Blog

Det jag lärt mig genom att läsa andra personers bloggar är att jag inte är ensam om att känna som jag gör, inte ens när de gäller mina svåra dalar. Det känns tryggt, men jag glömmer det så snabbt – glömmer att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Jag vill inte gräva ner mig för mycket i det som är jobbigt och svart, vill inte göra min blogg för tung, men samtidigt har jag känt en lättnad i att arbeta med det som händer inom mig i detta forum.


Det finns bloggar som har oerhört vackert språk, de använder ett helt spektra av olika ord för att beskriva vad som händer i deras liv och närhet. Det tar lite tid för mig att läsa texterna för språket som används är ovant för mig, lite svårt ibland men mycket vackert, jag blir tagen och känner mig stolt när jag läst igenom det och förstått vad som sagts. En blogg jag läste idag var som att läsa Stridberg, och att läsa Strindberg finner jag en utmaning, till och med att läsa Selma Lagerlöf finner jag svårt. Kan inte beskriva varför, men det är ord som kräver tanke, ord som behövs vändas och vridas lite innan de gör sig förstådda för mig.


Ord som används som gör att stycket blir som en Salvador Dali målning, den kräver av iakttagaren en fokusering och hängivenhet för att förstå vad som sägs. Ibland behöver ögonen sluta titta så intensivt för att iakttagaren skall få se hela bilden. Så är det med ord som Strindberg och Lagerlöf använder – enligt mig.


När jag läser vissa bloggar vill jag bara ta den som skriver i min famn och krama dem för att säga hur viktiga de är, jag blir tagen och ledsen ibland av vad som skrivs och jag önskar att jag kunde göra saker bättre – men det ironiska är att jag behöver ta den hjälpen jag önskar ge andra och fokusera den på mig och den förändringen jag arbetar med, var dag, minut till minut.

En offentlig dagbok – så beskrivs bloggandet, och det tycker jag är positivt.

Varför?

Jo, för det ger personer som mig en möjlighet att ta hjälpa av och lära mig av mina medmänniskor, vetskap om att det jag upplever och går igenom var dag inte är konstigt, utan att andra känner går igenom liknande saker men fungerar ändå, tillhör mänskligheten och vardagen ändå. För jag har ofta en känsla av att jag inte är normal, det vill säga att jag är konstig. Jag är ”så känslig” som min familj alltid sa om mig, det var inte bra det förstod jag, jag trodde det bara var jag som levde med känslorna utanpå huden – men det finns fler, och i det som de skriver ser jag min spegelbild och genom deras ord finner jag tröst och en viss styrka att jag fungerar ganska bra ändå!

För rädslan är att inte fungera i vardagen finns inom mig alltid, att min chef ska tröttna på mig, mina arbetskamrater, vänner och alla runt mig, rädd att inte fungera så allt raseras. Att stå på ”katastrofens” rand hela tiden – så som jag uppfattar det – gör att maran rider på ryggen varje minut av varje dag, men att veta att det där ute finns människor som kanske känner igen sig i den bild jag ger, gör marans tyngd lite lättare att bära. Detta medium passar mig, jag kan lägga till bilder med texten och det är så jag lär mig, jag kan ta det som pågår inom mig och lägga ut det för att ta in det igen – och kanske förstå mig själv och hur jag fungerar bättre.

Jag har mina favoriter bland bloggarna, det finns många fler att upptäcka, via en blogg kommer jag vidare till en annan som leder till en annan – vilka otroliga möjligheter!

”Vi är människor och vi känner inte till vår storhet, Herre.
Ge oss ödmjukheten att kunna be om det vi behöver,
för ingen önskan är fruktlös och ingen bön är förgäves.
Var och en vet hur de ska ge sin själ näring.
Ge oss modet att se på våra önskningar
som sprungna ur din eviga visdoms källa.
Bara genom att acceptera våra önskningar kan vi förstå vilka vi är.”

Ur ”Brida” av Paulo Coelho