Pappa

Efter att ha spenderat nästan två år på sidan av min väninnas skilsmässa har det väckt undran över min egen far. Varför ville inte han ha mig? Varför kämpande han inte mer för mig och efter att han mötte sin fästmö, tycktes han inte vilja spenderade någon som helst tid med mig när jag var hos honom – dem – varannan helg?

Min mamma och pappa skilde sig 1976, jag var sex år gammal och flyttade med min fem år äldre syster till en annan lägenhet och bostads område med vår mamma och hennes nya man, i början åkte både jag och Monica till pappa, men det ändrades snart och det var jag ensam som åkte till pappa och hans nya partner. När jag tänker tillbaka till den tiden är jag evigt tacksam att jag är stor nu, att jag inte behöver göra om det.

Jag älskar min pappa, fast jag egentligen inte känner honom, jag har inte bott med honom sedan jag var sex och det är en hel livstid sedan dess, 32 år, jag har levt längre utan honom än med honom. Jag vet inte mycket om honom, inte mer än oavsett vad han gör, hur han än betett sig mot mig och min syster, så kan jag inte hata honom, han är min pappa och allt jag önskat av honom är att jag skulle räknas, att jag skulle räknas för honom.

Jag har genom åren skrivit hatfulla brev till min far, bedjande brev, önskande brev, men ingen effekt, jag tycks vara oväsentlig, jag räknas inte och är inte en prioritering i min fars liv.

Hans partner, som han varit med sedan 70-talet, har jag alltid varit rädd för, jag har inte känt mig välkommen och upplevt att jag fått betala för min mammas synder, inget med mig dög, allt var fel. Pappa tog aldrig mig i försvar, han lät Bettan hålla på, jag stod där ensam, Bettans två söner var de som hoppade till mitt försvar när Bettan gick för långt. De sa alltid att jag såg ut som sur ättika när ja kom hem till dem, men det var inte så underligt eftersom jag inte ville vara där, inte kände mig välkommen eller trygg.

Jag har kämpat för att få någon slags respons från min pappa, men förgäves, kanske ett svar då och då, ”vatten under bron”, ”länge sedan nu..” etc. Senast sa han faktiskt att jag har rätt att vara arg på honom, men det är inte vad jag vill ha, jag vill helt enkelt räknas för min far.

När jag och min stora syster Monica reste genom Gävle för ett par år sedan bestämde vi oss för att stanna och hälsa på pappa, en överraskningsvisit, vi fann pappa och Bettan stående på garageuppfarten pratades med en granne, vi fick presentera oss för honom själva, vi sa att vi var Bosses döttrar och grannen tittade förvånat på pappa och sa ”inte visste jag att du hade döttrar, vi som umgåtts så länge”. Det cementerade både för mig och Monica att vi inte räknades i pappas liv.

Hur kan en far sätta barn till världen och sedan när saker inte går så bra med barnens mor, bara välja bort barnen? Hur kan man skjuta sina egna barn åt sidan och behandla sin nya partners barn mer som sina egna än de som är ens kött och blod? Om pappa inte vill ha mig – vem vill det då?

Det kändes som pappa nästan firade med champagne den dagen jag fyllde arton och han inte behövde betala underhåll för mig längre, sedan dess har jag fått slita ur håret och rullat mig i elden för att få ekonomisk hjälp av pappa om det behövdes. Jag har inte fått någon julklapp eller födelsedags present från honom på över 20 år, inte ens ett kort eller samtal, det hade jag nöjt mig med. När jag skulle fylla 30 ringde jag pappa några dagar innan och påminde honom om min 30-års dag och bad honom ringa för att gratta mig den 10 augusti. ”Jag kommer bara att glömma det så jag säger grattis nu i stället” var hans svar, det gjorde ont, den dagen grät jag och sörjde det jag hela tiden sökte från honom men aldrig kommer att få – att räknas.

Jag är rädd att pappa skall dö och jag inte veta mer om honom än vad jag vet i dag, jag vill att han berättar hur han upplevt det, jag vill höra om hans ungdom om hans liv innan allt detta, jag vill inte missa de möjligheterna, men om ens far inte har ett intresse av att ses känns det tungt och känslomässigt kostsamt att hela tiden slåss mot kvarnar, att simma mot strömmen ödsla sina krafter på saker som inte kommer att bli.

Pappa, varför hängde du aldrig upp skolfotona du fick av mig och Monica? Varför kom du inte på skolavslutningar eller firade mina födelsedagar i efterskott när jag kom till dig? Pappa varför var jag betydelselös? Varför var Bettan, Håkan och Andreas mer värd en Monica och jag, dina egna barn, som finns till tack vare dig? Varför, även när Monica och jag insett att Bettan är värd mer, kan du inte tillåta oss lite av din tid? Varför kan du inte visa att vi haft en liten påverkan på ditt liv, att du verkligen älskade oss en gång i tiden?

Pappa varför ville du inte ha mig? Ha oss? Varför vill du fortfarande inte ha oss?

Vad gjorde jag för fel?

Trotts allt älskar jag dig pappa, kanske är jag dum, men så är det, jag tänker inte lika mycket på vår situation i dag som jag gjort tidigare, men du guppar upp, du finns där och frågan består, vad gjorde jag som gjorde så du vände mig ryggen?

Det handlade inte alltid om pengar, men efter ett tag märkte jag att de ända sätt att komma åt dig eller mamma var genom era plånböcker, då fick jag uppmärksamhet även fast den var negativ. Men det handlade aldrig om pengar, de handlade om att bli sedd, att räknas att veta att jag var önskad, inte bara en påminnelse om en fallerad relation, en bitter skilsmässa och ex-partner, och ekonomisk börda.

Jag är din dotter Bo Holger Ericsson, det är allt jag ville vara, att du skulle säga ”detta är min dotter, Karin Marie Ericson” det är allt.

Varför pappa, varför älskar du inte mig, varför är jag oväsentlig?

Inköpsstopp - en utmaning till mig själv

Nu har jag infört inköpsstopp, en månad är första målet, sedan får vi se. Jag har också börjat sälja saker på Tradera och skall fortsätta tömma vindsförrådet, jag har hur mycket som helst där uppe, saker jag inte har använt på flera år. Klart vissa saker är jag bunden till mer av sentimentala skäl, men annat kan jag göra mig av med tycker jag.
Detta kom jag på när jag satt och väntade på att få komma in till min terapeut, när den kloka tanken var klar kände jag hur kuggarna gick i gång i bakhuvudet, något kändes som jag borde komma ihåg, det känns som jag missat något. Då på kuggarnas fjärde varv blev det en bubbla – min terapeut skulle ha semester någon gång runt denna tid, "var det 8 maj, 18 maj eller kan det till och med varit vecka 18?" När en kollega till min Terapeut kom förbi frågade jag om det var så att hon var på semester (min terapeut vill säga) och så var det!
Det hade varit skönt att sitta där i fem minuter, jag blev lugn och hamnade i ett läge av harmoni, det var så skönt, så när jag reste på mig för att gå gjorde jag det i gott mod även fast jag inte fått träffa min terapeut.
För tillfället känner jag mig rätt "lätt hanterlig" inför mig själv, jag har lättare att se vad som påverkar mig och varför det gör det, jag kör med mitt mantra att jag har ett val det har underlättat det för mig. Det har hjälpt mig att hamna i min älskade vuxna Marie. Jag kan fortfarande bli tjurig, men jag tar då ett steg tillbaka och ser att det är relaterat till en ovilja, att jag gått med på något som jag egentligen inte önskade. Men har jag valt att säga ja, får jag ta ansvar för det, lära mig att tänka efter innan och inte senare.
Jag tror även att en annan orsak till att jag för ögonblicket anser mig vara lätthanterlig har med aktivitet att göra, när jag kommer hem gör jag olika saker, saker som är så långt från mitt arbete att göra, vilket underlättar för mig att släppa taget, inte låta saker som skett på arbetet cirkulera hela kvällen och natten. Jag har böcker som jag fängslas av, musik som inspirerat mig, en balkong att säkerställa och göra användbar för både mina kattöser och mig själv.
Men, även fast ekonomin är för dj***vla jobbig, så hoppas jag på att jag alltid kan betala mina räkningar, det är viktigt för mig, och att jag kanske har lite över till mig själv – för mat. För saker behöver jag INTE det vet jag, men på något vis blir det lätt på impuls när jag köper något eftersom jag arbetar i stan är det lätt hänt. Plånboken blir åter lämnad hemma och lite planering med mat och en liten slant på fickan skall jag klara detta, jag får nog abstinens besvär, men hellre de än inga pengar.
Det är även skönt att det är en relativt kort vecka denna vecka, jag jobbar till och med torsdag klockan 1200 sedan är det hemgång, ledig fredag, under den ledigheten skall jag måla min byrå har jag bestämt, det kräver att katterna är avskärmade ett tag så jag inte får massor med katthår och kattassar överallt – vet att token Azalea skulle tycka att det är väldigt intressant det jag håller på med – hon är en söt liten toka.
Inköpsstopp min utmaning, första etappen är denna vecka 18 (undantag ok att köpa målarfärg till byrån) har inte riktigt bestämt vad gränserna går, men saker från Apoteket är ok, mat är ok, men sedan är det inte något nödvändigt där i mellan. Detta innebär också att jag måste bli bättre på att laga mat hemma, en aktivitet som jag gillat innan.
Inköpsstopp börjar NU – huua!

Ute helg - Sol helg

Jag har varit ute i helgen, fått frisk luft och varit i solen, jag är ingen sol människa men jag har suttit och läst, vandrat lite och bara varit, som jag berättat förut älskar jag att lyssna på fåglarna, naturens ljud.

Jag följde med ut till Kullavik, gick en promenad till en damm där det fanns guldfiskar och karp, det tycktes må bra och dammen var stor och rymlig så de kunde röra på sig och växa. Klättrade sedan upp på klipporna och njuta av havsutsikten, av tystnaden och rymden. Att ha utrymme att vandra utan att trängas är underbart, att ha tillgång till natur och ängar.

Jag njuter i fulla drag av våren, det är ett faktum att jag gillar vintern eftersom det ger mig tillfälle att gömma mig i stora kläder, men, även jag har rätt att existera. Det har jag kommit fram till, har påbörjat att ”gå in” mina skor så jag kan börja att röra på mig mer. För det gör mig gott i själen, det hjälper mig att tömma huvudet.

De senaste dagarna har jag gjort en hel del lyssnande, på samma saker som tagits om i olika sammanhang, det gällde att hänga med eftersom ett annat ämne har påbörjats när det blir ett steg tillbaka till något vi pratat om tidigare – det är inte alltid jag hinner hänga med, men det tycks inte spela någon roll.

Själv har jag inte sagt mycket, jag accepterade min roll och såg behovet, jag har alltid ett val, kan alltid välja annorlunda.

Jag har mått bra i helgen, jag har inte fått mycket tid att grunna, utan jag har haft möjligheten att syssla med annat också, tillexempel laddat ner mer musik på min MP3 spelare, tittat på en underbart bra film ”The Kite Runner” den var, är fantastiskt gjort, den drar i dig i dess olika lager, jag försvann och märkte inte det för ens filmen var slut. Den finns kvar med mig fortfarande, jag rekommenderar att ni försöker se den någon gång.

Jag är glad att jag varit ute i friska luften, njutit av naturen och bara varit, ett lyssnande öra, men även förmögen att klippa av, inte lägga på mig, utan låta det bero. Det är jag glad för – Olivia och Azalea är nog glada att jag ÄNTLIGEN köpt den kattmat de har vant sig med ”Royal Canin” gossiga katter skall ha det bästa – de fick också varsin leksak som nu ligger i bitar över hela lägenheten, de har haft roligt det vill jag lova!

Det har varit en bra helg!

Sentimental det är jag

Det finns massor av reklam jinglar som får mig att gråta, TV serier som har mig ”hulk” gråtande, som lämnar mina ögon igen svullna, min näsa röd och en huvudvärk bultande bakom pannbenet. I dag var det ”Hitta hem”, djur, jag grät när en terrier lämnades in för att dess husse var för sjuk att ta hand om honom längre, lilla Ture, sedan när polisen kom in med en gammal Irländsk setter som någon bara övergett , han var de tvungna att avliva eftersom han var för illa däran, usch, en liten kattunge fann ett hem efter att levt ute. Jag grät av sorg, glädje och över vissa människors oansvar.

Efter ”Hitta hem” brukar jag går och krama om mina älskade tjejer, de brukar oftast sova vid denna tiden och får sig ett abrupt uppvaknande av mitt ansikte så när deras eget.

Jag är lätt rörd, jag känner av, med och för, ibland blir det ett bra utlopp för känslor som jag kanske inte kan förklara för mig själv och tårarna som jag inte vet varför de kommer, i samband med en TV serie eller en reklam jingel så spelar det ingen roll, då kan jag låta tårarna rinna fritt.

Ett liv utan känslor skulle vara hemskt, även fast jag ibland längtar efter ett tillstånd av ingenting så skulle jag inte önska mig det för all framtid. Mina känslor är en sådan stor del av mig själv att vara utan dem skulle kännas som att vara utan en kropps del.

När jag blir irriterad, trött, då kan jag bli en människa som jag inte gillar, en människa som inte säger förlåt eller ursäkta mig, som bara bufflar på som de flesta andra i dagens verklighet. Men jag håller fast i mitt löfte till mig själv att hålla kvar vid artigheten, vänligheten i vardagen, jag själv vill gärna bli bemött med vänlighet, artighet än inget alls.

Att vara en människa är så många ting, ting som är en reflektion av den person vi är inuti, den speglar vår karaktär och integritet.

Jag vill gärna vara en bra person som jag är nöjd med, det är ett mantra som jag vill ha med mig ut i vardagen, det och att jag alltid har ett val, klart vissa dagar vill man bara klaga, men bättre att jag är konstruktiv, så mycket tid har passerat. Jag vill ge mig själv de bästa möjligheterna jag kan här i livet.

Jag blir oftast glad av Coca Cola jingeln – det är en glädjande truddelutt, den gör mig sprudlande glad!

Skymning

Det är något magiskt med skymning, jag tycker om att sitta och titta ut genom fönstret när dag möter natt, jag ser lampor tändas i husen på backen och hos mina grannar, väglamporna skall snart komma till liv, men just nu är det släckt, jag kan fortfarande finna spår av dagen.

Tystnaden bryts av förbi passerande bilar och spårvagnar, men det är längre mellan ljuden, mer tystnad än trafik. Ibland när en tung transport passerar utanför känner jag vibrationen, hör den tydligt genom vibrationerna som går genom min ljuslykta gjort i aluminium och glas, jag tycker det är charmigt. Trafiken stör mig inte, enda undantaget är när motorcykel klubben i Kungsten har sitt första möte med åktur på våren, då kan över 100 motorcyklar passera i en klump som känn oändlig, det ljudet tränger in i märgen och håller på inpå kvällen, efter en sådan dag är jag ganska skör.

I måndags kväll fann jag mig framför TV:n och tittade på ”miraklet på Hudson” jag älskar flygplan passionerat och beundrar piloter, jag vet att tekniken är sådan i dag att planen nästan eller helt flyger sig själva, men jag personligen tar styrka från att jag vet att två tränade piloter finns i förarsättet.

Piloterna i detta fall är otroliga, vilken styrka, under programmet började jag fundera på om jag skulle klarat mig, alla överlevde den flyolyckan, men skulle jag ha gjort det, min vikt skulle vara till last, skulle jag orkar göra det som krävts för överlevnad? Jag skulle inte klara att springa från en förföljare heller, jag skulle inte orka springa speciellt långt.

Detta ledde till att jag blev väldigt besviken på mig själv och hur jag ser ut idag, vad jag gjort med min kropp. Jag vill ge min kropp den bästa förutsättningen att överleva, leva friskt.

Jag vill bättre för mig själv, men jag har så lätt att ramla tillbaka till mina dåliga vanor – men jag skall bli vaksam, ge mig en chans att må bra, det själsliga arbetet är påbörjat, nu kanske jag kan hjälpa min kropp!

Nu har lamporna tänts och kvällen anlänt, snart är det dags att lägga sig, det är kvälls lugnt.

PMS valse igen

I dag är jag på enormt dåligt humör, så dåligt humör att om det var fysiskt möjligt skulle ånga komma från mitt huvud, arg, intolerant och inombords skriker jag på mina med människor för högan sky. PMS är här har jag kommit fram till och bara det i sig är en seger, att jag vet vad som händer – det som är otäckt är när jag hamnar i PMS utan att kunna sätta det i samband med just PMS:en.

Att bara vara på detta utomordentliga dåliga humör utan att veta varför är en obehaglig känsla, när jag inte förstår vad som händer inom mig, all denna ilska, det sura och irriterande humör om bubblar inom mig, att inte förstå vart det kommer från gör mig oftast rädd.

Givetvis blir dagen som den blir de gånger man inte riktigt känner sig på humör, åter igen finner jag att alla går på mig, stannar abrupt framför mig, stirrar på mig och alla är högljudda, klagar över allt – fast de har ett val, inget tvång – i alla fall inte på det som jag lyssnade på vid vårt lunchbord i dag. Klagandet var bara till för att visa att man har ”brist” på tid och det är bland det finaste man kan ha i Sverige har jag förstått, brist på tid och vara stressad.

Jag vill vara i fred, min kropp är jobbig, jag är jobbig, allt och alla är jobbiga, datorn fungerar inte, jag har inte sovit ordentligt på ett par dagar så det gör mig arg, jag blir alltid varm och svettig det gör mig vansinnig, inget tycks duga för mig i dag.

Jag önskar ha det lugnt och skönt, vara i fred, sitta och lyssna på mina älskade duvors kuttrande, finna inre ro och varva ner.

Mitt dåliga humör kommer att gå över – när vet jag inte riktigt men det kommer att gå över det vet jag. Mitt liv går upp och ner, det gör nog de flestas, men kanske har inte alla dessa markerade höga toppar och låga dalar, det jag vill lära mig är att balanser på ett hälsosamt medium, jag vill inte – känna inget – men jag vill inte heller – känna allt om du förstår vad jag menar.

Att jag blir arg på mig själv när jag behöver kissa är bara ett exempel på mitt otroliga dåliga humör i dag – som ni förstår är jag – tycker jag – oresonligt sur och tvär!

Snart får jag vandra hem, snart kan jag försöka lura mig själv att fniss lite, för mitt i mitt usla humör är jag ganska rolig, ingen ser att inom mig sitter en liten fuling och boxar med passagerare på spåvagnen på munnen för att de inte kan vara tyst en ända minut, och ingen ser när jag inom mig räcker ut tungan när jag fått nog – bara jag vet – och det är bra nog.

Men det går över.

Lugnet

I dag har jag njutit av min söndag till fullo, min mage är arg på mig – med all rätt eftersom jag tagit två treo fast jag inte behövde det, min mage har visat sitt missnöje på det mest påfallande och påfrestande sätt för mig. Varför upprepar jag en trygghets teknik som har sådana negativa kroppsliga konsekvenser för mig?! Men om något har jag bevisat att jag inte är den mest logiska personen som finns.

Jag har spendera söndagen utan att tänka på speciellt mycket – det har varit underbart, min hjärna har inte snurrat runt med samma ämne om och om igen, den har varit relativt tom, och det är inte för ens just nu som jag inser det. Det jag önskar för mig själv är inte att bli helt tom i bollen, utan mer att ältandet slutade, det är vad som håller mig vaken, det och de osagda konversationerna jag INTE kommer att ha med människor i min omgivning. Varför spenderar jag så mycket av min energi på sådan som jag inte kan lösa eller på problematik som inte är min egen?

Det är verkligen en del av mysteriet som är Marie Katie Gerahty, jag känner mig glad över vad jag förmådde göra förra veckan, glad för att jag trotts pressen fann ett lugn inom mig och en trygghet i min person som jag inte visste fanns där, i alla fall inte i offentliga sammanhang. Efter jag vittnat för min väninna så sa advokaten hennes att jag gjorde det klassiska som många vittnen gör, som vi pratat om innan vi gick in till förhandlingen, genom att inte upprepa vad jag tidigare sagt, hon sa att jag inte sagt ”de svarta ögonen …etc”. Just när hon sa det sa jag ”hoppsan gjorde jag inte” men när jag sedan tänkte på det så slog det mig att jag ALDRIG uttryckt mig så, det är andras ord inte mina.

Mina ord var spänd ”så spänd att jag får migrän bara jag tittar på honom och stissig” men aldrig några kommentarer om hans ögon, jag har aldrig sagt så om någons ögon, ja förutom hon i Star Trek, ”the Borg Queen” men det var för att hon hade svarta ögon och var elak. Ville skriva ett mail till henne på en gång bara för att understryka att jag inte gjort något ”fel”, inte för att hon uttryckte det så, fast jag uppfattade det så. Men jag kom snabbt på att huvudsaken är att jag vet att jag var sanningsenlig och sann till mina egen erfarenheter och fri från andras påverkan – och det är jag mäkta imponerad av.

Nu ligger en ny fem dagars vecka fram för mig, och jag har mina utmaningar, men jag fokuserar på att inte vara för hår mot mig själv eller helt döma ut mig och jag gör något jag anser ”fel” för egentligen finns det inte några fel, mer missar som jag lär mig annorlunda av.

Jag hoppas att det går relativt lätt för mig att somna i kväll, jag hoppas att jag kan vara smart nog att hålla mig från treo under morgon dagen och att min mage får en chans at komma tillbaka.

I dag har det varit tyst inom mig, i dag har det varit stillsamt och ganska härligt faktiskt, tagit dagen som den kom och inget gick sönder, inga katastrofer inträffade allt gick sin gilla lunk till denna timme, och nu är det dags för natten och sömnen.

Inte illa!

Visdom, lärdom och otäck smärta

Det sista året har jag gått igenom ett par väldigt otäcka och känslomässigt prövande situationer, situationer jag inte vill ta i tu med, situationer jag inte ville ha med att göra. Men en efter en var jag tvungen att ta mig genom dem.

Jag har mått dåligt en längre tid och under en period blev det jobbigare på grund av en situation på jobbet, jag kände mig kontrollerad och utsatt av en kollega, detta hade på gått i över ett år och jag försökte komma på olika sätt att ”säkra” mig inför hennes ”synande” av mitt arbete. Men när jag kom tillbaka för att jobba 75 % kom jag och min chef överens om att i samband med den arbetsmiljöutbildningen vi arbetade med, skulle sätta oss ner med den coachen vi samarbetade med och prata igenom vad som hänt.

Jag var så nervös inför detta, jag försökte samla mig och vara så klar i det jag önskade säga, jag var noga med att påpeka att jag uppfattade saker på ett visst sätt vilket inte är samma sak som att det är så, jag tog i mot den kritik som var berättigad, men kunde samtidigt uttrycka mig mycket mer samlat och enkelt och undvika personangrepp. Kollegan gick på min personlighet, sa att alla på jobbet tycker si och så, kunde inte ensam stå för vad hon ansåg om mig utan drog alltid med hela arbetsgruppen.

Att få höra att hela arbetsgruppen tycker att man är en humörs svängande inkompetent person gjorde ont skall jag säga – men jag gick inte i motangrepp och et var jag oerhört stolt över. När samtalet var över, och jag var på väg ut genom dörren bröt jag ihop och grät på ett sätt som jag inte gjort sedan min lilla syster dog. Efter det att jag lugnat ner mig stannade jag fortfarande kvar på jobbet fast det var jobbigt, det är jag också stolt över.

Den andra otäcka saker var att jag åter igen lyckats sätta mig i skuld och behövde hjälp från min mamma, hon skickade mig ett mail som jag aldrig kommer att glömma, men det stoppade mig inte från att göra det en gång till – sätta mig i skuld IGEN. Idiot som jag är, men denna gång kräktes jag fysiskt, bröt ihop och kunde inte samla mig på ett bra tag. Jag var så besviken på mig själv, utan den ekonomiska svårigheten jag satt mig i skulle jag haft det ganska bra idag, tom kunnat åka på en resa utomlands, i stället som nu leva under existensminimum., med en stor oro över hur jag skall få det att gå ihop.

Denna situation med att avslöja det har jag gått igenom och bevisligen överlevt, konsekvenserna av mitt agerande får jag leva med i 12 år framöver. Det är JAG som skall reda ut den situationen, mitt ansvar, jag som gjort det och får banne med ta hand om konsekvenserna.

Så i dag, var det min tur att vittna i äktenskapsskillnad vid Tingsrätten, här skall läggas till att jag har en oerhörd respekt för myndigheter och har allid haft, jag har aldrig varit i en rätt sal, aldrig träffat en rådman eller nämndemän så hela situationen var ny för mig, och respektingivande. Det var meningen att jag skulle vittnat i går, men pga. att de dragit ut på tiden erbjöd jag mig att komma tillbaka i dag klockan 1130 vilket passar min hjärna bättre.

Jag fick sväras in, redan här hade jag prestations ångest för jag var säker på att jag skulle glömma vad rådmannen sagt som jag skulle repetera, jag var säker på att jag skulle glömma bort orden direkt. Men jag fick ett ”förtroende” av rådmannen, han tackade mig för att jag hjälpt dem i går genom att komma och vittna idag, han förklarade processen lite och fick mig att sjunka ner och släppa taget lite.

Jag satt så jag hade Peters familj direkt bakom mig, hans systrar och systerns väninna, de satt lite för nära, Marie hade jag på min vänstra sida och Peter på min högra, men jag hade beslutat mig för att helt enkelt ta det med ro och svara på frågorna som de kom. När jag var färdig och på väg tillbaka till jobbet var det som något lyfte inom mig. Ett avslut, tre saker som i sin otäckhet har fått mig att utvecklas, utvecklas till en person som jag är oerhört stolt och förtjust i.

Det var som jag lade i de sista sakerna av den tid som varit under de senaste två åren i väskan, omsorgsfullt stängt locket och dragit i gen väskan för att ställa undan den på vinden, för den Marie kommer alltid finnas, väskan kommer att spricka lite då och då och behöva byte av dragkedjan, men jag kommer att ta i tu med det när det händer, det är inte längre en fråga om liv eller död – utan en observation att jag behöver ta en upprepningskurs men att jag kommer att kunna ta mig igenom det, jag klarar mig, det går över.

Nu har luften gått ur mig, den spända luften, ett moln har lagt sig tillrätta inom min mage i stället för den frätande och stressande syran som funnits där.

Jag kände mig euforisk på vägen till jobbet, trött men lättad, jag log hela vägen hem och fann ro i att sitta i soffan och virka en till panel för min filt, och sedan att för 50 min glida in i ”Grey’s Anatomy” världen klockan 2100, jag mådde gott, jag log och jag fik även gråta lite – underbart. Jag hade till och med lagat min favorit mat – kokt tork med äggsås – i morgon skall jag prova ett recept på lammfärs spett – JAG LAGAD MIDDAG! Underbart!

Nu skall jag g och lägga mig, läsa i min bok tills ögonen inte orkar längre i min underbara säng, säkerligen med Oliva och Azaleas sista joggingtur för natten skeende på min mage – det är en stor kulle det – med det bjuder jag på!

I morgon är det torsdag, det innebär bara en morgon kvar innan helg och sovmorgon.

Videns öron tittar fram

Viden har slagit ut, jag ser det över takåsarna på andra sidan gatan, trädkronorna lyser limegrönt/gult och jag kan ana dess päls, Kastanjens nya löv är på bristningsgräns, de ser ut som spjutspetsar av oxblods färgat läder. Våren har kommit denna helg, värme, fågelkvitter och en kvällsvärme som gör det möjligt för mig att sova med balkongdörren öppen, det är vad jag längtat efter.

Jag har verkligen njutit av denna påskledighet, bara varit med mig själv och det har varit befriande, gjort vad som fallit mig in, små saker men hjärtliga saker.

Det har varit tyst, lugnt och i en behaglig lunk har dagarna gått framåt som de gör, men med ett skimmer av tillfredställelse som funnit sig fram till min själ. Jag tycker det är lite jobbigt med våren och sommaren – men det handlar mer om att jag inte kan dölja mitt fett på samma sätt, samtidigt så är jag den storlek som jag är och även fast målet med denna blogg var en resa i min viktnedgång har det mer handlat om min vikt uppgång.

Men vad är sanningen Marie? – Sanningen är att jag vägen 106 kg, har en stor mage som sticker ut och det är mitt val (fortfarande, tyvärr) vad jag stoppar i munnen.

I morgon, i morgon vittnar jag och därefter är jag fri, jag tänker tänka efter innan jag binder mig, jag måste fokusera på mig och mitt mående och from i morgon kommer det att bli mitt hela, egoistiska fokus. Inga distraktioner, inga ja när jag menar nej. Utan fram, fram i lärandet om mig och alla otäcka och roliga upptäckter som det innebär.

En fot framför den andra, stund till stund det är allt jag kan göra.

Våren har kommit, och med det möjligheten att vandra och njuta av fågel kvitter och susande träkronor, jag tror det är dags att prova – om jag inte provar då vet jag inte vad jag kan. Jag kan mer än vad jag tror men jag gillar inte obehag – dags att ta mig genom obehag till behag min vän!

Nattsudd

Marie 106 kg - ner var det inte upp!

Det var länge sedan jag var uppe så här sent, klart jag har legat i sängen och vridit och vänt mig vid denna tiden många gånger, men inte aktivt suttit uppe och filosoferat. Men jag tänkte att jag kan lika gärna vara uppe som att ligga och sno lakanen runt mig.

Tog spårvagnen ner och hämtade mina mediciner i förmiddags, jag hade tur, efter jag lämnat in mina recept kom det massor av människor som också skulle hämta ut mediciner – jag hade då turen att vara först i kön – det var underbart. Jag tycks alltid pricka in det så att mina mediciner tar slut på lördagar eller söndagar, det betyder att jag ofta blir utan en dag eller ibland två, men i dag blev det bara ett par timmar, eftersom jag var duktig och tog mig till apoteket.

Jag gick en bit hem, det var så skönt ute och jag njöt fullt ut av att veta att detta är MITT HEMOMRÅDE jag hör hemma här, fåglarna kvittra, det var människor ute som joggade, satt och tog en kaffe på Kafé Marmelad – som har solen på förmiddagen, på eftermiddagen vandrar den över till Kafé Kardemumma som ligger mitt i mot. Fönster var öppna, barn lekte, det påtades i jorden och borstades på gator. Det var underbart.

Mina katt tjejer har fått vara ute på balkongen, Azalea den så kallade Kamakazie katten har hoppat och försökt allt hon kan att komma åt gallret som fungerar som ett tak – men jag har suttit och hållit koll på läget, den lilla Azalea lite sjövild – Den Vilda Kattungen – men det går an eftersom hon är så söt.

Jag har mått bra idag, ett ögonblick inträffade då jag fick den där – oh vad skönt det är – känslan, då allt är som det skall. Jag tittade mig runt i mitt hem och tänkte att ”här trivs jag” jag insåg att jag kan måla om min byrå utan att fråga om lov – för det bestämmer jag, jag kan sortera och ändra om eftersom jag bor här. Det var underligt och underbart.

Har också landat i hur jag skall förhålla mig när jag skall vittna, jag släppte taget om oron och svaret liksom seglade tillbaka och la sig till ro inne i hjärtats vik. Jag skall till min terapeut på förmiddagen och det känns tryggt tycker jag. För mig är det inget världs problem, jag vet hur jag förhåller mig och tycker och tänker om det hela.

Det jag kom fram till när jag släppte taget var helt enkelt att mitt fokus skall ligga på mig och mitt välmående, jag skall se till att jag har de bästa förutsättningarna att klara vardagen, att jag fokuserar på saker som får mig att må bra och som bidrar till det. Det är inga stora saker som krävs för att göra mig glad – en sak som gjorde mig mycket glad var när jag i onsdags fixad frankeringsmaskinen när en annan kollega var på stress bristningsgränsen, lyckades jag hålla mig mycket lugn och löste problemet. Jag blev så glad över min personliga framgång – i att klara mig ifrån att köra i gång på min kollegas stress, jag var lugn – Marie – super bra jobbat!!!!!

När jag var yngre brukade jag sitta uppe sent på kvällarna, under helgen, jag skrev i min dagbok och lyssnade även på ”Eldorado”, älskade det radio programmet, han spelade musik som jag gillade och hans röst var så behaglig och trygg att lyssna på. Ja, det var länge sedan jag satt uppe så här sent, klockan är kvart över midnatt – men nu skall jag gå och lägga mig.

Tack Gud, Buddah, Allah för idag!

Vittna

Jag skall vittna på tisdags, i en äktenskapsskillnad, när jag gick med på det, för länge sedan, var det en självklarhet, ingen tvekan alls. Nu när jag mår som jag mår har det blivit ett oros moment, jag är rädd för att ställa till det, när jag utrycker mig kan det tolkas fel, jag vet vad jag menar men det kan komma ut på fel sätt. Advokaten sa att jag inte skulle oroa mig och att det står och faller inte med mig, men på något vis känns det så med tanke på att de sagt att jag måste tänka på hur jag uttrycker mig.

Men jag har lovat och nu får jag stå för det och ta hand om konsekvenserna, som för tillfället är sömn brist och oro, ångest och önskan om att försvinna i ett mörkt hål. Ingen stor sak kanske, men jag vet vad detta betyder för Marie, jag vet, och efter samtalet från advokaten känner jag mig olojal och som en dålig väninna.

Men, i allt detta, handlar inget om mig givetvis, som en annan vän till Maries mamma sa – det är en skyldighet att vittna – vad vet jag?! Allt jag vet är att jag håller på att drunkna, i går natt kunde jag inte somna, i går natt satt jag med telefonen i handen redo för att ringa psyk. Jouren för att jag börjat ha svårigheter att andas, svårigheter att sätta saker i sitt rätta perspektiv. Jag kan inte ansvara för andras välmående – som det är i dg är jag SKIT DÅLIG på det.

Samtidigt som jag går åt rätt håll och ”vuxen Marie” kommer fram mer och mer, en del av mig själv som jag älskar, börjar saker även spricka, jag gör destruktiva saker, jag gör dumma saker och slår knut på mig – jag som nu önskar, längtar och kräver ett enklare, rakare och ärligare liv för mig själv.

Jag tar ansvar för att jag INTE tog tag i önskan om att jag ska vittna tidigare, jag är rädd för att ställa till det för Marie för att jag är dålig på att uttrycka mig, jag vet vad jag menar men det är öppet för misstolkning. Jag vill inte vara en dålig människa, jag vill inte vara den person som ställer till det för Marie – min väninna.

Jag trampar vatten, jag känner ett stort obehag växa i min mage.

Denna vecka tycks bli en av dessa veckor då allt går fel, jag tror att det är på grund av mitt irriterade humör, har väl säkert ägglossning eller något sådant, början av PMS, som exempel kan jag ge följande.

Vi skall ha ett knyt kalas på jobbet i morgon, vi tar alla med oss en rätt mat och har en härlig påsklunch, jag erbjöd mig att skaffa gravad lax – nu skall jag säga att jag inte ofta köper gravad eller rökt lax så jag är inte så pris medveten, det gick på lite över 200 kr, 200 kr som jag inte har råd med. Men i alla fall, jag gick igenom hela Intersport för att som vanligt gina över till Indiska och sedan till Fiskebröderna. När jag kom fram till dörren – var dörren stängd de höll på att installera en ny dörr.

Jag stånkade inombords, fy tvale, så det var bara att gå tillbaka, jag gick då på utsidan i stället, jag uppfattade det som om alla gick på mig, jag är en stor person och borde synas om man säger så. Det var nästan så att jag snavade på deras fötter när de tog ett steg mot mig. När jag kom till Fiskabröderna såg jag priset på laxen som sagt. Djup suck, jag tog det jag behövde och gick till Pressbyrån för att köpa min Cola Light, HUR LÅNG KÖ SOM HELST.

Här inser jag att jag hade ett val, jag kunde gå till Hemköp, men jag stod kvar, damen som var först tycktes prova varenda kort hon hade i plånboken men inget fungerade. Jag hade som sagt ett val, jag valde att stå kvar. Irritationen surrade som en irriterande mygga runt mina öron, jag försökte fokusera blicken på tidningarna, på rubrikerna, men inget hjälpte, när min tur kom betalade jag snabbt och nästan rusade ut från Nordstan ut i friska luften.

Har försökt mitt normala lugna ner mig trick, kanske lite paradoxalt, men köpte som sagt var min Cola Light, kokat mig en kopp te och slagit upp en Treo, mitt vanliga sätt att ”lugna mig” min ”snutte filt” men det tycks inte fungera i dag. Jag vet – mycket koffein, men det brukar faktiskt lugna mig.

Det känns konstigt, allt känns underligt, jag tror att alla tycker att jag är jobbig och klumpig, vad än jag säger är det mest blä som kommer fram. Men dagar som dessa kommer, men dagar som dessa går även över, det gäller bara att hoppa på surfingbrädan, försöka hålla balansen så gott det går – bära eller brista. För det går över, det går över.

Att veta att dagar som dessa kommer har hjälpt mig, tidigare tog jag det så hårt och så personligt när jag hade en sådan här dag – sådan här vecka. Liv eller död, jag hade misslyckats kolossalt om jag hamnade i en dag eller vecka som denna. Men där har jag gjort framsteg – det glädjer mig mitt i mitt irriterande humör.

Underligt nog fann jag mig funderande på saker jag önskade göra under min irriterade promenad tillbaka till jobbet efter fisk affären, en tavla – måla mina tre personligheter mina jag, hur jag skulle kunna brodera lite saker på min filt som jag håller på att virkar. Det var intressant, givande och jag har sparat idéerna i min hjärna, skall snickra på dem under påskhelgen.

Egentligen stängde inte Intersport dörren för att irritera mig, mina medmänniskor gick inte framför mig för att jag inte syntes eller för att de ville bråka med mig, utan det blev bara så av farten, lax är dyrt det borde jag ha tänkt på men det ordnar sig, kanske kan mina arbetskamrater hjälpa till lite med betalningen. Gjort är gjort ingen ide att grubbla mer på det, det var bra att jag fixade det i dag så slapp jag springa i sista minuten.

Så början av den här veckan blev lite purken, men det är ingen fara, det är ok, jag vet varför och DET GÅR ÖVER – THJIOOOOOOOO!

Tystnad och fågel kvitter

På eftermiddagen när jag åker hem från jobbet har jag reflekterat över att det sällan är tyst, tyst på spårvagnen som det kan vara på morgonen. Nu den senaste tiden har jag lagt märke till hur mycket ljud som det är omkring oss hela tiden och hur trött allt ljud gör mig.

I eftermiddags upplevde jag det som jobbigt, alltid var det någon som pratade i mobilen, vart jag än tittade pratades det i mobilen, spårvagnen, på gatan, i affären, och i kön. Hur klarade sig alla förr, innan mobilen blev tillgänglig för de flesta?! Varför måste man vara tillgänglig hela tiden? Kan man inte ta ett eget beslut om över vilken juice man önskar köpa hem? Prata, prata, prata alla skall prata hela tiden – tycks som om de flesta är rädd för att vara ensamma eller för tystnaden.

Är man någon om man har någon att prata med på mobilen? Är man mer värd om man måste ringa hem för att fråga vilken typ av juice man skall handla hem? Har det blivit status bundet? ”Jag har 300 vänner på facebook, 150 telefonnummer i min mobil, tar i mot 600 sms om dagen” ergo jag är någon?!

Mobiler är bra och de fyller en viktig funktion, men jag finner mig längta så desperat efter tystnaden, tystnad som gör det möjligt att höra duvornas kuttrande, fåglarnas sånger och vinden i trädens kronor. Jag blir stressad av för mycket ljud, det låter underligt för mig, men så är det, jag känner det som om jag inte kan andas ordentligt. I eftermiddags när jag kom hem satte jag mig i sängen med balkongdörren på glänt – då hörde jag det, duvornas kuttrande, fåglarnas kvittrande och vind i hängbjörkens krona.

Sakta kände jag lugnet återkomma, sakta kände jag att jag återkom.

Varför måste vi ha konstant stimulans? Vad skulle hända om vi bara var? Varför är man så rädd för att bli uttråkad – att ha tråkigt är också en konst, att inte alltid känna att man måste göra saker – för vem måste man alltid göra saker? Varför måste man så mycket – vem bestämmer det? Det fanns en tid jag skämdes över mina oplanerade oaktiverade helger, så till den grad att jag brukade hitta på aktiviteter jag gjort för att tillfredställa i fikasoffan. Men idag säger jag bara – jag gjorde ingenting – ingen skam bundet till det.

Jag uppskattar tystnad, jag behöver ha det för att klara livet, tystnad och lugn, en plats där allt är ro fullt och fri från måsten och ska. Ja, det har resulterat i en hårig och dammig lägenhet, missade tvättider och soppåsar i hörn – men jag tar i tu med dem när jag känner att nu måste jag ta mig för – luktar illa, dammråttorna är större än mina kattjejer, ja, du vet.

Som i helgen gjorde jag i ordning mitt kök, min tid, i tystnad och det blev fint, jag gör det i min tid, i tystnad, i mitt hem.

Jag tycker om tystnaden.

Såpa

Jag tittade på Linda Rosings program på kanal 5, det programmet liknade en ”Hänt Extra”, jag menar att jag aldrig skulle köpa en ”Hänt Extra” men jag tar gärna en läs stund hos tandläkaren eller frissan. Jag blev fast, jag tittade på Rosings program under reprissändningen på söndagar. Hon ville hitta en trygg, stadig parter som skulle vara i framtiden. Hon väljer en 19 åring som det – vem kunde tro det – inte håller med.

Jag skulle tycka att det kändes underligt att vara tillsammans med en man som är 3 år yngre än min dotter, det var mycket i den serien som var oväsentligheter, men det fyller en funktion, programmet kräver inget engagemang, hjärnan kan befinna sig någon annanstans. Jag fick mig många skratt, många pinsamma stunder, många ”men jag fattar ingenting” moment. Sedan läste jag på programmets hemsida, efter jag tittat om Izzy karaktären i ”Grey’s Anatomy” kommer att finnas kvar, ett citat från 19-åriga Hugo där han säger att” han är ju på väg in i ungdomen men Linda på väg ut”, ja, här blev det ett gott skratt för mig själv, jag som fyller 39 i år får väl ansöka om pension i Hugos värld.

Linda Rosing måste arbeta hårt för att marknadsföra sig själv, hon är ju sin produkt, jag erkänner, jag vet ingenting om den här världen – kändisvärlden – men jag antar att det gäller att synas på de rätta ställena.

Då känns det skönt att vara lilla ångestfyllda jag, ingen som bryr sig, ingen som noterar, givetvis vill jag gärna räknas, men det handlar mer om mig själv och det värdet jag fäster vid mig själv. Om jag lämnar mitt liv och mitt livs värde i andras händer kommer det aldrig att kännas rätt – det måste jag inse.

I tonåren hade jag mina idoler, men i dag har jag mer människor som jag beundrar för deras mod, styrka och egenhet. Att vara äkta och genuin – det kanske är samma sak?! Det är imponerande för mig, integritet är också en kvalitet som jag beundrar och strävar efter.

”Kändisar – lätt kändisar” som är med i såpor etc. är inget som jag beundrar, de har inte presterat något, kanske med undantag de som medverkar i ”Robinson” som får ha det lite obekvämt och slitet. Men annars?!

Jag saknar de gedigna, genuina Allan Edwall, Ernst Hugo Järegård, Lennart Hyland, Tage Danielsson, Monica Zetterlund, och många fler som jag växte upp med, ”Frippes skafferi” Martin Ljung. Men det är klart, människor dör, världen går vidare och de som är tonåringar idag ser säkerligen saken annorlunda. Var tid har de sina, Anna Lisa Eriksson, Sickan Andersson, pilsner filmerna ja, mycket bra finns det.

Själv har jag en dag i ångest, men jag är visst inte ensam, min arbetskamrat har också ångest och så även hennes väninna – kanske något i vattnet!

Men det går över – det vet jag!

Möten

Möten med nya människor är spännande, det kan ta lite tid innan samtalet kommer i gång, men det gör inget, det tycker inte jag i alla fall. Jag tjuvlyssnade på samtalet kunden mitt i mot mig hade med den killen som tatuerade henne, samtalet gick som en ljudvåg fram de talade om Barcelona, Gaudi, parker och mosaik, arkitektur, synth musik, 80-tals pop, mat, choklad, barn, vänner, formgivning. Jag och han som tatuerade mig var tysta, det var skönt för mig att meditera mig bort, jag kunde ha somnat.

Lite senare började vi prata om hantverk, smeder, guldsmeder, kirurger, lackare, hur underbart att det finns individer som för denna tradition vidare. Tatuering är en konstform, ett hantverk och något som jag kommer att bära för resten av livet, ett levande kostverk. Tjejen mitt i mot, hon tatuerade ett vackert motiv längs hela armen, lotus blommor, körsbärs blommor, skuggade partier – så vackert, hon är vacker.

Jag var nästan i koma när jag gick där ifrån, väldigt trött, men jag skulle till jobbet det hade jag bestämt mig för, det var viktigt för mig att hålla det jag lovat – och det gjorde jag – bra jobbat!

Det är så underligt, känslan jag får när jag gör det jag lovar, när jag gör det jag satt framför mig, jag känner mig stolt, jag känner mig duktig och som en av de normala människorna som finns runt omkring mig. Det är en härlig känsla, en känsla som jag tycker om.

I dag befinner jag mig i en lunkande tillvaro, jag är trött, väldigt trött så i kväll kommer jag inte att ta några droppar för att hjälpa mig att somna. Jag kände när jag satt där i stolen att jag inte vill gå igenom livets dagar som en zombie, jag måste hitta ett sätt att få en lugn baslinje i vardagen, en rutin skall instiftas, följas och hållas.

Det kommer att kräva kraft och inre styrka – har jag det?

Ända sättet att få reda på det är att prova mig fram, dag för dag, stund för stund och ögonblick till ögonblick, ingen brådska det får ta den tid som det kommer att ta – denna gång behöver inte allt hända på en gång, denna gång får det ta sin tid, den tid det tar för att bli jag!

Min tatuering blev väldigt vacker, jag tar kort på den när den har läkt, den är underbar, livsbejakande och sprudlande.

Onsdag - runda dagen

Jag tycker om onsdagar, det är en mjuk dag, som ett vitt luftigt moln där jag kan sjunka ner och känna mig lugn och trygg. Onsdag är en rund dag, inte bara för att dagen börjar med ett o, utan för att det bara blivit så, veckans mitt dag, dagen som ger oss hopp om helg, två dagar kvar till fredag.

Tycker om onsdagar också av den enkla anledningen att det är ”Grey’s Anatomy” på kanal 5, då kan jag förlora mig i en underbart komplicerad fiktiv värld för en tid, där är det alltid något drama på gång, när jag tror att allt håller på att falla på plats tar historien en oväntad vändning – härligt!

Hemma hos mig råder materiellt kaos men själslig ro, oron är som en fjäril som fladdrar runt mig, den lämnar mig inte men jag ser den för vad den är, det är när jag är utanför hemmet som svårigheterna uppstår. Hemma hos mig är jag säker, i mitt andrum, utanför hemmet krävs full koncentration.

Men jag börjar se en förändring, jag börjar bli bättre på att klara av livet, jag deltar inte lika aktivt som jag önskar, men det går att rätt håll och det ger mig glädje, jag ser en möjlighet i det omöjliga.

Livet det går upp och ner, just nu är det mer upp och det är skönt, jag har fått hjälp mot mensvärken och det är en enorm lättnad, jag har börjat tackla mina ”problem” och själdestruktiva handlingar, trött på att sopa rent efter mig själv, så det krävs att jag verkligen arbetar med att förenkla mitt liv. Det tar tid, mod och envishet, det tar kärlek, övertygelse och självkännedom – hur jag fungerar.

Det är intressant att liva i nuet, leva i att lära känna hur jag fungerar och varför jag reagerar som jag gör, reagerar på ord, ljud, händelser runt mig, röster och lukter, det kan föra mig till en annan tid, ett annat ställe, till minnen som kan vara positiva men oftast är negativa. Men jag ser det som den fortsatta resan jag är på, jag färdas längs min karta – fast stigen utvecklas framför mig, skyltarna sätts i efter jag passerat, men de finns där om jag skulle tappa min plats, gå vilse ett tag – det finns där som en trygghet att även om jag faller ur, är resan tillbaka enklare för det finns färdiga stigar och vägskyltar att följa, från min tidigare färd.

Onsdagar, de är sköna runda dagar, goda dagar, i alla fall när jag befinner mig här uppe, jag passar på att njuta av ljuset och solen, jag tar det stund för stund – det är allt jag kan göra.