är komplicerade, till exempel konflikten mellan Palestina och Israel, rent instinktivt går mitt hjärta till de palestinier som befinner sig i Gaza eller blir utsatta var dag, nu vet jag att det även finns Israeler som far illa, men Israel har en rik bundsförvant. Att leva mitt i en konflikt, jag kan inte en ana hur det skulle vara, otryggheten måste vara stor. Hur lever man? Hur försörjer man sig? Hur är det med saker som rinnande vatten, el och tillgång till matvaror? Det är svårt att sätta sig in i en sådan situation.

Sedan skulle jag vilja veta mer om Egypten under farao-tiden, vet inte hur jag lärde mig att en av solgudarna heter Ra, men det måste varit i skolan, det är svårt att tänka sig att de funnits det är så sago likt, fullt av mysterier och möjligheter. Jag är tacksam för att de tog hand om sina döda som de gjorde, svepte in dem, begravde dem i sådana ståtliga gravar – där att upptäckas för senare generationer.

Har alltid haft svårt för stor makt som intar andra länder, min rättvise gen uppskattar inte det, när jag läste till exempel att Storbritannien gav Israel till de judar som var ”stat lösa” efter andra världskriget, kom frågan – ”vem gav dem rätten att göra så?” Det fanns redan befolkning i Israel, hur kan man bara ”ge” bort ett land. Ja, nu kan jag ha missuppfattat detta så det är inte 100 % fakta, men har för mig att det stod så. Storbritannien har haft ett finger med i många länder. I Australien ansåg det att det inte fanns någon befolkning eftersom de Aboriginals var nomader och odlade inte sina mark, så de tog det som deras och behandlade ur befolkningen mycket, mycket illa.

Brist på respekt rörande människor, mänskligheten och våra olikheter gör mig irriterad, även fast jag själv inte är immun för det. Men att välja att ”döda” i stället för att försöka nå fred är svårt att förstå, jag kan förstå att fred kan vara svårt att förstå om man är uppvuxen i konflikt, men önskan måste väl ändå att få leva fritt, leva.

Nya områden att vara nyfiken över kommer upp var dag, och jag antar att det är ganska bra om jag inte vet allt om allt jag är intresserad av, och att jag ibland måste söka och läsa mig till vetskap – för det göder nyfikenheten, och utan nyfikenheten skulle det vara trist tycker jag!

(Foto verk av Gaudi)

Naive

Kanske är jag naive, men jag gjorde ett val för över ett år sedan att sluta titta på nyheterna på tv, jag orkade inte mer, det var så mycket negativt, även en god sak kunde vändas till en negativ sak om jag bara väntade någon dag. Jag läser tidningen lite då och då, men där kan jag välja vad jag vill läsa och där med censurera delar som jag inte vill ta del av.

Jag vet att det är krig och oroligheter i mellan östern, det har det varit i hela mitt liv, jag vet att vi har Svenska soldater där, men jag vill inte veta, inte veta vad de ser dagarna igenom, vad de möter och måste ta del av. Jag vet att jag INTE har något emot om någon önskar bygga en moské och ha ett torn utanför - klart, om de kunde ta hänsyn och inte ropa till bön allt för tidigt på helg morgonen skulle jag vara mycket tacksam.

Faktum är att jag har en moské utanför mitt fönster, uppe på kullen mot Högsbo. Det finns kyrkor, varför skall det inte finnas rum för alla att tala till sin GUD? Jag tycker inte att det är någon fara om du är muslim, hindu, buddism, kristen eller annat, jag är mest intresserad av olikheterna och likheterna. Själv lutar jag nog mest mot Buddism, inte för att det är på "modet" utan för synen på människan, livet.

Jag tittar på dokumentärer och i bland hamnar jag även på "Debatt", mest blir jag stressad och irriterad att de inte låter varandra tala till punkt och tycks heller inte lyssna till varandra. Vi får ALLA ha våra åsikter, vi får alla till och med tycka olika, ingen skall dömas för det. Men i bland, i bland undrar jag om inte vissa tycker saker endast för att provocera.

Jag vet väldigt lite om mellan östern, därför började jag läsa mer och ta reda på information om de olika länderna, deras historia, hur de haft det, av vad som går att avläsa i böcker och andra skrifter. Jag visste inte att i Iran talar de Persiska och i Irak Arabiska, jag trodde de alla talade samma språk. Nu vet jag bättre. Även så när det gäller tro, det finns extrema i alla religioner, kristendomen gjorde och gör många grymma, otäcka saker i religionens namn. Bara för att man är kristen gör de inte automatiskt dig till en god människa. Likaväl som att bara för att man är muslim gör det inte automatiskt dig till en dålig människa.

Vi är ALLA människor, och som människa har vi alla i oss material som kan leda oss på olika livs stigar.

Jag önskar att vi kunde erkänna vår okunskap oftare, erkänna att det är för att jag inget vet om din kultur eller landet du kommer från som jag tar avstånd, av osäkerhet, kanske eventuellt av rädsla. Sättet att tala, gestikulera, "trängas", ingen avstånds känning - det vill säga, att det finns en viss gräns - hur nära du kan stå en Svensk - speciellt mig. Så när jag är "fast" på spårvagnen med personer från ett land jag inget vet om, bara vart det ligger geografiskt, och de talas högt på ett främmande språk, det lutas bakåt där jag sitter och det blir för "nära" och jag kryper längre in i fönstret, när ni skrattar högt och gestikulerar vilt - ja, då blir lilla timida Marie obehaglig till mods för jag känner inte igen de kulturella språket, jag vet inte hur jag ska "vara" och jag vågar inte säga till för jag vill inte stöta mig eller att de skall tro att jag inte tycker om dem, när jag i största allmänhet inte tycker om när människor kommer för nära inpå mig.

Så genom att välja bort nyheter och välja vad för dokumentärer jag tittar på, har jag börjat forma mina egna förhållningssätt till min vardag. Jag önskar leva under tron att vi alla är goda, och stöter jag på någon ond på vägen är det DEN personen och inte hela släkten som är ond. Men jag vill leva i tron att världen i det stora hela är en god värld, jag vill tro att vi hjälper varandra så gott vi kan, att vi kan le åt våra medmänniskor och ta det lättare, ta det lättare.

Jag vill INTE bli tyngd av mer, innerst inne vet jag att det förekommer - det där i tidningarna - men jag önskar så innerligt leva i en mänskligare värld, där människovärdet värderas högre, där vi inspireras av olikheter och förundras över vad som är möjligt.

Jag vill leva i en varmare, mänskligare och "öppnare" värld - jag önskar att vi alla är snällare mot varandra helt enkelt - även när vi är osäkra och eventuellt lite rädda!