Saknad, trängdhet och annat svårmod

I dag har jag varit ”i fred” hela dagen och det har varit skönt, jag behövde det verkligen, jag har längtat efter det hela veckan. Jag har tvättat, var väldigt nära att gå i gång för att grannen i Lgh 4 hade båda maskinerna upptagna när jag kom ner till min tid klockan 13:00, jag blev irriterad det kände jag, men jag beslöt att jag hade två val, antingen att gå upp i atomer över det, eller lugnt vänta tills maskinerna var färdiga.

Jag valde att vänta och fick liksom knuffa bort irritationen ett par gånger, det var ju inte värt att li irriterad över om jag tänkte efter, om jag bara slappnade av så känns det bättre. Jag andades ut. Tömde deras tvätt och satte i gång min egna, samma procedur när det gällde torktumlaren – men ”big deal” Marie, allt löser sig – sa boden som sket i vasken - vart jag nu hört de fina orden!

Jag har bara varit och gjort lite här och lite där, lekt lite med mina katt töser och tittat på ”Indiana Jones” den senaste filmen – med lördags godis – det var mycket mysigt. Det var en riktig äventyrs film och den var vackert gjord, färgerna och ”känslan”. Jag blev inte besviken. Jag har lyckats med att inte tänka för mycket på att jag sålt min själ till djävulen, vet inte riktigt hur jag skall göra för att få rät sida på det. Men att låta mina räkningar gå till Kronofogden var inte ett alternativ som jag övervägde. Så jag bad mamma hjälpa mig med en höjning av lånet – igen – för att lösa dyrare krediter som jag dragit på mig – igen – hon var inte glad.

Den besvikelse och besvikelse som jag känner för mig själv är större, jag mår illa av tanken, därför försöker jag undvika den så gott jag kan. Jag känner det som jag förlorat kontrollen och rätten till att bestämma vad jag önskar för mitt liv – det är förnedrande. Men åter igen, jag har satt mig här, jag har skapat denna situation, vart hän skall det sluta?!

Vilken man skulle önska vara med mig:
Ensamstående 28 årig kvinna med 30 kilos övervikt, 25 % sjukskriven för psykisk sjukdom, bor i en tvåa på 46 kvm med två katter, skuldsatt och med mat, värktablett och shopping missbruk, kommer från familj med emotionella och relations problem, missbruk finns i släkten – jayyyy konstigt att männen inte står i kö långt ner i Sanna backen!!!!?????

Inte för att få en livskamrat är en prioritering just nu, men jag måste erkänna att jag undrar om jag kommer att vara ensam resten av livet, om jag har gjort mitt, att jag är färdig med den biten?! Det skulle jag tycka tråkigt.

Men i dag har jag njutit av min ensamhet, av att få vara den jag är med mig själv, att inte behöva försvara, förminska eller krypa på knä för någon, utan bara vila i mig, för jag gillar ”mig” när ingen petar på mig, när ingen tränger mig eller försöker få mig till något jag inte är.

Buss 50

Buss 50 där hittade jag ett lugn, det infann sig plötsligt och ett leende spred sig över mitt ansikte, jag lutade mig tillbaka och tittade på det Göteborg som passerade förbi. Göteborgs hamn, Majorna, Sandarna och in genom tunneln, vidare till Tynnered, det var skönt att sitta och titta på den värld som for förbi.

Jag var på väg till Sisjön, Sisjöns industriområde, buss 84 tog vägen genom Askim och jag hamnade plötsligt i min egen historia, under högstadiet bodde jag i Pilegården, jag gick på Hovås skolan och gick hem genom det område som jag nu åkte buss. Jag kände igen mig i de ungdomar som klev på bussen, och fick några ”flash backs” av de bostadsområden som vi passerade. Men det som resonerade mest var mitt lugn – ingen kunde nå mig, ”peta” på mig eller säga till mig saker där jag satt i bussen, jag var själv, det var tyst i huvudet för en stund och det var skönt.

När jag satt och väntade på att buss 84 skulle lämna Frölunda Torg klev det på en man vars kropps språk talade ett tydligt språk – jag bestämmer ”typ” – han frågade buss chauffören om bussen åkte förbi ett radhusområde vid Sisjöns industriområde, buss chauffören sa att han åkte genom Askim till Sisjön, den andra mannen frågade igen, kom inte ihåg vad gatan hette, och chauffören svarade att han åkte genom Askim. Mannen skakade på huvudet gick längre in i bussen och sa ”jävla blatte hör inte vad jag säger och kan inte språket”. Jag blev så chockad, jag har aldrig hört någon säga så i det ”verkliga livet” – jag reagerade, jag blev lite ”rädd” för honom, eller jag känner ett stort obehag, han satte sig bakom mig och jag känner hans negativa energi.

Det visade sig sedan – till buss chaufförens plus – att det fanns ett par stycken radhus områden, så det var inte lätt för honom att veta VILKET område passageraren menade. Passageraren hoppade av bussen på samma ställe som jag och jag lämnade honom snabbt bakom mig. Han stod där på trottoaren och tittat sig förvirrat omkring. Jag hoppas han inte hittade rätt! (Usch, det kanske var elakt?!).

Jag hämtade klösträdet/klätterträdet till mina kattjejer, det var ett stort paket, jag hade med mig min lilla kärra, jag stod och funderade ett tag, men det fungerade och jag fick med mig det hem men det var en rad utmaningar på vägen.

Utmaningar:

Få upp den tunga kartongen till min lägenhet: jag drog lådan ner på min lilla vagn för tre trappor, vid sista trappavsatsen ramlade kartongen av, jag beslöt mig för att dra den resten av vägen. Jag drog den upp för en trappa till ytterdörren till trappuppgången som har hissen.
Jag fick in lådan i hissen, pustade ut lite, och samlade mig för de sista etapperna, lådan var stor skall tilläggas och vägde en hel del.
Jag drog ut lådan på fjärde våningen och beslöt mig för att gå och lämna av lite grejer innan jag tog tag i de sista sträckorna. Jag gick över vinden hem och tog av mig väska, lämnade paraplyet och tog av min jacka och halsduk. Jag tog med mig en annan halsduk eftersom jag inte hittade mina vantar – att ha som skydd för den vassa remmen som jag använde för att dra.
Ett djupt andetag och med en vilja av stål drog jag lådan upp för de branta två trapporna som stegrade sig framför mig, jag var andfådd när jag stod utanför vindsdörren, låste upp dörren och fortsatte att dra. Ner för trapporna var enklare, jag lät lådan åka ner . oj, vilket väsen jag förde.
Jag fick in lådan genom min dörr, klättrade över den stängde och låste dörren, sedan SLET jag av mig mina kläder, jag svettades som bara den, var sjöblöt och trött efter all ansträngning och beslutsamhet.
Så började utmaningen i utmaningen, att montera detta schabrak, min erfarenhet av det andra jag har är att det kan bli mer komplicerat än jag tror.
Azalea var som vanligt hjälpsam, Olivia ryckte också in – i fall att.

Men, jag är oerhört stolt att meddela att jag LYCKADES, och det jag också är MYCKET glad över är att jag klarade hela processen ensam. Skam den som ger sig. Denna klättermöbel är mycket finare än de andra, men gissa vart flickorna låg?! Jo, på de gamla söndriga som jag ställt i hallen – men i dag rycker dem, så då finns det bara ett alternativ!

När allt var gjort så kändes det så bra, att jag självständigt kunde genomföra något jag önskat, det är inte precis nära till Sisjön och det tar lite tid om man inte har bil – men jag tog mig dit och jag gjorde det jag ville – jayyyyy! Jag är så glad!!

I dag är jag – trött – som vanligt, jag längtar efter hemgång och helgen som ligger framför oss, ledsamheten ligger där, jag känner mig trängd, men jag hoppas att ingen petar på mig under helgen för jag önskar ”gömma” mig under en metaforisk sten. Jag och flickorna, jag och flickorna och lugn och ro. Lugn och ro i huvudet hoppas jag på, om det händer det vet jag inte, men jag arbetar på det!

Illamående och LitterLocker salig blandning!

I morse hade jag min Mp3 – spelare på, lyssnade på Daniel Beddingfield, en natt till av lite sömn, en mage som lätt oroar sig och en hjärna som rusar fram i högsta fart. Jag tittar mig omkring på vagnen och finner att de flesta sitter avskärmad från omvärlden på ett eller annat sätt. Gömd bakom en tidning, en bok, tittande ut genom fönstret med musik i öronen eller bara tittande på omvärlden som far förbi. Några av mina med resenärer pratar i mobiltelefoner, en del har samtal de kanske inte borde ha på en sådan offentlig plats.

Vart skall alla?
Jobbet, skolan, läkarbesök, jobbintervju?
Vad tänker de på?
Har de sovit gott?
Är de ensamma?
Är de lyckliga?
Eller åtminstone nöjda och glada?

Vi kommer fram till Vasa platsen och min blick faller till minnesplats för de som omkom i spårvagnsolyckan som skedde där på tidigt 90 – tal, jag bodde då med min pojkvän på Götabergsgatan – lyckligt omedveten om att han funderat på hur han kunde göra slut med mig utan att säga det!? Ja, jag tycker det låter lite roligt nu, sättet han gjorde det på, men det var inte så roligt just då. Vi var på väg till jobbet när vi hörde det rumlande ljudet, ett otroligt ljud sedan blev det en tung tystnad. Det var otäckt.

Nästa hållplats är Grönsakstorget och jag ser choklad butiken som ligger där i hörnet, mitt i mot korv kiosken, choklad butiken är vacker, vit, glas enkelt inrett och så de delikata choklader pralinerna. Det ligger ett galleri på andra hörnet, de säljer och ställer ut mycket vackra saker i keramik och glas, det är så inspirerande att se alla kostverk, det ger positiv energi att gå förbi.

När jag går av spårvagnen vid Brunnsparken har jag en underbar låt i öronen, jag lunkar mot jobbet och liksom lutar mig tillbaka i huvudet, sätter upp fötterna på en fotpall, spretar med tårna och andas ut, så skönt, så vilsamt.

Jag är så trött, jag vill sova, jag längtar till min underbara säng.

I allt som är och händer med mig nu – kan jag fortfarande se att det är vackert att leva, stundvis, vem vet vad som kommer att hända en dag till en annan? Jag har tänkt mycket på dem som gjorde sig ordning den dagen, som vilken annan dag som helst. De gick till sin vanliga hållplats och väntade på den kollektivtrafik som vanligtvis tar dem till jobbet, skolan etc. Men några kom inte dit dem skulle den dagen – inte visste de det när det gick upp den morgonen. Man vet aldrig, varför denna förälskelse (hos mig) för något som kommer att hända en dag i alla fall, varför ha så bråttom när andra inte får den tid de önskar?

Men, så ler jag lite åt mig själv i alla fall, så underligt att jag kan bli så glad åt något så knepigt som en ”LitterLocker”, jag har köpt en ”litterlocker” och provat ”Foderbilen” som en annan tre katters ägare har gjort, gillar hennes blogg, hon har tre Burmor, busiga små frön. Jag gjorde i ordning denna ”LitterLocker” klurade ut hur man gjorde och vill genast prova den. Så av med kattlådetaket och skopa kiss och bajs, jag la ner det i ”LitterLockern” tryckte in den lilla flärpen och bajs och kiss bollar ramla ner i påsen och sedan slöts luckan igen – detta för att förhindra illa lukt – som en blöjsoptunna liksom.

Jag är mycket nöjd, så nu har jag 8 Kg mat hemma (1 påse till Olivia och en till Azalea) och 20 Kg kattsand, jag fick det hemkört till dörren – foajé dörren, jag tog hissen upp med det i går eftermiddag och ”slet” upp den med min lilla kärra de två halvtrappor upp till vinden och sedan två halva trappor ner från vinden, men det var BETYDLIGT bättre än att bära allt från Djuraffären, plus att jag aldrig kan köpa så mycket var gång – vilket, tro det eller ej visar sig dyrare än detta stor inköp – även fast det blir en häftig summa just då.

Har ett akut besök hos terapeut i eftermiddag, sedan bär det hem, skall prata med mamma om allvarliga saker i kväll och det har mig spyfärdig, mår illa.

Men…mina blommor är fina.

Ångest

Mina händer darrar, det har de gjort i ett par dagar nu, i går natt hade jag svårt att sova och på små timmarna drömde jag om en man som höll om mig hårt i sin famn. Det var så skönt att stå där i hans famn, den stora, trygga famnen och veta att det fanns någon där som hjälper att hålla mig uppe när allting annat är på fall. Det var så skönt att jag inte tyckte om att jag vaknade, jag hade hellre stannat i min dröm, nosades i hans nacke, trygg och varm.


Så är dock inte verkligheten och kommer kanske aldrig att bli, så här sitter jag, ångest råttan med darrande händer och en trött, trött fet kropp. Det tog en evighet – kändes det som – innan jag somnade, jag vred och vände på mig, svor på allt grus i sängen, borstade av lakanet och försökte igen, korrigerade dunet i kuddarna och försökte igen, skakade täcket och försökte igen, höger, vänster, höger, vänster så höll jag på, så mycket så att till och med mina kattkompisar fick nog och gick där ifrån.

Oron sitter i kroppen, för vad vet jag inte, men den sitter fast under skelettet, den sitter fast överallt som plack och oavsett vad jag gör så sitter det kvar. Det spelar ingen roll vad jag äter, dricker, handlar, säger, lyssnar på eller läser – som en underström ligger det och surrar genom hela min kropp – jag kan inte ens gråta, några tårar kommer. Som t.ex. när jag satt på toaletten i går började tårarna rinna ner för kinden, utan att jag gjorde något, ner för kinderna rullade stora tårar som plaskade ner på mina lår. Jag torkade bort dem med baksidan av min hand, snöt mig och försökte fokusera på virkningen, jag virkade i ett par timmar, jag satt och räknade maskor, en, två, tre men jag tappade min plats ofta och fick räkna var maska igen.

Tre gånger fick jag panikspringa till toaletten för att magen föll, jag var så trött igår, jag är så trött idag.

Jag bryr mig inte om att jag har en ”finne” storlek och utseende som en vulkan av var. Jag bryr mig inte ens om att måla mina fransar med maskara, utan förstärker tröttheten i ögonen genom att gå utan, jag äter inte frukost hemma i fall magen kniper på väg in till jobbet och jag sluter mina händer till nävar för att stävja darrningarna. Men oron kan jag inte dämpa oavsett vad jag gör, den sitter där som en gammal dålig vän och hån flinar. Hon är en mobbare i högsta grad, med mer talanger för att få mig att må dåligt än jag har vapen att sätta i mot, i alla fall när jag redan är låg på energi.

För att försöka hjälpa mig på något vis köpte jag en bukett levande blommor som jag har på mitt kontor, i många underbara klara färger, jag satte på mig en färgglad tröja och tog mig till jobbet – det skall jag ha beröm för, det är jag stolt över skall jag meddela.

Och hade jag litat på min intuition i går kväll skulle jag ha sett att jag hade rätt, kattsand och mat hade blivit levererat! Det stod nere i foajén som jag trodde, det får jag bära upp i eftermiddag, 20 kg kattsand och 8 kg torrfoder! (men jag har en liten kärra som tur är!)

Men, jag kommer igenom det här, det måsta jag.

Bad Hair Day

Det kan gå månader, månader av att jag tycker om mitt hår, och så en dag blir det bara stopp, inget känns rätt, den där sne- luggen som jag önskade blev det inte mycket med, håret bara hänger och det blir liksom inget med det. Färgen ser matt och urtvättad ut och oavsett vad jag gör känns det inte bra.

Sedan får jag för mig att mitt hår snabbt ser smutsigt ut och luktar illa, jag svettas relativt mycket från hårbotten så luggen, så som en är, klistrar sig fast på pannan. Så i dag ringde jag min frisör för att boka en tid och fick en först i mitten av mars, om ca fyra veckor, inget att göra, jag tycker så mycket om min frisör Camilla så jag väntar hellre än att gå till någon annan.

När jag kom hem kände jag att jag måste få något gjort med min lugg innan jag blir vansinnig (detta ett problem jag kan lösa) så jag ringde och pratade med Camilla och jag fick komma in i morgon efter hennes sista kund klockan 15.00 – hurra!!

Det andra problemen orkar jag inte ta hand om just nu, jag har loopen gående fortfarande, men jag kan inte hantera det utan det får vänta ett tag om det nu går, för snurra kommer den loopen göra oavsett om jag har tid eller inte.

Hos terapeuten i dag pratade vi huvudsakligen om min sjukskrivning eftersom den tar slut på lördag, jag har haft en tuff helg och jag var inte ok i morse eller nu heller för den delen, så när jag pratade med medmänniskor som förstår ja, då kan jag släppa taget en stund, de hjälper mig att bära en liten stund, jag kan andas ut. Jag hade dock världens panik attack när jag gick dit så jag var genom svettig.

Nu är det måndag kväll och klockan är lite efter 19.00, jag är helt slut och har faktiskt unnat mig en dusch, jag hoppas på en skön natts sömn och att jag får möjlighet att landa lite och skapa lite mer harmoni inom mig.

Har inget hört från min vän, jag är feg, jag vågar inte ringa.

Jag har idag på börjat min plan till en ny tatuering, har mitt skissmöte den 20 mars, killarna är så upptagna, det skall bli skönt, gillar den smärtan, det känns renande. Har dock inte råd med en så stor som jag tänkt.

Jag måste har någon dröm, något att arbeta fram mot.

(inte jag på bilden - tyvärr)

Hur skall jag veta?

Kanske är jag extra känslig just nu – då det är som det är – men efter ett samtal i går blev jag arg, jag fick lust att lägga på luren mitt i samtalet men jag andades in och ut och räknade till tio, försökte prata vidare men det var inte roligt.

Får andra säga precis vad som helst till mig?

Jag hade försökt lägga upp det jag ville säga så diplomatiskt som möjligt, försäkra mig om att hon förstod att det inte var en reflektion på hur hon relaterar till sina barn, utan hur ett ord, eller en mening kan ha en sådana påverkan på min själ att den reagerar. Men det togs inte alls emot bra, jag skulle inte lägga mina egna erfarenheter in i deras relation sa hon, det har hon säkerligen rätt i, men jag hade sagt att det INTE hade med deras relation att göra – utan mer hur jag reagerade på meningen inom mig.

Samtalet stapplade vidare efter det, du vet, man kunde känna att menings utbytet hängde kvar i luften, hon åter kom till den liten senare och sa att hon inte använde DE orden, men det gjorde hon, annars hade jag inte reagerat. ”Måste du prata med den tjuriga tonen” brrrr, ord min mamma använde om och om igen, eller ”sitter du där och tjurar nu igen” när jag satt avslappnat och läste en bok. Även i dag kan jag få höra det, därför åker jag inte dit på besök, det tar för mycket energi att försöka hålla i mig så jag inte trampar fel.

Jag har INGET att göra med hur andra uppfostrar sina barn och det har jag aldrig menat heller, jag lägger mig INTE i det, jag har inga barn själv och vet inte hur stressande det kan vara att få allt gå ihop. Givetvis förstår jag att tröttheten tar ut sin rätt och att ha barn som också är trötta och reagerar på det enda vis de kan – kan göra så att även den bästas tålamod brister. Men jag lägger INGA värderingar, dömer inte och inser med respekt att det INTE har med mig att göra – något jag inte hävdat heller.

Men igår kväll BEHÖVDE jag någon att prata med, jag försökte leda in samtalet men det exploderade i mitt ansikte och efter det ville jag inte ens försöka igen, utan önskade bara avsluta samtalet och låtsas som allt var bra – för hennes del, själv åkte det hon sagt till mig i en ändlös loop i huvudet under hela natten och så även i dag. Det gjorde j***ligt ont, jag blev väldigt ledsen och det ömmar.

Jag sa inget, jag lät det passera förbi, jag låter henne säga till mig hur jag inte får vara mot hennes barn, hur jag inte får prata till henne, hon tvekar INTE att säga till, jag är feg, backar, ber om ursäkt, vaktar det jag säger. Men för var gång som piskan viner (som jag teatraliskt uppfattar det) blir ärren djupare och förlåtelse och hänsynen mindre, för får jag ingen hänsyn tillbaka börjar jag tappa respekten.
Vi går båda genom en svår period just nu, jag tycker att det minsta vi kan ge varandra är lite spelrum, hänsyn och tolerans. Jag försöker hjälpa till med det jag kan, men även jag har mina gränser och den gränsen är nådd och skvalpar nu över. Jag är en människa med känslor, rädslor och en ömmande hud – allt jag behövde i går var ett tillåtande öra, jag uppfattade det som jag fick en dörr stängd på näsan – fy, på mig, jag borde veta bättre.

Australia

Drama Queen - moi!

En lista på problem som tynger mig:
Min ekonomi – ett problem som varit de senaste fyra åren
Min övervikt – problem de senaste fyra åren
Mina svårigheter att hantera vänskap – problem sedan tonåren
Mina svårigheter att ta hand om besvikelser i relation till hur det är i ”verkligheten” – ett problem de senaste fyra åren
Jag har svårt att sätta gränser - alltid
Att jag inte godkänner mina åsikter och slutsatser – andras väger tyngre - alltid
Att jag inte litar på mig själv – senaste fyra / fem åren
Att jag upplever mig åt sidosatt på jobbet - senaste fyra åren

Jag köpte en bok som heter ”Sluta Grubbla Börja Leva” av Steven C. Hayes, han lär ut en ACT- metod som skall lära mig (till exempel) att upptäcka och acceptera negativa tankar och undvika att fastna i dem och hjälpa mig att leva ett liv som fungerar. Jag brukar ofta börja dessa böcker med en brinnande iver, men det tar emot ibland eftersom vissa övningar är ”svåra” , jag har svårt att översätta dem ibland så de passa in på mig och min problematik. Om det blir för jobbigt lägger jag undan boken. Det har jag gjort med denna, men nu tänkte jag att jag kan försöka vara lite flexible och arbeta med de övningar som jag förstår. En av dem är att lista upp de problem som jag känner att jag har och se länken i mellan dem, om det är en länk mellan dem.

Jag ser en röd tråd genom de problem som jag har raddat upp, jag ser att fem av problemen började för ca fem år sedan, medans andra har sin början i mina unga tonår.

Min ekonomi och övervikt hänger samman med mina svårigheter att sätta gränser för mig och för andra i relation till mig, vilket hör samman med att jag inte litar på mig själv, som hänger ihop med att jag inte litar på mina egna åsikter och slutsatser. Och eftersom detta saknas är det lätt att jag ”uppfattar” mig som åsidosatt på jobbet, fast det egentliggen är jag som sätter mig själv åt sidan!

Ibland händer det saker inom mig som tycks ske av sig själv, på vårt APT i måndags sa jag till en arbetskamrat som inte tyckte att vi skulle sätta upp en skylt om våra öppet tider på vår dörr nere vid gatuplan för det skulle ”uppröra” medlemmar – jag kände bara att han ALLTID kan vända något till ett negativt och jag blev trött och ut hoppar – ” man kan alltid hitta något att klaga på om man vill”.

Det kändes skönt och det bästa var att jag inte kände något behov av att be om ursäkt, jag kände bara att jag har ingen lust att ta ”hans negativitet och i fråga sättande” av var detalj längre, jag upplever det som han i fråga sätter bara för sakens skull. Det mötet hanterade jag bra – jag kunde distansera mig, jag skrev anteckningar för att hålla min hjärna fokuserad på något annat än att jag tycker att möten är jobbiga. Jag tycker de är jobbiga mycket för att det ältas mer än det ordnas.

Hemligheten är – schhh – att jag har många åsikter och bestämda sådana, och hur konstigt det än låter så delar inte all dem! Konstigt eller hur! Lika konstigt som när jag fick berättat för mig att alla inte tycker om mig – fasa – jag som jobbar så hårt för det! Men meningen fortsatte att jag behövde inte tycka om alla heller…det var som att blir frälst – vad är det HON säger!!!????

Jag har en egen etik och moral som leder mig genom livet, sedan den sociala och samhälls ”styrda” moralen och etiken. Jag har svårigheter att alltid landa rätt i det sociala och i samhället när min moral / etik inte stämmer överens med samhällets eller det sociala.

I vänskap som jag tidigare sagt – väger jag allt – har jag rätt att be om detta? Om jag får hjälp med det här, vad skall jag göra tillbaka för att det skall vara ”avbetalat”. Detta kommer från min uppväxt där en tjänst kostade i en mot prestation, den ligger djupt inom mig och kanske kan jag aldrig få bort den helt, men kanske kan jag lära mig lita på att det inte alltid kommer att kosta mig en liter av mitt blod!

Nu är det så att jag vill INTE vara styrd av dessa ”toppar och dalar”, i går var ingen bra dag, men jag är här idag, det är en framgång. Jag är inte genom, jag är i och på sätt och viss är det bara att vila där nu, det är lördag så det är ok, jag kan vila i morgon, det är först på måndag jag måste ha bättre koll på mig – eftersom det INTE får påverka mina arbetskamrater och deras arbetsmiljö, jag vill behålla mitt jobb, så bäst att jag verkligen har koll.

Det är klart, jag känner inom mig ett visst agg, jag känner att jag önskar en viss förståelse för att det är svårt men att jag arbetar med det. Så länge jag inte är utåt agerande – har jag sagt till mig själv, så är det mer en fråga om att mina arbetskamrater låter mig dra mig undan till lugnet ett par dagar.

Kanske det är för mycket, kanske jag inte har rätten att begära det på min arbetsplats?!

Idag har jag i alla fall tillåtit mig själv att duscha – det är inte illa.

Upp och ner, ner ner

Jag är orolig i själen, mina nerver ligger på min hud och så snart jag stöter mot något blir det en överbelastning av känslor som kommer över mig. Det gör ont inuti, jag känner en ledsamhet, en tomhet och nu vet jag, jag vet att jag nu befinner mig i dalen, nere i svackan. Jag behöver något, jag är livrädd, och jag behöver någon som kan hjälpa mig – jag vet inte vad, men jag är så ensam och det är svårt att få de som står mig nära att förstå.

”Vi har alla varit nere och det går över” – tack för den, då känner jag mig ännu dummare, latare och värdelös att jag inte ens klarar av att ta mig igenom en ”nere” period. Men ångesten sitter mellan brösten som en brännande sol och det svider, svider som den där solbrännan man får utomlands när man inte skall använda solskyddsfaktor – det bränner och ömmar, smärtan är trubbig och vass på samma gång.

Jag upplever det som om jag har det svårt att andas – fast det tycks gå bra, jag försökte prata med min väninna, men hon är så uppe i sig och sin familj ,förstårligt, att jag får inte mod att be om hjälp, om ett öra, om uppmärksamhet och liten tid. Jag har jour numret till Psyk akuten, men, ja, jag vill inte, jag borde men jag vill försöka hitta hem – jag vill hem igen, jag vill känna mig hemma i mitt egna skinn igen.

Varje liten motgång får mig att överreagera, jag vänder mig snabbt om i köket och drar ner te koppen, den går sönder lite grann och jag vill bara slänga mig ner på golvet över mig klumpighet – VARFÖR MÅSTE JAG ALLTID VARA SÅ KLUMPIG OCH SLARVIG!!!!! – vi har haft tre incidenter i lägenheten under de två sista kvällarna som gjort min oroliga själ oroligare.

1. Jag skulle ta ner en ljusslinga jag haft om gardinstången i vardagsrummet, när jag gör det åker gardinstången ner med en duns och klang i golvet. Skrämmer mig, Olivia och Azalea.
2. Lite senare när jag håller på att kolla lite på Tradera hörs en otrolig duns och klang och brak – vad i allsinna dar!!! Jag blir så rädd att någon av katterna ligger mosad under en vägg eller liknande så jag vågar knapp titta efter. När jag väl tar modet till mig är det klätterträdet jag hade i dörrvalvet som brakat ner, en av plast skruv grejerna har gått sönder – dålig kvalitet. Alla katter var dock vid livet , lite uppjagade, så även jag.
3. Så ikväll, efter bara ETT missöde med te koppen har det varit ganska lugnt, tills jag sätter mig ner för att lämna lite omdömen på Tradera, ett otroligt brak IGEN, rasslande och himla tjut, då har Olivia jagat igång Azalea som befunnit sig halvvägs in i en plast påse på diskbänken, ramlat ner, fortsatt att springa i påsen, rakt in i soffbordet som åker in i bokhyllan – åter igen undrar jag om jag mist en katt – men alla är hela och rena, förutom jag som börjar bli ett nervöst vrak!
Jag är Bi-polar, men jag liksom ”glömmer” det, jag har haft en bra period en längre tid och kanske har jag lurat mig själv att det är ”över”. Men det blir aldrig ”över”. Jag måste lära mig leva även under dessa svåra stunder och jag SKITER i vad ANDRA SÄGER (lögn) men det är faktiskt SKITJOBBIGT. Jag blir så ARG, när jag låter vad andra säga styra ”värdet” av hur jag känner och upplever det. Jag har rätt till mina känslor, men det är endast hos min terapeut som jag känner att jag är ok, det var även så i bild – gruppen att möta andra, att veta att det fanns andra individer som kunde förstå vad jag menade med det språk som jag använder dagligen.

Nu befinner sig suget att bara få somna in och vara kvar i dvalan där, den står bakom min högra axel med en hand precis under mitt skulderblad, jag känner des närhet, men jag vill leva, fast jag vill somna i all evighet, fast jag vill leva, fast orken, orken att dra mig upp igen, igen, igen, igen. Jag knyter nävarna så hårt, mina knogar vitnar, jag mår bättre om jag släpper taget, men jag kan inte, händerna har låst sig.

Mitt hem blev besökt av en person idag som fick ron att fly, jag känner att jag efter det inte mådde bra i mitt egna skinn, jag känner det som om min lägenhet, mitt hem, min tillflykts ort har blivit smutsig och jag vet inte hur jag skall göra den ren. Jag MÅSTE sanera den, jag måste ta bort den energin, den gör mig så ilsken så arg så vansinnig. Samtidigt som jag känner en sådan sorg, ledsamhet och akut, akut, ja, jag vet inte.

Jag är så rädd, jag är så ledsen att detta är jag just nu – jag vill hem.

Loop

”God give us strengt. Strenght to hold on and strenght to let go. Amen”
M. Leunig


Jag kan lätt fastna I en loop, samma tanke snor runt, och runt och runt I all evighet utan att jag kommer på en lösning, ett sätt att frigöra tanken. Det är arbetsamt att ha tanken roterande inombords, speciellt om den hör till en tidigare konversation som redan är avslutad, då saknar tanken mening, den kan inte leda någon vart, det den berör är förbi.

Jag har även en loop för konversationer och möten som eventuellt ”kan” hända någon dag i framtiden, eventuellt, en satte igång i måndags då vår samordnare berättade att vi under mars månad skall ha medarbetarsamtal, förra året hade vi medarbetarsamtal och lönesamtal på en gång, mycket för att vi var involverade i en konflikt. Jag hade som ni kan ha läst innan förberett mig noga och svarat utförligt på de frågor som fanns i det underlag vi fått innan samtalet. Jag hade lagt ner ett par timmar på att verkligen svara rakt och ärligt. Men, jag var sjukskriven 50 % under det året som varit och därför inte bidragit på samma nivå som mina arbetskamrater och därför fick jag samma summa som året innan 450 kr – jag kunde lika gärna fått noll kronor var min samordnare noga med att påpeka.

Det är denna konversation från förra året som sattes i gång i måndags och har roterat sedan dess. Jag känner mig ganska aggressiv för den summan jag fick, det låter säkert otacksamt, men jag kände att jag bidragit mer det året än året innan, året innan var jag med på noterna att jag inte skulle ha så mycket med tanke på att jag varit borta. Men eftersom jag arbetat hårt med att förbättra mig, lyssnat på ALL den negativa kritik jag fått – eller det heter konstruktiva kritik – och arbetat med att förändra mig och förbättra mig och få samma summa som när jag INTE arbetat så hårt, ja, då känns det meningslöst att göra allt det jag kan för att glädja min samordnare och arbetskamrater. Ja, jag är bitter, ledsen och känner mig en aning dum (och bortskämd).

Så, i mitt oerhört mogna humör var min reaktion ”stuff it” jag skall minsann inte lägga ner mer än ett par minuter på det arbetet denna gång för det spelar ändå ingen roll!!!! Ingen ide att ha ett medarbetarsamtal med mig ändå eftersom det inte leder någon vart och alla mina ”mål” hör till min j-la personlighet!!!!!!! Ja, som sagt jag är bitter och väldigt arg, inte så bra, eftersom det ställer till det för mig! Jag känner bara en hopplöshet, det spelar ingen roll.

Andra loopar som rullar runt är knytet till min väninna och hennes situation, men det slår mig nu att det mesta handlar om att jag uppfattar det som om jag inte blir hörd eller respekterad, jag säger en sak, men vana som de är att de kan få mig dit de vill kör de på – och det fungerar, med resultat att jag blir ledsen, besviken som sedan gror till en enorm ilska.

Jag har lagt märke till att jag har nära till ilska nu för tiden, jag är med på ”lägenhetsbyte.se” och har en kedja med 100 % i ett hur där min väninna bor, det ta ibland så lång tid innan någonting sker här, så jag skickade en förfrågan om de trodde att det skulle bli av, till svar fick jag att den lägenheten de skulle titta på hade 22 val att välja på med lägenheter så chansen var inte så stor att jag skulle få byta. Jag blev jätte arg, tänkte att då får det var, jag klickar i att jag INTE är intresserad – ”HAH, jag skall visa dem!!!” lite grann som att ”cutting off my nose to spite my face”.

Varför ligger ilskan så nära? Kanske är det så att vi är på väg någon vart under terapin, som jag sagt tidigare, det är bara att ilskan är lite skrämmande eftersom den är en ny känsla, det ligger även en oerhörd kraft bakom den. Jag är lite ”ängslig” att jag skall ta mig till något som jag sedan kommer att ångra. ”Bättre ut än in ” brukar jag säga, men det gäller nog inte ALLT. Kanske är det en del i att bli vuxen att lära sig balansgången.

Det skulle dock vara så skönt att kunna släppa taget och låta tankarna som åker runt i mina looper fria, låta de bli som det blir – för jag är så trött, rött, trött.

Vittna

Jag har blivit kallad att vittna i en äktenskapsskillnad i april, det känns faktiskt lite olustigt, jag och myndigheter är inte bekväma med varandra. Eller det jag menar är väl mer, tänk om det jag säger inte är vad de vill höra, vad min vän förväntar sig av mig?! Tänk om jag ställer till det så att hon inte får ensam vårdnad som hon önskar?!

Vad förväntas av mig som vittne?
Vad är det de kommer att fråga mig om, får jag veta det innan?
Är jag ett bra vittne?

Nu är det två månader kvar tills april, men, ja, jag visste att jag skulle vittna, jag visste att jag skulle bli kallad, men när jag läste papperna och att om man inte kom kan man få böta 2000 kr blev det liksom en annan känsla. Även fast man arbetar är et ingen orsak till att jag INTE kan komma.

Jag har varit med under resans gång, jag känner mig bara mer och mer förvirrad eftersom jag inte riktigt förstår, jag förstår att pappan är arg och besviken, sårad och fått sin stolthet tilltufsad, att han är rädd för att vara ensam, han utstrålar bitterhet och ilska när vi ses vid överlämningarna av barnen. Jag förstår inte varför det spelar någon roll längre?! Gjort är gjort och de fem minuterna det tag att hämta barnen kan han väl säga hej och sedan lunka bort med barnen. Eller varför kan inte mamman lämna av barnen hos pappan – vad spelar det för roll.

Jag går upp i det hela fast jag inte har kraften, jag förbrukar energi där jag inte har råd, jag försöker klura ut vad de vill, vad de har för baktanke med det de gör men kommer ingen vart. Men det är inte MITT problem att lösa – ag är bara rädd att jag ställer till det.

Men, det är två månader kvar.

En annan dag

Började skriva om en upplevelse häromdagen som lämnade mig alldeles urvattnad, vet inte riktigt hur jag skall beskriva det förutom att det inte var mycket kvar, min glädje sögs liksom ur mig, men jag slutade skriva eftersom bara att beskriva det fick mig att känna mig bitter och negativ. Den kvällen var jag bestämd med att jag skulle dra ur den känslan ur min själ, det enda jag kom på att jag kunde göra var att rensa ut min garderob.

Jag vill inte göra något kreativt dessa stunder efter som den negativa energin liksom sugs in i det jag gör, det reflekterar inte den energigivande sidan av mig själv som jag önskar dela med mig av. Det är alltid väldigt viktigt för mig att jag är i rätt stämning. Nu känns det bättre och jag är glad att jag inte lät det ta överhand.

I går, tisdag, steriliserades Azalea Rut, hon var jätte duktig på resan till veterinären, hon satt där tyst i transportburen och tittade ut, jag hade gjort en liten grotta av fleece filtar eftersom det var så kallt ute, hennes lilla ansikte skymtade ut med sina stora blå ögon. Jag lämnade över henne och blev lite förvånad när jag inte fick träffa veterinären den här gången, det fick jag när jag gjorde samma sak med Olivia – jag hade önskat att jag fått träffa henne, bara för att få – ja, jag vet inte. Fick i alla fall en tid för när jag kunde hämta Azalea och så åkte jag hem, en katt ”kortare”.

Det var bara Olivia och jag hemma, tagit ledigt för ”vård av katt” Olivia gick en runda och letade efter syrran, men sedan la hon sig tillrätta i sängen hos mig medans jag läste, vi gosade lite, Olivia spann som bara den, och sedan blev det en otrevlig överraskning när jag passade på att klippa hennes klor. Skämde bort henne med lite tonfisk för att kompensera för den brutala behandlingen!

Klockan två åkte jag och hämtade lilla Azalea Rut, betalade mina 1038 kr och fick vänta – så som jag uppfattade det länge – innan han kom ut med Azalea Rut, där var hon, i transportburen med en plastkrage runt halsen, lilla, lilla hjärtat. Jag skulle gå men han som gav mig Azalea Rut sa åt mig att vänta, jag hade sträckt mig efter hennes stamtavla men han höll kvar den, blev lite konfunderad. Men efter att jag stått där som ett fån i fem minuter fick jag tillsist stamtavlan, men det var som om jag skulle vänta , men tillslut frågade tjejen i receptionen om jag hade några frågor – jag sa nej, ryckte på axlarna och sa att jag bara fick känslan av killen att jag skulle stanna kvar!

Men, att jag kände mig dum varade inte länge, glad att ha Azalea Rut med mig sprang vi till spårvagnen, jag som har ont i halsen och feber upplevde den korta biten jag sprang för att hinna med vagnen som ett maraton, men jag hann med, jag slapp vänta på nästa vagn.

Väl inne i vår trappuppgång tror jag Azalea Rut kände igen sig, hon började nosa och leva om lite, när jag satte ner buren i hallen luktade Olivia lite skeptiskt på den och när jag släppte ut den konstiga saken ur buren sprang Olivia under sängen.

Stackars lilla Azalea Rut, hon ville bara hälsa, få en tvättning, lite värme. Jag tog bort kragen och satte på henne sparkdräkten och jag fick mig en rolig stund tills AR kom på hur hon skulle gå, hon är så söt i sin lilla sparkdräkt storlek 50.

Allt har gått bra, och i dag dagen efter hoppar hon och klättrar precis som vanligt, hon vill gärna vara där jag är och jag får lite pussar då och då, som vanligt var det nog mer traumatiskt för mig än för AR. Jag är så glad att jag har mina kattvänner, de ger mig så mycket värme, glädje och skratt, de hjälper till att göra mitt hem ett hem.

Underbart.

Flygplan

Jag älskar flygplan, samtidigt är jag lite flygrädd, jag har som ritual att klappa planet innan jag stiger på, tacka den för att den tar mig dit jag skall, sedan under ”Take-off” sitter jag med händerna ihop och ber till Gud att allt skall gå bra och att jag kommer dit jag skall hel. Jag vet inte om det har någon effekt utöver att det lugnar mig.

Jag ser flygplanen som levande varelser, jag är fascinerad av dem, kraften, styrkan och dess skönhet. Tänk att ”vi” har byggt en maskin som kan flyga, dem är inte lätta precis, och all den ingenjörkunskap, teknik och uppfinnarglädje som fortsätter att utveckla flygplanen. Jag har följt byggandet av ”Airbus 830 ” tror jag de heter, ett enormt stort plan, två våningar tror jag det är, jag är stum av beundran.

Det har varit problem i utvecklingen av Airbus 830, med tanke på all teknik är det inte konstigt, bara att sätta ihop flygplanet har mig stum av förundran. Jag undrar hur många liv som förlorats under flygets historia, som del av utvecklingen, för det är tyvärr så att efter var flygolycka lär ”vi” oss mer och gör ändringar därefter.

Jag har gjort många långflygningar, från Sverige till Australien, eller Sverige till Asien och jag känner en sådan tacksamhet för de piloter som tagit mig fram och tillbaka och att flygplanen utfört sina uppdrag utan anmärkningar.

Brukar titta på Discovery och se när de utreder flygplansolyckor, jag är fascinerad av det, är det konstigt och makabert? Jag vet inte, jag har ett behov av att veta så mycket som möjligt om flygplan, hur det kommer sig att de flyger, vad är det som håller dem i luften? Hur styr dem? Vad händer under landning? Kanske är det makabert att jag tycker om att titta på program om flygplansolyckor, människor har omkommit, men på något vis är det ett behov jag har, att veta att olyckor kan hända, och på det viset tappar jag inte respekten för det under som en flygtur är.

Förväntan är en del i det hela, att befinna sig på en flygplats på väg utomlands, äventyr och nya upplevelser, en frihetskänsla. En ny början brukade det vara för mig, en möjlighet att fly på sätt och vis. Fast det har jag nu lärt mig, att oavsett vart jag åker eller flyr till finns jag alltid där och kommer till ytan förr eller senare. Jag önskar inte fly längre – utan önskar se sanningen i ”vitögat” och ta hand om det som kommer av/från det.

Det är nog möjligheterna som flygplanen står för – för mig – som gör att jag älskar dem, de ger mig en chans, en möjlighet att jaga efter mina drömmar. De är porten till alla möjligheter som finns där ute. De är som en luftbro till mitt Oz.

Nu är det tid att inte fly eller slåss mot mina väderkvarnar längre, utan låta mina armar falla till mina sidor och slappna av, ta hand om det som kommer mot mig när det anländer i stället för att hela tiden gå och spänna mig för ”om” det kanske kommer att hända. Oavsett kan jag aldrig förbereda mig för något om jag inte vet att det kommer att hända – om ni förstår vad jag menar!

Realistisk

Har kommit fram till att jag inte har råd att åka till min kompis bröllop i Cape Cod, USA, det blir för dyrt och jag har inte pengarna. Har försökt att hitta alternativ, men de är inte bra för mig i längden och jag anser inte att jag skall sätta mig i en ekonomisk ohållbar situation för att vara med. Jag får vara med i tanken i stället. Jag som älskar bröllop, men det är bra att jag ser på det realistiskt.

Vanligtvis har jag en tendens att flyga i väg med otroliga planer och drömmar, och ofta så ställer det till mer problem för mig än vad jag önskar se. Jag är trotts allt duktig på att leva med skygglappar. Men sedan nyåret har jag som sagt behov av att leva mer öppet för mg själv, verkligen se vad det är jag gör.

Det är inte mycket jag gör i livet, men det känns som något rör sig inom mig, någonting nytt, var sak får ta sin tid och det jag önskar är att skapa en stabil grund för mig att stå på, för mina upp och ner kommer jag har för resten av livet, jag behöver hitta ett sätt att leva med det som kan hjälpa mig, hjälpa mig att inte känna mig så misslyckad var gång dalen kommer. Mina höjder är inte lika jobbiga för mig – förutom att jag bränner massor av energi, det är dalerna jag är rädd för, rädd att jag skall ställa till det!

Jag vet att jag har det jobbigt med vänskap, jag önskar det, men just nu orkar jag INGET och det är inte bra för att bygga vänskap, men när denna tanke började snurra i huvudet mitt kom en klok figur in och sa ” du behöver inte fixa allt på en gång!” men i min värld vill jag allt nu, nu, nu och i går!

Men sedan början av februari har jag inte gjort mycket annat än varit sjuk, jag är så less på det att det är svårt att förklara. Men det känns att det inte är som det skall när jag vill, men kroppen inte går med, jag är helt slut. När det är bättre kommer jag att fira med en promenad, ut och gå, gå, gå och andas luft, höra fåglarna och bara njuta!

Och eftersom jag inte skall åka till USA kanske jag kan ta en kortare resa istället, lite närmre, jag tänker, London, Paris, Köpenhamn skall i alla fall tillåta mig själv dagdrömma lite!

Lägenhets erbjudande nummer ?

Djurgårdsgatan 43 E i Majorna, en 2:a 56 kvm stor i det bruna Landshövdninghuset vid Shell macken, jag har allt sett det när jag åkt med 11:ans spårvagn jag tycker att det är fint. Men jag är som sagt sjuk och min väninna fick gå och titta på den i mitt ställe.

När jag pratade med hon som skulle visa lägenheten var hon noga med att påpeka att lägenheten behövde åtgärdas innan inflyttning, skåpluckor saknades, garderobsdörrar saknades, golvmatta i hallen, luktade illa i badrummet – fast det är i alla fall helkaklat! Och det var slitet. Jag hade försökt att få tag i mannen från Familjebostäder som skall inspektera den för att få en slags garanti för att det kommer att vara åtgärdat innan jag flyttade in – om jag får den, den står tom och de som har lägenheten har fått ok till ommålning, det skulle dock vara skönt att få det gjort innan jag (om) flyttade in.

Jag har till måndag på mig så jag skall försöka få tag i honom under måndagen, annars får det vara tror jag – jag har det som sagt bra här, där jag är!

Jag har fortfarande väldigt ont i halsen och har fått feber igen, har även lite fin hosta som kommer och går, har nu lovat mig att hålla tyst eftersom det gör ont att prata och stämbanden behöver vila. Ironiskt att det skall vara så svårt att vara tyst!

Här hemma är det STÖKIGT och hårigt och pälsigt, nästan så jag tror att jag bojkottar mattor, ok, Olivia och Azalea ÄLSKAR mattorna men … allt hår, det blir så snabbt nytt, dammsugit och nästa minut är de där och rullar sig så gott! Kanske en rakning? Bättre pälsvård från mig kanske. Sedan släpper även jag hår skall du veta! Blä!

Hoppas och ber att influensan ger sig, vill ut och njuta av frisk luft!

Torsdag

”Only dull people are brilliant at breakfast” hittade jag i Göteborgs Posten en dag, det var i samband med reklam för ”Brunch” på Lisbergs hotell, jag klippte ut den eftersom det passade mig alldeles perfekt. Torsdagar är den dagen som traditionellt är den jobbigaste dagen att komma upp – men jag kom upp i dag även fast ögonen var tunga och sängen var så förförande.

Jag blundade på spårvagnsresan in och kände att om jag gav efter skulle jag kunna somna, men det tycker jag inte var en bra ide – först och främst så kanske jag missar hållplatsen, sedan så är det lite pinsamt – tänk om jag dreglar och snarkar?! Jag såg dokumentären om narkolepsi som TV 4 visade i går, jag tänkte - tacka gode Gud för att det inte är så – även fast jag i morse upplevde ett otroligt drag till sömnen, kunde jag hålla mig vaken!

Kroppen är inte med, det känns att jag inte är återställd ännu och jag längtar tills det känns bättre – klart jag mått MYCKET sämre, men just nu så är jag inne i äckel stadiet, äckliga saker händer i halsen och även fast jag är oerhört frestad att dela med mig av det som hände i går kväll önskar jag inte förstöra ert välmående – det var en skön äcklig känsla som var förlösande fast äcklig. Efter den händelsen blev jag lite beroende av att lösa upp geggan som finns i luftvägarna, jag hoppade runt, jag bankade mig i bröstet – men det hände inte mycket efter den initiala händelsen, jag längtar efter att halsen återställer sig.

Det finns en känsla av att ”drunkna” det är så jag beskriver det, jag sväljer och sväljer men det blir inte bra – kanske skall jag ta fram hopprepet?!

Inuti mig är jag glad, så jag har en glad liten filur inom mig full av energi men resten av mig orkar inte hänga med – men det är ok, får jag uppmana mig själv om och om igen, men….
Det som hör till är – MIN APTIT ÄR MYCKET MINDRE – hur underbart är inte det, två tuggor är jag mätt, jag har inte ätit lika mycket som jag brukar göra och jag är så glad för det. Kanske är det så att jag kan hålla denna portion storleken nu framöver, målet är kvar, jag skall gå ner i vikt och den 20 maj ligger där som ett delmål på vägen.

Jag är nöjd fast jag inte mår topp – är inte det en underlighet? Jag upplever att jag är lugn, inte mycket oroar mig, jag kan bara vara i stunden och det är väldigt skönt. Jag tar tiden när den kommer, jag stannar i stunden!

Målen är vikt nergång och en hel månad på jobbet UTAN en sjukskrivning!

Var det fullmåne i natt?

Min älskade lilla buse Azalea höll lådan i natt, lekte som tusan och när inte skojbrottningen och jagnings lekarna med Olivia räckte till (lät som det gick vilt till där i bland - nästan så jag trodde de drog blod) så fick jag besök av en blåögd liten dununge med en kattmynt anka i munnen.

Azalea släppte ner den i närheten av mig och vinken var hur klar som helst - LEK MED MIG - vad kunde jag göra?

Men när jag vaknar vid 02.00 av en anka i ansiktet och sedan 03.45 så började tålamodet tryta. Men jag kunde inte stänga min dörr - även fast jag hotade med det vid flera tillfällen. Olivia var klok nog att dra sig undan, så det var bara jag och Azalea.

Men jag fick i alla fall kanske 3 timmars sömn och kom upp för att komma i tid till jobbet i morse!! Jag var så duktig!!

Av andra kattägare i fikasoffan fick jag höra att det visst var fullmåne, så där i ligger kanske svaret för dessa nattlekar med kattmynta ankan, men vem kan motstå en sådan underbart söt och charmig spinnande dunbolle!!

Hoppas på sömn i natt - fast det gör väldigt ont i halsen - ajajaja så synd det är om mig!

"Slå lilla hjärta slå"

”Slå lilla hjärta slå” stod det skrivet på ryggen av en sittplats på spårvagnen jag åkte i morse, meningen berörde mig, den var skriven av en ung hand, lite darrigt med blå bläck, ”Slå hjärta slå” en sådan självklar akt, något som jag tar för givet, men kanske är det dock värt att skänka lite värme och omtanke till lilla hjärtat som trotts allt slår där inne i bröstkorgen, hittills, trotts alla försök att få det att sluta slå.


”Slå lilla hjärta slå” hjälp mig att föra mig framåt i dag och få delta i livet och mänskligheten, att få se omgivningen i rörelse, att vara mitt i det, det är energigivande, speciellt efter tio dagar av avvaktan. Tio dagar av att titta på livet genom ett smutsigt vardagsrumsfönster, därifrån har jag sett snö falla, försvinna, regnets väta och torka, jag har bara varit hemma i tio dagar men det känns som om jag varit inlåst i månader, omvärlden känns lite främmande.


I morse åkte jag till Axess akuten, och det var som om bara för att jag gjorde det började jag genast känna mig bättre under tiden jag satt där och väntade på min tur. Min syresättning kontrollerades den låg mellan 96-99 % vad det nu innebär, ”på gränsen” sa hon, själv upplevde jag att jag andades bättre. Sedan fick jag sitta i 10 min och andas in astmamedicin, vilket ledde till skakande händer och ett bultande hjärta – men oj!! Jag kunde äntligen andas ordentligt, med djupa andetag. Fick cortison för att hjälpa med svullnaden och ventolin för andningen – jag tackade och meddelande att jag kände mig bättre bara genom att jag kom – ”du skulle kanske ha kommit tidigare” sa den snälla läkaren.


Jag gick glad där ifrån till arbetet, med min djupa basröst som kommer och går, bära eller brista, det försvinner nog om några dagar!

Efter lunch försvann energi – men det brukar det oftast göra, det var bara lite arbetsamt att äta, tugga och andas samtidigt – åt underbart god mat, eller så var den underbart god efter flera dagar av inte mycket till mat. Det var dock skönt att sätta på sig kappan för att gå hem när klockan blev 15.30, inte sent, men min sjukskrivning gäller till och med den sista februari.

Nu är det snart sovdags, vet inte om jag kommer att hoppa ur sängen som jag gjorde i morse, men upp skall jag, det har varit en bra dag, samtalet med min terapeut gick bra fast det slet på rösten, blev nästan lite arg på henne när hon sa att jag var arg på mamma, för det tyckte inte jag att jag var, men när hon fortsatte och prata om det och lägga fram det på ett annat sätt som jag nästan missade i min beslutsamhet att hon hade fel, gick det fortfarande upp för mig! Det var en intressant situation – vart bär det nu?

Inga kloka ord mötte mig på spårvagnen hem, men jag har sett att jag inte varit den ända som noterat orden ”slå lilla hjärta slå” jag hoppas den som skrivit det någon gång får se vilken påverkan hennes ord haft – ja, jag säger en hon, kanske lite sexistiskt men det känns bara så från energin som kommer från orden. Hon har nog skrivit det på olika vagnar för detta fotot som är tagen av en annan person ser det ut som det är skrivet i svart!

Slå lilla hjärta slå!

Råd inte taget

Jag gillar inte juice med fruktkött, det har jag kommit fram till under dessa senaste tio dagarna, min favorit juice är ”Bravo” med äpple, passionsfrukt och apelsin, till min sorg har min närbutik slutat sälja Bravo juicen, hur skall jag klara mig?!

Har ringt sjukvårdsupplysningen och fick sitta i kö i 27 min, men det var ingen fara, satt och tittade på TV samtidigt, fick lite tips eftersom jag har problem med andningen och väldigt ont i halsen. Hon tyckte att jag skulle åka in till Axess akuten men jag vill inte det. Jag kommer ihåg mitt toalett stopp där för två – tre veckor sedan, alla människor, allt hostande och snörvlande och jag vill inte sitta där i ett par timmar, så jag hoppas kunna gå till arbetet i morgon och då kan jag gå till City Akuten, betala 500 kr giochförsig, jag vet, idioti, men jag klarar INTE AV att sitta och vänta så länge.

Det är ansträngande att andas, när jag hostar tappar jag andan och det tar ett tag innan jag lugnar ner mig, men jag försöker ta det lugnt och hålla min hals varm – säger jag här där jag sitter utan halsduk med bar hals i drag – hmmm – skall hämta halsduken! Så mycket bättre!! Jag längtar UT – ut till frisk luft, syre, rörelse, en mer strukturerad dag, i stället för sova, sova, hosta, hosta , snörvla och äckla mig. Jag längtar efter att, ja, jag längtar efter en vardag!

Har inte drömt så mycket under denna vecka, i morse när jag somnade om drömde jag att Olivia hoppade ner i en kanal och dök kom upp till ytan med en död man, sedan kom hon tillbaka till mig efter det att hon blivit infångad vill säga. Azalea rymde också och jag blev orolig, det var massor med konstiga saker, bröllop, pride parad, vinter, hotellrum, kapell, öppna kistor, ja allt möjligt. Men generellt så har jag inte drömt mycket, bara somnat och pang vaknat!

Att vara förkyld eller ha influensan är som att stiga in i ett tom rum och inte komma ut innan stormen passerat, det känns jätte konstigt – eller hur, speciellt om man som jag bor ensam och inte träffar någon annan under tiden jag är sjuk.

Jag vet, mycket tjat om att vara sjuk – förhoppningsvis kan jag börja intressera mig för andra saker snart! T.ex. som en sida jag hittat http://www.towemy.com/index.php jag älskar hennes virkade saker och hennes kreativitet, det bara brinner inom mig att hitta en egen plats i det kreativa som denna tjejen - UNDERBART!

Mat monster

Vanligtvis är jag ett mat-monster, men nu har jag svårt att äta, känns som om jag mår lite, lite illa, men jag vet att jag behöver äta och försöker få i mig lite. Det går bra, inte så att det kommer upp (ursäkta mig) men det är ingen trevlig affär det här med att äta - underligt för mig!

Men jag försöker dricka ordentligt och äta lite då och då, allt känns oaptitligt så det spelar ingen roll vad jag lagar - bara gapa och skyffla!

Har köpt mineral vatten nu för att hjälpa mig lite med illa måendet - eller känslan där av, det känns gott, har också ätit en apelsin och det gick bra, lite kött, lite grönsaks gratäng. Men nu är jag lite blä, blä...går dock över.

Jag hoppas att det går åt bättre tider!

To my Aussie friends - I know that it has been hot - and that the fires are scary - you are in my thoughts!! Wishing for rain!

Inte för att ni kan läsa denna blogg - men ändock!

Host host ajaj

Har varit sjuk sedan i fredags och även fast det börjar kännas bättre så är det nog ett par dagar kvar. Men jag hostar, får ont i huvudet och när jag hostar känns det som om lungorna skall komma med upp, men jag kan röra på mig idag, gå runt lite, försöka plocka i ordning för det finns högar av snytpapper lite här och där och de vill jag gärna blir av med.

Jag känner mig lite listlös, eller snarare rastlös, har inte orken dock, orkar inte mycket alls, inte ens att dagdrömma – hur komiskt är det?!

MEN jag har gått ner TRE KILO – måste se det positiva i allt detta någonstans!

Over and host host host out!

Heum

Det är inte mycket med dagarna, jag vill mer än vad jag orkar och har lite svårt att förstå att jag inte orkar. Jag har nog hostat upp lungorna ett par gånger, halsen gör så ont att det känns som om jag sväljer rakblad och jag svär – jag skulle göra nästan vad som helst för en Treo!!!!!

Jag har sovit, tagit mig till soffan, tillbaka till sängen så har mina dagar sätt ut sedan fredag, jag älskar att skriva men jag orkar inte, då vet jag att jag är dålig.

Men det är hopp, jag läste att influensan kan hålla mellan 3-5 dagar eller upp till en vecka och sedan kan tröttheten vara…det har varit fyra dagar!!!

Influensan

Måste erkänna att jag ger mig, ingen ide att kämpa mot influensan har slagit ut mig och jag orkar endast vara uppe korta stunder - hur tråkigt som helst!


Så bara att hänga upp skylten för ett tag:


-------INFLUENSAN HAR KOMMIT ----------

Klart slut!