I morse fann jag mig jaga katt, Azalea är en snabb rackare som älskar att springa ute i trappuppgången precis som sin halvsyster Olivia. Jag hade många saker i händerna när jag skulle i väg i morse, soppåsar, lunchväska, min handväska så jag öppnade dörren lite försiktigt men den gled liksom från mig, ”fasen” sa jag, tittade snabbt in i lägenheten och där satt endast Olivia och tittade storögt på mig.
Jag satte ifrån mig alla mina saker och sprang in i lägenheten och tittade genom alla hennes vanliga gömställen, men jag kunde inte hitta henne, jag ropade ingen kom, jag prasslade med papper som Azalea finner oemotståndligt, utan någon respons över huvudtaget. ”Attan, hade den lilla rackan hunnit ut i alla fall?!” i halv panik rusade jag ner för trapporna ner till ytterdörren, men ingen Azalea, uppför trapporna igen, ”flås, flås”, upp till vindsdörren, ingen Azalea, jag öppnade min dörr igen, gick in, frågade Olivia om hon hade sett Azalea, hon tittade på mig, blinkade, fortsatte och titta, tittade lite runt i rummet.
Olivia brukar mjaua i höga sky om inte Azalea är på plats, men Olivia var tyst, fast hon tittade lite frågande sig omkring, så jag visste inte riktigt vad det betydde. Jag tittade under sängen, i köket, i vardagsrummet, bakom TV:n, ut i hallen in i badrummet, i kattlådan, vart befann hon sig den lilla lusen?!
Så hör jag ett litet ljud i hallen, från taket, jag tittar upp och där sitter hon lugnt och tittar på mig, med sina små tassar över kanten och stora ögon – ”Morrrrrr, lilla rackar unge!!!!!” Jag kunde inte låta bli att le, om hon bara visste hur orolig jag hann bli, första dagen tillbaka till jobbet och jag kom lite sent, men bättre det med vetskapen om att min yngsta förmåga är inom hemmets väggar!
Jag bor på fjärde våningen så jag fick mig ett träningspass, när jag hoppade av spårvagnen vid Brunnsparken höll benen på att vika under mig, jag var lite stel, så jag fuskade ok, jag tog hissen upp till kontoret!
Tänk om hon visste den lilla, lilla underbara knyttet!
Jag satte ifrån mig alla mina saker och sprang in i lägenheten och tittade genom alla hennes vanliga gömställen, men jag kunde inte hitta henne, jag ropade ingen kom, jag prasslade med papper som Azalea finner oemotståndligt, utan någon respons över huvudtaget. ”Attan, hade den lilla rackan hunnit ut i alla fall?!” i halv panik rusade jag ner för trapporna ner till ytterdörren, men ingen Azalea, uppför trapporna igen, ”flås, flås”, upp till vindsdörren, ingen Azalea, jag öppnade min dörr igen, gick in, frågade Olivia om hon hade sett Azalea, hon tittade på mig, blinkade, fortsatte och titta, tittade lite runt i rummet.
Olivia brukar mjaua i höga sky om inte Azalea är på plats, men Olivia var tyst, fast hon tittade lite frågande sig omkring, så jag visste inte riktigt vad det betydde. Jag tittade under sängen, i köket, i vardagsrummet, bakom TV:n, ut i hallen in i badrummet, i kattlådan, vart befann hon sig den lilla lusen?!
Så hör jag ett litet ljud i hallen, från taket, jag tittar upp och där sitter hon lugnt och tittar på mig, med sina små tassar över kanten och stora ögon – ”Morrrrrr, lilla rackar unge!!!!!” Jag kunde inte låta bli att le, om hon bara visste hur orolig jag hann bli, första dagen tillbaka till jobbet och jag kom lite sent, men bättre det med vetskapen om att min yngsta förmåga är inom hemmets väggar!
Jag bor på fjärde våningen så jag fick mig ett träningspass, när jag hoppade av spårvagnen vid Brunnsparken höll benen på att vika under mig, jag var lite stel, så jag fuskade ok, jag tog hissen upp till kontoret!
Tänk om hon visste den lilla, lilla underbara knyttet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar