Gott Nytt År !

Gott Nytt År !

I går när jag var och handlade och var på gång att packa mina varor fick jag oväntad hjälp av en kvinna som stod och väntade på sin väninna – jag blev lite förvånad först men tog tacksamt mot hjälpen. Såg henne i ögonen och sa tusen tack! Jag blev så glad, först lite förvånad och visste inte riktigt vad jag tyckte, men bestämde ganska snart att det var trevligt.

Som jag har nämnt tidigare så skall artighet, vänlighet och allmän hyfs vara mina ledord för 2009, jag skall medvetet arbeta på att bli en snällare människa, jag har också som mål att äta bättre mat och börja promenera igen, jag skall ändra dåliga vanor i smyg hade jag tänkt, i smyg fast fullt medvetet.

I dag var jag kanske inte en artig medmänniska, men jag var inte otrevlig, jag försökte ta mig från A till B utan för mycket farthinder, på vägen in till stan fick jag hoppa av vid Haga Kyrkan och uppsöka toaletten på Axess akuten – tack för lånet, sedan var jag redo.

Det var inte lika mycket folk ute som jag hade trott, klockan var lite över 11.00 så jag var kanske ute i tid, letade efter en bok men den fanns inte i någon av bokaffärerna, jag köpte en annan deckare av en författare som jag aldrig läst förut och bestämde mig för att beställa boken av Sussman som jag letade efter, den finns via Internet. Jag hade min tjocka vinterjacka på mig – skulle ha kommit ihåg att den inte behövdes inne i stan, svetten rann längs ryggen och pannan, mitt ansikte var högrött och utan min snedlugg såg jag ut som ett stort rött tomat.

Jag var faktiskt på väg att knuffa undan en äldreman på Wettergrens/Bokia i Nordstan för att hinna fram till kassan före honom, för att fråga efter boken, jag ville ut ur Nordstan så snabbt som möjligt – men jag är glad att meddela att jag fann min vettiga bättre hälft och bromsade in på farten och lät den äldre fråga efter Nobelpristagarna innan jag frågade efter min deckare. Det dröjde inte länge innan jag fick hjälp, så jag är glad att jag sannsade mig i sista stund.

Jag ÄLSKAR kontorsmaterial, pennor, papper, gem, alla olika slags pennor, böcker, notisblock, allt, det är underbart – älskar öppna upp en ny anteckningsbok och börja skriva med en favorit penna. Det fyller mig av hopp och jag tror faktiskt att jag skulle bli lika rörd om jag fick en bukett av mina favorit pennor som en bukett av mina favorit blommor. En gång ”datede” jag en kille som hade klockat att jag gillade mint Mentos, så han hade köpt en Mentos rulle åt mig för en av våra träffar, jag blev väldigt glad över det, att han iakttagit en sådan liten sak. Han hette Damian, ja, namnet fick tankarna att vandra till en skräckfilm, men han var snäll.

Så, i alla fall, misslyckat uppdrag med att hitta min bok tog mig till Åhléns, ett ställe som alltid ger mig ett leende, där köpte jag tre nya anteckningsböcker som kommer att fungera som dagböcker, behövde en ny för 2009 och jag köpte de andra två bara för att jag kunde – och det var rea. Köpte även en musmatta och ett vackert presentpapper som jag nog kommer att göra en tavla av. Sedan var jag fri, kom ut genom dörren vid Femmans Zoo och kände en lättnad att få den kyliga vinden susande runt min rygg när jag satte på mig jackan.

Chansade en sista gång och gick in till Pocketshop, men de hade inte den heller, där köpte jag den andra boken och ett plastfodral till en av mina andra pocketar, super bra, kostade fem kronor, tror att jag skall köpa ett till varje Isabel Allende pocket jag har för att skydda dem lite bättre. Vid det här laget var jag väldigt trött, nians spårvagn kom ganska snart och det var skönt att sätta mig ner, ta av mig bastun till jacka och läsa tills jag kom hem.

Har spenderat Nyår ensam i 8 år – ja,ja, det är inte synd om mig alls, jag har andra möjligheter men som det är känner jag inte för att vara ute på Nyår, jag undviker stöket och beundrar fyrverkeriet från mitt stora fönster på fjärdevåningen, jag ser mot kullen i Kungsten och de bjuder alltid på en vacker show.

I dag var det ingen som hjälpte mig att packa min påse, men jag var in och köpte mjölk på ”min” närbutik (ICA) och tänkte vad skönt det är att ha en sådan butik där de känner igen en så väl att det vet dit förnamn, hur hemtrevligt det är och vad mycket det betyder. Se så små saker som kan göra en sådan stor skillnad, du kan aldrig veta vad för påverkan ditt leende eller vänlighet kan ha på en annan medmänniska.

Åter igen, tusen tack för att du hjälpte mig att packa min påse och att du hade överseende med min kaotiska packning fast du försökte styra upp mig, jag blev glad och fick en varm känsla i hjärtat, jag kommer att minnas dig.

Gott Nytt Vänligare År 2009!!!!

Fantasi

För mig är drömmar oerhört viktigt, att få dagdrömma, skapa i huvudet och ibland överföra det till ord eller tavlor. Jag antar att detta är en av orsakerna till att jag tycker om barn och tycks komma så bra överens med de flesta barnen. Jag lever kvar i deras fantasivärld, där man fritt kan komma på nya djur arter och leva i magiska slott med drakar som husdjur och älvor i trädgården – allt är möjligt.

Fantasin är oändlig och det älskar jag också, när jag läser en bok ser jag karaktärerna i boken i mitt huvud, allt utspelar sig där som min egen film. Jag älskar att fantisera lite innan jag somnar, ibland är det inte så bra eftersom det kan bli svårt att somna, jag ligger och fantiserar och måste komma på ett nytt namn åt mig själv, de kan ta sin lilla tid. Oftast är jag talangfull i mina drömmar, har bra kunskaper om någonting som kanske kirurg, eller som medlare i Irak, eller som fredsmäklare i Mellan Östern – saker som aldrig kommer att ske i verkligheten.

Jag tror att mina drömmar och min fantasi har varit mig behjälplig under svåra tider i mitt liv, ett ställe dit jag kunde fly och försvinna ett tag, en buffert som kom mig till handa när livet blev och blir för tufft. Verklighetsflykt kanske det kallas i vuxen ålder, men det skiter jag i om ni ursäktar språket.

När det gäller mina personliga problem vill jag inte fly, utan dem vill jag gärna ta hand om så snart som möjligt, att vara rå och öm men arbeta igenom dem är viktigt, jag vill inte sopa det under mattan eller låtsas som om att det inte finns, utan jag vill ta itu med det och hitta alternativa sätt att förhålla mig.

Under 2008 har jag gjort myrstegs -framgång, jag har gjort förbättringar som fastnat och det är jag stolt över, de kanske inte är så många, men de håller och det är det viktigaste. Jag har hjälp, stöd från professionellt håll vilket jag inte hade 2007. Här har jag fått höra att fantasi är en bra resurs vilket har stärkt mig, jag känner att jag lutade mig tillbaka lite, allt jag tycker om mig själv är inte negativt eftersom jag själv alltid uppskattat min fantasi och dröm förmåga, att få höra någon av ”värde” ge sitt medhåll i detta betydde oerhört mycket.

Kanske är det därför som jag tycker så mycket om TRISS reklamen ”En dag händer det” även om det bara är att bli först i kö:n på en nyöppnad kassa, det tycker jag personligen är en hög vardags vinst!

Så jag kommer att fortsätta drömma och fantisera även in i år 2009.

Konflikt

Jag tog en kurs på Universitetet som hette ”Peace and Conflict Studies” min favorit professor hade hand om denna kurs, det var mest för den sakens skull som jag valde detta ämne, men det skulle snart visa sig att jag hade ett starkt intresse för detta ämne plus en naturlig ltalang för ämnet. Under en ”tutorial” hade vi en diskussion om hur det kunde bli fred i olika länder som hade konflikt, vi diskuterade Irland, mitt inlägg var ”sluta slåss” mitt tänkande var att ingen önskar leva i konflikt. Det födde fler diskussioner, för det är svårt för mig att förstå konflikten i Irland eller mellan Israel och Palestina, jag känner t.ex. inte till historien, i alla fall inte mer är ytligt.

Det är svårt att förstå hur det är att leva i konstant konflikt, barn som växer upp i länder med krig, oro vet de något annat läge? Finns det någon i Israel eller Palestina som var med från början? Som vet hur det var innan? Denna konflikt förbryllar mig, ett folk som varit ”landlösa” och som fick se så mycket av människans ondhet, hur kan de förvisa människor från något som länge ansågs som deras land – varför kan de inte dela? Kan det bli fred i ett land uppbyggt kring konflikt med en befolkning som inte vet något annat – och hur kan de hela tiden ha nya vapen och bomber? Tar det aldrig slut? Vilka förser dem med dessa destruktiva och livsavgörande destruktiva elakheter?

Ja, till viss del kan jag räkna ut vart elakheterna kommer ifrån, det finns trotts allt länder som tjänar pengar på detta elände. Kanske är det så, en slags jakt på människan för att se till att vi inte blir för många, som älg jakt, ja, jag vet att jag låter hemsk, äcklig och allt, men hur kan människor önska livet ur varandra så, för att man råkar vara född i ett annat land? Krig är absurt tycker jag, det är min personliga åsikt.

Samtidigt har jag resonerat att det kanske inte är underligt att det finns krig och konflikter i världen, med tanke på vad som händer ute i landet, det blir konflikter mellan grannar, på krogen, på jobbet och vissa av dessa leder absurt till våldsdåd, har vi blivit mindre toleranta eller vad är det som händer?!

Så konflikt, krig, bråk, jag önskar att vi alla kunde vara medvetet snällare mot varandra, och när jag skriver det vet jag att det även gäller mig själv, att jag måste vara snällare, även med mig själv!

Lugnare, snällare samhälle och värld…

Fredsduva av Pablo Picasso

Annandagen

”Jag stannar gärna hemma”, när jag hörde vad jag sa blev jag förvånad, hörde jag rätt? Sa min MUN vad jag innerst inne önskade – av egen maskin? Utan tanke? Det tycktes som om det gick hem, jag sa nej utan att drabbas av skuldkänslor, utan tvivel. Dessa ord styrkte mig, jag kände mig stående på fast mark och gick vidare från det samtalet utan obehagskänslan.

Kanske finns det tillfällen, för sociala skäl, då jag måste göra saker som jag inte trivs med, men hör till allmän hyfs, här i ligger ett par lektioner i socialt beteende, jag känner mig otrygg i okunskapen om vilka situationer som kräver extra av mig och vilka situationer som inte kräver något. Kan du skillnaden?! Hur mycket måste jag ställa upp på bara för att vi är familj?! Även om det är en ”adopterad familj” vad gäller? Vad är det för osynliga, oskrivna sociala regler som jag missar, och missar igen?

Om jag inte tycker om att göra vissa saker, måste jag göra det ändå?! För att vi är familj?! Jag känner att jag saknar stora delar av familjelektioner, jag ligger efter här eftersom mitt liv mycket handlat om att komma från plats A till plats B och klara mig helskinnat. Omvårdnad har jag missat och kanske därav saknar jag den naturliga förmågan att ”läsa” de sociala regler som finns runt familj.

Har en intensiv önskan att vara en del av en varm familj, måste erkänna att när ”Gudfader” filmerna kom blev jag väldigt dragen av den starka familjebanden och allt som kom med det, givetvis var dödandet inte bra, men jag fann mig oerhört dragen till den ”fantasi” världen, så starkt var mitt behov av att räknas, vara älskad och sedd. Inte den optimala familjen att höra till givetvis, men det var iden, mina referensramar var inte så många, knappt några från den verkliga världen, förutom min dagmammas familj, Margareta och Åke, med Anna och Magnus.

Nu på äldre dar har jag en bild inom mig som jag önskar, det handlar inte om materiella saker utan snarare om känslor, varma känslor av trygghet och öppenhet, inte som för mig där marken var full av minor och jag aldrig visste när det skulle smälla. Otrygghet och en stark känsla av att inte duga för den person jag var, utan det saknades alltid något, ingen trygg hamn att landa i där jag kunde släppa taget och bara vara, ständigt vara på min vakt. Givetvis har jag haft stunder och människor som fyllt ett behov av omvårdnad och kärlek – tror inte jag skulle vara här idag utan dem:
Marianne – min första klass lärarinna på Lilla Sätra skolan i Gävle
Birgitta – min special lärarinna på Lilla Sätra skolan i Gävle
Birgitta – min special lärarinna på Björsjöskolan i Bomhus, Gävle
Tage – Fritids pedagog på fritidset på Björsjöskolan i Bomhus,Gävle, du hade bara en tumme, koolt!
Sonja – min special lärarinna i Hovås skolan i Göteborg
Dagis fröken i Hille, Gävle, ledsen att jag inte kommer ihåg namnet,
Farmor – Karin Margareta Ericsson (Lundberg), du hade dina egenheter, men jag älskade dig oerhört
Jenny Elisabeth Moberg – (1978-1984) min Ängel, min lilla syster, lärde mig vad kärlek och gränslös sådan var
Göran Moberg – Jennys pappa, jag hade turen att få vara din styvdotter i 7 år och jag uppskattar den tiden och den tryggheten du trotts allt gav, med alla dina vänner, Björn och Gunilla, stugan i Rättvik etc.
Det man inte får – får man hitta på andra ställen, det lärde jag mig tidigt, så att kunna säga ”jag stannar gärna hemma” utan skuldkänslor, utan förklaringar eller påhittade ursäkter är en stor sak för mig. För tillfället är jag min familj, jag och mina två katter som är ett otroligt sällskap, äve när de ställer till det med datorn!

Jag stannar gärna hemma – tack för det!

”Vad är en mästare? Inte en som lär ut något, utan den som inspirerar sin lärjunge att göra sitt allra bästa för att komma fram till det han redan vet.”
Häxan från Portobello – P.Coelho

Jag kommer i håg Khao Lak - alltid Johanna, jag minns!

God Fortsättning !

Jag är glad att jag valde att stanna hemma över jul, att jag stod fast i det beslutet, inte lät mig övertalas av inre röster, nu var de faktiskt inte så aktiva, det har kommit ett pip men det var allt. Jag har njutit av att det finns tid för mig, att jag kan välja precis hur jag vill ha det – till viss mån –jag följde med hem till min kompis föräldrar men kom hem redan vid 21.00, då var jag mentalt väldigt trött. De är så duktiga att hålla flera samtal igång på samma gång vilket jag INTE är, jag tappar lätt bort mig, men jag stängde av öronen.

Idag sov jag länge, låg och njöt av min underbara säng, jag njöt också av att huset var så tyst, låg och sträckte på mig, till och med på tårna, lyssnade, tittade och bara var. Åt en lång frukost, risgrynsgröt, juice (lyx) vörtsmörgås, te, men det fick ta sin tid, sådan lång tid att jag tror det utvecklades till lunch, så jag tog ett ägg också. Löste korsord, läste lite, stängde av TV:n.

Ringde min mamma och tacka för julklapparna och höra om jag prickat rätt med mina – det hade jag, det var skönt, sedan tog jag min andra kopp te för dagen och satte mig på golvet i sovrummet och läste min bok av Dawn French ”Dear Fatty”, där stanna jag tills det var dags att gå till min kompis vid 16.00, lovat att följa med ut till hennes föräldrar igen, denna gången med barnen, se när det öppnar sina julklappar, men pappan till barnen var en och en halv timme sen med att lämna barnen så jag kunde inte följa med eftersom jag behövde vara hemma vid 20.00.

Men, det jag försöker förklara är att det känns underbart att jag är med och påverkar vad jag önskar göra med min tid och det känns helt underbart, jag kan bestämma (så långt samvetet låter mig) om jag vill göra något eller inte, jag kan sätta mig och läsa en hel dag utan att någon frågar vad jag gör var femte minut eller varför jag sitter där och ser så sur ut – fast allt jag gör är att läsa. Trycket, all gammal historia, det slipper jag bära på, jag behöver inte hålla ihop mig själv så hårt att det gör ont i varenda por jag har på kroppen – jag har hört att de är många!

Att få bestämma över mitt liv är underbart, att få säga nej och att det håller utan en massa skuld på lagd, är en sådan frihet det är svårt att förklara. Julen har varit en tung helg för mig, jag har satt det med ett” likamed ”tecken att jag mår så dåligt och går under mer eller mindre. Jag kan inte gå med på det längre, jag skall göra vad jag mår bra av, och det går säkerligen att komma fram till kompromisser.

En positiv sak jag lärt mig under julen är att virka, min farmor lärde mig det när jag var liten, men jag har inte gjort det sedan farmor dog 1992, men min kompis mamma lärde mig det i går kväll och det var vanebildande, behöver bara lära mig det där med hörn lite bättre. Det är roligt att lära sig nya saker.

Det har känts skönt och harmoniskt, även när det blev lite jobbigt klarade jag av det, för jag hade vetskapen om att jag snart skulle åka hem till mig – frihet att bestämma över mig själv – Bliss!

"Rädslan existerar fram till dess att det oundvikliga sker. Efter det bör vi inte ödsla kraft på den." Från Det Femte Berget av Paulo Coelho

Förväntningar på mig själv

Jag skapar nu min egen jultradition, jag har ingen gran och nästan inga juldekorationer, extremt få sådana, men jag känner inte mycket för jul, ÄLSKAR presenter, det skall jag inte himla om, att se dem, klämma på dem, gissa vad som kan gömma sig under papperet, den delen kommer jag nog aldrig från. Det är klart, jag tycker om maten och känslan av att vara tillsammans, men det har varit ett högt pris på dessa sammankomster under de senaste sju åren, så för mig är det lite värt.

Jag älskar att vara med människor, men jag måste också ha friheten att dra mig undan, att få välja, älskar att spela sällskapspel, det blev en strategi jag hade, jag köpte ett nytt sällskapsspel de senaste tre åren för att försäkra mig om en aktivitet som fick tiden att gå och som jag uppskattade. Okej, jag är en dålig förlorare, men jag har lärt mig att inte visa det utåt, inte förstöra för de andra utan be om en till omgång, jag erkänner att jag är en dålig förlorare, det gör jag, men jag håller tag i humöret som oftast följer med.

Jag ska handla mat senare i eftermiddag, se till att jag har så jag kan få en riktig julfrukost och lite jullunch och julmiddag, nu ska jag giochförsig bort på julafton, men det är gott att ha ett fullt kylskåp med möjligheter.

Låter som jag är en besvärlig människa, men jag ser det som att jag försöker hitta mig själv, och om jag hela tiden försätter mig i situationer som får mig att må dåligt, ja, då kan jag finna att jag skyller på andra människor och situationer, när det kommer till kritan så är det upp till mig, det är jag som reagerar på vad som händer, så jag måste ta ansvar för att se saker lite mer objektivt, försöka undvika läsa in mer i situationer och saker än vad som finns där.

Jag reagerar lika mycket på den historia jag har med personen i fråga, som för det som händer. Jag är väldigt intolerant när det gäller personer som jag anser har svikit mig eller ”gått på mig”, har jag tappat tilliten eller respekten för en person är det väldigt svårt att få den tillbaka, jag kanske kan vara ”blind” för det som skett, men jag har en oro ständigt, relationen till denna person blir inte jämlik utan jag känner mig ofta i underläge. Varför dömer jag andra så hårt?

Fast, en sida av mig är dum som en hundvalp, hur ofta du en sviker, och behandlar mig illa så återkommer jag med flaxande svans och tungan hängande ivrigt utan för munnen med förhoppning i mina ögon – älska mig, älska mig – är allt jag vill, eller åtminstone – välj mig, välj mig, önska vara med mig – att få vara någons prioritering det är min ultimata dröm och önskan.

Jag har en ro inom mig som är mycket behaglig, ingen stress, ingen nervositet, så är det just nu, jag sover som en prinsessa i min säng med den nya bädd madrassen, jag ÄLSKAR min säng, den är perfekt, skapad för mig, min egen prinsess säng utan säng himmel tack!
Jag har en enorm oreda att klara ut, jag ställer till det för mig själv så ofta att det är absurt, jag är så trött på hur jag gör saker mer komplicerade för mig en vad det behöver vara, jag har börjat kommunicera rakare, inte linda in saker för mycket utan sagt vad jag menar, det går snabbare på det viset och jag undviker missförstånd.

Det är klart, även för mig, att jag gjort framsteg i år, jag är lite klarare på vad som behövs göras för att hjälpa mig själv, nu behöver jag verkställa det jag kommit fram till, göra det istället för att tänka det. Vikten, vikten är en viktig del, men jag tror att den kommer att samarbeta med mig på så vis att när jag GÖR det andra följer andra delar med.

Jag har mitt mål, jag skall arbeta aktivt för att gå ner så mycket jag kan, så om jag är klok och verkligen anstränger mig, kan åka till Cape Cod för att vara med på Janets bröllop vilket jag verkligen, verkligen vill!!!!

Det är upp till MIG – hemska tanke – jag som är ett sådan lat as!

”Our attitude toward life determines life’s attitude towards us.”
John N. Mitchell

Oj oj oj oj

Det finns en landshövdingshus länga som jag suktar efter, så att tungan hänger utanför munnen och droppar saliv - typ, det är Älvsborgsgatan 15. Jag har memorerat numret så jag skall veta OM en av dessa lägenheter blir lediga någon gång.

Så HÄNDER DET! På familjebostäders omflyttningsplats finns en två rums lägenhet på 63 kvm ledig, okej, jag hanterar som sagt inte besvikelse så bra, och jag hoppas ALLTID tills det är helt uppenbart och lite till att det inte gick vägen, jag sökte den, nu är det bara att vänta, inte förns efter helgerna vet jag om jag ens får gå och titta på den. Men det är liksom - gatan- huset, området - ALLT i ett, ja, jag vet inte hur jag skall förklara det, men...

Ska nu peta det ur mitt medvetna och fokusera på att skapa en lika rofylld jul för mig själv som jag önskar. Ska köpa lite till i matväg så jag har ett litet julbord och se till att tjejerna och jag får det extra mysigt. Har pratat lite med Azalea i kväll, sagt till henne att hon och jag får leka lite och ha lite tid tillsammans bara hon och jag - klo klippningen i går var inte populär, brukar passa på och göra det när dom halv slumrar, men eftersom jag borstade Olivia tyckte jag att jag kunde ge det ett försök. Ja, det gick sisådär, försökte minsann att vara mycket bestämd, fick nästan alla klor klippta, får ge det ett till försök senare.

Det är så fint hemma, och det är hur mysigt som helst, underbar helg har det varit, läst en väldigt intressant uppsatts om växelvisboende för barn, hur viktigt det är att barn har inflytande över sin boendeform så långt det går, de hade gjort en undersökning med tonåringar som bott/ bor växelvis och den var oerhört intressant att läsa.

Min mamma och pappa skildes när jag var sex år, jag har inget minne av att bo med pappa, jag kommer inte i håg mycket från vår tid tillsammans som familj, lite bilder här och där, men jag vet inte om det är för att jag sett foton eller något som jag faktiskt kommer i håg. Kommer faktiskt i håg hur mitt rum såg ut komiskt nog. Jag bodde hos min pappa varannan helg, till en början bodde mamma och pappa nära varanndra, i samma bostadsområde så det var nära, det var skönt att ha pappa själv, älskade att vara med pappa, bara han och jag och min stora syster.

Det ändrades dock när pappa träffade en ny kvinna och de flyttade i hop, denna kvinnan hade två egna barn, två pojkar som var fem och tre, de träffades kanske ett år efter mamma och pappas skilsmässa. Här började allt gå fel, jag minns fortfarande än i dag när jag satt i denna nya kvinnas kök, pappa hade flyttat in med henne, hon hade tyg tallriks underlägg, jag spillde spagetti med sås på denna och det blev en stor scen för det, den äldsta killen skrattade gott åt det ( han har jag inget ont mot, han var barn som jag trotts allt) medans hans mamma som sagt gjord en stor grej av det, la papper under tallriken och runt min hals som haklapp, jag var sju år. Hon behandlade mig alltid annorlunda, min stora syster slapp tidigt följa med till pappa, medans jag åkte dit varannan helg tills jag var tretton år och flyttade från Gävle till Göteborg.

Jag har inte någon kontakt med min pappa idag, jag känner honom inte så bra, men jag saknar honom intensivt ändå. Det var många gånger under min uppväxt som jag önskade att pappa hade kommit och räddat mig, att han valt mig, att han slagits mer för mig inte släppt mig, glömt mig och tagit hand om en annans kvinnas barn på det sätt jag önskat han tagit hand om mig. Trotts allt kan jag inte hjälpa att älska honom, jag hoppas (på någon nivå) än i dag att han kunde komma och göra mig "säker".

Men det har gått över trettio år nu, jag är vuxen sägs det, men jag kan fortfarande känna en dragning till män som är bra fädrar till sina barn, jag beundrar deras kärlek till sina barn, engagemang och stolthet det visar för sina barn. Pappas granne visste inte ens om att han hade barn, inget foto på oss finns i hans hus, jag tror inte han nämner oss överhuvudtaget, Pappa har två döttrar, fast i hans värld som den är i dag finns vi inte. Hans nya kvinna, hatade min mamma, jag fick betala för det hatet fast jag inte är min mamma, det blev glasklart ganska snabbt.

Det finns många dagar jag hatar henne, lika mycket som jag älskar min far ironiskt.

Men, jag har haft en lärorik helg, mysig helg och mitt hem är urmysigt, jag är ny tvättad, har en ny 9 cm tjock bäddmaddrass på min säng, på min gamla bäddmaddrass som är ca 5 cm tjock som ligger på resårbåttens maddrass, så nu har jag verkligen min efterlängtade prinsessan på ärten säng, min mamma har kallat mig det sedan jag var liten, retat mig för att allt måste vara på ett speciellt sätt när jag skall sova - nu är jag där - kanske lägenheten......

Den som väntar får se - whish upon a star eller vad är det Benjamin s brukar sjunga? Fast jag längtar tillbaka till Arne W, och efter Trolltider.....

Älvsborgsgatan 15 snälla snälla snälla.....

"What is meant for you will not pass you by."

Kanske inte rätt kvoterat, men snar likt.

Harmoni

Jag har haft en underbar dag, dagen har varit underbar, det är inget speciellt som har hänt, jag har bara haft det bra och mått bra. Jag har tagit dagen som den kommer, plockat i ordning lite här och där, vilket egentligen betyder att jag flyttar runt högarna, fast det är just det, att det är mina högar att flytta.

Jag har lagat middag till mig själv, haft lite lördags mys med mig själv (och katterna givetvis) kastat soporna som gav ifrån sig en smygande illa luktande os, beroende på var ifrån i lägenheten jag kom fick jag olika styrkor på denna os, nu är den äntligen förpassad till soprummet.

Jag har slagit in lite julklappar och har bara ett par stycken kvar, saker som jag själv gjort som behöver fin monteras lite, innan jag är nöjd, kan inte hitta en sak som jag önskar ha med, men hittade ett alternativ som är bra det också, även fast det inte var med i original planen, men ibland måste jag justera min inre bild – brukar bli förvånande resultat.

Jag känner inre harmoni, kan det vara för att de sista stökiga hormonerna har lagt sig tillrätta tills nästa gång? Eller mår jag helt enkelt bra och inte känner igen känslan?! Det är en magisk känsla och jag skall vila i den så länge jag kan. Det är sent, det är mörkt och ett lugn har lagt sig, jag har det bra, katterna har det bra, jag andas ut en stund, jag andas jämnare.

I morgon kan det komma en utmaning min väg, men jag skall försöka parera på ett effektivt sätt som gör att jag kan skydda mig själv i alla lägen. Men inte ens den stundade utmaningen kan rubba lugnet jag känner just nu – vet ni hur underbart det känns?! Ja, det gör ni säkert.

"Hakuna Matatha"

Lejonkungen (kan ha stavat det fel)

Hej Marie,

Du sitter där vid orkanens kant, dess virvel smeker din kind och lämnar efter sig skrapsår, en lätt rodnad inte mer, du känner det, andra anar det, men inget nämns om det. Du orkar inte berättar säger du till mig, du har nog med att inte bli totalt innefattad av orkanens kraft. Händerna är djupt nedgrävda i jorden som mest består av porös sand, håret flyger över hjässan och snärtar öronen.

Jag har bett dig förklara, förklara vart du befinner dig så jag kan hjälpa dig bära, men du orkar inte säger du uppgivet, alla ord finns där men det tar för mycket kraft att berätta, att få dem att samarbeta, orden är klara och har kraft, men förmågan att förflytta dem från stumma två dimensionella ord till interaktiva verbala meningar som hörs av andra än bara dig, den vägen är inte stadig nog att bära dina ords vikt

Jag ser dig sitta ihop kurad med ryggen vid orkanens kant, jag ser hur den slickar din rygg och sliter i dina kläder, att du har kraft kvar att sitta där förvånar mig, du sover knappt, du äter för födans funktion att nära dig, smaken har du mist säger du. Du gör det du måste, du gör så gott du kan, och kanske är det bättre att du sitter där du sitter, än där jag dig fann.

Ljudet, det är vad som kommer till mig först, det vita hårda bruset där du satt mitt i orkanens kraftfulla virvel, jag kunde ana dig, inte se dig, förutom det röda tyget från din tröjas arm och en blond hårtuss kavat bobbande upp och ner mot din axel. Du har varit min vän i 38 år, jag har varit med dig genom allt och oavsett de tokigheter som du skapat har jag aldrig slutat älska dig, du är speciell, du är så underbar, du är en kraft och personlighet som inte kan kuvas, oavsett vad du själv tror.

Allt jag kunde göra var att sätta mig på ängen och vänta, du försvann in i orkanens öga och allt jag hörde var det kraftfulla vita ljudet, det slog lock, det var svårt att andas, det var otäckt, men jag förströstade för jag viste att du skulle komma fram på andra sidan. Kanske passade du på att ta en siesta i orkanens öga, trotsa kraften med att ge dig hän, bara släppa allt.

Du försvann en längre tid, jag upplevde en tomhet och längtan efter dig, saknaden var från moder jord till farbror måne. Så såg jag den där hårtofsen, men den var brun, tröjans arm var sin kraftfulla röda, men ditt hår hade ändrat färg, du kom fram med ett flygande leende på läpparna, du såg rakt på mig, böjde ditt huvud lite för att titta på mig under luggen, så som du gjorde när du var liten, så som du gjorde när du var full i f*n.

Men min vän, nu sitter du där vid orkanens kant, jag ser ingen rädsla, ingen stress eller oro, du är där du hör hemma just nu i denna stund, även fast det är tungt, svårt att andas. Du sitter kvar och det säger mer om dig och din person än något annat.

Jag vill bara hjälpa dig bära, jag vet att du känner dig ensam, övergiven och som du inte räknas, men du räknas för mig, du betyder världen för mig.


Jag vill att du skall komma ur orkanen med ett lugn, en styrka och vetskap om ditt värde som person, ta den tid du behöver, men vet att du inte är ensam, om jag inte kan hjälpa dig bära kan jag i alla fall hjälpa dig leva, jag kan hjälpa dig med att klara det du behöver.

Orkanen kommer att ge dig den kraft du behöver, du har tagit dig igenom mer än du skulle ha behövt, men tvivla aldrig på ditt egen värde, du är en värdefull tjej!

Din vän för alltid

Marie

Slåss mot Väderkvarnar

Nu kom den igen, den där rösten, ett samtal var allt som krävdes och de står alert och redo för att börja kasta smuts. Jag måste komma överens med mig själv att lita på mig själv så pass att jag kan luta mig tillbaka i vetskapen att det kommer att ordna sig. Det spelade ingen roll att jag skrev ett brev och förklarade hur jag ser saker och hur jag skulle uppskatta att ha det under tiden jag är på arbetet – men så gick det upp för mig – äsch, va f*n, spelar det någon roll i egentligen om hon förstår eller inte? Spelar det någon roll att det verkar så svårt att se saker från mitt perspektiv också, efter jag tagit mig tiden att förklara?


Om jag aldrig kan vinna varför stretar jag hela tiden emot? Jag vill vara som alla andra på jobbet, inte står ut för mycket pga. min sjukdom eller ens att det skall vara ett ämne för diskussion. Jag vill komma och gå utan anmärkning, nu är det så jag behöver ha det, jag behöver passera under radarn fast jag är en liten ”attention seeking Drama Queen” annars orkar jag inte, och jag tror inte att jag vill ge upp, i alla fall inte just nu – det är ju jul snart – julklappar och ja…..MAT!!!!!!


”Det vore nog bra om du tog som vana att berätta för dina arbetskamrater de dagar som du inte mår bra, att vara öppen med det” det var meningen som fick mig att inse att jag har stått och fäktats med min egna väderkvarn. En egen tappning av Don Quijote de la Mancha är vad jag framställer dagligen, inte undra på att jag blir så tagen, det är tungt att slåss så var dag! Någon annan har sagt att man får välja sina krig/strider och genom telefonsamtalet jag haft i dag, samt tiden att reflektera över det som sagts, är det nog så, jag måste komma till insikt att denna person har en bestämd åsikt om mig och hur man skall handskas med mig, allt jag kan göra är fortsätta arbeta med mitt förändringsarbete, sköta mitt jobb och bygga på min integritet, om man kan det?!


Jag tänker inte gå runt och säga att i dag har jag en dålig dag, för det behöver ingen annan göra, ser inte varför enbart jag måste bjuda på denna öppenhet, sedan är det så att mitt humör kanske sjunker en stund för att sedan göra en helomvändning, så varför säga att jag mår dåligt när jag vet att det kan ändra sig när som? Bättre är att bara vara, göra mitt jobb och inte vara elak mot mina arbetskamrater.



Marie – Förutsättningslöst på arbetet!!



Nu menar jag givetvis inte att inga krav kan ställas på mig, givetvis skall jag göra de arbetsuppgifter som jag är anställd för, jag menar mer på min person, min personlighet, hur jag är helt enkelt. Alla har vi våra egenheter har jag hört, och som jag sagt tidigare, vi skall alla göra vårt bästa för att respektera varandra – det gäller även att jag har rätten att önska att andra respekterar mina personliga val. Man behöver inte hålla med eller ens ha en åsikt, de val jag gör är upp till mig och så gäller även för dig och dig och dig.
Nu skall jag tillbaka till arbetet i morgon, det kommer att komma frågor, jag har all rätt i vägen att parera de med artighet, i morgon kommer jag att vara där förutsättningslöst, och det kommer att fungera bra eftersom förutsättningarna till en lugnare dag finns. Min väderkvarn är inte på plats, och även när den är det kommer den från en vacker sommar äng med välmening, det är bara skönt att undvika frestelsen
att ta till lansen för att resa den i anförande mot sagd kvarn!!!!

Bakåt tankar

I går natt kunde jag inte somna, så jag låg och funderade lite, funderade på hur bra jag har det när båda armarna fungerar, när benen inte känns som stålrör, men sedan blev jag less på att tycka synd om mig själv och började fundera lite över vad jag ska göra med de foto lådorna som jag plockade med mig ner från vinden!?

Hm, vinden, det kan ju vara förråd och ja vind....

Jaja, jag började tänka på en del av de stunder som bilderna fångat och vart jag var under den tiden, vad jag gjorde och kom på att jag har gjort en hel del!

Efter mitt arbete som konsult med Adecco fick jag jobbet som transfer assistent i London med STS Språkresor, äldst i gruppen med det gjorde inget, jag hade det faktiskt roligt och älskade att jobba i London - även fast det var jobbigt med tunnelbanan i bland, fast med Harry Potter boken i hand gick det bra. Jag jobbade på Heathrow och Gatwick, jag som älskar flygplatser lärde känna dessa ganska bra innan tiden i London var över. Jag bodde i Wimbledon i ett tre våningshus, typiskt Brittiskt, med en avlång trädgård som slutade vid tunnelbaneräls, tutandet från loket blev en del av vardagen, så även de hypnotiska hoande från ringduvorna.

Det var mysigt att sitta på ett kafé, vi gick och åt middag på en Indisk resturang en gång, pubben, ja, det var härligt.

Sedan har jag gjort en del andra saker, men det jag reflekterar mest på är min kropps uppfattning, jag tittar och tänker att vid den eller den tiden tyckte jag att jag var fet, men det var inte så farligt, tänk om jag hade vetat det då!!!? Det får det att landa lite, att jag aldrig verkar nöjd, alltid ute efter att jämföra mig med andra, andra som jag anser bättre, vackra och vet hur saker skall fungera. Det är roten till mycket, att jag inte tycks landa i det att jag är ok som jag är!

Jag kan mycket mer än vad jag ger mig själv förtroende för, jag är uppfinningsrik också, givetvis är jag inte på topp om jag är inne i en slump, men jag kan inte kräva att jag alltid skall vara i topp form, vilket orimligt krav - att jag inte ser det.

Klockan är snart midnatt och jag har lite svårt att sova i natt också, jag har kommit till slut sattsen att jag känner av en av mina mediciner, hjärtat får sig en liten "stöt" ibland känns det som, livet får en fördröjnings effekt, lite svimningskänsla etc. Tror att jag drog ner medicineringen lite abrupt försöker nu rätta till det, det är lite otrevligt. Jag skall nu fokusera på att bli "frisk" eller åtminstone få känna mig lite "lättare" sköta om mig ordentligt så jag slipper må urk så ofta, har liksom tröttnat på gnällspiken mig själv!

Kanske skall jag ta med mig en av foto lådorna till sängen!

"Never waste a minute of your precious life squandering it thinking about people you don't like."

Onsdag

Förra veckan hade min väninnas barn julspel på sitt dagis och jag var bjuden. Det handlade givetvis om Jesus barnet, min väninnas ena dotter var värdhus värden och hade en replik och den andra dottern (den minsta) var en ängel.

Det var hög spänning hos mig, mormorn och mamman när det blev dags för den mellersta dottern att säga sin replik, stora systern satt med oss och jag tror att vi alla satt på kanten av stolen och höll andan.

Josef frågade värdhus värden om han hade något rum åt dem, indraget andetag, vi blev alla nästan yra av andnöd..."nej, det finns inget rum...men jag har en lada..."phewwwwwww, hurrra, hurra hon klarade det, hon lurade oss lite när pekfingret började gå mot munnen och blicken upp mot taket, men hon fixade det - jaaaaayeeee!!!!!

Lilla syster pratade på fast hon inte hade några repliker, kan man rå för att man är så underbart söt och charmig att man inte kan hålla tyst?! Älskade barn, efter föreställningen var de båda så stolta och jag tror att jag, mormorn och mamman alla flöt på små rosa moln.

När jag satt där och såg alla föräldrar samlas runt sina barn gick det helt plötsligt upp för mig att jag var vuxen som de andra föräldrarna, jag har kort i mina album från när jag hade uppvisning på dagis, det känns som om det inte var så länge sedan. Jag är vuxen, jag är på andra sidan, jag sitter vid de vuxnas bord nu, jag kunde haft ett barn i ett julspel, köpa julklappar till mina barn, göra vuxna, ansvarsfyllda saker.

Det var en "aha" upplevelse, inget negativt eller sorgligt, bara ett konstanterande. Jag har alltid undrat när man känner sig vuxen, jag brukar fråga de som blivit första barns föräldrar - "känner du dig som en mamma nu?, känner du dig vuxen?" oftast svarar de att de fortfarande känner sig som arton år - som jag, men jag tycker de beter sig mycket mognare än mig. De känns liksom vuxnare på någotvis!

I går hade den äldsta dottern ett Lucia tåg, men då låg jag raklång i sängen utan förmågan att röra på delar av kroppen, den hade liksom tagit semester utan att ansöka om det - bara stuckit! Inget att göra, det är bara att gilla läget och hoppas att semestern inte blir långvarig.

I morgon kommer en herre och sätter dit el uttaget sedan är det färdigt, har plockat undan lite så han kommer fram dit han skall i alla fall. Har ni detta fenomen också? Nu när min vägg är ny målad i denna vackra färg har jag svårt att sätta upp tavlorna på väggen, jag hade en tavellist där innan ombyggnaden, nu helt plötsligt blir jag lite tveksam om jag vill sätta upp den igen. Detta lämnar mig med problemet (lyxproblem) att jag har ett antal tavlor och en spegel som jag inte har plats för, om jag inte vill sätta tillbaka dom där de var tidigare....Får ta mig en funderare, ingen brådska precis.

Trivs bra med denna förändring!!!

" A Herbal Remedy for LIFEACHE.

You suffer from lifeache, your whole life is sore; it hurts when you move it. HERBAL REMEDY. Take one patch of grass, a mild day and two large green trees. Lie on the grass beneth one tree and contemplate the other tree. Nap from time to time or gaze occasionally at the grass. Pain will subside. Lifeache cannot be cured but you can learn to MANAGE THE SYMPTOMS."

Leunig

Underbara katter

Azalea hjälpte mig att lägga på skyddsklädseln på soffan i helgen, hon var jätte duktig, speciellt på att gömma sig under allt tyg, hoppa på det när jag lyfte upp det, när vi var färdiga la hon sig tillrätta, hon hade ju gjort sig förtjänt av en vila efter sitt arbetspass.

Synd bara att hon fick röda ögon på detta kortet, glömde fixa till det där, men, men...

Nu ligger både Olivia och Azalea och sover gott på min (ooops förlåt, vår säng) säng, jag är så glad att jag har dem i mitt liv, de bjuder på ordentlig underhållning. Det var skönt att ha dem att komma hem till idag, jag hade sällskap medans jag fortsatte att städa upp efter målaren, nu har jag ordnat så att jag får hjälp att sätta tillbaka eluttaget, försökte med det i helgen, men jag kände att jag inte önskar få en stöt, sedan är allt återställt!

Lite ironiskt efter att jag nu fått väggen ordnad här att jag blivit erbjuden en lägenhet på Krukmakaregatan, en 2:a på 55 kvm, 9 kvm större än min, med burspråk i vardagsrummet. Jag blev förvånad eftersom jag tackat nej tre gånger så borde jag inte få ett till erbjudande, men jag tänkte att jag kan gå och titta på lägenheten och upptäcker de sedan att jag egentligen inte borde fått detta erbjudande så är det ok. Lämnat det i händerna på ödets gudinna - undra vad hon heter?

I dag gjorde jag ett medvetet val, lämnade jobbet kvar på jobbet när jag gick hem, det var så skönt, fortsätta med det.

Ta hand om mig.

"Let gratitude be your attitude."

Stod det på en bänk i en sal på Universitetet i Australien

Andra advent

Tittade på "Horton" igen, medans jag åt frukost, ja menar, han är så positiv, så "can do" även fast han klantar till det så fixar han till det sedan, när det kommer till att göra misstag för att sedan fixa till det är något jag känner igen i mig själv. Men Horton gör det med glädje och utan en inner dialog - jaja, jag vet att det är en tecknad film, men herre gee, den är underbar!

Efter jag fått följa med min väninna för att handla mat tittade jag på "The Jane Austen Book Club" eftersom jag själv gillar Jane Austen, den var mysig, det var en perfekt söndags eftermiddags film att titta på hop kurad i soffan med en älsklings filt. Den handlade om fem kvinnor och en man som startar en bokklubb där var och en skall läsa och ha ett möte gällande en av Austens sex böcker, det är om relationer, livet och det är som att sitta med, jag tyckte om den.

Det finns många "borden" här hemma hos mig eftersom jag inte städat färdig, det ser fortfarande ut som en sophög, har dock slängt fyra soppåsar med skräp och har fortfarande två till påsar att kasta, men det är ok, det är bara jag och tjejerna som bor här hemma och jag skall inte ha något kalas.

Är lite orolig för att gå tillbaka till jobbet i morgon, jag vill inte ha några fler diskussioner rörande mina känslor eller inre liv, så länge jag inte är utåt agerande och elak, har jag bestämt, har jag rätten att neka tillträde till min inre värld och känsloliv. Det är vad jag kommit fram till, kanske skall jag be om ursäkt för att jag snäste till, men jag tänker inte göra det till någon cirkus för det, så jag skall be om ursäkt för utbrottet, men that's it! Blir löjligt att chefen skall vara med, men det har hon ju sagt och hon är basen så...

Så jag får påminna mig själv om att jag har rätten att bestämma vad jag delar med mig, jag har också rätten att sätta gränser, men jag har skyldigheten att bete mig "civilized" och om det råkar bli fräs, får jag kanske be om ursäkt för det om den andre blir ledsen. Professionellt och moget beteende, eller...Jag vet inte, jag bara härmar det som jag tycker jag ser runt mig. Ja, alltså utanför jobbet, för på jobbet så tycks jag inte tolka korrekt hur jag än läser det.

Det finns ett motstånd att gå till jobbet i morgon, men det är tid kvar tills dess och det brukar lätta upp efter det att måndagsmorgon är avklarad. Min chef har varit ett oerhört stöd och hjälpt mig fram, kanske är det så att vi får definiera om vår "relation" nu när jag har andra som hjälper mig utanför jobbet.

Jag är bara livrädd att jag är fel ute utan att förstå det? Hur vet man att det man tänker och känner är ok?

"A man´s errors are his portals of discovery."

James Joyce

Sov dag

Sov till klockan 12.00 i dag, underbart, ringde och önskade min väninna lycka till på hennes första arbetsdag sedan gjorde jag i ordning en ordentlig frukost.

Min vardagsrumsvägg är nu fixad, och målad en underbart vacker chockladbrun, det blev bättre än jag trodde, jag är mycket nöjd, sprickan jag haft i fyra år är nu väck och ...men vänta lite...känner jag en liten saknad? Nej, jag tycker det känns skönt.

Eftersom jag haft snickare och målare i lägenheten hela veckan har jag inte plockat undan efter mig, så nu är det berg av disk i köket - har dock kört två maskiner nu, börjat återställa lägenheten, det känns skönt, det känns skönt att få vara hemma och bara vara, ingen som petar på mig, ingen som förväntar sig något av mig, bara jag och mina tjejer.

Jag har läst ut min bok "The Lost Army of Cambyses" av Paul Sussman och njutit, deckare som utspelar sig i Egypten, historia och nu-tid vävt tillsammans, jag har sett fram emot mina läsa stunder - tjejerna har legat i fåtöljen och lyssnat, ja, tills de somnade i en enda hög! Jag måste också dela med mig av en underbar sak som hände mig i dag - Olivia och Azalea låg båda på toalettsitsen och tittade på medans jag duschade - underbart sällskap, jag blev jätte glad.

Jag skall klara min arbetsvecka nästa vecka också, gå upp var morgon och ta mig till jobbet, köpa Blutsaft se om det piggar upp, men bita i hop och gå till jobbet, jobba och lämna arbetet efter mig när jag går klockan 15.00. Inte investera något i arbetet förutom att göra mina arbetsuppgifter, det är vad jag klarar av just nu, arbetsgrupper och speciella uppdrag, det får vänta, nu är målet att komma till jobbet. Ingen stor grej kanske, men "nevertheless" mitt mål!

Vet ni, just nu, i denna sekund är jag glad, glad att få vara hemma, pyssla med saker jag kan, skapa, fantisera och bara vara, jag och mina tjejer. För att få lite glädje i själen tittade jag på den teckande filmen "Horton" en Dr.Seuss historia, den var väldigt bra gjort och när Horton skulle över en hängbro fick jag hålla för ögonen lite, han är så positiv, även om det blir lite fel, vänder han upp det efter ett tag. Jag gillar Dr.Seuss, rimmen, de gör mig så glada, jag har "Green eggs and Ham" kan läsa den när det känns lite svårt, läser man den kan man inget annat göra än att le!

Jag suger ut allt som finns kvar av denna dag, kväll, jag njuter av var minut, jag är OK, det kommer att bli bra, måste lära mig att lita på mig själv och inte hela tiden mäta mig och det jag tycker mot det som andra säger och gör - ingen garanti att bara för att andra säger saker att det är absolut rätt eller den absolut sanning!

"Sticks and stones may break my bones, but words will never hurt me"

Hm, inte alltid sant, men ....

Fredag

Att kommunicera med medmänniskor kan vara komplicerat och under den senaste tiden upplever jag en leda i inslagna ordväxlingar, det blir för komplicerat, jag måste erkänna att jag inte förstår, jag blir frustrerad, jag blir ledsen, jag kan inte uttrycka mig ”ordentligt”, kan inte göra mig förstådd och jag kanske misstolkar situationer, vad vet jag?, med det förändrar inte hur jag känner det inombords. Idag vill jag inte, i dag blir jag ledsen, i dag upplever jag det som oavsett vad jag gör, hur jag gör det, även om det gäller sådana saker som att lära mig sätta gränser – så gör jag uppenbarligen fel eftersom jag får ett ”efter snack” om mitt beteende eller mitt ”utbrott”.

Ja, det var Stromboli som fick ett utbrott, det kanske sved till men det var inte så farligt, i alla fall inte i min värld, men uppenbarligen skall jag tänka på hur andra upplevde det och var de kommer ifrån efter som de reagerade som de gjorde. Här konfunderad – gäller det inte från båda hållen? Skall endast jag respektera en annan persons stress över en kaffe kopp men jag inte få förståelse för att jag ville laga maskinen. Jag som gillar tekniska prylar och problemlösning? Ge mig några få minuter till att ordna det utan en stressig individ som står och får ett sammanbrott intill?

Gränser, säga till, det har jag svårt med, att hävda min rätt, var gång jag gjort det i mitt liv, jag kommer ihåg var gång, de fyra gånger som gränsen varit nådd i mitt vuxna liv har resultatet blivit negativt. Jag får fysiska reaktioner, jag har spytt, fått migrän, darrat i hela kroppen, jag har blivit lämnad, ”dit satt” och det har haft andra, för mig, otäcka konsekvenser, så det händer oerhört sällan som jag fräser till eller sätter ner foten eftersom det kan betyda att jag får betala dyrt för det, det hämnar mig lite i min utveckling. Så när jag blev tillsagd i dag, ja då blev det åter igen ett slags bevis för att jag inte har rätten att säga till. jag förstår inte hur jag skall förhålla mig, jag förstår inte vad jag gör fel – jag vet inte om jag orkar, idag orkar jag inte.

Ilska har en kraft med sig, en styrka, det är för mig en gåva av ett slag som jag behöver, givetvis finns det en gräns på beteendet, utåt agerande, jag tycker inte det är acceptabelt att göra en medmänniska illa.

Jag är i dag illa ute, jag mår inte bra alls, ingen kraft, ingen hud utan jag är rå.

Maia Hirasawa - Love Her

http://www.youtube.com/watch?v=f5RjkrOWpUs
Vet inte hur man lägger in videon, men detta är en favorit, underbar musiker!

ttp://www.youtube.com/watch?v=KG64DmsSQH4

Vulkan

Ilska

Jag blev så arg och tände till och ut ur munnen hoppade grodorna, men istället för att ångra det jag sa, blev jag arg på vad två andra sa i reaktion ”vad var det där” med ett fnys därefter. f*n då tände jag till ännu mer, men jag höll det inom mig, när jag kom in på mitt kontorsrum släppte jag ut allt i min bok, boken jag har för att pysa ut i så det inte blir allt för fel.

Jag har rätt att säga till, jag har rätt att sätta ner min fot, jag har rätt till att ha en åsikt, givetvis skall jag inte skrika och gorma hela dagarna, men det här var första gången som jag satt ner foten markant. Jag blev så otroligt irriterad på en kollegas stress över en kaffekopp, kaffemaskinen fungerade inte och hon betedde sig som om det var ett världsproblem att en besökare fick vänta 10 min på sitt kaffe. Jag blev irriterad på att de står där som våp och inte ens provar att fixa kaffemaskinen utan blir desperata och ropar som barn efter en annan kollega för att fixa den. Varför inte ta ansvaret att lära sig hur man fixare till den? Varför inte ta initiativ att be en som vet visa en? Det kan inte vara så att endast en person kan rätta till den, det kan inte falla på om denna person är här eller inte!?

De litade inte på min förmåga att fixa till det, uppfattade jag det av de kommentarer de fällde sådan som ”vi kanske skall hämta E i alla fall, skall vi inte hämta E etc.” Nu har jag avreagerat mig i min bok, bestämt mig för att ”that was it” när det gäller två personer, nu är ”skeden rågad” eller vad det heter. Jag är trött på att jag upplever det som om jag har alla dessa restriktioner satta på mig, restriktioner som har med min personlighet att gör, inte med arbetet, tänk på det, gör inte så, var glad när du är på jobbet. Jag vill som vanligt bara lägga mig ner på golvet och sparka och skrika *j*v*a vad jag blir irriterad, men det är inte vuxet, det är inte professionellt, och det vet jag.

Men det är en sak att veta och en annan att göra, jag gillar inte när restriktioner blir satta på mig, jag gillar inte att blir tillsagd hur saker skall gå till, då menar jag kreativa och personliga saker. Jag slutade på en målar kurs för att det var för mycket ”regler” och färgläran gjorde mig förbryllad, jag tyckte inte om att det fanns ett sätt som man ”skall göra”, jag gör, jag anser att det är ett fritt skapande. Sedan mina mål på jobbet ” säg hej på morgonen, stanna och prata med dina kollegor i kopieringsrummet, sitt med under fika rasterna (x2) och tänk på humöret”. Jag vill ha professionella mål, fast jag får ta mitt ansvar eftersom jag satt med på detta medarbetarsamtal och gick med på dessa mål för mig.

Nu kokar det, och nog för att jag ser ett mönster i mina reaktioner och hur de dyker upp på min blogg, kan jag inte låta bli, som het, tjock magma i magen, det pyser och fräser på gränsen till ett utbrott, att hålla det inombords tar på krafterna. Men jag har varit arg i snart en månad, jag blir irriterad på att det oftast inte pratas klarspråk, säg vad du menar istället för att linda in det så jag måste tolka det – det är stor chans att jag misstolkar det.

Denna ilska är en kraft, men också ett orosmoment eftersom jag inte vill försätta mig i dumma och svårlösliga situationer. Hittills har jag lyckats att hålla mig i kragen, men som sagt jag pyser lite het ånga, men det som är en liten skillnad är att jag känner en rättighet till mina reaktioner, jag har en rättighet att säga till och sätta gränser, sedan behöver jag inte vara elak för den sakens skull.

Experience is the name every one gives to their mistakes.

Oscar Wilde

December, december

December, tiden går verkligen fort, den formligen rusar förbi utan att jag känner av det, jag ser en liten skiftning på naturen, men annars, december, jag har satt upp en adventsljusstake i alla fall, brukar vara ganska motsträvig när det gäller sådant här, fråga mig inte varför, kanske för att det är en påminnelse om att julen snart kommer, och jag och julen, ja vi är inte bästa vänner. Men nu sitter en julstjärna i fönstret och en adventsljusstake, ett ljus är tänt på den adventsljusstaken med levande ljus och de riktiga, äkta lussekatterna är bakade, lussekatter med saffran! Ingen jul stämning föll över min direkt, men det var trevligt, hade massor med små pyssel på gång.

Som en ”silly-billy” som jag kan vara ibland och ”glömma” av vardagliga saker hade jag bestämt mig för att gå in på BR leksaker för att titta efter en speciell docka, men jag vände i dörren, kön var väldigt lång, Sedan var det bara att dansa sig fram till Åhléns mitt andra mål, utan att stöta mot någon annan människa, och i Nordstan tycks det vara en massa människor från hela världen, hur mycket människor som helst, ska de inte vara i skolan? Vart kommer alla människor från? Det var som om jag tog ett djupt andetag och inte andades ut tills jag kom upp på kontoret igen, svettig, hjärtat dunkandes i öronen.

Det är bara att erkänna, jag blir stressad av mycket människor, i morse räckte det med att en tonårings gick runt och runt i väntan på spårvagnen, jag var tvungen att vända mig om tillslut, han stod inte still en enda minut, runt, runt, jag blev oerhört stressad av det, en sådan liten sak.
Jag gömde näsan i en bok under resan in till jobbet, men jag känner att allt lägger sig liksom på min hud, som ett eksem, och det kliar och irriterar.

Jag är mindre stresstålig och det gillar jag inte, att ha mycket att göra på jobbet gör mig ingen, men för mycket rörelse och prat runt mig, för många hopp upp och ner och hit och dit gör mig nervös och jag vill inte vara sådan. Jag vill inte vara en person som stressar upp mig för ingenting, eller som nojar mig över alla småsaker. Nu sitter jag och oroar mig för mina katter Azalea och Olivia, de är instängda i sovrummet eftersom snickarna jobbar med att sätta in en ny vägg, och jag oroar mig över att jag inte flyttat undan allt, etc etc. Huvudet går på högvarv.

Och, jag är trött, ovanligt eller hur, men det är fler som är trötta så det gäller att hänga i, göra det jag kan för att klara mig igenom veckorna, vissa kommer att gå lättare än andra, min ”test” dag är oftast onsdag, skall se vad jag kan göra denna vecka som gör det lättare att fungera normalt – vad nu normalt är?!

Jag var inte förbered på att det skulle bli så här, att jag nästan skulle trilla bak och åter igen måste ta mig uppåt, kraften är inte där fullt ut, och jag är oerhört rädd, jag vill att det skall gå vägen, jag vill att jag skall få chansen till ett liv. Mycket är upp till mig, även om jag inte vill inse det ibland men så är det. Jag gör val var dag, de valen får jag stå för, bäst att tänka till, bäst att fundera och inte agera för impulsivt. Men jag är trött.

”If you wait to do everything until you’re sure it’s right, you’ll probably never do much of anything.”

Win Borden

Lussekatter

Som de flesta helger så har även denna gått förbi snabbt, alldeles för snabbt. Jag har vilat, fysiskt och psykiskt, förutom ett par snabba närbutiks utflykter har jag varit inomhus och fixat och grejat. Satt upp en adventljusstake, både den för levande ljus och den elektriska, satt min "jul stjärna - lampa" i vardagsrumsfönstret och bakat lussekatter!

Lussekatterna blev helt fantastiska, jag stopparde i dom extra russin, älskar russin i saffrans lussekatter. Innan jag flyttade till Göteborg visste jag inte att det fanns lussekatter utan saffran - måste erkänna att det är som vanliga vetebröd enligt min åsikt så jag kallar inte dom för lussekatter, men det är klart, alla gillar kanske inte saffran, jag föredrar saffrans lussekatter!

Har fått äran, jag ser den som en sådan, att måla en tavla till en arbetskamrats kontorsrum, jag fick ganska snart en bild i huvudet på hur jag önskade den skulle se ut, så i går målade jag den färdigt, måste oftast hänga upp den och titta på den ett tag innan jag bestämmer mig för om jag är färdig, eller om tavlan ens "talar" till min själ. Var lite tveksam tills i eftermiddags när jag hängde upp den i min hall som har vit tapet och en bra lampa, jag kunde se färg skiftningarna bättre.

Eftersom det alltid känns lite skrämmande att måla åt/till någon annan, när det bett om de, blev det en konversation inom mig igen om den dög eller inte, och givetvis var det mycket negativt som kom fram, så jag målade en till, en som jag föll för själv, jag gillar den väldigt mycket och den plockar upp ljuset helt underbart. Så nu blir jag jätte tveksam, för de är båda röda fast inte orange röd - du vet klar, klar röd. Som hon ville ha, klara starka färger, de är starka färger dock!

Fast jag måste erkänna att jag är nog glad i båda tavlorna, och det var underbart att måla igen, efter en sådan lång tid av ingenting.

Har även skapat med andra material också, haft en otroligt kreativ helg, mycket färger, olika material, det har varit beroende framkallande, jag var tvungen att "ha ett snack" med mig själv när jag skulle plocka undan sakerna. Om snickarna skall börja sitt arbete i morgon så kan inte allt material ligga framme, det skulle skapa lite mer kaos.

Har kommit fram till att jag är nog oförmögen att ha ett uppvisningshem, rena ytor, bäddat och alltid stylat och super rent, hemma hos mig är det saker överallt, när jag kommer in i något av mina skapar humör kan det ligga projekt lite här och där, något kanske håller på att torka så börjar jag med något annat etc. Min säng är för det mesta obäddad, utan överkast menar jag då, mycket för att när jag väl hittat det perfekta sättet att ha mina kuddar vill jag inte "städa" till det så jag måste börja om från början igen. På köksbordet brukar det ligga korsords tidningar i olika stadier av lösningar, ja, man kan gott säga att det syns att detta hem är levt i.

Bör dock bli bättre på viss del av städning och kanske dammsuga oftare med tanke på att jag har två katter som fäller päls.

Men nu, nu är det dags för min underbara säng och lite läsning, har duschat lite senare i kväll än vad jag bruka så jag har stannat uppe en timme extra -busigt!!!!

"The effort that you apply to each decision to align yourself with your soul is rewarded many times. The part of yourself that reaches toward Light may not be the strongest part of you at the moment that you choose to journey toward authentic power consciously, at the moment that you choos the vertical path, but it is the part that the Universe backs."

Gary Zukav - "The Seat of The Soul"

Paradox

Paradox, det är vad jag är, en levande, gående paradox. Jag är oerhört klok i mitt huvud, jag kan ge mig själv tips och råd, en fingervisning när det börjar osa humör, jag kan hjälpa mig själv genom att ta en situation och ställa mig utanför mig själv, titta på situationen och sedan komma fram till en optimal lösning.

Samtidigt som jag oftast INTE lever efter mina råd, agerar efter mina tips eller ens bryr mig om att inse vilken otrolig kraft som ligger i det resonemang som jag kommit fram till. Som jag berättat tidigare så har jag dessa domare på mina axlar, de som väger allt som jag tänker och även det jag säger, efter det är utfluget ur munnen. Grodor har en förmåga att hoppa ur munnen för att sedan landa pladask i ett illa luktande svavel pöl. Jag blir så konfunderad över mig själv och mitt agerande, eftersom jag tycks ha en förmåga inom mig som skulle gagna mig att använda.

Någonstans inom mig förstår jag att var del i mig behövs, det är de delar som gör så att jag är den jag är, det finns sidor av mig själv som jag önskar att jag kunde tysta, göra så att den negativa, självkritiska delen av mig inte får sådan stor plats som den har idag. Jag skapar min verklighet – usch, men så är det dock, hur jag reagerar på en situation är utifrån mig, mina erfarenheter, det färgar situationen vilket innebär att det finns en stor möjlighet att situationen inte är så ”på liv och död” som jag anser. Det som sägs kan – chockerande nog – inte vara en pik mot mig och min person utan ett klart uttalande om hur den andra individen ser det hela.

Allt det som sägs av andra är inte gospel, bara för att det kommer från en annan individ – och inte från mig – är det inte den absoluta, absoluta sanningen. Jag betvivlar mina tankar och åsikter men tar alla andra på ordet. Det är komiskt, för någonstans där inom mig finns det en filur som tyst viskar att – ”tro på dig själv, du har rätt, tvivla inte” – men det krävs sin kvinna för att lyssna på den försiktigt viskande rösten.

Det arbete som jag gjort finns säkerligen kvar inom mig, men som en fiskebåt ute på havet, är jag fast i stormen och kan inte se vad som ligger framför fören, just nu är vågorna för höga och vatten diset tar längre tid att lägga sig. Och kanske är det OK, kanske är det inte så farligt som jag gör det? Har jag kanske glömt att även denna storm kommer att mojna?!

När jag är fast i stormens öga, greppet den har om mig är så hårt att jag inte ser någon lättnad inom den närmsta framtiden, jag blir rädd och har då en tendens att ställa till mer problem för mig än vad som finns i verkligheten. Min paradox är att där alltid, men även min flexibilitet, jag kan ändra mig om jag finner att jag är fel ute, men det kan dock ta tid, och tid får jag ge den, en läxa för mig i vardagen, att låta livet ta den tid den behöver, det som måste hända kommer att hända oavsett vad jag gör.


Livet – det konfunderar mig och det är underbart, för om det var för enkelt skulle jag nog tappa livsgnistan som ligger dold inom mig, bakom all oreda som yr runt i stormens öga, ibland flyger det rakt in i nyllet och det ömmar, men det går över och det är det som räknas! Jag tror paradoxalt nog att i depressionen ligger min livsgnista, min falnande eld som väntar på bränsle, allt jag behöver har jag, allt jag behöver har jag, så är det. Sanningen är den, jag önskar inte vara någon annan om jag får välja väljer jag mig, paradoxalt nog.




The longer I live, the more I realize the impact of attitude on life. Attitude, to me, is more important than facts. It is more important than the past, the education, the money, than circumstances, than failure, than successes, than what other people think or say or do. It is more important than appearance, giftedness or skill. It will make or break a company... a church... a home. The remarkable thing is we have a choice everyday regarding the attitude we will embrace for that day. We cannot change our past... we cannot change the fact that people will act in a certain way. We cannot change the inevitable. The only thing we can do is play on the one string we have, and that is our attitude. I am convinced that life is 10% what happens to me and 90% of how I react to it. And so it is with you... we are in charge of our Attitudes.”

(länk till "qoutes")

Charles R. Swindoll
l