Sakta mak

Jag är dålig på att städa och länge har jag nu sökt efter en äldre bok som jag tittade genom en gång på en loppmarknad, men som jag inte köpte och nu ångrar. Den hade hushållstips, äldre sådana, jag tror boken var från 40-talet, men jag gillade enkelheten och strukturen de föreslog. Den var riktad till husmodern, den som fanns hemma med barnen och tog hand om hemmet - för det är en heltidssyssla, om man har barn eller helt enkelt är bekväm som jag.

Eftersom det är första advent idag tänkte jag att jag kanske skall anstränga mig lite, så jag har satt upp lite julbelysning och adventsljusstake som jag fått av min mamma. Är nöjd med resultatet och mer än så blir det inte.

I dag har katt töserna fått vara ute på balkongen en stund och det var nog ett tag sedan eftersom Azalea blev som frälst, nu har jag tvingat in henne vilket hon tycks vara lite missnöjd med, snart skall hon få gå ut igen, jag vågar inte lämna henne ensam där ute eftersom hon är en klätter apa.

Inombords mår jag bra, själsligt, fysiskt är det bättre men inte riktigt återställt, men det får som sagt ta sin tid.

Känner mig lite underlig, men efter en vecka inomhus anar jag att vi alla skulle känna oss lite underliga, försöker tänka fram vad jag vill äta i dag, men inget tycks frästa mig.

Men allt kommer att bli bra!

En sjuk vecka

När aningarna kom, den där förra söndagen svor jag, jag hade förberett mig för att prata inför mina arbetskamrater, jag hade klippt och klistrat, gjort fina dokument jag planerade att ge ut, visa att jag minsann är tillbaka i leken. Eftersom energin fanns där - då - förberedde jag även en frågelek som bestod av tio frågor som vi kunde roa oss med på kvällen - måndagen den 23 november.

Men, söndag kväll la jag mig med en otrolig huvudvärk och en underlig känsla vid pannbenet och över näsan.

På morgonen vaknade jag svettig, öm, med huvudvärken kvar, jag provade att ta mig upp, åt frukost, men sedan stod det klart att jag visst skulle klara resan till Vargön, men ingen nytta skulle jag vara till och det skulle sluta med att jag fick gå och lägga mig - så, jag stannade hemma.

Jag hade några Panodil Zapp kvar, jag tog de sparsamt eftersom de behövde räcka tills jag kunde ta mig ut själv. Men, jag blundade, accepterade läget och att det fanns inget jag kunde göra, inget annat än att gå igenom det för att komma ut på andra sidan.

Måndagen gick, jag var mest "avslagen" i sängen, tisdagen spenderade jag också i sängen och nu började oron sätta in, mina tabletter, de fanns bara två kvar. Huvudet, det var en huvudvärk som är svår att beskriva och trycket var mer än jag visste att jag klarade, jag använde nässpray, jag hade kalla och varma handdukar över pannan, jag låg så still som jag kunde.

Jag hade redan skickat en förfrågan till Marie för att se om hon kunde hjälpa mig handla lite och köpa värktabletter, "Nej, tyvärr" var hennes svar.

Här började min ensamhet och så även min utsatthet slå mig, även fast jag hade en plan med att ha mitt hem förberett för eventuell sjukdom, så är den planen inte helt enkel, nu har jag bestämt att jag skall ha två "medicinskåp" så att ett är en reserv som kan förbli orörd tills det behövs.

Mat är lite svårare, men pulver soppor och lite frysmat kan jag försöka spara på mig.

Jag var desperat, jag gjorde en inventering på vem jag skulle kunna ringa och fråga - och själva frågandet var det svåraste, jag hatar att försätta mig i situationer där jag inte kan förlita mig helt på mig själv och klara det av egen maskin. Att fråga är otäckt - de kan säga nej, det skulle jag ta hårt - visst överlevde jag ett nej, men med viss bitterhet - som dock passerar.

Att det passerar snabbare nu är mycket tack vare föreläsningen med Kay Pollak, jag vet inte VARFÖR de inte kan hjälpa mig, så jag skall inte ta det som en avspisning av min person eller bevis på min obetydlighet för dem.

Nu tog jag tag i min älskade telefon och bästa polare, (iphone den är min bästa vän ) jag ringde min moster Chris, klockan var 21.15, när hon svarade uppmärksammade jag att jag direkt lyssnade av situationen, hennes röst, den var kanske inte i en positiv ton, men inte negativ för det, sedan beslöt jag mig för att hoppa, frågan kom ur min mun som en sats kulsprutskulor. jag fick fråga en gång till, lite lugnare, det visade sig att hon trodde att jag ville ha hjälpen just då i den stunden. När det väl var klart att jag inte förväntade mig hjälp klockan 21.15 utan kunde vänta till dagen efter så var det ok.

Att hon ville hjälpa mig var en stor tyngd från mitt hjärta, och även om huvudet kändes som om det skulle sprängas när som, så jag ett hopp på horisonten.

Det som slog mig var, Chris ringde på morgonen för att berätta när hon skulle komma och hon höll tiden - det var det som gjorde mest, att hon höll det hon lovade och att hon kom med en kasse med mat av oanade slag och en påse från Apoteket, hon kom i tid, på den tid hon sagt, det blev nästan en tår av tacksamhet som fortfarande hänger kvar i mitt hjärta.

Resten av veckan har bestått i önskade telefonsamtal från jobbet för att se att jag fortfarande levde och inte låg uppäten av katterna, och att acceptera att jag är sjuk, det kommer att ta den tid det tar och bara ligga och titta på min tavla, min Buddah och ljus av hopp.

Världen där ute - jag var inte med - det känns - isolation är påtaglig - men det kommer att bli bättre, det kommer att bli bra!

Silversmide

Ringen

Work in progress

Min Kay Pollak dag

och så en dag blä...

Jag stod där i hissen, mitt i mot spegeln och så slår det mig, "nähä, så här kan jag inte ha det" dubbel hackor, stor "leverfläck" som skall undersökas efter som den tycks ha ett eget liv. Magen är mycket stor, byxorna hänger ofta under magen och det går att ignorera ett tag, men det kommer en dag - en dag då det slår dig, det kan vara så enkelt som när trosresåren snärtar till under magen, under bergkammen av fettet.

Jag gav upp, jag slutade helt enkelt att titta mig i spegeln och blunda för att jag var tvungen att köpa större kläder. Jag rör mig inte om jag inte behöver, jag föredrar att göra stillsamma aktiviteter och stannar gärna inne under helgen, gömmer undan mig från verkligheten.

Men, stående i hissen var jag trött på mina dubbel hakor, jag var trött på ett ofta smutsigt hår och denna aning av illa lukt. Jag är trött på att alltid vara trött, jag är trött på att bli svettig hela tiden och att rörelser ofta är arbetsamma. Jag är trött för att kläder ofta får mig att se större ut eller är tantiga, jag är trött på att alltid vara FÖR varm, mest är jag trött på att vara så stor.

Men, jag tänker inte följa en diet, har gjort det så många gånger, och i vissa fall med bra resultat, men ofta hamnar jag här igen. Det är en livsstils ändring som jag behöver göra. Som en narkoman eller alkoholist, får jag se till att inte ha saker hemma som jag inte behöver, det vill säga, inget av följande: snacks typ majschips, godis, Malteses, choklad, försöka inte dricka lika mycket cola som jag gjort på sista tiden.

Jag tänker inte förneka mig något, bara äta mer "reglerat", det vill säga bättre portioner, mindre portioner, mer varierat. Det jag skall öka, verkligen öka, är att röra på mig, röra på mig mera. Klart, kanske skall jag inte använda lika mycket fett som jag gör i dag, men annars skall jag äta "normalt".

Börja röra på mig, det blir svårt i början, tungt, men jag måste vända detta nu! I min takt, i min tid, åt mig, för mig!

Jag vill inte vara fet

Fobier

Eftersom jag var sjuk förra veckan missade jag min silversmideskurs, men i dag är det dags igen och min förhoppning är att komma vidare i mitt arbete med ringen, behöver löda ihop den sedan forma den. Nu är jag och de där gasoltuberna inte de bästa vänner, men det är lika bra att bara att köra på, rädslan är en utmaning, så ser jag det.

Jag har varit duktig på att utmana mina rädslor även om det ibland tar år innan jag kommer i gång, men jag känner att en ”socialfobi” kan skälva mitt liv, det vill jag inte, jag har svårt att acceptera att en fobi skall förhindra mig att leva. Det tar tid att komma över, det tar kraft och mental styrka, jag har varit tvungen att fokusera, sortera tankar och se dem för vad de är!

För alternativet är att jag accepterar de restriktioner som de sätter på mig och det liv som jag kan leva, men det finns gånger det inte är praktiskt.

Som när jag ska handla mat, då kunde jag få ordentlig panikångest, och har affären ingen toalett blir paniken extra akut. Hittills har jag löst de flesta av dessa anfall, jag har ingen ”olycka” haft, men rädslan kan räcka för att orsaka oreda i själen. Men jag fortsatte att gå och handla, när jag gav mig själv ”lov” att köpa en ipod och godkände att jag får lyssna på musik, hade jag med mig det till affären.

Genom att jag lyssnade på musik kunde jag koppla om hjärnan och passera paniken utan att ge den plats, för visst kunde jag känna att den fanns där, men jag kunde säga ”hej” och fortsätta vidare till ett lugnare ställe! På detta vis har jag tränat mig på att gå och köpa mat utan att få panikångest. Visst det händer fortfarande ibland, men det är väldig få gånger jämfört med tidigare.

Jag är stolt över min framgång gällande panikångesten, att jag kan resonera med mig själv och det som ”triggar” ångesten, att jag kan ”ta ut” det ur huvudet och titta på rädslan objektivt. Se varför den är där, vad den vill och acceptera att den kommit. Det har jag lärt mig att genom att jag accepterar dess existens, tar jag udden av den och stinget är inte så svidande.

Min känsla av att vara misslyckad började minska med att jag klarade mer och mer, för jag vill vara med i livet, ha kontakt med mina medmänniskor och inte sätta restriktioner på vad jag kan göra.

Jag känner för dem som inte kan övervinna sina sociala fobier, som inte ger sig ut, som inte utmanar sig själv och inte helt accepterar sitt ansvar i denna ångest, att den som kan göra bot på den är endast personen själv. Det är det jobbiga och det oumbärliga men så är det – enligt mig.

Nya metoder blommar inom mig, jag ser andra möjligheter att ta mig an en situation som jag tycker är jobbig, ibland är det bara att dra in ett djupt andetag, sluta tänka och bara göra och innan man vet ordet av gör man det och tycker det är roligt!

Det finns oanade krafter inom en människa, en reserv som även existerar när man tror att det inte finns något kvar. Det är underbart vilken resurs jag och du har inom oss – om vi bara vågar använda den!



(Lånad bild)

Kvälls vandring

I helgen har jag varit på två födelsedags kalas, en fyllde 90 år den andra 4 år, det kan man kalla olika perspektiv på livet de levt.

Har träffat delar av min "större" familj, mostrar, morbröder och kusiner och kusinbarn med partners, det blev över 30 st. Vissa kusiner har jag inte träffat på över tio år om inte längre, andra träffar jag oftare, fick krama bebisar och god mat. Det blev många intryck och jag var ganska trött när jag väl kom hem.

Följde med och lämnade av min systerdotter på Tjörn, tycker om att åka bil så det var härligt med en utflykt till ett ställe där jag tidigare inte varit. Resten av kvällen vilade jag.

I dag firade jag en fyraåring, en fyraåring som hade bråttom att komma till världen, tidigt född med ett antal veckor om inte över två månader. Det är underbart att se hur stor hon blivit och långt hon kommit i sin utveckling, hon är så stor nu, full av liv och glädje det är underbart att se. Fick se dockteater och titta på massor av fina kort.

Så från helger av inaktivitet till en fullbokad helg är ganska anmärkningsvärt. Jag har mått ganska illa i veckan och trodde inte att jag skulle klara att hänga med på alla dessa aktiviteter i helgen, men det gick bra. Det är som jag har en förkylning som inte riktigt vill bryta ut bara hänger där och retar mig med extrem trötthet, tungt huvud, täppt näsa och andra härligheter.

Men jag hoppas kunna dra igång mig själv denna vecka och satsar på vaccination den 30 november. Tänkte inte vaccinera mig först, men med tanke på att jag drar på mig det mesta och det ofta sätter sig i luftvägarna är det kanske lika bra.

Gick en bit på vägen hem i dag, det var skönt att röra på mig, behöver dock skärp i mina nya byxor, inte för att jag har gått ner i vikt inte, men för att de är lite stora från början. Det var skönt att röra på benen, det var skönt att andas in luften och bara vara, jag och jag tillsammans.

Tog en kvälls bild på vägen, fast knappt man ser vad det är!

Drömmar

Jag vaknade och kände mig jätte underlig, hade drömt om kärlek och känslan satt kvar, så det var som om det skulle hänt, bilder från drömmarna stannade kvar hos mig.

Jag drömde att jag var älskad av en man, en man som verkligen ville vara med mig, som verkligen älskade mig, jag kommer fortfarande i håg hur han ser ut.

Brukar alltid känna mig lite sorgsen efter en sådan dröm, en saknad blir väckt, en saknad som jag lyckats gömma djupt ner inom mig, där sällan mina tankar vandrar.

Nu är morgonen länge förbi, snart lägg dags igen, men med en förkylning i huvudet och ett lätt huvud ser jag fram mot en natts sömn med en klar morgon.

I morgon skall jag träffa nästan alla i min släkt, på min mammas sida. Känner en viss olust inför detta, men så är det, inte kan jag gå ner 35 kg på en dag, tror det är fysiskt möjligt. Men skitsamma, jag är den jag är och så är det.

I dag har varit en till underlig dag, i går var också en underlig affär, i går var jag på jobbet redan 07.20 men vid 09.30 var jag hemma igen och somnade på soffan som en, ja, jag vet inte vad. När jag vaknade vid fem visste jag inte om det var samma dag eller om det var natt och en ny dag? Det tog ett tag, men sedan ramlade saker på plats. Det var samma dag och fem på eftermiddagen.

Så denna underliga dag har jag vilat, försökt att hamna rätt inom mig själv igen, för jag vill inte bli riktigt dålig igen, det är så tråkigt och jag har inget hemma heller, vill ha ett lager så jag kan klara mig själv eftersom det värsta jag vet är att be om hjälp.

Men drömmen hänger kvar, och den underbara känslan av att verkligen vara älskad och önskad, det var, det är en känsla som jag hoppas få uppleva i verkligheten en dag!

Invasion av myrorna

Det kändes som jag missat en hel dag, när jag vaknade kände jag inte igen vart jag var, inget stämde, det luktade rök, det var mörkt, konstiga ljud. Det tog en stund innan det föll på plats, jag undrade om jag verkligen åkt till jobbet och sedan hem igen?!

Jag hade varit vaken hela natten, jag var otroligt trött men med allt som pågick i min kropp, det var nära att driva mig till vansinne - jag undrar faktiskt hur det kommer sig att det inte gjorde det? Ok, jag morrade, skrek in i kudden och höll på att dra ut varenda led i min kropp, men jag fortsatte att existera.

En form av tortyr, jag kan ärligt säga att om det som skedde inom min kropp under natten och in på morgonen skulle vara som jag kände det alltid - då skulle jag inte orka med livet, jag skulle inte vilja fortsätta för det var så otrevligt. Jag förstår hur lätt det kan vara att bryta ner en annan människa, med mig skulle det nog vara ännu enklare.

Nu fungerar mina fingrar igen och jag kan tänka en tanke efter en annan, jag känner ett relativt lugn, med en liten aning av oroligheten från natten.

Jag har nästan fått ut röklukten, jag är mätt och sa jag att mina fingrar fungerar?!

Hoppas på att jag fortsätter att bli bättre och att jag landar i mig igen.

Jag provar att skriva ett inslag via min iPhone för första gången. Sjuk igen, mina älskade katter har roat mig, speciellt efter kattmynta boy boy.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Idag, i morgon och just nu

Det känns som det mesta i världen i dag är negativt, svart och hopplöst, men jag vill inte leva i en sådan värld, jag önskar lita på majoriteten av mina medmänniskor, jag vill kunna promenera ute även när det är mörkt utan att misstänka de flesta som går bakom mig för onda gärningar. Jag vill inte oroa mig för våldtäkts män som ringer på min dörr på eftermiddagen och våldtar dig i ditt hem! Jag önskar lita på mina grannar, på att min cykel skall få stå kvar och att inte behöva se över i vilken bankomat jag hämtar pengar så jag minimiserar risken för att bli rånad!

Okej, dessa tankar om våld och rån, mord och andra illgärningar upptar inte hela mitt vakna tillstånd, men det finns där och det gör mig arg. Arg att det finns personer som tycker att det är ok att ta från en annan, bete sig så illa mot sina medmänniskor. Det tycks inte som de har någon känsla över att ”de är berättigade” istället för att tänka på konsekvenserna för den person som de våldför sig på!

Det gör mina egna känslor av skuld löjliga, i det att jag får skuldkänslor för det mesta, ord som jag sagt, saker jag gjort, saker jag gjort för flera år sedan.

Kanske är det så att vissa får mer känslor och konsekvenstänkande än andra, det är inte så underligt kanske eftersom vi är så olika.

Jag har större förståelse för människor som verkligen inte har någonting och som gör saker de kanske inte skulle gjort annars - för att få mat. Jag förstår att det finns tillfällen då det är den enda utvägen.

Men att våldföra sig på en medmänniska för deras jacka, mobiltelefon, eller väska känns som ”lyxrån”.

Vi kommer alla från olika bakgrunder och har olika resurser ekonomiskt och intellektuellt, vi kommer från olika ”förutsättningar” men en sak som jag tycker är grundläggande är - att jag är inte berättigad allt som andra har - det vill säga, det finns vissa saker som jag inte har råd med, och det är orsaken till varför jag sitter i skiten ekonomiskt i dag - att jag ville tillhöra en ”grupp” som jag ansåg vara ”mer värda”, jag ville ha det de hade - fast jag inte hade samma förutsättningar.

Det tog mig en lång tid innan jag insåg att jag inte behövde de sakerna för att vara en människa som duger, det är en bit kvar på den resan men jag vill inte vara någon annan än mig själv, i dag, det är ironiskt eftersom jag i över 25 år försökt mitt bästa att vara någon annan, någon ”bättre”.

Nu vill jag vara artig och vänlig i en värld som inte alltid har tålamodet för det, jag låter saker ta den tid det tar och tar hand om det som det kommer, har även sagt till mig att det är ok att stänga av hjärnan i bland.

Även om världen tycks mest grå, så skall jag försöka sätta in lite rött, gult, blått och rosa och grönt, jag skall försöka ta tillbaka min tro på människan.

Silversmide dag ett

Jag var mitt gamla själv, den där individen som anmäler sig till en kurs som jag gärna vill gå för att avboka en stund innan kursen börjar. Av rädsla, av bekvämlighet, men med en enorm ångest som reslutat.

Men i går gick jag till silversmideskursen, jag stängde av hjärnan och gick med bestämda steg utan att ge mig själv en sekund att tveka.

Jag är glad för det, en gåva till mig själv, nu har jag räknat (även med pi, dock med hjälp av miniräknare), mätt ut silver, sågat – byt sågblad, då det gick sönder, filade silvret efter min våga sågning, och böjt till det med all kraft jag har. Jag valde en plåt som är 1,5 mm tjock, vilket var det tjockaste och svåraste, och när jag skulle böja det förvånades jag av motståndet och det fokuset det krävdes.

Kerstin vår kursledare fick hjälpa mig få ihop det eftersom det blev lite snett där ring ”ändarna” skulle mötas, hon ”eldade” silvret och hjälpte mig att böja till det och använde lite ”hemliga” tekniker som hon hade i bakfickan

Vi är 10 stycken och alla nybörjare så det kräver kanske lite mer av Kerstin, jag känner att det ”första” bordet får mer hjälp, men jag beslöt mig ganska tidigt att ta för mig. Det har fungerat bra, men jag kan säga att vissa av tjejerna (det är bara tjejer) är öppnare än andra. Det är tre grupper av kompis gäng, tre, två och tre och så två ensamma deltagare – jag och en annan försiktig kvinna.

Men ok, bara för att ett bar av dem tycks ignorera mig även när jag pratar med dem, får det stå för dem, kanske är de nervösa, kanske tror de att min fetma smittar, kanske är de bara otroligt rädda för kontakt med nya människor. Men hur som haver, det spelar mig ingen roll, för jag är där för att lära mig och göra mig ett smycke. Jag sitter vid ett bra bord, de tre tjejer som jag sitter med är lätta att prata med och vi hjälps åt, till exempel var jag först med att såga ut min del av silvret och började med steg två, så när en efter en annan av de andra tjejerna blev klara berättade jag för den första hur hon skulle göra nu, som berättade för den andra som berättade för den tredje, hur bra som helst.

Jag var väldigt nöjd och stolt med mig själv när kursen var slut för dagen, tiden gick mycket snabbt, och jag hade haft det roligt, intressant att lära sig nya saker och tekniker – även fast jag har en viss rädsla för gasol flaskor – som jag kommer att arbeta med rätt mycket, hjälp!

Jag var vrål hungrig och hade huvudvärk när jag kom hem, men jag var mycket nöjd med livet, jag åt, tog en tablett och slappnade av med ett leende på läpparna.

Så när jag kom till jobbet i morse så brann ivern och önskan om att dela med mig av min underbara upplevelse – dels för att det var en bedrift för mig och dels för att det var roligt. Jag fick berätta det skall jag erkänna och de frågade frågor – men mitt i blev jag avbruten, och jag blev lite snopen och kände mig dum – beslöt att behålla detta för mig själv, eftersom detta är för mig själv och skapandet är personligt för mig – huvudsaken är att jag är glad i det, har en person som själv går i en kurs med silver här på jobbet som jag kan berätta för och dela med mig av min förundran.

Tack modet för att du infann dig!

(mosaic av Gaudí )

En dröm ramlade in i kopieringsrummet

Helt plötsligt, under tiden jag stod och kopierade, kom en dröm till minnes, en dröm som jag hade för många år sedan, jag cyklade hem från jobbet i staden hemåt, i drömmen bodde jag på Såggatan och det är en bit från där jag bor i dag, men denna dröm hade jag i Australien, innan jag ens visste att det tillbaka till Sverige bar.

Jag tycker att det är häftigt att drömmar, tankar från förr helt plötsligt kan ramla ner och göra sig påmind, likt doft minnen.

Nu har jag inte cyklat till jobbet eftersom jag tycker att det är otäckt att cykla i staden, dels för att tävlingsinstinkten tar över och jag vill cykla förbi alla som cyklat förbi mig, försöker ta det lugnt men den där instinkten ligger så djupt. Kanske en dag, jag har en mycket vacker cykel som bör användas tycker jag.

Jag har som sagt börjat om min träning i att leva i nuet, och det gick bra i går, blev så glad att jag log hela vägen hem och längre än så, i dag har det också gått bra och det känns så mycket skönare att existera på de premisserna.

Att jag även har det rent i köket nu, har lett till att jag faktiskt lagar mat till mig själv fast jag egentligen känner att jag inte orkar eller vill. Jag blir så stolt över mig själv att jag trots mig själv gjorde något som är bra för mig själv. Det hör inte till vanligheterna!

Jag har även börjat läsa om ”Alkemisten” och njuter av varje sida, speciellt eftersom det är över tio år sedan som jag läste den sist, när jag bodde i Australien gav jag mitt väl lästa exemplar till en kille jag var förtjust i – Damian- hette han, eller heter han, för han lever nog fortfarande. Ångrade dock att jag gav bort mitt exemplar eftersom jag skrivit saker i marginalerna och haft andra som skrivit notiser där, men inget att göra, följde mina instinkter i stunden.

Nog har jag gjort många dumma saker i min tid, en del av dem ger dock glitter till minnet, jag kan börja skratta åt mitt yngre själv när jag minns hur jag slängde mig ut på dansgolvet i jakt på killar, hur jag lät dem grabba tag i baken min – utan att generas, med mera.

Men drömmen om min cykelresa hem från jobbet drömde jag i Australien, en natt i Brisbane, för många år sedan nu, att den landade hos mig en eftermiddag på jobbet när jag står i kopieringsrummet känns som en bekräftelse på att jag är på rätt väg!

(Lånad bild)

Kysst av spriten

http://svt.se/2.113794/kysst_av_spriten

Jag har följt programmet "Kysst av Spriten" och jag uppskattar det programmet mycket. Det blir en tröst att höra från andra som levt i en miljö där alkoholen tagit överhanden för en när och kär. De ord de använder ekar inom mig, jag känner igen beteenden - att känna av "energin", titta i ögonen, lyssna för att veta vart de är, om det är den verkliga personen jag pratar med eller alkoholen.

Jag får tröst av detta programmet, det finns att se på "Play" på STV kanal 1.

Jag tackar Sveriges Television för att de gör program som berör.

Inne i gen

Jag tänker ofta på att mina helger oftast tillbringas ensam bakom stängda dörrar, jag sover mycket, målar, broderar och skriver. Jag tycks spara upp inför kommande vecka, eller gömmer mig för verkligheten, jag vet inte riktigt.

Jag har upptäckt en rastlöshet inom mig, det finns fler stunder nu, där jag känner en önskan att göra något med någon annan. Ha möjligheten att ringa någon, men det finns ingen jag vågar ringa, har inte många att ringa heller.

Men det är upp till mig, jag är den som måste ändra mina omständigheter.

Helst av allt önskar jag att jag hade någon jag kunde skylla på, men det finns ingen förutom mig, jag själv, jag är den som följer med mig och finns med mig alltid. Jag är den som reagerar konstigt och tror att något annat än det som verkligen är framför mig är som det är. Jag mäter, oroar mig och undrar varför ingen väljer mig, varför blir inte jag vald? Är det så att desperationen och önskan om att bli vald strålar ut ur mig och skrämmer människor med mina "behov". Är det något som lyser igenom och får andra att dra sig tillbaka?

"Tänk på vad det du säger mottas av andra" det var en mening som fastnade, min terapeut menade att jag ska tänka på hur jag bäst kommunicerar för att få det jag vill ut av samtalet. Först tänkte jag att hon menar att jag skulle manipulera, men det handlade helt enkelt om att göra sig själv förstådd.

Jag tänker mycket, jag tänker mycket, i bland för mycket, boendet i mitt huvudet har jag haft sedan jag var liten, det är dags att träda ur huvudet och göra mitt bästa att delta i livet.

Men du förstår, jag vill att någon väljer mig, jag vill gärna ha vänner ett par bara det är allt jag önskar - är det ok?

Ja, jag spenderade även denna helgen ensam, men det har varit skönt!