Spott

Han spottade på spårvagnsgolvet, ”spottar du på golvet hemma?” säger jag kort, han tittar bort från mig, ner mot sidan. Hörlurarna på, tom blick, jag går fram mot honom lyfter på vänster hörlur och skriker ”SPOTTAR DU PÅ GOLVET HEMMA?” Ja, i fantasin vill säga, jag förstår inte hur det kommer sig att vuxna spottar på golvet? Jag har berättat tidigare om att jag såg en ung kille som spottade på spårvagnsgolvet, honom kan jag på sätt och vis förlåta - pga hans ålder. Men denna mannen var i min ålder, han borde åtminstone veta bättre, tänka längre, skulle han vilja sätta sig ner på en plats och sedan upptäcka att du satt foten i någon annans loska?!

Å andra sidan har jag varit med om en äldre man som snutit sig i handen (utan handske) ”flickat” av det och sedan tagit i mitten stången för att hjälpa sig på spårvagnen. Sedan dess försöker jag undvika att ta i saker på spårvagnen, och när det händer - som det gör - tvättar jag dem så snart jag kan.

Har aldrig varit en person med bacill skräck, skrivande person har plockat upp tuggummi från marken och ploppat i munnen för att fortsätta tugga - ok, ålder fyra, fem tror jag, men ni förstår. Jag är inte så noga med bäst före datum, luktar det inte för illa är det ok med mig.

Men nu, nu tycker jag inte om när man spottar på golvet på spårvagnen, men det har nog inte med min bacill skräck eller inte att göra, utan mer om allmän hyvs.

Så, jag hoppade av spårvagnen, tog hissen upp till fjärde våningen i grannhuset, upp för två halv trappor över vinden och ner för två halv trappor och hem, där jag möttes av två yrvakna katter.

Har inte lyckats få tillbaka formen ännu, känner fortfarande att jag måste vara varsam med mig själv. Men jag försöker hålla mig till nuet så gott jag kan, det kommer att bli lättare med tiden.

Så är det!

Om jag skall bedöma servicen jag har fått idag så har den varit bra, men jag är ur form så allt har känts mycket jobbigt. I fredags slutade min mobil att fungera, det är via mobilen som jag kommer ut på internet, och mobilen hade låst sig och ”sa” att den ville att jag skulle koppla telefonen till datorn och vara ute på internet så den kunde avsluta uppdateringen - japp, ni anar mitt problem.

Jag försökte stänga av mobilen, jag jag lät den ladda ur, sedan ladda den igen, men den var låst, ingenvart kom jag, jag började känna mig matt.

Vilande i att jag kunde gå till Telenor på måndag och be dem om hjälp lät jag mobilen vara.

Måndag, ringde först Telenor eftersom jag är otålig, de gav mig ett tips att hålla nere på/av knappen och ”hem” knappen samtidigt i 15 sek, jag höll andan, den startade om, j****val skit!!!! Samma bild kommer upp igen, jag säger till att jag går ner till affären med mobilen.

Jag springer ner klockan 10:00, vi kopplar in mobilen till deras dator och internet, den säger att det är 78 min kvar som den måste ladda ner ny programvara. Jag bestämmer mig för att lämna mobilen hos Telenor och komma och hämta den vid lunch, ”två timmar” tänker jag, ”det borde räcka”. 

Jag kommer ner vid lunch, väntar på min tur, får min mobil, går där i från med bestämda steg - nu får det vara nog - jag gick till Macforum, för mobilen var fortfarande på samma bild, fortfarande låst.

När det blir min tur efter att jag väntat i fem minuter, så säger tjejen att om jag kunde komma tillbaka efter klockan 13.00 så kommer det en kille som är duktig på mobilen, det var ca 30 min tills dess - så jag vandrade runt lite.

Åter till Macforum, jag får vänta 15 min, min tur och han säger att mobilen måste nollställas, då förlorar jag allt, men den fungerar igen - han fick göra precis vad han ville så länge jag fick en fungerande mobil tillbaka. Han sa att det kan ta en stund, så jag satte mig och väntade.

Efter 15 min var det klart, ”om du skriver in din pin kod så behöver jag bara slutföra det på internet!”, FAN, jag har inte pin koden i huvudet eller med mig!!! ”Det borde Telenor kunna hjälpa dig med”.

Jag går tillbaka till Telenor, kö, jag fick stå och vänta i 15 min, alla skulle prata och jämföra abonnemang, vilket passade bäst, vilken telefon etc. Jag var sen, min lunch över för 30 min sedan, jag svettades och var knallröd i ansiktet, när det väl blev min tur skulle jag försöka förklara vad jag behövde hjälp med så sakligt som möjligt. Jag är säker på att jag pratade i 180 knyck.

Hon kunde givetvis inte ge mig min pin kod eftersom endast jag vet den, de hade puk koden, så jag fick slå fel tre gånger och sedan slog vi in puk koden, fick henne sedan att hjälpa mig att koppla upp den till internet - pling - den var återställd!

Jag kom tillbaka till jobbet klockan 13.45, det hade tagit mig ca 55 min att ordna detta, kanske inte låter så länge, jag gick snabbt från ena sidan av Nordstan till den andra ca fem gånger. Jag var varm, trött, irriterad och helgens frustrationer och irritation över att de som skulle hjälpa mig först trott att jag inte fatta något.

Jag satte på fläkten, två minuter, sedan möte för att ordna upp telefonen, sedan satte jag mig i relativ lugn och ro på mitt rum, men jag kände mig fortfarande uppjagad.

Irriterad på mina kära arbetskamrater, de satt och prata, skicka och tog emot sms under tiden jag försökte starta mötet, jag snäste sedan till fast jag inte menade det.

Är fortfarande uppe i varv, varm, svettig och känner mig lite som jag gjorde när jag kom tillbaka efter lunch, att jag vill sätta mig ner och gråta. En till motgång och jag brister.

I morgon är det dags för terapi - tur det!

Möten

Ok, nu låg det en läder inbunden bok i foajén här hemma - hm, jag undrar om det är någon konstig synvilla som förföljer mig, men i går eftermiddag fick jag bekräftat av Lisa att hon också såg den vita boken i foajén på jobbet. Spännande, nästa bok tänker jag nog titta noga på - nyfikenhet.

I dag har vi haft ett administrativt råd, jag är ingen höjdare på dessa möten, mest för att de domineras av en viss person, men i dag tror jag nog att jag dominerade, jag försökte parera och styra om så vi inte fastnade i ett speciellt ämnesområde.

Är det tråkigt kan jag inte låta bli att visa det, hur mycket jag än försöker dölja det. Men i dag tror jag minsann att jag var duktig! Det är pinsamt att jag som vuxen inte kan göra ett mer diplomatiskt jobb.

Det var skönt att sluta dagen, att vänta på spårvagnen och få allt att blåsa bort ur huvudet, all irritation och spänningar - spänningshuvudvärk har jag, men det börjar lätta upp.

Undra om jag få se en ny bok i morgon - en ny bok på ett nytt spännande ställe!

Mysterier

När jag gick av spårvagnen vid Brunnsparken såg jag en väska och ett paraply ligga bakom min sits, jag satt vid dörrarna så mellan sitsen och dörren finns en aluminium vägg, där låg väskan och paraplyet, brun tygväska. Jag reflekterade inte över det just då, men medans jag stod och väntade på att gå över vägen kom undran – vems var väskan?

Vid 11.00 var det dags att gå till terapeuten, hade en bra pratstund och kom därifrån med mer energi, när jag var på väg där ifrån och just gått förbi synagogan, låg det en övergiven ryggsäck på trottoaren – varför ligger den där? Är det en bomb? Ja, jag tänkte det, en bomb, men likväl fortsatte jag förbi den utan att göra något åt den, tänkte säkerligen i mitt undermedvetna att det allt var någons i alla fall.

Äntligen framme vid porten till jobbet, in gick jag, förbi stegen och reflekterade över hur mycket större det ser ut nu i foajén, när väggarna är vita, ett par steg från stegen uppmärksammar jag en vit bok, först trodde jag att det var ett videoband, men det var en inbunden bok i vitt med guldskrift – jag tittade inte efter titeln, kände mig lite dum, undrade över dolda kameran efter så många udda iakttagelser under en morgon och förmiddag.

Nu kittlar det lite i kroppen – tänk, den som är modig nog att titta i den kanske blir överraskad av en tusenlapp?! Vad vet jag? Jag fegade ut och gick vidare.

Det är väl rädslan för att göra bort sig som ligger djupt i själen som stoppade mig från att titta, nyfiken är jag, men att ”se dum ut för andra” är ju ”jätte farligt”. I våras, tror jag det var, hade ett företag en reklam kampanj som innebar att de la ut kokosnötter på olika ställen i stan, den hade en lapp runt sig. Jag ville, men tog ingen, men det gjorde min modiga kollega Lisa, jag vågade inte och gick miste om en god ”färsk” kokosnöt!

Ibland är det värt att våga, för det man ”vinner” i slutändan kan vara värt mycket, antigen för sig själ eller rent generellt.

Mysterier!

SMS

Undra vad mina medpassagerare på spårvagnen lyssnar på? Eller de som står ute på hållplatsen? En aning kan man få ibland när musiken läcker ut ur lurarna eller via en fot som ”tappar” i takt. Hörs det bättre med de stora lurarna, de som ser ut som hörselkåpor? Själv har jag små hörlurar som stoppas in i öronen. Jag har medium volym skulle jag tro, men ibland höjer jag ordentligt, speciellt om det sitter någon och pratar i mobil bredvid.

Jag njuter av min musik under spårvagnsresorna, jag tycker att det är mycket jobbigt att sitta på spårvagnen men personer som sitter och pratar i mobilen hela tiden, eller med en grupp stojande och levnadsglada tonåringar – det är också mitt sätt att undvika A-lagare, jag är annars en magnet för denna grupp.

Tack vare Spotify och min älskade iphone har jag ett stort bibliotek att välja musik ur, har även nerladdade reportage och böcker. Klassiskmusik, Svenskmusik, folkmusik och ”rapp”, jag har jazz, blues, opera, det finns oändliga möjligheter, och tackvare Spotify kan jag botanisera bland musik som jag vanligtvis inte har vanan att lyssna på.

Har ett par kristna sånger, från Amerika, liknande gospel, underbart, jag blir så berörd av musiken, så glad av musiken ibland att mina tår krullar sig nästan ihop.

Tanken på att jag under så många år inte tillät mig att lyssna på musik, jag skulle vara närvarande i stunden så ”naket” som möjligt, inte gömma mig bakom solglasögon och hörlurar. Jag ansåg, mycket snobbigt, att de som satt bakom solglasögon och hörlurar var rädda för verkligheten och att vara ensam. Vilken snobb jag var.

Klart, jag kan fortfarande bli undrande ibland, som när jag möter vissa tonåringar och de går med hörlurarna i öronen och sina kompisar runt omkring har också hörlurar i öronen, hur kommunicerar de? Kanske är de duktigare på det än jag, som måste fokusera när någon pratar, verkligen lyssna på det som sägs. Men de tycks prata på, musiken kanske inte är på så högt?!

I går eftermiddag gjordes min tatuering klar, Peter D berättade att han haft en kund på onsdagen som han inte gillade så mycket. Det blir ju så ibland – man kan inte gilla alla sina kunder. Denna kuns ville ha en Tribal tatuering, Peter D hade ritat ihop den med en annan äldre tatuering, Han ber en alltid att kolla i spegeln om man är nöjd innan han börjar. Denna kund tittade sa ok, och fortsatte sms:a, något han visst gjort under hela deras ”konsultation” innan arbetet började.

Peter D gjorde linjen runt mönstret, kunden fortsatte sitt sms:ande, Peter D bad honom hålla upp med det lite eftersom kunden rörde sin kropp hela tiden. Kunden fortsatte, när Peter D var färdig med kantlinjen, tittade kunden och sa argt att det var FEL, den var spegelvänd sa han. Det är något som man som kund INTE vill vara med om, men Peter D hade frågat honom innan han började om det var korrekt, det mönstret som trycks på hans hud. Inget att göra så det var bara att fortsätta.

Denna tatuering tog längre tid än vad som var väntat eftersom Peter D var tvungen att göra om ett visst parti och därav blev arbetet dyrare. Kunden ville inte betala, men Peter D stod på sig, han hade visat kunden vad som skulle göras, kunden sa ja, och kostnaden blev dyrare eftersom det tog längre tid.

Jag förstår inte denna kund, en tatuering är något som skall sitta på kroppen hela livet, om någon gång är man väl uppmärksam här?! Jag tycker att det är oartigt att sitta och sms:a under tiden man är med en annan person i en situation där man bör vara uppmärksam på vad som händer.

Men, men, hans val, hans ben.

Jag kanske är lite över nitisk när det gäller ”närvaro”, att man lyssnar på vad en annan person säger tills de pratat färdigt, inte hoppar in för att man tror att man vet vad som skall sägas, tycker inte om att bli avbruten eller ”bortföst”.

Och som en sista paragraf, ute en snabbis på lunch och vid tre tillfällen blir jag stoppad av tjejer som står och skriver sms…vart är närvaron i stunden, i just nu, lugnet och konsten att kunna ha tråkigt?

Perversitet

Jag är lite pervers – tror jag – jag tycker om att titta på program om extremt tjocka människor, kanske för att jag uppskattar att jag INTE är så stor, men även som en varning att det är lätt hänt att det bär i väg, att man tappar kontrollen. För det kommer en dag när man slutar att titta sig i spegeln. När man undrar vem den tjocka människan är som reflekteras tillbaka från entrédörren, insikten om att det är jag slår alltid lika hårt – hur blev det så här?

Så, i går kväll, när det var ett program om världens tjockaste tonåring, så satt jag där och tittade med fasa och fascination, när man passerar en viss vikt är det nästan som alla hämningar släpper, det spelar ingen roll och man gömmer sig aktivt från livet, från sig själv inom dessa fett lager. Denna kille som är 19 år, han är ensamt barn och blir väl omhändertagen av sin mamma.

De påpekade även i reportaget, att mamman och sonen hade en ohälsosam relation. Mamman servar sin son, masserar hans fötter, tvättade honom, torkade hans stjärt, köpte vilken mat som helst till honom, ringde honom till och med från affären för att fråga honom vad han önskade. Hon hämtade nya videospel och filmer till honom, han fick allt. Han hade slutat gå i skolan eftersom det inte fanns en bänk åt honom och för att klasskamraterna retade honom.

Jag fick känslan av att han hade det väldigt bra som han hade det, inte något som han behövde göra själv förutom att tugga och svälja. När han blev inlagd på sjukhus inför en Gastric Bypass operation, opererade de bort 90 kilo av bukfett, jag blev förvånad att de kunde sy ihop honom igen efter det, att stygnen höll, att det inte sprack. Han är tvungen att gå ner i vikt inför operationen och rehabiliteringen var svår eftersom mamman var så aktiv och skyddade sin son. Sonen tycktes också ha en väldigt låg smärttröskel.

Nu fick vi inte se hur det gick, men kanske fortsätter det nästa onsdag. Samtidigt som jag blir glad över att de får en sådan operation blir jag även avundsjuk, och önskar att de misslyckas, att de går upp i vikt igen. Ogin jag är, elak, men kanske är avundsjukan större än jag tror?!

Jag har inte gjort mycket åt min vikt, har varit så fokuserad på att jag har svårt att sova att inget annat har fått plats, men trappen i stället för hissen är en bra början.

Javisst, jag vet, om jag aktiverar mig mer kanske jag blir tröttare och får det lättare att sova, men en sak i taget eller hur andan faller på!

I dag är det äntligen dags för slutarbetet med min tatuering, det skall bli spännande att se hur han tänkt det med vinden. Smärtan kommer att vara en vän i dag, speciellt eftersom jag inte känner mig helt ok. Kanske pyser lite av den känslan ut ur mig under tiden Peter arbetar.

Under lunchen fick jag höra andras åsikter om tatueringar, men det spelar ingen roll vad andra tycker, jag tatuerar mig för min skull, för att jag tycker att det är vackert. Visst är det roligt när andra tycker det är fint, men jag behöver ingen validering, inte när det gäller tatueringar. Intressant – att här är jag trygg, här stor jag stark, oavsett vad andra säger, tycker om tatueringar så spelar det mig ingen roll, utan jag kan stå stark och bara lyssna på andras ack och ve om tatueringar – trygg i min tatuerade själ!

På något vis är mina tatueringar skyltar på min stig, det påminner mig om vad jag har för drömmar, för önskan om min framtid, de centrerar mig i min virvelvind aktiga motorväg, även att jag väger över 100 kg, så vet jag att det är en del av mig, den riktiga Marie och det är den styrkan, kraften och magin som de ger mig – även förhoppningen att jag snart är tillbaka i den riktiga Maries kropp, så kropp och själ överensstämmer.

Likt a-lagare, har jag en ödmjuk inställning till verkligen tjocka personer, för jag vet att det kunde, kan lika gärna vara jag.

Vem?

Började fundera på vem jag är, vad jag tycker om, vem är Marie Katie Gerahty? Den här frågan kom efter jag varit hos terapeuten, där hade jag pyst ut all min ilska, och kommit fram till att det är viktigt för mig att ha kontroll på mitt liv och det som sker där. Att det är jag som tar besluten, att min röst är respekterad, att jag inte blir överkörd.

Har en tendens att ge över mitt liv till personer i mitt liv som är starkare, men nu har det börjat göra mig mycket arg, den jag är arg på är mig, att jag så lättvinligt gör som andra säger för att de säger det – även fast jag känner i hela kroppen att det går mot min vilja. Ju mer jag gör det, ju mindre kraft har jag kvar själv, jag ger bort den och kvar finns ett tomt, vilset skal.

För ett tag sedan åkte jag av min stig, nu är jag vilsen i snårskogen och det bästa jag kan göra är att vända helt om och gå tillbaka, tillbaka dit jag tappade bort mig, tillbaka till den delen av stigen och sedan sakta maka mig framåt igen. Det är ingen brådska, ingen stress, bättre att jag går i MIN takt än någon annans och går vilse.

Det är otäckt när jag hamnar i denna högvarvs virvel som jag varit inne i sedan sent förra veckan, jag känner när jag pratar att jag går igång, jag pratar snabbt, tappar ord och ämnet, jag känner det som jag springer hela tiden fast jag står eller sitter still. Nu, två timmar efter min tid hos terapeuten har virveln tappat lite av sin fart, min kropp är trött, den känns tung och mina ben har slutat strama, sluta spänna, mina muskler börjar mjukna upp.

Jag kan inte vara kvar i den otroligt snabba virveln länge utan att lida för det, nu var det nära att mitt självdestruktiva ”jag” tog över, att jag gjorde ett stort drama som skadar mig mer än någon annan. Jag tackar min terapeut för att hon klubbade ner den varningsskylten framför mig för att stoppa mig, få mig att tänka till.

Marie Katie Gerahty har upptäckt att hon tycker om att ”BESTÄMMA SJÄLV” och att vara ”kapten” över sitt eget skepp. Att hon har en stark vilja och en önskad att blir hörd, respekterad för den hon är – vem det nu än är. Jag har mina aningar om Marie, det är ju jag/mig det är frågan om, den konstanta person som varit med mig hela mitt liv, en historia, en nutid och en framtid – men det som är viktigast är NU.

Jag vet att jag tycker om många saker, jag är nyfiken och vill gärna tänka, fundera över olika saker, tycker om att lösa problem eller hitta saker. Jag tycker om varm musik, varma färger, saker med liv i sig liksom, en vibration som passar min egen. Vänlighet, artighet uppskattar jag, ta sig tid och stanna upp, lyssna utan att vara så fullt upptagen av vad man själv skall säga så man pratar i mun på den andra, inte lyssnar färdigt – det har med respekt att göra.

Jag tycker om tystnad, men även musik, att lyssna på P1 medans jag jobbar eller plockar i mitt hem. Jag ÄLSKAR ord, att läsa, lära mig nya saker och undra, undra hur det blir som det blir – vilket går ihop med att tänka och fundera. Jag tycker mycket om tatueringar, konst, människor som kan göra fantastiska saker med sina händer. Varma människor, varma människor som inte har så bråttom. Där genuinitet är viktigare än: hur mycket du dricker, vad du jobbar med och hur många du känner etc.

Att sitta, mitt ute i skogen och lyssna på vinden, att lyssna på svalorna, duvorna och hur bladen rufflar i trädkronorna, en nybäddad säng, en ny duschad kropp, lugn, lugn.

För mig är det viktigt att saker får ta den tid det tar, sedan blir även jag otålig och tycker att det kan röra på sig – Marie Katie Gerahty har börjat sin resa och nått fram en bit – vart är målet? Det vet jag inte för ens jag kommer fram.

Jag vet dock att jag vill lära känna mig själv, igen, vila i mina åsikter, min tro och underhålla min nyfikenhet!

Jag har en lång sträcka framför mig, men så är det, tack och lov!

Svårt att bli lämnad

Terapin, tyckte att allt jag gjorde var att kräkas självömkan och upprepa samma sak om och om igen. Jag fortsatte att ta värktabletter för att ta bort den knivskarpa smärtan, och fortsatte att ta upp oväsentligheter i terapin. Det gick runt, det var mycket av vad som hände i relation med mina arbetskamrater, trytande energi och hur jag förlorat kunskapen om att veta vad som är verklighet och inte.

Men, så började jag märka att jag blev arg, jag reagerade annorlunda på situationer där jag brukar dra mig undan – jag ifrågasatte i stället, jag accepterade inte vad andra sa som den ultimata sanningen längre, jag hade börjat lita på mig själv, mina tankar och åsikter.

Mitt uppe i ett samtal kunde jag plötsligt märka att jag inte brydde mig om samtalsämnet, jag tyckte inte att det var någon stor sak, min åsikt var annorlunda, jag fortsatte att hålla med och försöka stödja så gott jag kunde – men jag fick börja bita mig själv i tungan, så jag inte sa vad jag tyckte. Jag hade lärt mig att det inte var önskvärt, att behålla vänskapen innebar ett återhållsamt beteende – mitt val.

Fast, det började sitta illa, jag gillade det inte, jag bör säga vad jag tyckte, och märkte snabbt att det inte var populärt – här kommer då ett val – i vänskap anser jag att man accepterar varandra som man är. Har man olika åsikter är det okej, bra träning för att se om ens argument håller, man behöver inte alltid tycka samma sak. Men, här kan det även brista, här kan ens värderingar börja delas.

Jag erkände en handling som jag gjort, medveten om vad jag gjorde och dess innebörd, jag berättade detta och sedan dess har jag känt ett avståndstagande från en väninna. Dels blir jag besviken, ledsen att hon inte kunde sätta det beteende i relation till hur jag mår och mina psykiska utmaningar. Det kändes som en järn ridå kom ner och jag börjar desperat försöka klättra över, återknyta till något som redan hade börjat falna. När jag känner att någon är på väg att lämna mig, då tar jag ett hårdare tag, jag blir desperat.

Ironiskt är att jag själv kan känna att, ”nu får det vara bra”, men om den andra hinner före så att säga, hinner före med att lämna mig, slår jag om – ologiskt som det är.

Nu ser jag det, mitt mönster, så nu får jag välja, det är upp till mig, fast jag är rädd måste jag erkänna.

Jag är dock expert på att börja om, jag har gjort det många gånger, fast denna gång har jag en karta med fina skyltar, ett underbart hem, ett arbete och stöd både gällande att styra upp min ekonomi och min psykologiska situation, lära mig att hantera den, för den kommer att finnas kvar.

Om någon väljer att inte vara med i denna resa är det helt ok, jag kan inte tvinga liv i en relation/vänskap, jag får helt enkelt lära mig att släppa taget – fast tusan vad det är svårt att motstå att slänga sig framför henne och be henne bry sig om mig. Men ”I am a big girl now” dags att stå på mina egna ben och bjuda in till mer jämställd vänskap, lite mer ge och ta. Utan så många förhållningsorders – utan bara vara galna och det är bra det!

Terapin tar – även fast det tar ett tag att inse ibland, men bättre smygande än inget alls eller kvar i självömkan i alla mina dar!

Känner en sorg – att bli bortvald känns sorligt.

Förvirrad igen

Mänskliga relationer, det är lite komplicerat, speciellt när man känner sig vilsen redan från början och vad som driver mig till vansinne är att jag alltid måste överväga om det jag känner är rätt eller fel, om jag har rätten att tänka och känna på ett speciellt sätt. Jag är rädd att tänka fel, jag är rädd att jag ingen rätt har alls - på grund av hur jag levt tills i dag.

Jag misstänker att jag komplicerar saker genom att jag tänker för mycket, analyserar mina tankar som sedan går genom en rättegång, jag är försvarare, åklagare och domare. Det säger sig självt att jag inte alltid prickar rätt och att sulsatsen jag drar inte alltid stämmer.

Jag blir förvirrad, där är jag nu, jag fattar inte riktigt, jag vet inte vad jag skall göra eller hur jag skall förhålla mig.

När jag frågar får jag svar som förvånar mig, för jag är visst inte ensam med min förvirring alla gånger, andra vet inte heller, men skillnaden mellan oss är att jag tvekar, de kör på och ta det som det kommer. Jag försöker men min inner dialog är svår att ignorera. Men det är ingen anledning till att ge upp.

Men hur gör jag för att koppla loss min hjärna från denna rundgång?

Det är mycket som far runt inombords, varje sak som händer, varje nyans, varje ”avvisning” vägs, jag känner av att det är på väg att ”ta slut” och jag sörjer det, jag sörjer att det inte finns mer förståelse, mer acceptens än vad som verkligheten är där. Jag är förvånad, jag är väldigt förvånad och besviken.

Jag lärde mig av denna situation att allt inte är likvärdigt, att det finns vänner som dömer mig hårt utan att ta hela min historia med i beräkningen. Jag har gett mer än vad jag egentligen haft och i slut ändan verkar det inget värt. Det gör mig mycket ledsen. Saker ändras, så är det.

Är lite rädd, men jag har överlevt tidigare, jag har klarat mig hittills, jag kan.

Så är det

Mitt hem är underbart vackert, jag mår så gott här, fridfullt, även fast det är mycket trafik på  Fridhemsgatan, bilar, spårvagnar och mopeder, men det finns ögonblick i mitt sovrum då det är tyst, harmoniskt och alldeles, alldeles underbart. Hade balkongdörren öppen en stund och det luktade som någon eldade där ute, det luktar så gott, det var spår av kyla i luften, och solen skiner på de gulkyssta trädkronorna. Min älskade häng björk håller på att ändra färg och en säsong är på väg att avslutas och en annan börjar, livets cykel fortsätter.

Jag har haft en lång sovmorgon, unnat katterna lite pälsvård, de har även haft tur för jag har inte hittat klosaxen, men skall köpa en ny på måndag. Som vi alla vet kommer klosaxen fram så snart som jag köpt en ny - så är det.

Nu är allt borta, allt extra som fyllt min hall, det har varit en hinderbana här ett par veckor och nu har jag fler fria ytor.

Inom mig är det inte samma ”reda”, inom mig har jag en hel del saker som ligger och skräpar och gör det svårt att resonera konkret och i mer raka led. Jag tappar bort mig bland alla lådor och påsar, och snurrar runt så jag blir förvirrad, men, det går och städa i ordning där med, det kanske tar lite mer tid, men jag kan ordna det.

Det här är mitt liv, här är jag.

Nu skall jag göra det för mig själv - så är det!

Fram och tillbaka och fram igen

Jag upplevde en tillfredställelse efter mitt första möte med skuld - och budgetrådgivaren, äntligen gör jag något konkret för att förbättra min situation. Jag var klar på vad jag behövde göra, vad som kommer att krävas av mig och var tillfreds med hur det kommer att bli, ser det som en slags avgiftning.

Men den ”kontroll” som jag uppfattar att jag har, börjas ta ifrån mig och jag vet inte riktigt vart vi kommer att hamna, hur det kommer att påverka min situation framöver. Det känns inte positivt, uppfattar det lite som att det kan vara negativt för den plan vi har för framtiden, men var och en måste se om sitt hus. Mitt nästa möte med skuld – och budget rådgivaren är den 21 september, då får jag fråga alla mina frågor och se om jag kommer rätt med det hela. Situationen, upplever jag, är som att balansera på en våg, det gäller att ha tungan rätt i mun.

Kan inte hjälpa att jag blir lite irriterad, jag var på väg att skriva arg, men det är inte en sådan känsla som kommer upp, mer en känsla av irritation att någon, av rädsla givetvis, kanske gör att min plan inte går vägen, nu har jag en till som skall kräva mig på pengar. Vad gör jag? Inget, jag väntar tills mitt möte och följer de råd som följer. De sitter med kunskapen och erfarenheterna, de har gjort denna resa förr med andra – så deras råd tar jag till mig.

Jag har ställt till det för min mamma, och hon måste se efter sitt eget hus – det är naturligt, men jag oroar mig för att vi inte talar samma språk. Mamma är rädd, hon skall gå i pension nästa år och hennes situation kommer se mycket annorlunda ut då. Om jag kunde gjort något annorlunda önskar jag att jag aldrig börjat låna, för allt jag har att visa för pengarna jag lånat är egentligen skitsaker. Men gjort är gjort.

Något hände inom mig och jag tappade fullkomligen all kontroll, har ingen impulskontroll, håller på att träna den nu, men var det något jag ville ha så köpte jag det. Vill ha, ha, ha. Det tar aldrig slut, ”om jag köper det blir jag nöjd”, säger jag till mig själv, men det stämmer inte, det finns alltid något annat, så är det för mig.

Nu har jag ”sanerat” mitt hem, har gjort mig av med saker som genererade dålig energi, skänkt det till Reningsborg – så någon annan kan få nytta av det, sålt min tjutande TV,
för 200 kr, den hämtas i kväll, de gjorde inte dem något att den tjöt för det var visst bara att spraya på något. Jag blir av med den, den väger mycket och sedan är det bara att städa, damma, dammsuga och ta hand om min älskade lägenhet.

Livet blev inte som jag tänkt mig, men det som behövde ske, har skett och jag får arbeta utifrån det. Har varit olycklig så länge att det nästan är svårt att ta hand om förnöjsamhet, eller njuta av det jag har i dag – med tanke på vart jag kom från och i vilket skick jag har gått framåt, så har jag verkligen varit super duktig.

Nu börjar tiden då jag skall ”städa” i ordning mitt liv, pengar, relationer och hur jag är där ute bland resten av befolkningen. Våga delta och inte hela tiden gömma mig bakom allt mitt fett, det finns ingen anledning, jag har lika stor rätt att få finnas jag, precis så som jag ser ut i dag.

Så, Marie som hon är i dag, behöver vila/ återhämtning, lugn och ro under vissa stunder, utmaningar i tankar och beteenden, och möjligheten att dra sig tillbaka och bara läsa, måla, virka eller brodera – så är det.

Men jag provat på utmaningar utanför det jag tycker är ”säkert” och det har fungerat bra, jag behöver tänka mindre – göra mer och sedan se…
Jag har ingen relation, men jag litar på de ”högre” makterna att när det är dags så händer det, det blir inga barn för min del, vet inte hur jag ställer mig till det, en saknad, samtidigt som egoisten i mig tycker att det är ganska skönt. Men det hade varit spännande att prova på att vara mamma, att ha en egen familj.

Livet blir som det blir oavsett, jag saknar vissa saker, längtar, hoppas och oroar mig. Men jag vet att det som är viktigast för mig i dag är att jag har kontroll över mitt EGNA liv och allt vad det innebär, att jag bestämmer själv hur det skall se ut. Här är det endast jag som kan se till att jag står fast i det jag anser är viktigt för mig.

Jag arbetar med mig själv, jag för mig själv framåt och litar allt mer på mina egna åsikter.

Bara det är fantastiskt – klart jag fallerar – men jag åter kommer, det är det viktigaste.

Klarat själv

Jag tror jag börjar ana hösten fast det har varit soligt och varmt i dag, när jag gick ner till Apoteket kände jag lukten av ”öppen eld” tror att det var från ”Götas” de har en vedeldar ugn som de bakar piazzor i, det luktar så härligt tycker jag.

Plaskdammen är tömd och den har blivit ett ställe till skateboard åkarna igen, tycker att det är bra att den kan bli använd året om, att vi som bor här kan få nöjet att ha detta område kvar som det är - vilken lyx att ha en plaskdamm för stora och små, och en lekplats när den är tömd.

På min lilla promenad njöt jag verkligen över att jag bor här, jag tycker det är det bästa stället i Göteborg, men det tycker vi alla om vårt område kan jag tänka mig.

Har nu tillgång till TV igen, det tog mig två timmar att klura ut hur jag satte i hop TV:n med TV foten, hade jag läst instruktionsboken hade jag klurat ut det snabbare. Fast i mitt försvar så hade jag faktiskt tittat igenom instruktionsboken ett par gånger - alla gånger har jag missat där det stod hur jag skulle göra. Men jag hittade det tillslut och det viktiga i allt detta är - jag gav inte upp, även fast jag var oerhört irriterad och arg.

Klart man skall inte pyssla med sådana här aktiviteter när man inte mår bra, och när man är mycket hungrig. Detta är ett tips till er andra, som kanske skall ge er på detta. MEN jag är mycket nöjd med det faktum att jag klarade det själv - jag var väldigt nära att ta in min granne Ola för att hjälpa mig, men jag fixade det!

Känner mig bättre nu, så här på för kvällen, och har förhoppningar för morgondagen.

Hoppsan

Jag har suttit och väntat på min leverans sedan 17:00, min TV gick sönder och nu är jag utan, jag skulle få en ny TV levererad eftersom den äldre skulle kosta för mycket mot den var värd att laga.

När klockan började närma sig 20:00 började jag ana att den inte skulle komma idag och att dörren som jag lämnat öppen i eftermiddags inte längre var öppen.

För hoppsan, jag hade skrivit mitt arbetsnummer som kontakt nummer, och när jag ringde och prata med dem i går glömde jag ändra och ge mitt hemnummer, så även om de kommit hit, funnit dörren låst, så kunde de inte kontakta mig eftersom porttelefonen inte längre fungerar för mig.

Känner mig jätte besviken, men inte lätt att leverera en ny TV om jag inte går att nå och dörren nere i porten är låst!? Önskar bara att de varit lite modiga och ringt på någon annans dörr, men klart, om de även ringt utan svar så...

Nu får jag väl vänta tills torsdag...utan TV, hur skall detta gå? Får använda datorn anar jag, men åter igen - jag är så besviken!!

Skall försöka sova utan sömn hjälp i natt se om jag känner mig mer ut sövd i morgon, min förhoppning är att jag får sova!

Besvikelse, vänt till konkret handlande - bravo!

Bisvärm

En bisvärm har bott i mitt huvud den senaste veckan, det är irriterande och det tycks som samtal inte har någon effekt på de små liven, ”klart ni inte kan bo i mitt huvud, det förstår ni väl?!” Det svarar tvärt och sanningsenligt ”det kan vi visst, vi gör det ju”. Vad svarar jag på det? Ett annat tillvägagångssätt krävs, jag måste vara lite förnurlig och hitta ett alternativt boende för dem.

Tänkte först på Azalea, men hon har nog redan tusen bin i huvudet, Olivia – nä, inte alls, men kanske någon inte ont anande medpassagerare på spårvagnen! Vilken bra ide, skall prova det på vägen hem.

Jag är less och ”sticka-ut-tungan” trött på denna känsla av snurr och kaos, att inte klara av att tänka konstruktivt, när jag vet att jag kan, är irriterande, att inte ha möjligheten att ta ut det som snurrar och titta på det i dags ljuset för att sedan separera skeenden och sätta dem i en mer sanningsenlig kombination. Det är så jag brukar göra, ta ut det som oroar och se på det utanför mig själv, och ta hand om det som behövs redas ut.

Det jag är behov av är sömn, sova genom hela natten, komma åter i en bra sömn rytm, det kanske tar en stund, men förr eller senare bör det rätta tills sig. Jag oroar mig mycket just nu, tankar snurrar och mitt ”själv” upp piskade drama från i torsdags ligger kvar, rädslan, besvikelsen.

Jag försökte hitta fotfäste hos min terapeut i dag, kanske kom jag närmre jorden men jag har inte landat. Jag förklarade att det är typiskt mig att jag alltid ställer till det, speciellt när det har börjat lugna ner sig, när jag börjat komma till rätta med mitt liv, då brukar jag göra något för att rasera det som är bra, det positiva jag gjort. Det var jag rädd för att jag skapat och att det var över, att jag aldrig kommer tillbaka efter detta.

Men inget är förstört, det värsta har redan hänt, ok, jag stutsar ner i mina mörka hål med jämna mellanrum, men det ordnar sig, jag klarar alltid av att klättra upp igen.

Nu får jag fokusera på det jag kan göra idag, och ta hand om var sak efter det dyker upp, jag kan inte veta eller reda ut problem i framtiden, jag kan heller inte ändra det som varit, allt jag har är NU.

Jag gör det bästa jag kan, fast bina stör mina tankar!!

Att tappa fotfästet

Det var obehagligt, i torsdags tappade jag greppet och en rädsla och ledsamhet tog över mig, jag kunde inte sätta något i relation till annat eller ens titta på vad som sagts konstruktivt, det var kaos inom mig, jag tappade taget, jag försvann och ville bara skrika, be om hjälp eller åtminstone få ett sympatiskt lyssnande öra.

Nu blev det inte så, jag blev förvånad, jag skakade på huvudet åt min glömska, hon kan inte ge mig det jag önskar eller behöver. Att ringa dit var ett illa val, men desperat som jag var, allt jag ville var att få en ”kram”, en klapp på axeln och ett ”okej, du har gjort en enorm dumhet, men jag gillar dig ändå”, men jag fick en föreläsning och någon som inte lät mig prata till punkt, någon som pratade över mig, som inte ens visste vad jag skulle säga för hon var så upptagen av att lägga sin åsikt över mig, säga till vad jag skulle göra - utan att höra att jag redan sagt det, att jag hade försökt att få prata till punkt utan framgång.

Då förstod jag, insåg vart jag stod och det var ok, livet förändras konstant och så även de relationer som vi har i det, så är det, antingen justeras vänskaper och andra relationer eller så får de ett naturligt slut.

Jag vill bli respekterad för den person som jag är, jag önskar att bli lyssnad på när jag pratar och inte överhopad av en person som inte tycks villig att verkligen höra på det som sägs.

Nu låter jag livet få hjälpa mig, nu låter jag mig guidas av vad det undermedvetna redan vet, nu får det vara bra med att kuva mig för att passa en annan, att sitta och bita tungan för att jag vet att min egna åsikt inte är välkommen.

Nu skall jag försöka landa på en stabil mark igen, att landa på ben som bär och som kan hjälpa mig vidare. Jag tappade fotfästet i torsdags och jag blev oerhört rädd, men det börjar kännas bättre nu - men det är en liten bit kvar - men det är OK.

Så är det.

Jävlar

Jag insåg just då och där att jag har ett val, jag kan välja, det är upp till mig. Men det hindrade inte tårarna från att komma, jag lät det vara så tills jag var färdig. Samtidigt som jag var oerhört ledsen var/är jag även väldigt arg, tankar snurrar runt med en himla fart i mitt huvud.

Jag inser att den knipa jag sitter i är självförvållad, jag är villig att ta konsekvenserna som följer från det, jag ser allt som följer rakt i nunan, böjer inte bort blicken, inte ens när jag inte orkar mer. Men att nästan hela tiden bära en annans oro och min håller nu på att knäcka mig och jag är så rädd att jag skall tappa bort mig igen.

Därför har jag kommit fram till ett beslut, ett beslut som jag är rädd för, men som det är i dag är jag inte villig att offra mig själv för HENNE. Jag håller på att städa upp och reda ut mitt liv, ta steg fram och bygga en framtid för mig själv. Jag vill inte ha något av det som varit, det jag gör from nu är MITT EGNA min egna framgång, mitt egna nederlag.

JAG ringde skuld- och budget rådgivarna, JAG är den som stått 6 mån i kö, JAG är den som går hos terapeut, JAG är den som arbetar på att få ett liv innan jag dör, men det måste vara SJÄLVSTÄNDIGT!

Nu blir jag anmäld, eventuell rättegång eller förhandling eller vad det heter, och vem vet, kanske blir det fängelse i 6 mån för mig eftersom jag inga dagsböter kan betala. Vad händer med min lägenhet? Mitt arbete? Mina katter? Nu vill jag bara kräkas, nu har jag tagit ett beslut och kommer att följa det för min skull.

Jag har människor som kan hjälpa mig på det sätt JAG behöver, de finns, vad är det värsta som kan hända frågar jag mig själv? Sedan avgör jag om jag tror jag kan klara det.

GUD ger oss inte mer än vad vi klarar finns det sagt av någon vis person. Jag litar på det - allt jag önskar är ett lugnt liv för mig, varmt, rött liv, med hopp, tro och lite magi och massor av drömmar!

Jag kommer över det här som Peter Le Marc sjungit tror jag.

JÄVLAR

Jag insåg just då och där att jag har ett val, jag kan välja, det är upp till mig. Men det hindrade inte tårarna från att komma, jag lät det vara så tills jag var färdig. Samtidigt som jag var oerhört ledsen var/är jag även väldigt arg, tankar snurrar runt med en himla fart i mitt huvud.

Jag inser att den knipa jag sitter i är självförvållad, jag är villig att ta konsekvenserna som följer från det, jag ser allt som följer rakt i nunan, böjer inte bort blicken, inte ens när jag inte orkar mer. Men att nästan hela tiden bära en annans oro och min håller nu på att knäcka mig och jag är så rädd att jag skall tappa bort mig igen.

Därför har jag kommit fram till ett beslut, ett beslut som jag är rädd för, men som det är i dag är jag inte villig att offra mig själv för HENNE. Jag håller på att städa upp och reda ut mitt liv, ta steg fram och bygga en framtid för mig själv. Jag vill inte ha något av det som varit, det jag gör from nu är MITT EGNA min egna framgång, mitt egna nederlag.

JAG ringde skuld- och budget rådgivarna, JAG är den som stått 6 mån i kö, JAG är den som går hos terapeut, JAG är den som arbetar på att få ett liv innan jag dör, men det måste vara SJÄLVSTÄNDIGT!

Nu blir jag anmäld, eventuell rättegång eller förhandling eller vad det heter, och vem vet, kanske blir det fängelse i 6 mån för mig eftersom jag inga dagsböter kan betala. Vad händer med min lägenhet? Mitt arbete? Mina katter? Nu vill jag bara kräkas, nu har jag tagit ett beslut och kommer att följa det för min skull.

Jag har människor som kan hjälpa mig på det sätt JAG behöver, de finns, vad är det värsta som kan hända frågar jag mig själv? Sedan avgör jag om jag tror jag kan klara det.

GUD ger oss inte mer än vad vi klarar finns det sagt av någon vis person. Jag litar på det - allt jag önskar är ett lugnt liv för mig, varmt, rött liv, med hopp, tro och lite magi och massor av drömmar!

Jag kommer över det här som Peter Le Marc sjungit tror jag.

Treåringen

Jag har alltid haft henne hos mig, treåringen, hon har varit kraften, ilskan, försvaret, hon har ställt till det för mig ibland, men så är det med små barn. När jag bröt ihop, när allt rasade över mig, var det treåringen som tog över, hon var väldigt utagerande och ilsk, hon surade och stängde in sig.

I dag kan jag se att det var från en plats av försvar, hon, treåringen, var den som hade styrkan. Men jag var inte snäll, jag var arbetsam att vara runt och det fick jag höra. I ett samtal med min chef i allt detta, berättade jag om treåringen, min chef sa att hon kallade det tonårsbeteende, vi kom överens om att min chef skulle hjälpa mig att uppmärksamma när jag föll in i detta beteende, vi kom överens om kod namnet tre.

Nu har två år gått, jag och min treåring är mycket bra vänner. Vi kommer att finnas tillsammans för resten av livet, men nu, i stället för att vara oerhört destruktiv, utåt, hjälper hon mig att se situationer där jag behöver vara starkare, vara hårdare, sätta upp gränser. Hon är min ”stopp” skylt för att välja ny riktning – oerhört värdefull guide för mig.

Nu behöver jag inte hjälp med att uppmärksamma mitt beteende, ”tre” behövs inte nämna, oftast kommer detta ord från min chef, numera, i lägen där jag själv inte förstår varför, t.ex. om jag inte tycker som de andra i min arbetsgrupp, eller om jag bara ”skojar” runt, som händer när energin tryter eller tröttheten tagit över. Men hur säger jag till att jag inte längre behöver ”tre” utan att såra? Min chef tycks anse att det fortfarande behövs – fast jag är så glad åt min förändring, min tillväxt, min ”mognad” i mitt resonerande?! Kanske ser hon inte denna förändring?!

När min chef, i tron om att vara hjälpsam, säger ”tre” idag, blir jag oftast konfunderad och ibland även sårad, det sägs oftast i situationer där min åsikt ”vädras” i forum till för det eller när jag bara larvar mig i brist på eller på grund av, för mycket energi. När det sägs nu blir jag ledsen och ibland upplever jag det som ett litet slag på fingrarna – även fast det inte var menat så.

Jag och min treåring har långa diskussioner, vi hjälps åt att vrida och vända på saker som konfunderar mig, ofta kommer jag fram till kloka slutsatser – det är jag så otroligt stolt över.
Kanske är det så att jag har blivit bättre på att ta hand om min treåring, och med det, även bättre på att ta hand om mig själv?! Behovet av att stå på mina egna ben är viktig för mig och något jag strävar för att omgivningen skall förstå. Det är klart – huvudsaken är att JAG vet om det, att jag står tryggt i mig själv.

Tröttheten, den är arbetsam, här är ett utmärkt tillfälle för treåringen att komma fram, men, nej, jag vilar i min trygghet, i vetskap om att tröttheten är tillfällig och att jag kommer att hitta min sömnrytm igen, det är bara att släppa taget, förr eller senare händer det och jag somnar som ett barn och sover genom natten.

I morse vaknade jag med en katt med treårs beteende bredvid mig, hon satt och tittade på mig, det tycktes som hon visste när jag skulle upp utan att väckarklockan ringt. Hon kom och gav mig en huvudklapp (hon klappar mig med sitt huvud) och var så gosig – precis som treåringar kan vara ibland – sedan kom busiga, trotsiga ”hej-dund-rans” treåringen i gång – in i garderoben, till ytterdörren så jag får parera med forten för att komma ut, och med en sned blick när jag äntligen fått bort henne från ytterdörren, sjunker hon ner på mattan och ger mig den ”onda” blicken.

Azalea får göra som hon vill (nästan) men ibland, när humöret tryter, kan vi vara lika jobbiga treåringar tillsammans!

Treåringen är min kraft och styrka.