Jag har kasat ner för backen och är trött i hela kroppen från att hålla emot, jag funderar på att släppa taget och låta saker hända som de händer och ta hand om det eftersom. Inte vara arg eller ledsen för det som händer, för det kommer att gå över. Har dock en utmaning på måndag, jag skall medverka på en utbildning med nästan 100 personer och jag har det jobbigt med så stora grupper, inte för att jag är nervös över människor utan det handlar om ljudnivån och (enligt mig) ointressanta sidodiskussioner.
Jag förvandlas till en sådan snobb, jag kan ibland stänga av, ibland gå upp i maniskt beteende som slår ut mig helt, om jag har fått min mens och har mensvärk, ja, då är jag inte med på spelplan alls. För det är dags snart, den kan komma när som helst. Den här gången vill jag inte sjukskriva mig, jag får väl springa och spy undertiden – vill kanske samtidigt visa att det är verkligt, hur jag mår under tiden – men spelar det någon roll?!
Jag vill vara normal i hälsoväg, jag vill inte ha dessa depressioner, dessa svackor som tar över mig helt och hållet då resten av världen försvinner och det ALDRIG kommer att bli bra igen. Då allt känns meningslöst och utan hopp.
Har funderat på det som utspelade sig under julhelgerna, det familjedrama som utspelade sig och resultatet av det, de satte mig fri samtidigt som jag fick se en av mina stora fasor i vitögat, där var det nära, det jag var så rädd för, VAR eftersom jag nu blivit fri från den rädslan, det är befriande. Det ledde mig att tänka på de föräldrar jag hamnat med, undrar om mycket, men den sorg, saknad och aggressivitet som jag kände för dem förut har ebbat ut, jag bär fortfarande på avvisandet, har svårt att förstå vad jag kan ha gjort för att min pappa inte bryr sig om mig alls, att han kunde klippa bort mig och min syster så från sitt liv att vi inte existerar längre – varför?
Men, jag kan inte få det jag så längtar efter från mina föräldrar, så jag får förse mig med det själv så gott det går, och med små steg går det bättre och bättre. Dessa tankar om att vara obetydligt kommer till ytan och ligger där och skaver då depressionen kommer och sätter sig tillrätta i solarplexus, förstoringsglaset i handen och med den långa nageln skrapande på den ömma ytan.
Det får vara denna gång, jag tänker inte slåss eller streta emot mer utan luta mig tillbaka och låta det ta sin tid och sedan arbeta sig ur mitt system igen, en gammal vän som kommer på besök då och då, en gammal vän med irriterande vanor, men som jag får ta, det goda med det onda, för till något gott är hon nog!
Fårhållningslöst får jag gå in i måndagen, utan några ”krav” på mig själv utan ta var stund som den kommer och kommer en svår situation eller jag mår dåligt får jag ta hand om det som det kommer. Jag kan be om hjälp om så behövs, jag brukar vara duktig på att vara engagerad under dessa dagar – paradoxalt nog, men bara jag försöker att dra in på energin om jag flyger i väg!
Levande lärande, men i grunden är jag fortfarande glad, viket är nytt, så glad längst, längst inne, men med depressionen som ”the icing on the cake”.
Jag förvandlas till en sådan snobb, jag kan ibland stänga av, ibland gå upp i maniskt beteende som slår ut mig helt, om jag har fått min mens och har mensvärk, ja, då är jag inte med på spelplan alls. För det är dags snart, den kan komma när som helst. Den här gången vill jag inte sjukskriva mig, jag får väl springa och spy undertiden – vill kanske samtidigt visa att det är verkligt, hur jag mår under tiden – men spelar det någon roll?!
Jag vill vara normal i hälsoväg, jag vill inte ha dessa depressioner, dessa svackor som tar över mig helt och hållet då resten av världen försvinner och det ALDRIG kommer att bli bra igen. Då allt känns meningslöst och utan hopp.
Har funderat på det som utspelade sig under julhelgerna, det familjedrama som utspelade sig och resultatet av det, de satte mig fri samtidigt som jag fick se en av mina stora fasor i vitögat, där var det nära, det jag var så rädd för, VAR eftersom jag nu blivit fri från den rädslan, det är befriande. Det ledde mig att tänka på de föräldrar jag hamnat med, undrar om mycket, men den sorg, saknad och aggressivitet som jag kände för dem förut har ebbat ut, jag bär fortfarande på avvisandet, har svårt att förstå vad jag kan ha gjort för att min pappa inte bryr sig om mig alls, att han kunde klippa bort mig och min syster så från sitt liv att vi inte existerar längre – varför?
Men, jag kan inte få det jag så längtar efter från mina föräldrar, så jag får förse mig med det själv så gott det går, och med små steg går det bättre och bättre. Dessa tankar om att vara obetydligt kommer till ytan och ligger där och skaver då depressionen kommer och sätter sig tillrätta i solarplexus, förstoringsglaset i handen och med den långa nageln skrapande på den ömma ytan.
Det får vara denna gång, jag tänker inte slåss eller streta emot mer utan luta mig tillbaka och låta det ta sin tid och sedan arbeta sig ur mitt system igen, en gammal vän som kommer på besök då och då, en gammal vän med irriterande vanor, men som jag får ta, det goda med det onda, för till något gott är hon nog!
Fårhållningslöst får jag gå in i måndagen, utan några ”krav” på mig själv utan ta var stund som den kommer och kommer en svår situation eller jag mår dåligt får jag ta hand om det som det kommer. Jag kan be om hjälp om så behövs, jag brukar vara duktig på att vara engagerad under dessa dagar – paradoxalt nog, men bara jag försöker att dra in på energin om jag flyger i väg!
Levande lärande, men i grunden är jag fortfarande glad, viket är nytt, så glad längst, längst inne, men med depressionen som ”the icing on the cake”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar