Det har varit tre krävande dagar, under tiden jag är på jobbet vill säga, näpp skall inte klaga på några arbetskamrater, nej snarare är det byggnadsarbetarna och deras borrar. De håller som sagt på att ordna mer butiklokaler i Nordstan, våningen under oss skall bli El Giganten och innan jul så höll borrandet på andra sidan huset, så vi kunde höra det men det var ett ”trubbigt” ljud.
Nu befinner de sig direkt under mitt rum, och på utsidan av våra fönster, jag sitter och tar medlemssamtal och hör inte vad de säger så jag får be dem upprepa sig upprepade gånger, jag pressar in fingret i det lediga örat och hukar mig fram mot skärmen troende att det skall höras bättre, men nej. Det gör ont i öronen, det är påfrestande och jag känner hur jag börjar bli ”skör”.
Under lunchen märks det att vi blivit lite fler, olika arbetsgrupper finns på plats och lunch borden blir full belagda snabbt, och så pratas det, gärna i munnen på varandra och när de ena inte hör höjer den andra rösten och ljudet stegrar sig och stegrar sig och som grädde på moset ringer någons mobil och i stället för att gå ifrån sitter de och pratar vid bordet och eftersom andra pratar och den som är i mobilen inte hör, höjer den rösten etc.
Jag befann mig på bristningsgränsen till vad jag tål, borrandet, pratet, volymen, mobiler, andra som ville att någon skulle göra något efter lunchen och det snurrade, snurrade för mina ögon. Sa lite skört att vi kanske ska ta upp detta för lunchen skall väl ändå kunna vara en lugn zon, en stund eller? Jag har inte varit med på fika rasterna nu när vi varit så många – det är helt omöjligt.
I går var jag så ”skör” att det var jobbigt att åka spårvagn, det var mycket folk, mycket ljud och mobiler som ringde och när jag kom inför dörren satt jag i hallen och bara njöt av tystheten!
Jag känner inte att detta är ”någons fel” det är helheten som gör de små sakerna jobbiga för mig denna veckan (hittills) nu är det torsdag i morgon och snart har jag sovmorgon igen!
Det blir nog bra!
Nu befinner de sig direkt under mitt rum, och på utsidan av våra fönster, jag sitter och tar medlemssamtal och hör inte vad de säger så jag får be dem upprepa sig upprepade gånger, jag pressar in fingret i det lediga örat och hukar mig fram mot skärmen troende att det skall höras bättre, men nej. Det gör ont i öronen, det är påfrestande och jag känner hur jag börjar bli ”skör”.
Under lunchen märks det att vi blivit lite fler, olika arbetsgrupper finns på plats och lunch borden blir full belagda snabbt, och så pratas det, gärna i munnen på varandra och när de ena inte hör höjer den andra rösten och ljudet stegrar sig och stegrar sig och som grädde på moset ringer någons mobil och i stället för att gå ifrån sitter de och pratar vid bordet och eftersom andra pratar och den som är i mobilen inte hör, höjer den rösten etc.
Jag befann mig på bristningsgränsen till vad jag tål, borrandet, pratet, volymen, mobiler, andra som ville att någon skulle göra något efter lunchen och det snurrade, snurrade för mina ögon. Sa lite skört att vi kanske ska ta upp detta för lunchen skall väl ändå kunna vara en lugn zon, en stund eller? Jag har inte varit med på fika rasterna nu när vi varit så många – det är helt omöjligt.
I går var jag så ”skör” att det var jobbigt att åka spårvagn, det var mycket folk, mycket ljud och mobiler som ringde och när jag kom inför dörren satt jag i hallen och bara njöt av tystheten!
Jag känner inte att detta är ”någons fel” det är helheten som gör de små sakerna jobbiga för mig denna veckan (hittills) nu är det torsdag i morgon och snart har jag sovmorgon igen!
Det blir nog bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar