Ostadigt väder

På termometern idag har jag ostadigt väder, jag har glömt stövlarna och paraplyet hemma så jag har blivit blöt, skurarna kommer lite då och då, men det är inte så mycket jag kan göra åt det, mina kläder torkar och jag kan hålla mig varm, vädrets makter rår jag inte på – inte det utomhus eller det inom mig, och det är inom mig det ostadiga vädret huserar.

Nu har kläderna hunnit torka lite, men det finns fortfarande fuktiga fläckar lite här och där, så jag sätter på mig min själsliga fleece och njuter av den trygghet och värme den ger. Solen skiner därute, jag känner värmen genom fönsterrutan, den värmer min kind och högra arm, det är vackert och en kontrast till mitt inre, det får mig att le.

Paradoxer, jag tror jag gillar de, motsägelsefulla saker och händelser, saker som inte är så självklara, händelser som får mig att stanna upp och tänka igen, saker som överrumplar och förvånar mig. Som ett exempel kan ges när man blir medbjuden på ”Afterwork” och inte riktigt känner för det – går med ändå och får det jättetrevligt!

Rädslan för ovädret är inte lika kraftig som tidigare, den finns där, men det är ok, jag vet att det är ett oväder, en orkan som kommer att passera även när det känns som värst. Visst, det är otäckt, skrämmande, fasansfullt i stunden, men jag är här i dag, jag har klarat mig igenom det förut, lite darrig och tilltufsad med ok.

Att leva från dag till dag och inte oroa mig allt för mycket för vad som händer eller inte händer i morgon är skönt, det gör det lättare, saker kan komma runt hörnet och fälla de bäst planerade dagarna helt, klart att jag ofta har en aning om vad jag skall göra i morgon, det jag menar för min del, är att jag släppt oron för det som kan hända, de konversationer som kanske inträffar, de som jag ofta har i mitt huvud men som sällan förverkligas.

Så mycket energi jag slösat med över saker som inte kommer att inträffa, scenarion som jag lagt upp och spänt mig för som mynnar ut i tomma luften. Nu har jag kunnat stanna där jag är istället för att hamna överallt fast ingenstans, jag sitter här och nu i denna stund och stannar lättare här, än som förr när jag var överallt i sanning, fantasi, lögn och platser som ännu inte finns eller kommer att finnas. Att sitta här och nu och inte med något annat än det som ligger framför mig att fokusera på är en befrielse.

Vädret har stabiliserat sig, det är gråa tunga skyar, men jag har lånat ett paraply och impregnerat mina skor…det får duga för stunden.