Vem visste att det skulle bli så här?! Inte jag i alla fall, innan Olivia tyckte jag alla djurägare var lite, ja, löjliga när det kom till deras djur, hur de höll på med foder, borstning, sällskap, lek och allt annat runt omkring – in kom Olivia i mitt liv…
Har hon det bra? Trivs hon? Äter hon ordentligt, bäst att ta bort alla blommor så hon kan sitta på fönsterbrädan, täcka soffan så hon kan sitta där utan att jag oroar mig över det, sover ok? Gör jag illa henne när jag klipper klorna, kommer hon att dö när jag steriliserar henne (ja, inte jag personligen utan veterinären givetvis, ja, inte att hon dör, utan att hon steriliserar Olivia menar jag, inte steriliserar sig själv, för det spelar ju mig ingen roll, fast klart, ju, Karin är ju bäst….) : ) Olivia överlevde sin sterilisering, mycket bättre än jag gjorde!
Jag ville ogärna lämna Olivia ensam över natten, när jag skulle åka bort oroade jag mig så att jag nästan ångade bort, så två år gammal och en halvsyster till sällskap kom andra frågor upp. Är hon avundsjuk på Azalea? Irriterad för att hon inte får vara ifred eftersom Azalea alltid skall vara där Olivia är (nästan), att jag går och bär runt på Azalea? Olivia får sällan vara ifred även när jag ordnar så vi får ha våra stunder – men jag tror bestämt att de två är bästa polare, med två olika personligheter.
Nu finner jag mig på alla fyra letande efter Azaleas älskade fisk leksak, stående på tå för att prata ansikte till ansikte med Olivia och frågar hur hon har det (hon spinner som bara den) jag pratar med dem som om de förstår mig och när Azalea ropar – efter det att hon upptäckt att hon är ensam i ett rum – så svarar jag, då kommer yrvädret trottande till mig och faller ner på tangentbordet på min laptop, där skall hon ligga – självklart – ett tag lyfte jag bort henne, nu har jag lagt ett block på så hon inte trycker på de olika knapparna och ger mig ovanliga utmaningar att lösa, och jag får försöka så gott jag kan skriva utan att se hur det blir.
Jag har underhållning, spänning, drama, kärlek, rysare allt i dessa knytten, och även fast det för tillfället är mestadels Azalea som bjuder på detta, finns Olivia med, hon lurar, hoppar och överraskar Azalea lite här och där, när det blir för mycket drar sig Olivia undan tills hon är på gång igen. Jag finner att jag ler från öra till öra när jag ser Azalea komma gående förbi vickande på baken, hur hon skall undersöka allt och vara med.
Azalea ramlar ner från hyllor, soffor, bord och stolar men inget tycks skrämma henne länge, hon skakar av sig och vandrar vidare, i går klippte jag hennes klor, något hon INTE gillar, och jag har, måste jag erkänna, undvikit detta, men igår kväll sa jag att det fick bära eller brista, det var mina armar och ben eller hennes klor!
Jag var bestämd (och lurig, mina händer luktade som hennes favorit godis, så jag kunde lura henne under två av hennes tassar) hon skrek, vred och vände sig, men jag gav mig inte, Olivia kom och tittade på, tycktes som hon försökte hjälpa Azalea – när jag ÄNTLIGEN var klar var jag genom svettig och skakig – Azalea?! Skakade av sig och sprang ett fansinnes lopp genom lägenheten!
Livet med katter är aldrig trist, och jag tar tillbaka alla ”dömande” tankar jag hade tidigare om djurägare – för jag misstänker att jag nu är värst av dem alla!
Har hon det bra? Trivs hon? Äter hon ordentligt, bäst att ta bort alla blommor så hon kan sitta på fönsterbrädan, täcka soffan så hon kan sitta där utan att jag oroar mig över det, sover ok? Gör jag illa henne när jag klipper klorna, kommer hon att dö när jag steriliserar henne (ja, inte jag personligen utan veterinären givetvis, ja, inte att hon dör, utan att hon steriliserar Olivia menar jag, inte steriliserar sig själv, för det spelar ju mig ingen roll, fast klart, ju, Karin är ju bäst….) : ) Olivia överlevde sin sterilisering, mycket bättre än jag gjorde!
Jag ville ogärna lämna Olivia ensam över natten, när jag skulle åka bort oroade jag mig så att jag nästan ångade bort, så två år gammal och en halvsyster till sällskap kom andra frågor upp. Är hon avundsjuk på Azalea? Irriterad för att hon inte får vara ifred eftersom Azalea alltid skall vara där Olivia är (nästan), att jag går och bär runt på Azalea? Olivia får sällan vara ifred även när jag ordnar så vi får ha våra stunder – men jag tror bestämt att de två är bästa polare, med två olika personligheter.
Nu finner jag mig på alla fyra letande efter Azaleas älskade fisk leksak, stående på tå för att prata ansikte till ansikte med Olivia och frågar hur hon har det (hon spinner som bara den) jag pratar med dem som om de förstår mig och när Azalea ropar – efter det att hon upptäckt att hon är ensam i ett rum – så svarar jag, då kommer yrvädret trottande till mig och faller ner på tangentbordet på min laptop, där skall hon ligga – självklart – ett tag lyfte jag bort henne, nu har jag lagt ett block på så hon inte trycker på de olika knapparna och ger mig ovanliga utmaningar att lösa, och jag får försöka så gott jag kan skriva utan att se hur det blir.
Jag har underhållning, spänning, drama, kärlek, rysare allt i dessa knytten, och även fast det för tillfället är mestadels Azalea som bjuder på detta, finns Olivia med, hon lurar, hoppar och överraskar Azalea lite här och där, när det blir för mycket drar sig Olivia undan tills hon är på gång igen. Jag finner att jag ler från öra till öra när jag ser Azalea komma gående förbi vickande på baken, hur hon skall undersöka allt och vara med.
Azalea ramlar ner från hyllor, soffor, bord och stolar men inget tycks skrämma henne länge, hon skakar av sig och vandrar vidare, i går klippte jag hennes klor, något hon INTE gillar, och jag har, måste jag erkänna, undvikit detta, men igår kväll sa jag att det fick bära eller brista, det var mina armar och ben eller hennes klor!
Jag var bestämd (och lurig, mina händer luktade som hennes favorit godis, så jag kunde lura henne under två av hennes tassar) hon skrek, vred och vände sig, men jag gav mig inte, Olivia kom och tittade på, tycktes som hon försökte hjälpa Azalea – när jag ÄNTLIGEN var klar var jag genom svettig och skakig – Azalea?! Skakade av sig och sprang ett fansinnes lopp genom lägenheten!
Livet med katter är aldrig trist, och jag tar tillbaka alla ”dömande” tankar jag hade tidigare om djurägare – för jag misstänker att jag nu är värst av dem alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar