Är jag egoistisk? Det frågade jag mig själv i kväll, så uppe i mig själv är jag att jag inte för ett ögonblick tänker på att jag inte är ensam om att ha problem eller känna sorg. Vad säger det om mig? Samtidigt har jag rätt att känna hur jag vill, men jag vill inte vara otacksam till livet, jag har ett liv, det finns människor som förlorar sitt som har mer i sina liv än vad jag har, mer människor i sina liv som älskar dem och värdesätter dem – har inte deras liv mer värde? Ja, jag vet inte, just nu uppfattar jag mig själv som en bortskämd barnunge.
Jag har bara mig själv, jag kan relatera till andras problem mycket tackvare vad jag gått igenom, empati, erfarenheter, känsliga minnen, känslomässiga minnen. Många händelser har lämnat ett fotavtryck på min själs inre väg, och det går inte att undvika, det är en del i vad som formar oss och gör oss till originella individer. Utan det onda uppskattar jag inte det goda, det är en känslig balans mellan de två var dag, på olika plan.
Jag avaktiverade mitt konto på” facebook”, det var roligt till en början att hitta människor jag känner, men en sökning gav ett resultat som fick mig att skämmas, jag kände en enorm skam och avundsjuka, under min sista tid anställd på STS spårade jag ut totalt, jag stod nog på ostadiga ben redan då 2004, jag hade fått äran att träffa en underbar person som heter Catarina Johansson ”Cattis”, långt lockigt hår som en ängel, snäll, naturlig, inte ett ont eller elakt ben i hela henne och jag behandlade henne oerhört illa mot slutet. Jag var väldigt avundsjuk på henne och den vänskapskretsen hon hade, hon hade ett liv som jag önskade mer än något annat, jag lät min avundsjuka gå ut över henne.
För ett par år sedan skickade jag henne ett julkort och bad om förlåtelse, men jag är inte värd det alls, jag skäms så över mitt beteende, jag skäms så över vad jag gjorde. Den skammen sipprade igenom mig när jag hittade henne på ”facebook” över 100 vänner, vacker som en sommar dag, medans jag har krossat, raserat, bränt ner allt. Jag har förstört alla vänskaper jag haft, ALLA, och jag hatar mig själv för det, länge tänkte jag att det var ”deras” fel, men det gemensamma för var händelse – jag – jag är det som är det samma i var situation, JAG är den som förstör allt!
Nu litar jag inte på mig själv när det gäller vänskap, men jag vill inte vara ensam hela livet, jag önskar lära mig att handskas bättre med vänskap men jag litar inte på mig själv! Så jag avslutade min sida på ”facebook” för jag ville inte visa mitt misslyckande för hela världen, det var för mycket. Jag är så ledsen Cattis, om du bara visste.
Jag är ingen bra person, jag har ljugit så mycket i mitt liv, jag har ställt till problem, jag förstör allt bra som händer och det som jag lyckats med tills idag har varit under, hur jag klarat det vet jag inte riktigt. Jag är en avundsjuk, illa sinnad individ, jag är småaktig och äcklig. Om det var en tumör önskar jag den bort, den delen av mig som gör mig till detta jag är just i kväll. Självdestruktiv.
Jag vet att den Marie jag tycker mycket om finns där inne, jag vet att jag är i mitt svarta gyttjiga hål just nu, men …jag är ledsen, jag skäms, jag var söt en gång i tiden, nu är jag en oger, men inte ens en god hjärtat oger som Shrek. Sitter här i gyttjan och rör tungt på tårna – tittar upp på himlen och kan nästa se månen… det kommer att bli bättre…jag skall gå hel ur det här…jag är ledsen, alla jag gjort illa förlåt!
Jag har bara mig själv, jag kan relatera till andras problem mycket tackvare vad jag gått igenom, empati, erfarenheter, känsliga minnen, känslomässiga minnen. Många händelser har lämnat ett fotavtryck på min själs inre väg, och det går inte att undvika, det är en del i vad som formar oss och gör oss till originella individer. Utan det onda uppskattar jag inte det goda, det är en känslig balans mellan de två var dag, på olika plan.
Jag avaktiverade mitt konto på” facebook”, det var roligt till en början att hitta människor jag känner, men en sökning gav ett resultat som fick mig att skämmas, jag kände en enorm skam och avundsjuka, under min sista tid anställd på STS spårade jag ut totalt, jag stod nog på ostadiga ben redan då 2004, jag hade fått äran att träffa en underbar person som heter Catarina Johansson ”Cattis”, långt lockigt hår som en ängel, snäll, naturlig, inte ett ont eller elakt ben i hela henne och jag behandlade henne oerhört illa mot slutet. Jag var väldigt avundsjuk på henne och den vänskapskretsen hon hade, hon hade ett liv som jag önskade mer än något annat, jag lät min avundsjuka gå ut över henne.
För ett par år sedan skickade jag henne ett julkort och bad om förlåtelse, men jag är inte värd det alls, jag skäms så över mitt beteende, jag skäms så över vad jag gjorde. Den skammen sipprade igenom mig när jag hittade henne på ”facebook” över 100 vänner, vacker som en sommar dag, medans jag har krossat, raserat, bränt ner allt. Jag har förstört alla vänskaper jag haft, ALLA, och jag hatar mig själv för det, länge tänkte jag att det var ”deras” fel, men det gemensamma för var händelse – jag – jag är det som är det samma i var situation, JAG är den som förstör allt!
Nu litar jag inte på mig själv när det gäller vänskap, men jag vill inte vara ensam hela livet, jag önskar lära mig att handskas bättre med vänskap men jag litar inte på mig själv! Så jag avslutade min sida på ”facebook” för jag ville inte visa mitt misslyckande för hela världen, det var för mycket. Jag är så ledsen Cattis, om du bara visste.
Jag är ingen bra person, jag har ljugit så mycket i mitt liv, jag har ställt till problem, jag förstör allt bra som händer och det som jag lyckats med tills idag har varit under, hur jag klarat det vet jag inte riktigt. Jag är en avundsjuk, illa sinnad individ, jag är småaktig och äcklig. Om det var en tumör önskar jag den bort, den delen av mig som gör mig till detta jag är just i kväll. Självdestruktiv.
Jag vet att den Marie jag tycker mycket om finns där inne, jag vet att jag är i mitt svarta gyttjiga hål just nu, men …jag är ledsen, jag skäms, jag var söt en gång i tiden, nu är jag en oger, men inte ens en god hjärtat oger som Shrek. Sitter här i gyttjan och rör tungt på tårna – tittar upp på himlen och kan nästa se månen… det kommer att bli bättre…jag skall gå hel ur det här…jag är ledsen, alla jag gjort illa förlåt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar