Jag har flyttat - blev trött på mig själv och börja om:

på ungefär samma sätt hihihi

http://mariegerahty.blogspot.com/

OJ

Varje gång som jag pratar om operationen biter jag mig i läppen efteråt och önskar det osagt, för jag är orolig att operationen inte skall bli av, trots att jag pratat med Sophiahemmet i går om en del av mina mediciner och samtalet avslutas med ”vi syns den 7 april Marie”.

Vi syns den 7 april – det innebär trots allt att det SKA hända, jag har ett hotellrum bokat, resan planerad och frågorna besvarade, men ändå är jag rädd att jag skall ställa till det så det inte kommer att hända.

För mitt ”Modus operandi” är sådant att jag förstör goda saker som händer inom och utom mig, resultaten kan ses strödda efter mig som förstörelse efter ett jordskalv. Nu vill jag ändra detta, nu vill jag avstyra det invanda beteende mönstret. Jag är medveten om det, jag har sett varningstecknen och har tillfälle att ta hand om operationen som ligger framför mig – fast det är genom att inte prata om det som jag kan rädda det från att förgöras, tror jag.

Samtidigt kommer det upp funderingar och tankar, funderingar kring hur mycket kommer jag att gå ner? Kommer jag att gå ner i vikt – för vissa fungerar det inte och rädslan att vara en av dem är stor, men det är upp till mig, upp till mig.

Vissa dagar nämner jag inget, andra dagar droppar det ner runt mig som regn, då kommer ångesten – för jag vill så intensivt skapa ett bra hälsosamt liv. Ett liv i rött, varmt, fylld med varma människor, kreativitet, nyfikenhet och vetgirighet.

I dag är jag lite orolig – men det kommer att ske – så är det med det!

Jag dömmer - kanske bättre om jag bara glömmer!?

Jag orkar inte längre, allt detta prat om bantning, varje dag, vid varje mänskligt möte, i korridoren, i fikasoffan, inne på rummen, vid lunchbordet överallt, det känns som det inte finns någon plats fri, förutom mitt kontorsrum. Så dit går jag när diskussionen börjas igen. ”Vad äter du? Hur mycket har du gått ner? Har du provat ”startpaketet”, vilken diet följer du? Vad äter du? Hur mycket har du gått ner – hur går det? Hur känns det?”

Det handlar om 5 – 10 kg för dem, i övervikt, ibland inte ens så många kilon, och att sitta där med över 40 kg övervikt, även fast jag vet att det inte spelar någon roll med kilon eftersom det tar tid att gå ner, så känner jag en uppgivenhet när jag sitter där mitt ibland denna bantnings fokuserade och besatta grupp.

Så nu går jag ifrån fikan och jag överväger att äta lunch på en annan plats även fast det är lite tråkigt att sitta ensam, det är ett val för mig. Jag kan inte kräva att de andra skall lugna sig med dessa ihärdiga samtal av diet.

Känner lika inför apelsin ätning, när en citrusfrukt skalas, den doft som kommer, den ger mig huvudvärk, en ordentlig huvudvärk, jag har meddelat detta vid många tillfällen, men de fortsätter att skala och äta det runt fikasoffan, jag måste gå därifrån eftersom jag mår dåligt av lukten. Det känns lite tråkigt att de inte kan ta den hänsynen – och skala apelsinen, mandarinen, satsumas i köket – på det viset kan jag sitta med. Men jag vill inte påpeka detta hela tiden, så jag lämnar fikan, jag går tillbaka till mitt kontorsrum.

Nu har jag ”spytt ur mig” det negativa som kokat inom mig, som har irriterat som en stickad ylletröja.

Här stöter jag på problem, jag kan inte avgöra vilken ”rätt” jag har att be mina arbetskamrater att skala citrusfrukterna i köket istället för vid fikasoffan? När det gäller bantning tror jag dock inte att det finns något för mig att göra, här är det mitt val att tolerera det, lära mig att stänga av öronen eller äta någon annan stans. Att sitta med vid fikan och även där försöka lära mig att stänga ute dessa konversationen eller gå tillbaka till mitt kontorsrum, för jag har ingen rätt att ”förbjuda” vissa samtalsämnen, bara för att det får mig att må dåligt.

Sedan har jag märkt kvaliteter hos en arbetskamrat som jag beundrat som får mig att reagera och jag känner hur jag ”dömer ut” henne, jag blir besviken när jag ser att hon som en liten hundvalp viftandes på svansen och hela kroppen, med stora ögon tittar på vår ordförande för uppmärksamhet – jag satt och pratade med henne och hon försvann när ordförande gick förbi, hon satt där men var inte närvarande, lyssnade inte på mig – jag reagerade med att reservera mig, det är så jag känner det, jag kommer inte att investera i denna ”relation” mer, när man inte är ”intressant” när någon annan kommer förbi, någon man önskar imponera, kan så uppenbart klippa av en annan – för mig är det en brist på respekt.

Kanske har det att göra med mitt avvisningstrauma att jag tar det så hårt?!

Jag gör det mesta för att skydda mig.

Tisdags blues - herrans !

Frågan är: skall jag INTE ta Theralén (sömndroppar) och kanske ligga och vrida och vända mig i all oändlighet, eller ta Theralén och somna djup och vakna först när klockan ringer, men vara super trött resten av dagen?! Jag finner det svårt att veta hur jag skall göra, har provat att alternera, ta dropparna varannan natt, men det blir oregelbunden sömn, samma trötthet på morgonen.

Sömn är viktigt det märks när den inte infinner sig, det märks att nätterna blir längre, frustrationen större och känsligheten råare. Bästa sömnen är min ”power napp” när jag kommer hem, en till två timmar, det försvårar INTE natt sömnen utan den stunden hjälper mig, gör att jag orkar mer, kan göra saker hemma i stället för att endast ligga i soffan i utmattat läge.

I går på vägen hem fick jag en ordentlig panikattack, intensiv, jag fäste blicken på spårvagnsgolvet, ”stängde” öronen och räknade bakåt, för det krävs fokus. Jag börjar vid 78 eftersom det är en mer utmanande siffra, jag tänker på min andning, andas djupt, andas ordentligt, andas med tanke. In – ut – in – ut – in – ut stanna inom mig, stanna inom mig. När jag steg på spårvagnen steg en tjej på samtidigt, hon hade varit hos veterinären med sin katt, hon bar transportväskan i famnen som jag brukar göra, för att ha katten nära kroppen och på det viset hålla henne lugn. Jag lämnade två säten ”fria” till henne, säten i färdriktningen så hon kunde sitta bekvämt med sin katt. Men hon satte sig ”bredvid” mig, fast på andra sidan gången, på de obekväma sätena i fel riktning, där man kan må lite illa. Det fick mig att le, det berörde mig att vi var så snälla med varandra, att det finns snälla och artiga människor därute!

När hennes katt mjauade (endast en gång) tog paniken ytterligare fart, jag fann mig ”oroa” mig för hennes katt, mina katter, världens katter, för mig, för henne för alla. Jag hade svårt att hålla i mig, jag och katt - tjejen gick av på samma hållplats som mig, mina ben bar mig knappt, jag tog hissen upp och när jag kom hem gick jag direkt till min soffa, kurade ihop mig och låg där tills klockan var nästan åtta. Jag darrade, skakade, det blåste storm inombords, tankarna blev mörkare, åtgärder av morbid karaktär snurra runt, jag fann mig liggandes med händerna för öronen för att stoppa ljudet, men det fanns inom mitt huvud, de fick inte tysta på det viset, andra metoder behövdes.

Jag tog en kopp te och några kvälls mackor, öppnade min påse ”Maltesers” och satte mig för att måla på lager två av färg på tavlan jag målar, sedan ett lager till, tvättade mina penslar, tittade på tavlan, funderingar kring vad som kan tänka sig växa fram, inget kom, tillbaka till soffan efter en roande incident i badrummet, där jag fann Azalea hängande på min tunika, med klorna in i tyget, efter skratt kom oro för hål – men inga större skador fann att hitta.

Det blev tillbaka till soffan, filten, kudden, mys-jackan, jag gosade in mig i de tjocka kuddarna, la filten över benen, lutade huvudet på min arm och bara var, bara var där i min röda, mjuka tjocka soffa.

Men vid sov – dags fanns det förhöjda oroskänsla kvar, jag tog sömndroppar, jag ville sova, jag somnade, drömde mardrömmar om mina katter och flytt till område dit jag inte vill. Jag vaknade tvärt nät klockan ringde, svettig och enormt i behov av toalett. Efter att ha kontrollerat att allt var ok med mina katter, andades jag ut. Oron fanns kvar, som ringar på vattnet.

Allt jag kan göra är att ta mig igenom, försöka få mig själv tro att det kommer att bli bra, att allt är som det ska, det har blivit tyngre efter jag återgått till heltid, men jag känner inte att jag kan klaga, för jag hade/har ett jobb att gå tillbaka till.

Det kommer att bli bra!

Tavlan/bilden är av Gunnel Wåhlstrand en otroligt duktig konstnär.

Måndags Blues eller något sådant

Tror jag har ”måndags blues”, tycktes inte ensam om denna, kanske är det vädret, vädret som blir anklagad för mycket, det har varit lite gråare – även fast morgonen var ljus och förhoppningsfull. Jag brukar finna mig i den årstiden som är, för det är var det är, inget jag kan ändra hur mycket jag än försöker – önskar att jag kunde ha denna inställning till andra element i mitt liv.

Hos terapeuten pratade vi om att ta en stund för att ”komma tillbaka till mig själ” under dagen, att stanna upp ta ett djupt andetag, vila i stunden innan jag fortsätter. Även försöka sätta bokmärken på fler av mina självdestruktiva beteenden. Har några uppsatta, men det finns andra situationer som jag behöver flagga så jag kan stanna upp och komma tillbaka. Det handlar – för mig – om att bygga upp en integritet.

Arbetsplatsen är mitt laboratorium, där studerar och iakttar jag mina kolleger för att se de olika nyanserna, de olika sociala ”regler” och koder som finns där även fast de inte syns tydligt som jag skulle önska – eftersom jag tycks bryta dem ofta, ofta för att jag inte ser dem eller förstår dem, sedan gillar jag inte regler som gäller ”hur en människa” skall vara för att bättre bli accepterad av andra, samtidigt som jag önskar att jag bättre kunde se och känna till dem, för att hjälpa och eventuellt skydda mig själv bättre.

Jag bryter många sociala regler dagligen, men varför bryr jag mig så över detta när jag egentligen inte gillar de regler som finns? Varför spenderar jag så mycket tid på att oroa mig att jag gör ”fel” när jag inte vet vad det är jag gör fel tills det är gjort? Varför bryr jag mig så mycket om så mycket att jag knappt orkar ta hand om mig själv?

Här kommer bokmärken in, påminna mig själv om att jag ansvarar endast för mig själv, jag kan endast ändra på mig själv, jag kan vara vänlig mot mina medmänniskor, men jag behöver inte ”rädda” alla eller ”lösa deras problem”. Jag kan fokusera på att få mig själv att fungera för mig själv i min vardag utan att vara egoist – så är det – tror jag!

Söndags stunder

Vi tittade på måsarna i dag, vi blev lika förvånade Olivia och jag. Vi satt och funderade på detta med måsen länge och kom fram till att det faktiskt var en stor kråka, eftersom den var svart och grå sittande på "stuprännan" - heter det så?!

Det har varit en lugn dag, har strukit i ett par timmar, så pass mycket att jag nu har träningsvärk i armarna som saknar muskler - eller jag trodde det i alla fall. Har lagt på lager nummer två på min tavla och plockat undan lite för jag snubblade över allt som ligger runt på golvet, det ligger fortfarande en hel del kvar, men det finns utrymme att gå snubbelfritt längst en stig.

Hade en stund då jag lutade mig tillbaka i soffan och brydde mig om ingenting annat än mig själv, det var så skönt, fokuset var på mig och bara mig, ansvaret låg på mig och mina tjejer, allt jag behöver bry mig om är det i min värld.

Den känslan infann sig en stund, det var så skönt, så lättsamt, så fjäderlikt.

De som bor under mig har ett barn men det låter oftast som de har en hel hord av elefanter där nere, vet inte om denna lilla tjej strå eller sitter still någonsin, bang, bang, bang om och om igen, jag andas in, andas ut, lite får jag allt tåla, men jag är snart nära. Har bankat tillbaka en gång med effekt, då hade jag dock huvudvärk! Vill inte vara en tjurig granne!

Det har varit skönt att vara ledig, så skönt att vara ledig och bara göra saker man vill och lite saker som jag måste - för att ha kläder för veckan som kommer.

Denna vecka som kommer skall jag till budget och skuldrådgivaren, och sedan till Vårdcentralen. Annars är det lungt, skall försöka hålla mig lugn och sansad. För min skull!!

I går

I går var det tvättdag, det var skönt att få upp alla smutsiga kläder som låg strödda på sovrumsgolvet, det blev en hel del tvätt eftersom det var ett tag sedan jag tvättade sist, men det är så tillfredsställande att få rent och plocka undan de rena kläderna, och i dag skall det även strykas. Det öppnar upp fler alternativ och valmöjligheter när det gäller kläder, glömde dock att tvätta min favorit skjorta, men, men så händer det i bland.

Gjorde även en start på min tavla, den som jag målade vit så jag kunde börja om, jag klistrade på fint silkespapper i turkost, skall sedan måla på turkosfärg, har en aning om vad jag önskar ta fram, men det är en tanke som är hal som en ål, det känns som jag hela tiden endast får tag i svansen för att känna den slinka ut ur mitt grepp.

Men det är inget som gör mig något egentligen, det blir som det blir, hur än det blir, så är det.

Efter ett av besöken i tvättstugan var jag så varm att jag bestämde mig att släppa in lite frisk luft in i lägenheten, Azalea stod i startgroparna när hon såg vart hän det bar, jag förklarade att det var mycket snö på balkongen och det är kallt om tassarna, men det var inget som stoppade Azalea, fast jag har en känning av att hon blev lite förvånad av hur kallt det var. Hon hoppade till skyddet under bordet - men inte mycket bättre där, hon snurrar runt ett par gånger tar sedan sats och kommer in igen, efter en omgång av att blåsa liv i tassarna hoppade hon på fönsterbrädet över elementet och tittar förnöjt ut.

Hon är modig, kavat och underbar, inget tycks omöjligt för henne, hon provar ser hur det går och tar beslut därefter - underbara kattunge, ja, hon är över ett år, men lika aktiv som alltid.

Olivia har snurrat runt på sängen för att hitta ett passande läge att gosa ner sig i, hon tvättar också sina tassar, tittar på mig och burrar sedan ner sig bredvid mig och spinner gott, där sitter jag med en katt vid fönstret en katt vid benet och det känns alldeles, alldeles underbart.

Snö äventyr nr 2

Snö äventyr

Energi - Ålder

Energin gick upp som en raket, fisslade där uppe i luften en stund, en fråga kom, jag kände tung häfta och rädsla som bara infann sig vid hjärtat utan föraning. Sedan landade jag pladask på min bak, på marken. Jag hade inte tid att göra något åt denna besvikelse eftersom jag hade en tid att passa – när jag kommer tillbaka, tänkte jag, skall jag ordna till det.

Men, telefontiderna var över, stängt på fredag, jag blir tvungen att lugna mig tills måndag, har ännu inte kommit överens med denna besvikelse, men tids nog blir det ro med det, men mycket energi förbrukade jag under en mycket kort tid.

Ack ja, om man verkligen vill något och gör vad man kan för att uppnå det, kommer man att bli utmanad för att testa viljan. Det tror jag på, det tror jag på, i dag kom test två, så det är bara att lugnt se dagen an och fortsätta fram.

På bussen jag åkte i dag, satt jag bakom en äldre herre och en äldre dam, kunde inte hjälpa att lyssna på deras samtal, för de pratade om hur kroppen förändras när man blir äldre och att man blev mer och mer lik sin gamle mor med tiden. Det händer att det börjar värka både här och där, kroppen blir stel och att snava när man är ung är inte som att snava när man är gammal, men det känns det samma i huvudet – ibland blir det svårt att få saker att gå ihop.
Att ”jag är gammal, min kropp orkar inte på samma sätt, men skallen och själen är ung”, jag har länge undrat hur det är, för i dag är jag 39 år och känner mig som 18 år.

Det var glädjande att höra att de kände på samma sätt, men att det dock kan skilja lite på själva åldern när man känner sig ung.

Morgon trött

För att få en god, orubbad sömn tar jag sömndroppar, det fungerar bra, baksidan av detta är att jag på morgonen är fasligt trött. Så trött att ögonlocken faller ner på spårvagnsresan till jobbet, det är faktiskt en utmaning att hålla dem öppna, på resan in till jobbet idag fick jag ta hjälp av mina fingrar och fysiskt dra upp ögonen, jag ”låtsades klia mig i ögonen”. Jag ville gärna somna, luta huvudet mot rutan och bara släppa taget, men istället satt jag och blinkade, blinkade och drog ögonbrynen upp mot pannan för att hålla ögonen på vägen och annat som passerar förbi fönstret.

Jag brukar, om jag har tur, vakna till efter min första kopp te på jobbet, men efter veckor utan min favorit te, gick jag till Pressbyrån för att köpa ”Indian Spice”, min favorit, jag tog min dagliga Cola Light och två te påsar ”Indian Spice”. När jag skulle betala sa den trevliga mannen som äger butiken att jag fick dem, te påsarna, jag blev jätte glad, jag var beredd att betala för de två påsarna – så jag gick från Pressbyrån med ett stort leende!

Jag pulsade genom snön mot porten till byggnaden där vårt kontor huserar, fötterna åker lite hit och dit, men med tungan mitt i min klarar jag utan att slinta, väl inne i foajén stampar jag fötterna för att få bort snön för att behålla fötterna torra. Det var två personer som gick före mig in, de tog trappen, jag tog hissen, och eftersom de vände sig om och slängde mig ett öga drog min hjärna slutsatsen att de ansåg att jag borde ta trappen – denna tanke kom antagligen upp eftersom jag stod framför spegeln och tittade på min stora mage, och vecket och ”överhänget”, jag klappa magen, bad om ursäkt och undrade hur jag kunde låta det blir så här?!

Det är dags för dietisten i morgon, jag skall till henne klockan 11.00, jag har ätit skit de senaste veckorna, ren skit, så jag skall lyssna på vad hon säger, jag vägde mig i morse, 107,5 kg, BMI på 40,4, nu är det dags att ta bättre hand om mig själv, att jag inte har det så bra ekonomiskt är inte en anledning till att det inte skall gå!

Jag och min mage tog av oss den fina, döljande, vinterjacka, halsduk och mössa – ”mössa-hår ” blir åtgärdat, är inte så noga i dag eftersom jag skall till Camilla efter jobbet för att tona och klippa håret. Det skall bli skönt och jag behöver det. Den stora frågan är, skall jag klippa luggen – stor tung fråga!

Men det är onsdag, mitt i veckan, snart är det helg igen.

Söndag sista januari

Jag har känt mig konstig i kroppen hela veckan, något som inte är riktigt som de skall, men jag vet inte vad, eller hur jag kan göra för att hjälpa mig själv. Så det är bara att försöka leta rätt på vad det är genom att utesluta saker som jag vet inte är bra för mig, som jag envisas med att göra fast det inte är positivt för mig.

Undra om det finns någon annan varelse i djurriket som fortsätter att göra självdestruktiva saker?

Men läget är som det är och det är bara att fortsätta fram, för jag har det bra jämfört med andra i min närhet, så det är bara att undersöka, titta på saker i dagsljus och göra något av det, vända, byta och inte slå mig för hårt i skallen, när jag ramlar tillbaka i mina dåliga vanor, för har jag haft dem i över tio år så är det klart att det kan ta lite tid att sluta - inget mer med det, huvudsaken är att jag arbetar mig fram.

I fredags var jag arg, nästan hela dagen, när jag kom hem var det som all luft gått ur mig och jag la mig för att vila någon timme eller två. Det var monstret som kom fram och kraften var överväldigande, jag försökte inte ens hålla emot jag släppte det fritt och lät den ryta.

Det känns som en stor del av "själen" försvunnit från jobbet, det känns tungt, men det är en fråga om justering, två positiva energier har lämnat oss, det blir ett tomrum, men jag vänjer mig, det justeras men det känns att någon saknas. Jag blir även arg när någon använder hennes rum, även fast jag vet att hon inte kommer tillbaka så kan jag inte hjälpa att jag tycker hennes rum skall vara "fritt", men livet går vidare, jag kan ha åsikter med de ändrar inte det som skett.

Nu tycker jag bara att god ton skall hållas och inget "dumt" prat inför personal, det kan sägas mellan stängda dörrar, för det är inte roligt och sitta och höra andras spekulationer och misstankar som inte stämmer överens med verkligheten.

Till och med jag under mina mörkaste perioder kan hålla det för mig själv.

Så kanske var ilskan en reaktion på det som hänt de senaste två - tre veckorna, en del av "sorg" arbetet, det är ok, bättre ut än in, lika bra att låta sorgen rinna ur så det är lättare att gå vidare.

Det här är en av de många bilder som jag har laddat ner till min iphone som bakgrundsbild, det finns många vackra bilder så jag alternerar lite.

Har funderat på hur jag skall minska ner på allt päls som mina godingar fäller, behöver nog en mopp med något sorts material som suger till sig pälsen/håret, skall titta på Claes Ohlsson efter det, jag får dammsuga, moppa torrt och sedan moppa vått, det borde hjälpa till. Till annat har jag en jätte bra svamp liknande sak som hjälper till att ta upp håret, det är tillfredsställande att ta bort det även om det inte hjälper länge.

Men det är ett val, inte sant, jag väljer att ha Olivia och Azalea eftersom de ger mig så otroligt mycket.

Reflekterat att jag är ensam (igen) samtidigt som jag inte vet hur jag skall ändra på den situationen, jag är rädd för vänskap, rädd för att misslyckas, få bekräftat att jag är en usel person. Men det bästa är nog om jag helt enkelt släpper taget och bara flyter med, inte tänka så mycket som jag gör, jag gör det mer komplicerat på det viset. Jag gör livet komplicerat.

Jag har min största utmaning på jobbet som jag förklarat tidigare, det där oskrivna lagarna gillar jag inte alltid och där av följer jag dem inte, det landar mig i onödiga situationer i bland. Under det senaste APT på jobbet så avbröt jag en hel del och blev till sist tillsagd av chefen, då först fattade jag vad jag gjorde, men samtidigt är det en teknik många av oss utnyttjar eftersom vi lärt oss att vi inte får prata till punkt då vår chef har för vana att avbryta, ger oss en känsla av att prata snabbt för att hinna avsluta utan avbrott och det händer även att vi avbryter om det känns viktigt att säga något.

Det finns många som inte tycks lyssna till den som pratar färdigt, jag har försökt hålla mig, lära mig att lyssna till slutet eftersom jag själv blir ledsen när jag avbryts eller inte får prata till punkt innan den jag pratar med hoppar in och drar sina egna slutsatser. Det är inte ofta de har rätt, att de gissat rätt på vad jag försökt att säga.

För mig är det viktigt att respektera varandra, ge tid och inte alltid rusa fram, leva på ytan och springa förbi i rasande fart. Jag vill låta livet ta den tid den behöver, ge andra chansen att bli sedda och hörda, mycket för att det är vad jag önskar.

Men just nu försöker jag fokusera på de små saker som finns runt omkring mig, damm, hår och vad jag skall äta till middag, jag kan inte lösa alla de sociala gåtor jag står inför på en gång utan bäst att ta dem som de kommer och att bara vara helt enkelt.

Säng kamrater

Jag har två underbara sängkamrater, jag vet att jag har nämnt det tidigare, men i går kväll när jag gick och la mig blev jag så rörd över att jag fick hålla i Azaleas tass en lång stund.

Har lagt på en handduk på hennes "element säng" eftersom hon just nu fångar upp massor av statisk elektricitet. Jag finner henne liggande i denna säng med tassar stickandes ut över kanten.

Olivia ligger vid fotänden, min bäddmaddras går upp lite vid fötterna eftersom den är några centimeter längre än sängen, det blir en utmärk kudde för Olivia.

Idag åkte jag till Kungälvs Sjukhus för att lära de förtroendevalda där hur man använder vårt datasystem, "Komet", jag var lite brydd inför detta eftersom jag inte är en pedagog och inte en fena på att prata inför grupp. Jag kom dit med andan i halsen och svetten rinnande och jag fick för mig att min andedräkt stank som sopor och att mitt hår luktade surt.

Jag kan egentligen inte säga hur det gick för det kommer jag inte i håg, det är inte riktigt sant, för jag vet att rösten skar sig, ord snubblade och jag hade lite svårt att göra mig förstådd, jag ingav i alla fall ingen respekt den saken är säker - men det gör inget, nu är den biten bakom mig.

Har i dag ont i halsen, nyser och hostar och jag vaccinerade mig i alla fall mot svininfluensan, detta hoppas jag kommer att passera förbi utan för stor påverkan. Det är lite skönt att vara lite förkyld påverkad för då bryr jag mig inte lika mycket om de små detaljerna. Mina "oros" nerver blir liksom avtrubbade - det är som att vara på en semester en stund.

Har ringt runt inom vården i dag, ville försäkra mig om att remissen för en Gastrik Bypass nått rätt ställe eftersom jag inget hört, fick lära mig en hel del faktiskt, Vårdslussen finns inte längre utan något som heter vårdgarantin och någonting mer, jag skall ringa dem i morgon och se om jag kan flytta min remiss till ett annat sjukhus med en annan väntetid. Skall i alla fall höra mig för. Det var en dag av reflektion över min vikt i dag. Så ett foto från julbordet där jag sitter och äter - ja, det var inte roligt.

Men skall även till Nordic Club för att se vad de erbjuder och vad det kostar, det ligger påvägen hem, ett alternativ.

Nu skall jag gå och lägga mig och börja läsa en ny bok - underbart!

Tack för en bra dag!

I morgon är det fredag, det har jag längtat efter, denna vecka har varit en trött vecka, många nyheter som känts jobbiga och reaktionerna trillar in efter dagarna som går.

En kollega har svår cancer, en annan, som är underbar och ger hur mycket som helst skall sluta, två omvälvande besked för oss alla, förändring, dåliga nyheter och kollegor som slutar hör till vardagen, men dessa två individer är som två glädje batterier som ger energi när man befinner sig runt dem.

Jag har åkt på en känslomässig berg - och dalbana, jag har haft dagar som har varit mycket jobbiga, där jag inte vet om jag skulle klara mig till arbetsdagen var slut, men vet du, jag är så stolt över mig själv för jag har klarat varje dag.

Det är en seger var dag som går, och nu åker jag spårvagn när majoriteten gör det, så det blir trångt, jag tillhör nu arbetarna, med de arbetsrutiner som det innebär.

I dag har jag packat över 300 brev och har nu massor av pappers sår på mina fingrar, svider lite måste jag erkänna. Men allt som gör så dagen susar förbi tycker jag är bra.

Men nu är jag trött

Super trött

Jag vaknade med en huvudvärk, så två Alvedon och en timme till i sängen, när det var dags att gå upp var jag tungt trött, och dagen fortsatte i trötthetens tecken.

Jag tappade nästan allt, snubblade över det mesta, spillde, svettades, inget tålamod, lätt irriterad, ingen ordentlig lunch med och inga pengar.

På vår Arbetsplats möte i fråga satte jag en hel del, hoppade in i bland - annars är det svårt att få ordet, det var oerhört varmt i styrelserummet där vi satt, och de hade skalat en citrusfrukt där inne, jag får massiva huvudvärkar av det, så det var verkligen inte min dag.

Men jag har fått en hel del skratt, och faktum är tror jag vill alla var ganska tröttna och slitna och det kanske inte är så konstig med tanke på hur de sista två veckorna har varit.

Jag fick en tillsägelse av chefen, men eftersom jag var som jag var, gick den för en gång skull rakt över mitt huvud, jag ansträngde mig för att hålla tyst där efter, det var svårt, men jag lyckades. Jag orkade inte bry mig om det - hon kom in och bad om ursäkt för att hon sagt till mig på det sett hon gjorde inför alla - men inte ens det brydde jag mig om, det betyder att jag var mycket trött.

På hemresan satte jag på mig hörlurarna och drog faktiskt upp min huva, skärmade av mig, det var oerhört skönt. Jag behövde en stund, ett ögonblick.

Jag har dock förvånat mig själv, jag har lagat till kyckling i ugn med rotfrukter och våffla till efterrätt, och nu har jag även duschat, och jag har lunch tills i morgon, riktigt lagad lunch.

Men denna dag har varit tuff, så vansinnigt trött, var sak var jobbig och av någon anledning värker mina ben och fötter.

Jag hoppas på en bra dag i morgon med ett lite klarare huvud!

Splitrad, lite hä och där

Det känns som om jag är i tre delar, splitrad är ordet kanske, även fast det ändå inte känns bekvämt. Men jag känner mig inte hel, inte helt okej, det känns lite underligt.

En dela av mig är avstängd, den känner inget annat än enorm ilska, jag är arg, väldigt arg, på vad? Allt, det mesta, inget speciellt.

En annan del är ledsen, uppgiven och utmattad, från vad det vet jag inte, jag vet inte vad det är som mattar ut mig egentligen – för inte behöver jag hålla i mig så hårt att knogarna vitnar, inte behöver jag hålla i mig så hårt under min tid på jobbet att jag knappt kan andas. När jag kommer hem blir det som om jag tar av mig ett par tighta jeans och äntligen kan andas.

Den tredje delen av mig vill väl, den delen är den som lagar maten fast jag inte tror att jag orkar, ser till att jag duschar fast jag knappt kommer upp ur soffan, den delen som ser till mig, pratar lugnt och resonerar klokt, den delen blir lätt nedtryckt, men den mufflade rösten når mitt medvetande i alla fall, inom sinom tid.

Just nu befinner jag mig i orkanens tromb, jag har släppt taget, spinner runt armar och ben fladdrande bakom mig, håret piskar mig i ansiktet – och jag vet, jag vet att jag bestämmer själv när jag kliver ur den, för även fast jag inte litar på det så har jag kraften, jag behöver bara lita på mig själv, utan den tilliten kommer jag att fortsätta fladdra obestämt i vinden.

Jag är trött, att ta mig till jobbet är som att bestiga ett berg, andnöd, trötthet, en sådan total trötthet, jag tar ett djupt andetag och håller i det tills dagen är över. Har tappat talangen att ta det stund för stund, men intelligent vet jag att det sitter kvar – jag behöver bara slappna av, släppa taget och vila mina händer.

Mitt skapande har torkat, de händer, så är det, men utan det blir det jobbigare, jag behöver det som näring, till min själ, gödsla så jag kan fortsätta fram. Men det kommer att vände, det vet jag egentligen – fast just nu är jag rädd. Just nu är jag rädd för allt, utan rim och reson.

Skrivandet haltar, flyter inte lika bra som tidigare – det är jobbigt också, men det går över, det kommer att bli bra!

Vikt nedgång

Jag håller på att ansöka om en Gastrik Bypass via Västra Götalands Regionen, i fredags skall läkaren som jag träffar fått mitt brev, vi får se vad som händer, mitt blodtryck är högt, de andra proven har jag inte fått svar på. Nu sitter jag inte och pular i mig onyttigheter var dag, även fast det blir mer än vad som är bra. Jag skall ge mig denna gåva, vikt nedgång, för jag måste ta bättre hand om min kropp. Jag mätte mig i eftermiddags:

Runt magen: 125 cm

Runt lår: 61,5 cm

Runt hals: 42 cm

Runt överarm: 32 cm

Arbete, hårt arbete, inget jag är känd för när det gäller min kropp.

Fiskkakor och söndagar

Jag hade ingen lust att laga middag, speciellt inte fiskkakor med alla moment som det krävde för att färdigställa dem. Men tillslut gjorde jag det i alla fall och överraskade mig själv. De blev goda, liten dopp sås med Sweet Chili sås. Nu har jag även duschat så jag har förberett för morgondagen.

Helgerna passerar förbi så snabbt, jag har pysslat mycket denna helg, broderat, målat, och börjat göra min egen kalender,det var den enda kalendern som jag hittade som passade det format som jag önskat.

I morgon skall jag göra en vårdplan tillsammans med min terapeut, jag vet ungefär vad jag behöver arbeta med, vad jag behöver hjälp med. Har även lärt mig denna vecka som varit att ingen egentligen vet vad som är rätt eller fel utan man får pröva sig fram, det är något som jag känner mig obekväm med, jag vill gärna veta gränserna, så jag vet hur jag kan böja dem om ni förstår vad jag menar?!

Har nu arbetat på heltid i 8 dagar, det kändes, jag hade vissa dagar som var lättare än andra, men även det är normalt, måndag och fredag var utmanande, måndagen för det mötet vi administratörer hade och fredag för att veckan nästan är slut och det känns i orken.

När jag kom hem gjorda jag inte mycket för jag var så trött, åt middag och gick nästan och la mig på en gång - men det är inget liv, jag vet att jag behöver spara energi under veckan, jobbet tar mer från mig, inte arbetsuppgifterna utan det sociala som jag tycks missförstå hela tiden, det är i alla fall så det känns.

Men jag tror att jag behöver släppa taget, slappna av, för varför bekymrar jag mig så mycket över hur jag skall vara mot/med andra?! Vad för sociala regler som gäller, alltid övertygad att det är jag som gör fel hela tiden - men grund regeln är nog att vara snäll, vänlig. Det skall jag prova, men mest att släppa taget om alla regler som jag tror existerar, men som faktiskt bara finns i mitt huvud, det är mycket som finns i mitt huvud.

I förra veckan fick jag en underbar gåva, jag, utan att veta det, hjälpte en annan, och det betydde mycket för mig, att få visa ett möjligt alternativ. Hon gav mig energi som jag så behövde, när samtalet var färdigt var jag tvungen att gå ut i korridoren och hoppa runt lite.

Det finns guld korn bara ögonen är öppna.

Det skall bli ok, släpp taget, du har gjort det förr, gör det igen!

Runt runt

I dag kom mani på morgonen och förmiddagen, sedan återställningen och den djupa, djupa tröttheten, men det var inte så farligt denna gång, jag är relativt stabil. Men jag är oerhört egoistisk, själv upptagen, viktigt för mig att ha koll på mig, min energi nivå, det jag behöver göra för att ha det bra.

Just nu känner jag mig helt slut – men mitt experiment har gett resultat, var morgon denna vecka har jag sagt – ”det här kommer att bli en bra dag” – och det har fungerat var dag förutom måndag, men i måndags hade vi ett möte och för mig är det en utmaning, klarade den inte så bra, men bättre än tidigare.

Har en tom kanvas hemma, vill måla men ett motiv saknas och den där speciella känslan måste infinna sig och jag har ingen brådska. Har köpt ett par nya penslar och några vackra färger för mitt presentkort jag fick av mamma, har ca 200 kr kvar. Jag letar efter en färg som ger en nästan emaljerad känsla. Hittade en i turkost som jag skall prova och tänker eventuellt köpa en röd.

Jag har broderat på frihand och det blev bra, jag är mycket nöjd med min design, och samma kväll som jag satt och funderade på att klippa ut en bild på en eka och klistra det på kanvasen, var det ett program om Henri Matisse på Kunskapskanalen. Han gjorde det, kan han, kan jag, men klart, jag kan göra vad jag vill med det jag skapar, det är jag som bestämmer. Hans tavlor är härliga, möjliga, det finns alltid något nytt att se – konst som ger mer.

Det har varit en vecka med tunga nyheter, men min hjärna har vägrat ta till se det, det ligger och flyter mellan hjärnan och skall benet, men jag anar att själen tar hand om det när det finns plats till mer, just nu har jag fyllt min kvot och tar hand om det jag klarar av – på det vis jag kan.

Har även tänkt mycket på min pappa under veckan, att jag är rädd att han skall dö, försvinna totalt från mitt liv utan att jag lär känna honom. Sedan finns det gränser och det måste även bjudas på från båda håll, hittills är det jag som skriker och gör vad jag kan för att pappa skall visa ett livs tecken, men inget svar, inget samtal, ingen E-post. Han har betytt oerhört mycket vilket är underligt eftersom han varit frånvarande i 26 år, jag har levt längre utan honom än med. Han skickar inget kort på jul eller födelsedag, inte ens när hann blir påmind, han ringer aldrig, skicka ett E-post någon gång om året. Hans grannar visste inte att jag och Monica fanns – där i ligger svaret, inte sant, för pappa finns vi inte.

Inget att göra något åt, jag vet inte riktigt varför jag fokuserat på det så mycket just nu, sista gången jag hade var kontakt med pappa var när han hjälpte mig att betala silversmide kursen, sen har det varit tyst, jag har blivit orolig att något hänt, eftersom relationen till hans sambo är som den är ringer jag honom inte tills inget annat alternativ ges – men pappa ett levnadstecken kan du väl ge, så jag vet att du har det bra.

Nu skall jag försöka fokusera på andra saker, mer energi givande saker, saker som solen ger energi, även fast mitt liv är som det är – konstigt inlägg i dag!

Fjärde dagen

Jag trodde det skulle vara enklare att vara tillbaka på 100 %, men jag kämpar, i dag blev jag extremt irriterad och hade nära till tårar - varför kan jag inte svara på.

Har svårt för den "personal sociala" sidan av jobbet, det är jobbigt för mig, kanske för att jag tänker så mycket på att bete mig "rätt" i stället för att bara vara - men bara vara, var svårare än jag trodde.

Men jag straffar mig inte för hårt, eller försöker inte vara så hård mot mig själv, men även det har varit svårt, är svårt.

Jag vill klara mig, jag vill slappna av och bara vara, släppa taget och glida med, men jag vet inte hur, har haft möjligheten men vart tog den vägen?

Natt sömnen blir störd av ett barn, en granne vars tös inte tycks lägga sig förns långt efter 23:00, hoppa, hoppa, hoppa, skrika som om någon pinar henne, gärna ute i trappuppgången också så att det ekar ordentligt, känsligt område efter som jag förstår att barn blir ledsna, klart det får gråta, men varje natt, timme, två timmar, varför? Jag vågar faktiskt inte gå ner och säga till eftersom det känns oförskämt, det är deras barn. De är ljudliga, de har hamrat, bankat och borrat i över två - tre månader nu, jag vet inte vad jag skall göra...men mitt tålamod är sköra nervtrådar.

Jag önskar slappna av, släppa taget, bara glida med utan att bli uppretad, irriterad eller bry mig så mycket om alla andra - bara andas, bara vara - fast det just nu är utmaningen.

Garnnystan

Tiden går fortare än jag kunde anat, när jag var 25 år filosoferade jag över hur mitt liv skulle se ut vid 35, inget av det blev av. Det blir än mer märkbart när jag möter människor från mitt tidigare liv, många är gifta, har barn, ordnade liv, respektabla liv.

Själv sitter jag mitt i ett garnnystan, jag kan se andra i garnets mellanrum men mitt i mitten där jag sitter ser jag vad jag har kvar att arbeta mig igenom, jag behöver inte reda ut allt, men så pass att det är lättare att röra på mig.

Mina val har varit instinktiva, impulsiva, och rotlösa. Jag har inte stannat längre än fyra-fem år på var ställe, jag river upp och börjar om och det har tärt. Jag har skapat en person som jag inte är och när jag inte orkat bära den personen längre bryter jag upp. Det har gjort mer skada på min själ än jag kunnat ana.

Nu arbetar jag med mig själv och känner en sorg över ”förlorad tid” att jag inte tog hand om den bättre utan slösade med den så, som ett bortskämt barn.

Men det förgångna är förbi och inget jag kan ändra på, det är som det är, allt jag gjort var en reaktion på något, allt jag gjorde kom från osäkerhet och rädsla, jag gjorde vad jag kunde för att passa in, passa andra, vara som jag trodde man skulle vara enligt en norm, en norm som jag inte kände till men anade fanns – och som instruerade att man skulle vara allt jag inte var.

Jag har förstört många vänskaper, bränt många broar, bakom mig är fullt av ruiner, det rycker och osar av ödeläggande bränder. Visst, jag skall inte ljuga, jag önskar jag gjort annorlunda, jag önskar jag tagit hand om de människor som jag haft i mitt liv, många fina människor, nu är det förbi, skadan är gjord – och det förgångna är borta.

Minnena är många, jag har i all virre valla gjort många bra saker, saker som förvånar mig, det jag är mest stolt över är universitets utbildning. Jag har rest, börjat om, rest, börjat om, bytt jobb, lärt mig mer, bytt jobb igen och igen och igen – tills 2004 när det tog slut och jag hamnade plask i mitt elände, jag har nu varit på samma arbetsplats i fem och ett halvt år, jag har bott i samma lägenhet fem och ett halvt år. Det är den längsta perioden jag stannat på en och samma plats, jag arbetar nu med mig själv, vill komma i ordning med mitt liv, ge mig själv möjligheter som jag önskat – ett varmt liv i rött.

Jag fyller 40 i augusti och jag önskar så att mitt liv då vandrat på en socialare väg, att jag kanske har fler människor i mitt liv, ärliga relationer, enkla relationer. Klart att jag önskar möta någon, om jag själv inte kan få barn, kanske den jag möter redan har, livet som jag har just nu är garnigt, rörigt och onödigt komplicerat – jag gör det komplicerat eftersom jag känner att jag måste vara RÄTT – fast vem bestämmer vad det är?! Alla andra enligt mig, men nu har den tråden börjat räta till sig, jag anar nu att jag skall lita mer på mig själv, att jag kan vila i mina åsikter utan att tro att det är FEL, för känner jag något, tycker jag något, då är det rätt för mig.

Som tur är håller garnnystanet mig varm mitt i röran!

Till alla er som hamnade bland mina ruiner – jag ber om ursäkt för de lögner och komplicerade relationer jag gav.

Nej

Oj, vad gör jag nu? Jag stod där och hoppades att jag inte skulle bli ”hjälpt” av HONOM, men ödet ville annorlunda och jag hamnade framför Mikaels ”betjäningsfönster”, det var dags att ladda mitt årskort. Jag körde på, ”Hej Mikael, känner du inte igen mig?!” sedan kom samtalet i gång, jag tog det lugnt, talade lättsamt, log, andades. Tillät inte min inre negativa markatta ta över, fast hennes nedvärderande skrik ekade i skallen.

Jag lämnade Västtrafikskontor, glad att jag hanterade det som jag gjorde, en lugn Marie fortsatte runt hörnet av utsidan av Nordstan på jakt efter en kalender. Det kändes lite ”speciellt” att möta honom efter så många år och just nu, han tillhör goda tider, goda minnen, roliga stunder med en mer aktiv Marie, socialt var jag med. Det känns som om det var meningen att jag skulle träffa just honom, just i dag. Jag bestämde mig för att det var en ”kosmisk” inblandning av något slag, jag log försiktigt. OK – det kom en klar negativ kommentar ur min mun – ”ingen vill ha en tjockis som dig”.

Det värkte i ryggen, jag kände min guppande mage och kände en annorlunda slags uppgivenhet, för gett upp har jag inte, men jag kan inte förklara känslan inom mig. Jag tittade inte i mina passerande medmänniskors ögon, jag fokuserade på målet – ingången till Åhléns. Ingen panikångest, ingen panikattack.

Ingen kalender passar, de fina enkla de hade förra året hittar jag ingenstans, kände inte att jag ville betala nästan 100 kr för en kalender heller för den delen. Tycker om att ha en hängande i köket så jag snabbt kan se vad som händer under veckan, det brukar inte vara så mycket, förutom läkarbesök etc. Nu får jag klara mig och det är inte hela världen det!

Jag kommer ihåg förr i tiden, när jag följde med farmor till hennes ICA affär som låg runt hörnet från hennes lägenhetshus. Där brukade farmor få en kalender gratis, men ack, de tiderna tycks vara förbi.

Har lärt mig en sak i dag, att det inte går att undvika saker som man känner är lite obekväma, jag bad om en annan person som skulle hjälpa mig med spårvagnskortet för jag skämdes över mitt utseende, ville inte att Mikael skulle se mitt förfall. Men ju mer jag bad och stretade mot inombords, ju mer troligt blev det att Mikael skulle hjälpa mig – för det var det jag tänkte på mest – att inte får hjälp av Mikael, nej, nej, nej – men jag lärde mig att när jag släpper taget, bara glider med, tar det som det kommer och slappnar av – då går det mycket bra!

Efter en misslyckad kalender jakt gick jag tillbaka till Apoteket och köpte ett nytt rör – Treo – och sedan tillbaka till jobbet.

Kanske skall jag bara vara – det skall jag prova idag.

Jag vet inte

Det är kyligt här inne, det blir det när det är riktigt kallt ute, har fått sätta på mig mina tofflor och en långärmad tröja. Var faktiskt ute på en liten promenad i eftermiddags, knarrade gott under skona.

Det slog mig igen att jag är mycket tacksam att jag bor här i Sandarna, Kungsladugård och Majorna. Det känns bra här, det känns tryggt här.

Har tänkt på den 18- åriga flicka vars liv blev tagit från henne, hennes familj, vänner, området fick verkligen sin trygghet tagen i ett ögonblicksverk. Jag, ja, hon måste ha varit så rädd, jag önskar att hon fanns hos oss än, att hon kan fortsätta se fram mot studenten, fick känna sig trygg.

Hur tänker man när man ger sig på en annan människa, när man våldtar, slår, sparkar, skär och våldför sig på en annan individ. En dotter, en syster, en väninna, en skolkamrat en medmännsika, en tjej som har ett liv framför sig, som de som våldfört sig på henne arrogant tog från henne, tänker de inte på vad de gör?

Vad är konsekvenstänkandet? Hur kommer det sig att vissa går över gränsen, det tycks, och jag kan ha fel, att det sker ofta i pack, ett gäng killar eller tjejer, eggar på varandra. Allt de egentligen behöver göra är att fundera på hur de skulle känna det? Vara den som ligger där?! En människas liv är heligt anser jag, att ge sig på en annan individ på detta viset tycker jag är ovärdigt, känslokallt och saknad av något väsentligt mänskligt inom sig.

Jag kan inte riktigt förklara hur jag känner det, inte bara för denna tjej, utan för alla de som blivit och blir utsatta, alla de som mister sina liv och överlever med känslomässiga ärr.

Jag vet inte om jag skulle våga avbryta ett slagsmål, pågående våldtäkt, rån eller vad som, jag tror tyvärr att jag är för feg. Jag kan ringa för hjälp, men att handgripligen ge mig in - det vet jag inte, kanske om vi var två. Att se om en uteliggare lever, andas, etc är en helt annan sak, där är våld mot mig minimalt, men att säga nej, ställa sig mitt i det och göra kroppsligt motstånd - tyvärr.

Men jag skall bli bättre på att ta mitt sociala ansvar, försöka hjälpa där jag kan, jag kan inte ge mycket pengar, men kanske till lite mat, fråga om allt är ok med någon som ser ut att vara i behov av hjälp, det kan jag nog klara. Att ge den hjälp jag själv skulle önska i samma situation, det vet jag inte alltid om jag kan eller vågar. Men lite är bättre än inget!

Helt plötsligt har jag börjat känna väldigt mycket för väldigt många, jag blir ledsen för hundar som måste gå inne i stan, för barn som ser ut att fara illa, en gammal som tycks som osynlig för andra. Jag ser ett inslag på TV och blir mycket illa berörd, det kan till och med vara en serie. Som vid Inspector Morse i går, när en äldre man blir misshandlad och hans hund blir ensam, så ledsen jag blev, Morse tog hand om hunden och den mådde väl, men oj, vad ledsen jag blev. Ja, jag vet inte varför, jag tycks inte kunna urskilja verklighet, eller jag vet inte riktigt hur jag skall förklara det.

Att äta kyckling, kött eller fisk, som den kommer till mig, oftast frysen är ok, men jag vill inte se jakten, slakten eller annat. Jag blir ledsen och ber om ursäkt till kungskrabban, kycklingen, kon, grisen, jag blir ledsen när de på nyheterna berättar hur många vargar eller älgar de skjutit. Jag vill att vargen och älgen skall få vara i fred, att de skall lösa beståndet själva, naturens balans. Vi äter inte varg, - men jägaren får behålla skinnet - blä. Människorna, vi är för många också, vi är så duktiga på att kurera sjukdomar att vi lever längre än Gud kanske tänkt sig, med tanke på jordens resurser.

Klart, inte tycker jag att vi skall jaga människor, det gör vi dock ändå, fattigdom, orent vatten , världsliga konflikter och mord, vi människor gör oss själva väldigt illa. I stället känner jag att jag önskar ge mer tillbaka till jorden, på någotvis hjälpa varandra mer, bättre.

Vet inte riktigt vad jag vill säga eller mena, men jag vill leva i en regnbåge inte i svart, vitt eller grått.

Jag vet inte

Svårt att somna

Jag har det svårt att somna, i går låg jag och vred och vände mig tills långt efter två på morgonen, så i kväll tänkte jag vara uppe tills, men, när kommer tills...

Har varit ledig ett par dagar nu så det är klart att sömnrutinerna har ändrats lite, har svårt att somna till vardags men inte riktigt så här illa dagar i rad.

I dag har jag till och med slitit, tvättat kläder, upp och ner för trapporna, städat, bäddat om och tillslut duschat i tid för Harry Potter.

Men, sömnen...

Har aktiverat mitt "facebook" konto igen fast jag inte tycker om det, letade efter en klasskamrat från min tid på Karolinska skolan i Örebro - trodde att jag kanske hittat hennes lilla syster så jag skickade en fråga, och för att kunna göra det behövde jag aktivera mitt konto, så snart jag fått svar stänger jag det igen. Vet inte varför jag är så när det gäller "facebook" med tanke på att jag skriver här!

Nä, nu skall jag försöka mig på att tömma skallen och somna!