Själv

Något nytt har hänt, jag är färdig med min barndom och det som hände där, klart kommer det säkerligen tillbaka med jämna mellanrum, men det känns som det stora arbetet är över, inga förlåtelser eller anklagelser - bara en önskan om överlevnad, dags att lämna den biten av mitt liv där hän, jag har gjort ett stort arbete, ett arbete som kommer att fortsätta livet ut, men förhoppningsvis på en mindre skala.

Mamma, Pappa, jag är färdig, det får vara bra nu, jag känner att det som varit kan jag inte ändra, er kan jag inte ändra, nu får jag ta hand om mitt liv framöver, inte lämna mitt öde i det förgångna, låta det förgångna ta hand om min framtid.

Jenny -älskade vän, dig kan jag inte släppa, men jag bjuder in dig för att sitta i mitt hjärta istället, där kan du dingla dina ben och vissla glada visor, du behöver inte stanna, kom och gå som du vill - men jag släpper dina kedjor, dem jag låst dig fast i. Jenny, du lärde mig att älska och det är den största gåvan du givit mig, nu får jag lära mig att lita på andra, det får jag klara själv - och det är bara jag som kan det. Jenny jag sätter dig fri!

Nu gäller det att ta hand om mig, i stället för att hela tiden tänka på hur andra har det, känner sig och hur de tar saker, ta över deras oro och göra mig själv sjuk. Nu gäller det att ta hand om mig själv på bästa sätt - jag får lära mig det.

Jag får lära mig själv, själv.

Reagera

Jag har en hinderbana i min lägenhet, men jag har nu beslutat mig för att hyllan och fåtöljen skall till vinden i morgon. Jag har spenderat dagen med att tvätta och gå ett par ärenden, samt snubblat över min hinderbana, jag kan inte ha dessa möbler i min hall tills den 8 september, när Reningsborg kommer och hämtar dem.

Så i morgon skall här tas i, hur, det vet det sjutton, men upp skall de.

Har misshandlat min mage i dag så den är upprörd, men det är fullt försåtligt, men arbetsamt - mitt fel så jag skall inte klaga.

Jag tog spårvagnen en bit på vägen när jag skulle uträtta mina ärenden, och på vägen hem igen läste jag bak på ett säte ”Reagera”. Reagera på vad? Det kan vara en massa saker, men att reagera är det samma som agera? Om jag skulle se människor slåss, skulle jag våga mig på att avstyra det? Är det ok att jag ringer polisen? Har jag reagerat då, eller agerat - du ser orden hör i hop.

Jag hoppas jag aldrig blir satt i en sådan situation då jag befarar att jag är för rädd, klart ringa polisen skulle jag klara av, men jag skulle ta mig från platsen. Det är som när jag såg en man som låg vid dörrarna i Nordstan, dörrarna mot hamnen. Han låg så konstigt, han såg annorlunda ut, smutsig, ja, luktade lim och alkohol eller vad det nu var.

Fasiken sa jag inombords jag hoppades någon annan skulle komma förbi, men de som kom gick bara förbi även fast han liksom låg i deras ”väg”. Jag skakade på hans axel utan respons, jag försökte lite till utan effekt, jag såg att han andades eftersom bröstet åkte upp och ner, men det tog liksom lite tid i mellan.

Jag lyckades fånga uppmärksamheten av en vakt och han ringde ambulans. Vad som hände honom vet jag inte, jag hoppas att han är ok. Men det var otäckt, jag var rädd, mest för att jag tyckte att det var pinsamt, om jag skall erkänna - vilken skam att känna så.

Jag måste erkänna att jag helst vill undvika sådana situationer, fast jag kan inte undvika att undra, andas mannen som sitter på spårvagnshållplatsen på Järntorget, han som sitter med huvudet lutat bakåt och en starköl bredvid sig. Jag fokuserar på hans bröstkorg, men jag ser inget, han har så mycket kläder på sig. Eller undra om mannen som ligger i Brunnsparken och sover på en bänk om han är varm, hur är det med hans händer och tår?

Samtidigt, jag klarar knappt av att ta hand om mig själv, jag vet att jag är så nära deras öde, jag vill inte undvika deras blickar, jag tittar gärna tillbaka, ler och går vidare, när de sätter sig brevdi mig stannar jag kvar, jag lyssnar och svarar på deras frågor. En gång sa jag till och med till att jag inte riktigt var på humör att prata, han tog det bra. Men efter några minuter var han i gång i alla fall - han hade ett behov av att prata och ingen annan på vagnen svarade honom, så jag gav mig - fast jag var ledsen, fast jag bara ville skrika att jag inte orka.

Jag fick höra om hur han förlorat sin partner, hur mycket han älskat henne, hon blev sjuk och gick bort för ett år sedan. Han hade alltid haft problem med spriten, men nu när hon var borta var det sak samma vad som hände honom. Där satt vi, två sorgsna individer och jag gav honom mitt öra i 15 min, och jag tittade honom i ögonen, så han vet, att jag vet, att han finns.

Det tror jag är det värsta, att vi andra som har det bra inte ”ser” de som inte riktigt klarar av deras vardagar - jag kan inte döma dem, jag kan vara en av dem. Jag vet inte hur de hamnat där de är, det finns hur många olika människoöden som helst - jag kan inte döma dem, det lilla jag kan ge, får det bli, även en dag när jag själv knappt orkar.

Jag vet inte om jag alltid vill reagera, det finns så mycket att reagera på, jag vet inte om jag skulle orka.

Jag lever.

Ösregn, melankoli, trötthet utan tårar...en dag

Regn mest hela dagen, mörkt, och jag vaknade efter lunch - om jag kommer i håg rätt - jag sover illa, jag kan inte komma till ro, detta har nu pågått under en lång tid och tär. Oro finns där och jag har mina aningar vad det rör, men det känns så vagt, så diffust. 

Citibank ringde åter igen och påpekade att det vore bra om jag svarade när de ringde, jag svarade då att jag svarar när telefonen ringer. Har varit noga med att jag skall titta det som sker i ögat, stå rak och inte gömma mig - men hennes ton fick mig att ändra min mening gällande Ctibank, jag är mer än medveten om att man skall betala tillbaka lån - nu har jag inga pengar, nu gör jag vad jag kan. Enligt Maritha på skuld - och budget rådgivningen är Citibank de värsta på marknaden, men hon påpekade även att de har som skyldighet att göra en koll om jag klarar av mitt åtagande - det är sant, men mitt ansvar kvarstår. Det är inte lätt att släppa taget.

Sedan att se till att ingen annan i min omgivning blir berörd av mitt elände har tagit mycket från mig, jag känner det som om jag är mitt ute på det rullande havet och trampar vatten, jag har inget alternativ, jag vill inte drunkna, men jag är så trött, utmattad, slut.

Så, visst, detta ligger i mitt undermedvetna hela tiden även fast jag tycker att jag trycker undan det.

Treo hänger med, har koll på hur mycket jag tar och VARFÖR inte för att det spelar någon roll vanligtvis, för jag tar i alla lägen - nu har det varit mer eftersom jag känt mycket oro och ångest. I dag har jag tyvärr tagit fyra. Har dock haft huvudvärk, jag skyller på vädret!!

I morgon skall jag anstränga mig lite och ta mig ut, har tvättid och håller fortfarande på att städa köket, gjorde sönder min favorit glasgratäng form, gick söner i miljontals bitar, kunde stänga dörren till köket och därav undvika skadade tassar - nu var det bara jag som skadade mig, fick små, små glasspetsar i mina fingrar. Det blev en anledning till att verkligen använda den där bra dammsugaren som jag faktiskt har!

När jag inte riktigt orkar med livet har jag en tendens att göra det lite jobbigare för mig själv, lite mer motstånd - kanske är det min tuffa Marie som vill kolla om jag fortfarande finns kvar, som väljer att städa upp röran istället för att sätta sig ner och gråta. Jag städade upp, men jag ville fortfarande gråta när det var färdigt, men jag avbröt detta drama uppträdandet och fortsatte att plocka i köket!

Olivia har låtit mig klippa klorna på framtassarna, nu skall jag bara få tag i de där baktassarna så är kolklippningen klar för denna månad. Azalea kan jag handskas bättre med, jag lyckades göra alla klor i en sittning, det fick hon massor med beröm för. Azalea har verkligen blivit en liten vovve, hon följer mig överallt, pratar, älskar att leka med boll, kommer med den i munnen till mig så jag skall kasta den igen. När hon är trött springer hon med bollen in till sin sovplats under sängen och lägger sig att vila.

Olivia bara är, hon leker när andan faller på, jag kan få ligga och gosa med henne i bland, men det känns som hon drar sig undan lite mer - och det gör ont i hjärtat. När jag ”pratar” med henne, spinner hon som bara den - så jag hoppas innerligt att hon mår gott. Vi hade en kam och borst stund härom dagen, det var uppskattat.

Ja, en oroa dag har det varit - utan anledning egentligen, känt mig lite isolerad, har varit oerhört trött av dålig sömn och sömndroppar. Nu är det dags för ett nytt försök!

Kommunikations problem

I går natt kunde jag inte somna, vid 01:00 gick jag upp satte i gång datorn och skrev ett mail till Reningsborg, Västra Frölunda, det vita bordet jag såg den eftermiddagen snurrade runt i mitt huvud, varför sa jag inte till att jag ville ha det? Varför betalade jag inte och beställde leverans? Jag vet att en del av mig ville inte ”visa” vad jag önskade, kan inte förklara varför, men kände att det var liksom min ensak.

Lite efter 08:00 ringde de från Reningsborg och berättade att jag fick köpa bordet och betala det vid leverans i eftermiddag.

Jag var trött, haft en jobbig natt och en orolig natt. Gick ner för att köpa frukost mat då jag ingen hade, skämde bort mig lite och köpte juice!

Städade sedan undan så de nya möblerna skulle få plats.

Jag hade en lärande stund om kommunikation när de kom med mina saker, de frågade om jag inte hade hiss (fast det stod skrivet att jag INTE hade det) jag sa att det finns en i grannuppgångens men jag vet inte om det går så bra eftersom när man kommer upp, måste upp för väldigt smala trappor.

Nickande och jarå det går nog, jag frågade igen om det inte vore bäst att kolla trappan först för att se om det går - jag visade den smala trappan och han bara gick förbi mig. Jaha, tänkte jag - no your head be it - säg inte att jag inte varnade er.

Jag och mina 101 kilon sprang upp till vinden och ställde upp dörren, sedan stod jag på min sida vinden och lyssnade på deras svärande och ilskna ord utbyten, jag kände mig lite dum, som jag brukar, men jag förklarade med starka ord att jag försökt berätta för dem om hur trångt det är i den trappan.

De kom in i lägenheten och mer eller mindre släppte linneskåpet på golvet och gav sig i väg för att hämta det vita soffbordet. Den ena killen kom upp ensam med det denna gång, han släppte det på golvet och jag betalade honom.

Jag försökte prata med dem, men antingen förstod de inte, eller hörde dåligt eller tycker inte om att prata med främlingar - för jag fick ingen respons, det kändes ovanligt. 

Hade tänkt be en av dem att hjälpa mig bära upp tv:n på linneskåpet, men jag skippade det, var glad att de så snabbt försvann. Nu har jag beställt hämtning av några av mina möbler, soffbord, bokhylla, TV bänk och fåtölj som jag inte är så säker på att de tar, fåtöljen vill säga, för fröknarna katt har använt den som klösbräda.

Men så vackert det har blivit här hemma, jag är super nöjd, linneskåpet tog hur mycket saker som helst och det känns bra att inte se allt. Nu behöver jag bara ett kraftigt bord till min tv, stora tunga TV - trodde jag skulle kunna bära den själv men  - nej.

Det har varit en produktiv dag och jag är mycket nöjd med min insats, den lilla vita hyllan jag köpte på Second Hand hänger nu på ett litet lustigt ställe i sovrummet - vi får se. Har haft det bra, inte mycket tid åt att tänka och vara orolig, ängslig. Jag hoppas nu på en bra natt, att jag somnar relativt snabbt.

Det var bra att jag tog denna, min fjärde, semester vecka denna vecka, hade först tänkt att inte göra det, men är glad att jag tog mig samman. Det finns oro och ängslan inom mig men jag måste igenom det - så är det bara.

Mina val

Något har hänt i mitt sovrum, i helgen målade jag som sagt om min byrå, den är nu vit och har nya vita porslins knoppar, inköpta på Indiska, den blev så vacker, jag är mycket nöjd med mitt arbete. Har färg kvar, så jag skall eventuellt ta mig an mitt runda bord - vi får se.

Ovanför min säng hänger tavlan som jag lade undan på Reningsborg i onsdags, vacker tavla med ett motiv av änglar, äldre änglar, www.reningsborg.se , Reningsborg är en guldgruva till loppmarknad, när jag var där för att hämta tavlan i dag höll de på att sortera de nya saker de fått in, jag fick komma in på lagret och det var en skattekista med intressanta saker. Det linneskåpet som jag såg på onsdagen men inte hade pengar till att köpa då - fick jag lov att köpa i dag, plus hemkörning, det kommer på torsdag.

Så inför ankomsten av linneskåpet försökte jag möblera om i vardagsrummet, jag vred runt möbler, hittade leksaker, dammråttor och pärlor. Men efter att jag dragit runt med möblerna hamnade jag tillbaka från utgångspunkten. 

Jag beslutade att jag skulle ge bort tv bänken och bokhyllan - ringa Reningsborg eller Myrorna så får de komma och hämta det - på det viset blir det fint här inne - i stället för att det ser ut som en lagerlokal för möbler av olika slag.

Har även märkt att jag saknar fast telefon, det liksom låter inte lika bra i en mobil, och prat ro infinner sig inte - vilket kanske är bra, kunde lösa detta med ”tryck på 4” med min telefon som inte har ”tangenter” utan ”touch screen” så jag kunde välja vilken tjänst jag önskade när jag i dag ringde och avslutade mitt avtal med TRE. Får ett mycket bättre avtal med Telenor.

Jag upplever det som om jag börjar få bättre ”kontroll” på mitt liv och mitt hem, har saker att göra, ordna och dona, vila när det känns rätt, har semester så tiden är fri.

Någonting håller på att hända med hela min lägenhet, den blir mer och mer min, något håller på att hända med mig, fast oro, ångest och rädsla för vissa förhållanden finns kvar, men allt kan jag inte fixa på en gång. Så länge jag kan få mig själv att inse, att oavsett vad andra säger om mig - är det vad JAG tycker som är det viktiga!

Det gäller den person som jag är,

Hur jag klär mig,

Vilken musik jag lyssnar på,

Vad jag väljer att äta,

Mina åsikter,

Hur jag önskar ha det hemma,

Allt som rör mig, mina val och mitt liv är enbart min sak.

Flykt

Oberoende på vart jag än rest, börjat om och försökt igen, så har jag märkt en sak, det är att JAG alltid finns där, och jag är problemet. Det tog lång tid innan jag insåg det, även fast det finns kloka ord om detta, men jag tror att vi alla behöver erfara det själva innan det landar och blir en del av vår verklighet.

Nu arbetar jag på att stanna istället för att fly, men det är inte alltid lätt eftersom flykt är ett naturligt beteende hos mig. Jag är super bra på att fly, springa i väg och börja om, låtsas som det tidigare inte existerar. 

Men jag märkte att det inte gick i längden att det tär att hela tiden börja om, speciellt eftersom jag tycks hamna i samma situation igen och igen. Jag pratar allvar med mig, säger att nu - en gång för alla - måste jag stanna i sanningen, för det är jag värd, men minsta motstånd, minsta rädsla och jag hittar tillbaka till lögnerna.

Det jag inte kunde då, var att stanna i stunden, leva i stunden. Det jag inte kunde då var att värdesätta mig och det jag är. 

Kan jag det nu?

Stundom, jag glömmer det lätt, hamnar lite snett, snavar, gömmer mig ett par dagar innan jag provar igen.

De senaste 11 dagarna har varit svåra för mig, jag har varit oerhört trött, kort tålamod, ”skör” och inte orkat med mer än det absolut nödvändigaste. Nu har har jag min fjärde semester vecka, nu skall jag försöka hamna på rätt sida sömn igen.

För om jag skall klara min resa lite bättre, öka min förmåga att läsa skyltarna innan jag ramlar ner i hålet, behöver jag vara vilda, jag behöver ha min ork, jag behöver stanna hos mig i stunden. Om jag skall orka leva i sanning måste jag vara utvilad så jag undviker att ta vägen som ger minst motstånd, den vägen som lett mig ner i dyn om och om igen.

Jag tappade taget om mina bubblor, saknar den pirrande känslan av förväntan som de gav mig, jag saknar Marie, jag tycker inte om när jag hamnar här eftersom oron och ångesten ökar, tankarna går runt och runt utan avbrott. 

Men denna gång tänker jag inte låta mig ge upp, detta är endast temporärt, det går över, det går över.

Jag vet bättre vad jag vill och inte vill, jag vet bättre vad jag tolererar och inte tolererar. Nu gäller det bara att jag säger nej och nu får det vara nog lite tydligare, så det hörs bättre.

Inte ångrar jag mina flykter - om jag kan kalla de så, de har givit mig en massa och jag har lärt mig många saker som jag inte önskar vara utan. Jag önskar det inte ogjort ironiskt nog!

Sanningen är den - att även fast att fly inte är en problemlöpare i sig - kan det behövas för att kunna komma hem igen!

Trött igen och igen och igen

Okej, i morse kunde jag knappt öppna ögonen, jag tryckte på Snooze tre gånger, men tillslut var det bara att gå upp. Jag skippade duschen och sprejade håret med ett solskydd så det i alla fall luktar gott. Bekymrade mig inte att sätta in mina linser – det gör jag på jobbet kände kroppen – och på med kläder som jag hittade runt sängen.

Jag höll mig vaken på spårvagnen, det tycker jag är bra jobbat, min musik är det som höll mig vaken, jag lyssnade på texterna och hade en liten ”Sing-a-Long” i mitt huvud. Jag fanns just då, precis där och det uppskattade jag.

Min arm ömmar inte lika mycket, den är även rörligare, jag älskar min arm och har sett till att sköta den ordentligt, tvättar den med en speciell tvål och smörjer in armen så fort jag misstänkte att det var torrt, här skall det underhållas, mitt konstverk.

På tal om konstverk så målade jag klar min fjäriltavla, ”fjäril på en rosbuske”. Jag kände att något saknades, jag lade till ett till lager och där var känslan av ”OK, nu känns det i själen!”.
Jag har tagit den till jobbet, för i går flyttade jag min ”bubbel” tavla till salongen, till min frisör – den kommer INTE att säljas – det är den där konstiga lagen som ser till det. Tavlor jag tror på säljs inte – fast ”bubblor” är en MIN tavla, så det sörjer jag inte, om den inte säljs.

Jag är trött, så det är lite svårt att fokusera, hjärnan är seg som kola, men så helt plötsligt säger det PANG så kommer det fram underligt underbara saker! Jag bjuder på denna trötthet, jag tror jag vet varför jag är trött – så jag kan ta hand om den – tror jag, hoppas jag – vad har jag för annat alternativ?!

Har snickrat lite så jag hoppas det löser sig så jag kan få ut lite extra pengar, får vänta ett par dagar innan jag ser resultatet. Det är även åtta arbetsdagar på min sjukskrivning som började i maj 2007, jag har varit sjukskriven till och från i två och ett halvt år, det trodde jag inte i början, att det skulle bli så länge, åtta dagar, sedan är det eventuellt dags för att gå tillbaka till arbetet på heltid, bli en som de andra – skakis.

Jag kommer inte ihåg speciellt mycket från den första tiden, den personen jag var då finns inte längre i den versionen, hon har ändrats och utvecklats, tack och lov! Jag har små minnens bilder givetvis, hur arg jag var, utåtagerande och frustrerad. Jag blev först sjukskriven heltid i en månad, det behövdes eftersom jag inte fungerade. Resan genom helvetet är avklarat, jag hamnar ibland på dess rand men hamnar inte lika långt ner längre. Jag snubblar ner i ett hål, men där finns det tillräkligt med minnen om hur jag kan ta mig upp, från tidigare nerfall – det fungerar. Så rädslan är inte lika intensiv, jag blir inte lika rädd, jag blir dock rädd.

När jag är så här trött, blir jag lätt irriterad, men jag fokuserar så gott jag kan på att existera NU, inte senare, inte framåt, utan just NU. Det är vad jag klarar av, det känns bra att vila där.

Ser fram emot sängen – fast det får vänta tills det är dags att sova i kväll. Min underbara säng.

Fortfarande sorgsen..men nu med ömmande underbar arm

Först känns det underligt ont skönt, linjerna växta fram och blommorna tog form, under tiden jag sätt där i stolen kom det killar förbi som önskade ha mer arbete gjort på sina armar, jag fick se Koi fiskar och hjärtan med flammor. De mättes och ritades en grund riktning. Under den tiden fick jag en and paus.

Klockan tickade fram, och jag insåg plötsligt att en bra tatuerare tar tid på sig, arbetar noggrant och tar sitt arbete på allvar. Jag fick lära mig mycket om själva tatueringens maskin, fick känna hur det känns i handen, det vibrerar en hel del, vilket den inte behöver göra enligt Peter – han designade sin egen maskin och har massor med andra design idéer på gång som han vill förverkliga.

När han började med lager två, grundfärgen, tänkte jag, det här går ju bra, detta klarar jag hur fint som helst, Peter berättade att han skulle lägga på två lager till och eftersom det gått så bra hittills hade jag inte någon oro för det…

…men, när sista lagret av färg skulle på, ja, då var jag så öm, varje gång han torkade bort färgen för att kunna se kändes det som han rev mitt rivsår med ett rivjärn med den småknottriga sidan mot min hud. Jag bet ihop, försökte låtsas som inget, jag hade suttit i tre och en halv timme och var nöjd med att Peter föreslagit att vi skulle lägga till ”vinden” (som jag önskade) vid ett annat tillfälle. Det ömmade, det ”brann” och jag nästan hoppade upp och ner av lycka när Peter la på salvan och lindade om med cellofan.

Nästa tillfälle blir den 17 september, till dess skall det läka och det är nog lika bra det, för det skulle ömma ordentligt om jag gick för en till session i dag, till exempel.

För mig är tatuering en nästan religiös upplevelse, jag vet, många kanske rynkar på näsan här, men det är det bästa sättet som jag kan förklara känslan som jag har när jag sitter där i tatueringsstolen, jag blir lugn, jag finns bara där i den stunden. I går satt jag och titta på Buddhas ansikte i tre och en halv timme. Även när det gjorde så ont, fann jag mig, det är en markering av min person, av min själ, av den jag arbetar för at bli trygg i.

Marie Katie Gerahty är den person som jag önskar bli, att komma till en punkt där jag kan acceptera alla mina sidor utan att ”döma” ut den, utan att anklaga mig själv eller tro att jag är mindre värd för att jag har arbetsamma sidor – för jag har hört att det finns fler som har jobbiga sidor!

När jag lämnade Heidi Hey så kände jag att armen var där om man säger så, i dag går det INTE att undvika att känna armen, den dunkar, svider och ömmar, den känns stel med cellofanet runt min arm. Men i eftermiddag är det dags att ta bort det, tvätta och smörja in den, se till att smörja in den om och om igen.

Snart har jag min tavla på armen, snart har jag ett konstverk där, ett konstverk som skall hjälpa mig, påminna mig om vad som är viktigt, fungera som en skylt, en skylt som kan visa mig till rätta igen. Underbart.

Just nu gör det ont.

Svåra tider - men det går

Är fortfarande DÄR, så är det, bra tid att gå och tatueras, smärtan kanske lättar på själens snara, under tatueringsnålens prickar den ut det som ligger och pyser som magma under min hud. Det är vad jag hoppas på, det är vad jag längtar efter.

Har det svårt just nu, så är det, men jag har kommit igenom stunder som dessa tidigare, så jag borde kunna vila i det, men det känns som om jag har sockerdricka i hela kroppen, jag spänner mig hela tiden, svårt att släppa taget.

Nu är jag där igen, vi har kommit överens om, IGEN, att jag måste sluta med Treo, min polare, min bästa vän, min trygghet, den som håller i mig så jag inte imploderar. Hur skall jag klara mig själv? Hur skall jag fixa vardagen utan Treo? Som det är i dag upplever jag det som om Treo är det som håller ihop mig – men om det är så i verkligheten vet jag inte. Det var länge sedan jag varit utan Treo, en dag i taget, en dag i taget.

Vi började även prata om att en dag så kommer vi inte att ses mer jag och min terapeut, hur känner jag inför det – rädd svarade jag ärligt, rädd. Rädd att bli lämnad ensam utan någon som ”back up”, det är väl mest det. Att inte ha någon där som kan stötta mig, hålla en betryggande hand i ryggen som stöd under de svajigare stunderna! Står så ensam, saknar någon som kan hjälpa till med glada pårop och påminnelse om att jag varit ”här” TIDIGARE och klarat mig. Men, klart det kommer en dag då jag måste stå själv och känna ett stöd i det.

För trots allt svårt har det hänt en hel del bra – jag har sålt fyra av fem tavlor, det betyder att jag redan betalat för min klipp och färg hos Camilla – för egna medel – precis so0m jag önskade – helt underbart. Att jag sålt tavlor tycker jag är fantastiskt, att det finns människor där ute som önskar sätta upp en av mina tavlor hemma hos sig?! Jag är mycket förundrad men otroligt tacksam.

Jag målade en tavla i går, en fjäril som sitter på en buske, den blev lite kall, men jag har den hängande i sovrummet, väntar för att se om den ”växer” på mig med tiden, eller om jag behöver justera något mer. Tavlorna får liksom bo in sig i min själ.

Klockan är 13.00, två timmar kvar!

Gick och hämtade ut mina sparade medel och kände mig som en vakt som gör vädertransporter, det satt två tonårstjejer precis vid uttags apparat så jag gick där ifrån med hårt tag om plånboken – klarade mig från att bli rånad av två söta tonårstjejer som njuter av sina sista dagar av sommarlovet!
Jag ser fram emot Heidi Hey oc Peter D – och hoppas på att det räcker helt enkelt

Melankoli, ångest så är det

Den här helgen har jag stängt in mig och isolerat mig så gott jag kunnat, mobilen har varit avstängd och jag har för det mesta vilat. Det var ett tag sedan jag var här, trodde att jag ”vunnit” över det då jag förra torsdagen kunde ta mig genom den tunga torsdagen till fredag utan allt för mycket besvär.

Men så var det inte, eventuellt lyckades jag trycka ner det, undvika att se vad som komma skulle, undvika att ta hand om det jag hörde inom mig, jag ville inte, inte än.

Men komma skall det, oavsett vad jag än gör så kommer det att hända.

I fredags kände jag att allt inte står rätt till, ju längre dagen gick ju klarare stod det och jag  av bokade vår utgång efter jobbet. Kanske var jag feg, tillät mig själv att gömma mig, men det kändes inte rätt, det kändes som, om jag hade gått ut hade jag inte tyckt om det och det skulle synas, jag skulle gräva ner mig ännu djupare och bli destruktiv - så jag gjorde det så enkelt som möjligt för mig och tog den väg med minst motstånd och åkte hem.

Jag darrade i hela kroppen, när jag kom hem och stängde min dörr, jag plockade upp min matkasse och la mig sedan i sängen och försökte vila, det tog ett tag för mig att slappna av, få mig själv att släppa taget, släppa kontrollen. Tårar rann, jag gjorde inget åt det, sedan försvann jag in i lugnet för ett par timmar.

Nu är det söndag och jag fokuserar på just nu - allt jag kan göra, det är allt jag vill just nu.

Jag har försökt med mina vanliga tilltag när jag känner mig så här, shoppa, ta tabletter äta för mycket, men till mitt förtret har jag inte kunnat genomföra något av det. Jag kan inte shoppa för jag har inga pengar, inte äta för inget smakar och inga tabletter att ta - så det är att gilla läget tills det går över.

Allt jag har är nu - så är det.

Som jag berättat om förr är detta med vänskap inte lätt för mig, jag har lätt att missförstå eftersom jag är ovan inom detta område och osäker på vad som ”gäller”. Nu har jag ”blottat strupen” och frågat två av mina arbetskamrater om det vill gå med mig och äta Tappas efter jobbet. De svarade ja, men nu är jag där på den dagen och läser av de andras kroppsspråk och oroar mig för att de kanske inte egentligen vill utan gör det för att de lovat.

Jag var sjuk onsdag och torsdags och då fick jag sms som frågade ang. fredag, jag visste inte hur jag skulle må den dagen men sa att jag hoppas att vara på benen igen till dess – denna förfrågan sådde oro – den där välkända ”jag vill inte störa” oron, rädslan att det inte vill, de har barn och pojkvänner som de kanske föredrar att vara med.

Jag har bara mig själv – vilket inte är så bara, och katterna så klart.

Det är i dessa situationer jag lätt förstör för mig själv, försätter mig i dumma och komplicerade situationer.

I dag har jag någon slags sorg i hjärtat, kan inte riktigt sätta fingret på vad det kan vara, men jag vet att i dessa stunder behöver det inte bero på något alls. Det är ”den tiden” jag har klarat mig länge nu, så jag kan hantera denna svacka även fast det för ögonblicket svider i hjärtat.

Jag upplever mig igen relativt ensam, men det är inte så farligt, jag kan överleva den känslan också, jag upplever mig som lite rastlös, men det finns saker att göra för den, jag känner mig vilsen – men det är som det är.

Allt jag behöver göra är att ta hand om mig själv från en stund till en annan.

Känner jag avund att de andra har barn och partners?! Jag tror faktiskt inte det, jag tror faktiskt inte det – kommer inte ihåg hur det var att vara tillsammans med någon, att ha en partner. Vad pratar de om – undrar jag ibland?! Jag kommer inte ihåg vad jag pratade om, men något måste det varit.

För mig är det ett lärande, var relation, hur jag skall relatera till den situation som uppstår, om jag kan se den ur sitt rätta perspektiv. Om jag kan vara lite objektiv och inte ta allt så personligt. Ibland medför det lite svidande sår, men de läker med tiden och förhoppningsvis bidrar den till att hjälpa mig nästa gång samma situation uppstår.

Men i dag är jag på ostadiga ben, skall göra så gott jag kan.

Reflektioner

Jag beundrar alla er som tittar efter hur ni ser ut ”in public”, ni som rättar till kläderna i skyltfönstret och fixar med håret i reflektionen i spårvagnsfönstret. Ni som stannar inne i Nordstan och lägger på ytterligare lager med läppstift eller suddar ut lite ögonskugga eller ”blush”. Eller sätter i lite mer gelé i håret och stylar om det som rasat sedan de lämnade hemmet.

Jag beundrar alla er som pratar i era mobiler under hela spårvagnsresan från Kungsten till Brunnsparken, som fortsätter samtalet även när ni hoppar av, i normal samtalston, vi har alla varit med i samtalet. Jag beundrar alla er som skickar sms, får sms, och sitter med mobilen vid örat eller har samtal via hörlurarna.

Tänk hur det har förändrats, för bara ett par år sedan skulle en människa som talade ”med sig själ” tittas på med frågande ögon, undran om människans tillstånd och om denna person skulle vara ute i det fria.

I dag är det helt normalt att vandra runt med en liten öronsnäcka och föra långa och ibland väldigt personliga samtal, bland oss medmänniskor.

Jag saknar tystnaden, att inte alltid vara kontaktbar, så jag har börjat stänga av mobilen i mellan åt, inte för att det ringer speciellt mycket, men vetskapen om att jag själv bestämt att jag önskar ha det lugnt ger kraft. Det tycks som ”vi” alltid måste ha något på gång, att om vi sitter syssellösa är det något fel.

Normen tycks vara att vi skall vara stressade, ha ont om tid och aldrig hinna med det vi ”ska”, detta tycks gälla alla andra än mig, för jag har tid, jag är inte stressad, jag tar dagen som den kommer, och det jag inte hinner med i dag får jag ta hand om i morgon.

Jag undviker att titta mig själv i spegeln, eller i reflektioner från skyltfönster och spårvagnar, jag tycker inte om att ha långa samtal på spårvagnen, jag tycker inte om att sitta och prata i mobilen på spårvagnen. Jag väntar hellre tills jag kommit till en plats som är lugnare som ger mig mer utrymme.

Jag använder mobilen relativt sällan, skickar nog mest sms än har samtal.

Jag upplever det som jag saknar den ”friheten” i min person att ”titta” på mig i de olika reflektioner som passerar, jag tittar på mig själv i spegeln på morgonen och sedan om något skaver i ögat eller känns kontigt i ansiktet, annars undviker jag speglar.

Ni som är fria, som kan titta på er reflektion och prata fritt i mobilen, vad skönt det måste vara, att inte bry sig om vad andra i omgivningen må tänka, utan vila i er personlighet, i er säkerhet.

Jag beundrar er som är noga med hur ni ser ut, kläder, hår, smink, naglar, och som tar hand om er och er reflektion.

Vilken tur ni har!

Sjuk dag två - blä!

Jag upptäckte något härligt idag, att jag kunde förlänga lånet på mina låneböcker via internet, via bibliotekets hemsida, jag blev så glad, det var så enkelt.

Jag är hemma sjuk idag, var så även i går, och önskan att ha någon som skulle kunna hjälpa mig finns, speciellt i dag när jag behövde gå till apoteket. Som alltid när jag är sjuk önskar jag att jag hade någon som skulle kunna hjälpa mig, stötta mig, det vore en sådan lättnad. Men, i dag, även om det var jobbigt, så var det positivt att jag var tvungen att gå ner till apoteket, jag behövde luft, jag behövde röra på mig, jag satt och höll i mig inne på apoteket och var glad när jag var färdig, beslöt mig för att gå att köpa en kall dricka, och den hjälpte att lyfta illamåendet, lyfta dimman.

Jag kunde till och med gå till Maria Livs för att hämta ett paket, sedan spårvagnen hem för att äta lunch, ta en medicin till och vila, läsa, vila och bara finnas, i hopp om att det blir bättre under natten och möjligheten att komma till jobbet i morgon - så jag får känna det ”normala” igen.

När jag är hemma, känner jag mig alltid isolerad, bortkopplad från världen och instängd i mitt egna universum, mitt mycket lilla universum.

Min älskade små vänner ligger och sover, Azalea lekte med sin säng för en stund sedan, jag undrade vad det var för ljud som kom från sidan av min säng och fann en liten pälsboll brottandes med sin element säng, som hänger på min säng. Jag hängde den sängen där när jag höll på att möblera om i vardagsrummet, upptäckte att Azalea ÄLSKADE att sova där så där kvar hänger den. Vet inte riktigt varför den förtjänade en brottnings match.

När jag är sjuk blir sängen min mitt punkt, här ”lever” jag och det här var första gången som jag var sjuk sedan jag köpte mitt nya ”avlastnings bord” som jag har som sängbord. Det fungerar perfekt, här kan jag ha mina böcker, min dator, alla mina mediciner och finner att jag är glad över mitt val, glad att jag lyssnade på mig själv. Jag gläds åt det speciellt i dag när jag kan sprida ut mina böcker och glas, tallrikar och min älskade dator.

Jag vill bli frisk nu, hoppas den nya medicinen hjälper mig - det är tråkigt att må dåligt, jag gillar det inte alls.

Önskar det blir bättre.

Samtalet - landade i melankoli

Efter samtalet, när jag ”lagt” på, lutade jag mig tillbaka i soffan och riktigt kände hur det började koka inom mig. ”Nej” tänkte jag, nu är det bra. Jag vill bestämma över mitt liv och allt som det innehåller, jag vill bestämma över sådant som berör mig, den rätten har jag.

Några beslut fattades i min hjärna och jag reste mig ur soffan för att göra mig en kopp te, Olivia låg utsträckt på vardagsrumsgolvet och Azalea var fullt upptagen av alla små fåglar ute på balkongen. Mitt hem, MIN lilla familj, jag har det bra här. Mitt hem, min lägenhet, här bestämmer jag, min kropp, min hjärna och min själ – här bestämmer jag.

Om det så är att säga nej, eller ja, att visa var min gräns går, vad jag tolererar och vad jag inte accepterar. Det är nu viktigt för mig att stå fast i mina beslut, vila i de beslut jag tagit och ha tillräckligt med tillit för min egen förmåga, lita på att de beslut som jag tar just då är det som är rätt för mig i det ögonblicket.

Jag vet nu att om jag behöver gå och klippa och färga håret hjälper Camilla mig med att dela upp betalningarna, det innebär att jag kan betala för det själv. Så vill jag ha det, i fortsättningen kommer jag lägga undan en liten slant till det. Spara några små pengar lite här och där så jag kan förgylla min vardag någon gång då jag behöver det, eller om något dyker upp, tandläkaren eller något annat oförbesett.

Men gårdagens samtal gjorde mig ledsen, ledsen och resolut, det tog kraft från mig, jag tillät det, men nu känner jag att det får vara bra med det, hon får stå för det hon sa och jag agerar efter eget huvud. Känner tyvärr ett enormt sug efter Treo, en del av mig vill bara försvinna någonstans där det är tyst, tyst, lugnt och tryckt. Tystnad, tystnad och avstånd från henne, det och TREO längtar jag efter. Treon gör egentligen ingenting, men den är min trygghet, min lilla snutt filt – dumt nog.

Jag sitter här och hoppas att jag kan få en order på en tavla, jag har skickat ett sms och berättat att jag kan göra en liknande, men jag har inte fått något svar, det hade varit underbart roligt för mig.

Som jag anade har min arbetskamrat dragit sig hur köpet av massage dynan, inga 500 kr där, blev lite besviken men som sagt jag hade anat detta. Min kollega sa att hon skulle se om vi som arbetar här kan köpa den av mig, samla in pengar till det. Men det känns inte som att jag kommer att ha dem pengarna innan den 17 augusti och min träff med tatueraren. Har 2100 kr, får se om jag kanske kan få ihop lite mer. Jag längtar till den 17 augusti, nu är det bara fem dagar kvar.

Jag känner fortfarande av sorgen som kom efter samtalet igår, jag gillar inte att det blev så, men nu har jag bestämt mig för hur jag skall förhålla mig i framtiden och kommer att göra så.

Melankoli – där har jag hamnat

39 år och en dag - känns bra...

Jag hade en underbar dag i går, den var spontan, på förmiddagen blev jag bjuden på lunch, vi gick till kronhusbodarna http://www.kronhusbodarna.nu/ , satt på innegården och åt biffstroganoff, det blåste, det blev ett litet ”båls hål” där inne, men det var varmt så det var ingen fara – ”det är alltid fint väder på min födelsedag” sa jag glatt, på himlen fanns mörka, mörka ”hotande” moln, men dom ignorera jag.

Vi tittade in på ett krukmakeri och filosoferade att det vore härligt att kunna dreja, det fanns vackra skålar och tallrikar, det var mycket vackra glasyrer. Efter det tittade vi in på en butik som hade lite av varje. Där fick jag en liten vit prinsesskrona i keramik, den är jätte söt, Lisa gav mig den som en födelsedagspresent.

Sedan var det tillbaka till jobbet, men jag kom överens med Lisa att jag skulle följa med henne till Magasinsgatan efter jobbet så jag stannade till klockan 16.00.

Vilka underbara affärer det finns där, vi tittade in i en butik som sålde lite 40-, 50–60-tals saker, de hade även en liten ”diner” liknande försäljning av kaffe och glass (Italiensk). Lisa hade sett en klocka där inne som hon tyckte om och önskade köpa till sitt kök, den var fin.
Vi tittade in i ett par olika affärer, en som bara sålde 60- tals saker, kläder och inredning, sedan min älskade ”Prickig katt” http://www.prickigkatt.se/ en sådan underbar affär där man kan hitta det mest underliga presenter eller gåvor till dig själv.

Bredvid ”Prickig katt” finns en Stadsmissions butik, kommer inte ihåg vad den heter, men den ligger i restaurang ”Dojans” lokaler, där fanns det mycket fint, jag skulle kunna vara där inne länge, nu var vi där inne säkerligen i över 40 min, jag hittade ett långt linne från ”ME&I” och köpte det för 75 kr som kanske var lite dyrare än det andra i affären. Men sådan underbar tjock bomull.

Nu var vi törstiga och hungriga, vi gick ner till en Italiensk restaurang där jag fick underbara Calamari med dip sås och mineral vatten och Lisa ett glas rödvin och bruschetta. Vi satt där ett tag, under markisen och trotsade regnet. Det blev en bra avslutning på dagen tyckte jag, jag var glad, nöjd, belåten och kände mig relativt harmonisk.

På spårvagnsresan hem läste jag lite i boken som Janet gav mig, ”Infidel” heter den, den är bra, fångade mig från första sidan. Det var varmt och fuktigt ute, åskväder utan åskan.

Det var skönt att komma hem, jag åt lite flingor, tog en kopp te och upptäckte att nu var det slut med min gratis tittning på Comhem, så nu kan jag plocka bort lådan och bli av med resterande långa kablar. Blev lite – ”vad ska jag göra nu” men det finns att göra.

Till min belåtenhet hittade jag saker att sysselsätta mig med, min succé på Tradera har svalnat, så nu kan jag flytta lite på allt ”packnings material” som jag samlat på mig och rensa lite bland det jag ska sälja. Började lite i går, men har en bit kvar.

Till min belåtenhet blev min födelsedag bra, tills jag ringde….

HAPPY BIRTHDAY!!!!!!!!!!!!!!

JAAAYYYY - Hurra, hurra min dag idag!!!!!

Det är som om jag har sockerdricka i hela kroppen, det bubblar och pyser, jag är trött men har energi, jag skulle kunna lägga mig ner på golvet och somna men samtidigt kan jag hoppa upp och ner, så det är mycket som pågår inombords.

För samtidigt som jag känner mig glad, spritter ångest inom mig, samtidigt som jag känner mig lugn och relativt stabil är jag orolig. Jag vet inte åt vilket håll jag skall gå, jag vet inte riktigt vad jag skall hän.

Men, behöver jag veta vart jag skall just nu? För just nu vet jag att jag är lite ”skör” så jag får vara vaksam, just nu behöver jag bara fokusera på att tya mig från A till B. Det är allt, jag vet inte vad som kan hända i morgon, eller om en kvart – så jag är här just nu, med allt vad det innebär.

Till exempel upptäckte jag på vägen från min terapeut att jag tycktes se ”klarare” igen, jag tittar på byggnaderna runt omkring mig och blev fascinerad av hur tydligt jag så detaljer, färger och att allt var så tydligt. Jag gick med öppen mun och tittade runt mig, omedveten om att jag var iakttagen, iakttagen av en typ av man som äcklar mig. Jag upptäckte honom eftersom han började vissla på mig. Hur skulle jag göra när jag skulle gå över gatan? Då var jag tvungen och vända på huvudet för att se om det kommer någon spårvagn – attans!!! Jag tittar snabbt upp till höger, ingen spårvagn bara ”lust fyllda” blickar och mungester från äcklig man – jag gick med raska steg in i trapphuset, in i hissen – upp, upp vill jag! Andades ut, så är det för de mesta, de som ”ser” mig är äckliga gubbar.

Jag ryser inombords – samma känsla som med gråsuggorna!

I terapin i dag pratade vi mycket om relationer och den nya delen av mig som har börjat dyka upp regelbundet. Kanske är det lilla treåringen inom mig som utvecklats till en tonåring, för hon känns starkare, stadigare – ja, jag vet att det är en tjej. Denna nya del av mig är lite skrämmande ibland, speciellt när hon ploppar upp utan förvarning. Tänk er att ni står eller sitter och funderar över ett samtal ni just haft, tyst, lugnt, och så helt plötsligt PANG så kommer hon och sätter ner foten!!! Kan få hjärtat att hoppa.

Jag gillar henne fast hon är lite skrämmande, för hennes kraft, hennes styrka. Vad händer om hon skulle komma fram under tiden jag har en konversation, om hon kom in och satte en gräns?! Vem vet? Kanske är det dags att prova lite nya ord, ord som bottnar sig i verklig mening, verklig tro?!

Tror att jag ska prova lite i smyg nästa gång det dyker upp något som känns fel för mig!

Jag lär mig – underbart!

Ett par timmar kvar till min födelsedag!

Vaknade före 08.00 i morse, försökte somna om men det gick inte, så jag bestämde mig för att gå upp och slogs då av den illa luktande soppåsen i hallen, på med kläder och skor och ner till soprummet så snabbt som möjligt.

Utanför porten ligger en död råtta eller sork - stor var den, det ligger reklam blad nästan över allt, som om vinden rykt tag i dem och spritt dem över Sandarna. Jag fortsatte ner till soprummet och förväntade mig att mötas av en invasion av råttor - men inga monster förutom bananflugor.

På vägen upp till lägenheten, tog jag tag i några av reklambladen och försökte flytta på den döda sorken/råttan, från asfalten till jorden, tanken att jorden skulle ta hand om kroppen. Det var en större utmaning än jag trodde, pappret i reklambladen var inte kraftigt nog, jag fick ta hjälp av lite tidningspapper - tillslut lyckades jag få den på jorden och la tidningen över den.

När jag ett par timmar senare gick ner för att köpa glass låg den på asfalten igen - nåja, på kantstenen, jag lät det vara, jag hoppas att den får en värdig begravning förr eller senare, för jag måste erkänna att det kniper lite i hjärtat, och  jag vill ogärna se den förmultna på kantstenen.

I går när jag lyfte på trasmattan som legat ute på balkongen ett par månader, i regn och rusk, såg jag till min ”äckligaste” massor, massor av gråsuggor - tvi vale vad äckligt!!!! Jag beslöt att kasta allt på balkong golvet, och fler gråsuggor fanns det, de flydde under listen på utsidan av balkongdörren, jag gjorde efterforskningar med hjälp av GOOGLE och hittade en spray som jag skall prova. Det var så mycket gråsuggor att jag fick kväljningar och så fort jag tänker på det - vilket händer oftare än jag önskar, så ryser jag, bläää!

Så på insidan av mina ögon finns nu miljontals gråsuggor och en död sork/råtta. Den var stor och förvånansvärt tung den där sorken/råttan!

Har känt mig lite illa mående sedan dess, men det är inte så farligt.

Ja, då var det min födelsedag i morgon, jag ÄLSKAR födelsedagar, paket, blommor, jag tycker det är underbart. Nu blir det inga presenter att öppna, men så är det väl att bli äldre. Men jag har beslutat mig för att köpa mig en liten present, så in den och sedan sjunga för mig själv och öppna min lilla present!

Tycker att födelsedagar är en ”ny start” för mig, mer så än nyårsafton, det är en speciell dag, den dagen jag föddes för sjutton gubbar!!! Nyårsafton är ju för alla!!!!

Så en och en halv timme kvar till den 10 augusti då jag fyller 39 år!

Underbart

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article5607660.ab

Underbart klipp, jag lyssnar alltid på flygvärdinnorna, gör du?

Tre dagar kvar....

Det var en jobbig dag i går, jag är nog nere i ett litet hål, det är lite mörkt här nere och jag finner att det är lite svårare att existera i verkligen. Men jag försöker, fast tröttheten är tung och kroppen värker, tycks känna var ben i hela kroppen. Jag har svårare att resonera med mig själv, titta på vad som sker objektivt. Men jag försöker, jag försöker påminna mig själv om att jag har den kunskapen men att just idag, just nu, är det lite tuffare att komma åt den.

Fast det är lätt att glömma i ögonblicket, jag erkänner att jag tycker synd om mig själv i dag!

Min ångest landade i hjärtat i tisdags, den fladdrar med vingarna, gör sin närvaro känd, loopen är i gång, runt, runt och runt går det. Jag väger om det jag gjort är rätt, det vill säga om jag hade rätt att neka, hade jag rätt att säga nej? Jag vet att just nu är det tungt och att jag inte kan hjälpa andra just nu utan det gäller att hjälpa mig själv. Men har jag rätten?

Där är min akilleshäl, jag har svårt att veta vad jag har ”rätt” att göra, jag måste hela tiden väga in, se om det känns ”rätt” hur jag nu bedömer det. Jag vet att jag inte kan ta hand om någon annan än mig själv just nu, det innebär endast jag och mina katter, jag kan inte ta in något extra ansvar hur ”litet” det tycks vara för andra.

Men efter jag svarat nej, bubblar tvivel upp inom mig, jag får skuldkänslor och jag mår dåligt. Jag HATAR den känslan, jag blir arg och irriterad att jag blir satt i en sådan situation. Men sanningen är att det handlar om att jag måste lära mig hantera sådana situationer bättre eftersom det kommer att återkomma, med all säkerhet.

Minnes bilder kommer till ytan, som hjälp att komma överens om att det var det rätta att säga nej. Gånger när jag blivit sårad av ord, utan att säga till, gånger då jag hamnat i situationer som jag inte gillar – bara för att jag inte vågar säga nej, för den historien som finns, jag känner mig fången – ändå kan jag inte dra mig ur.

Det är jag som måste ta ansvar över mitt liv och önskan om att leva i sanning och göra det så enkelt som möjligt.

Jag tror jag vet vad som känns fel, men jag vågar inte se det i vitögat, vågar inte ta hand om det, orolig för konsekvenserna. Men samtidigt sitter jag i en situation där jag om och om igen blir sårad, ledsen och får ångest och så skall det inte vara. Men det är upp till mig att antingen ändra relationen så den är mer jämställd eller välja annorlunda.

Men idag, just nu, är det en kraftansträngning att hålla ögonen öppna, så just nu idag skall jag endast fokusera på att ta mig fram, ett steg efter det andra. I ärlighetens namn vet jag att jag har rätt att säga nej, och borde göra det oftare, för jag har gränser, det är bara det att jag låter vissa personer gå över den, smutsar ner den och rasera den, och lämna mig att göra det jag kan för att reparera den – och det börjar göra mig mycket arg!

Varför har jag svårt att vila i min rätt att välja efter hur jag vill ha det?!

Fem dagar kvar till min fördelsedag...

Nu är jag extra känslig, det upptäckte jag när vi var två som önskade ett par hyllstolpar, jag gav upp innan jag frågade vad som skulle ske med dem, det visade sig att vi var två som önskade dem, men jag fick dem till slut, Jag föreslog lottning, men hon gav upp snabbt, nu känner jag skuldkänslor, men…

Nu har jag gått och frågat om allt är ok så hon inte är ledsen – allt var ok, så nu känns det bättre.

Denna bit hänger med känner jag, det var ”intressant”, men en utmaning, nu tog jag modet och fråga, det är en nyhet, något jag inte klarat förut. Jag är rädd, rädd att falla ner i det djupa becksvarta hålet och tappa allt jag lärt mig, den lilla tryggheten som jag lyckats bygga upp. Jag är nära kanten, jag kan se nyansen av mörkt grått, men jag tar det stund för stund, om det händer, händer det, då får jag ta hand om det – för hända kommer det.

Jag är trött, hade svårt att stiga upp i morse, Azalea fanns hos mig, hon skulle dricka ur mitt vattenglas, jag fick allt sitta och vänta tills hon druckit färdigt innan jag kunde ta mina mediciner. Men det gjorde jag med nöje, hon stod så fokuserad där hon lapade vattnet att jag inte kunde låta bli att le, älskade, älskade katt.

Har fått ont i handleden, det värker, undrar om det är för att jag broderat så mycket, jag håller ofta hårdare i nålen än vad jag behöver, likaväl håller jag hårt i pennan, har en tendens att spänna mig, så det kan vara att jag överansträngt mig. Har nu själv kommit till beslut att försöka hålla min handled varm, kanske undvika att brodera ett par dagar. Det kommer att vara en utmaning.

Håller på att skapa en tavla, med olika moment, korsstygn, måla och knappar, men jag har inte bråttom.

Har blivit erbjuden en lägenhet på Kustroddargatan 14, en tvåa på 60 kvm där el ingår i hyran. Jag vet inte varför jag anmälde intresse, jag ÄLSKAR min lägenhet, men det skadar inte att gå och titta, se hur den ser ut och om den är sliten och behöver mycket omvårdnad så får det vara, det är alltid lockande när el ingår i hyran. Skall kontakta killen som har lägenhet och bestämma tid för visning.

Nu känner jag mig lite lugnare, men vet att jag är känslig, vet att jag behöver vakta mig lite, ta hand om mig extra noga.

Jag önskar att tröttheten skulle avta, önskar att jag skulle kunna sova lugnare och vakna utvilad, det skulle hjälpa mig mycket. Det är ett mål jag skall arbeta mot!

När man/jag är ”övertrött” är jag skörare än vanligt och får svårare att klara saker som händer under dagen, så vila, vara utvilad är ett klokt mål.

Sex dagar kvar till min födelsedag...

Jag hade ett mål på lunchen – det målet var att hitta en korg till badrummet, en plastkorg med sugproppar som jag kan ha tandborsten i, inte visste jag att det skulle visa sig bli en utmaning. Gick till ”Lagerhause” först, fullt med människor, kvinnor med män i släptåg, de gick bakom kvinnorna med ett lätt hängande huvud och några påsar i händerna, medans kvinnorna lyfte, tittade, kommenterade något om varan till mannen som nickar, kvinnan ställer ner varan, lyfter upp den igen och tar den sedan med sig.

Mannen fortsätter att följa efter, det var en majoritet av kvinnor i affären, med korgar fulla av påsar, sidenblommor, små brickor och annat relevant till hemmet. Jag tittade i rea hyllorna men hittade inget som jag tyckte passa, jag ville inte betala 70 kr för något jag inte är riktigt nöjd med. Jag gick vidare till Åhléns, hittade underbara doftljus, vackra anteckningsblock men ingen korg med sugproppar.

Många ungdomar, människor, överallt, överallt, vände jag mig om gick jag in i någon annan, men det slår mig nu att – fantastisk – jag fick ingen panikattack!! Gick vidare och köpte min älskade cola light, en muffins (choklad) och hoppade in i den trilska hissen fast besluten att den icke samarbetsvilliga hissen skulle ta mig upp till andra våningen. Jag hoppade, lurade den med att jag var på väg ur hissen (då brukar den stänga dörrarna och åka upp) och jag lyckades snabbare denna gång. Jag tror hissen kände av min bestämdhet!

Jag upplever det som mina medmänniskor stänger av när de går in på Nordstan, de blir ”bufflar” som knuffar mig åt sidan med en grymt, stannar mitt framför mig, eller flyttar sig inte så jag kan komma förbi. Jag upplever det som artighet, hövlighet är något som inte hör till vanligheterna längre. Det är nästan ett ”hetsigt” uttryck över dem, speciellt familjer, mamma, pappa med små barn, där är det lätt att min fot hamnar under barnvagnshjulet utan ett ”oh, förlåt hur gick det?!” eller en kladdig banan hand räcks ut mot mig och nävar sig fast vid byxbenet, inget ”hoppsan, vad dumt, här har du lite papper” inte några ord alls yttras. Det är som jag får skylla mig själv att jag stod där jag stod.

Det var så skönt att komma tillbaka till kontoret, tillbaka till relativt lugn, med fönster och cementväggar mellan mig och folket där utanför. Det är svårt att undvika att stressa upp mig, men idag kom inget magknip i alla fall och det var underbart frigörande. Men jag upptäckte även att det var skönt att komma ur Nordstan utan att ha köpt något onödigt, colan och muffinsen var nödvändig – en trött dag som denna.

Jag vet att jag tagit upp detta med artighet och allmän hyfs förut, jag tycker att jag gjort bra ifrån mig hittills, Jag tackar, frågar och ber, ursäktar mig om jag råkar stöta mot någon eller dylikt.

Tiderna förändras så är det, inget sagt om det är bra eller dåligt, det är helt enkelt. Jag kan även rekommendera att leva i stunden och inte jäkta fram, att ta hand om saker när det kommer. Klart att det finns vissa stunder som behöver lite mer planering, men rent generellt tror jag att jag hittat en metod som fungerar för mig.

Mitt mål uppfylldes inte i dag, men det är ok, det är en bra dag i alla fall.

Sju dagar kvar...

”Livet består inte av att ha bra kort på hand, utan av att spela dem man har väl”.
Josh Billings

Som jag berättat tidigare tar jag en dag i taget, en stund i taget, min strategi har hittills fungerat väl för mig. Jag undviker ”måsten” som inte rör mitt arbete, i mitt privata liv finns det inga måsten som det ser ut nu. Måsten undviker jag.

Givetvis finns det saker i livet som liknar måsten, duscha när man inte orkar, laga mat fast inget inspirerar, dammsuga när damm råttorna har övertaget, och kasta soporna innan de stinker upp hela lägenheten.

Det finns säkerligen fler osynliga måsten, undermedvetna måsten, men jag behåller min beslutsamhet att undvika stor måsten så långt det går. Jag gör det när andan faller på, när kroppen tycker att det vore intressant att ta trapporna i stället för grannuppgångens hiss, när armarna vill skrubba ren spisplattorna och plocka undan alla saker som hamnat på köksbordet under de gångna veckorna.

I går ville kroppen städa spisen, laga ordentlig mat och brodera. Den uppskattade inte att bli störd, den ville ha det tyst, tyst och harmoniskt. Armarna skrubbade spisplattorna, torkade bort björkfröna, som blåst in genom det öppna fönstret, plockade bort de vissnade blommorna på St:Paulan och ställde saker på den plats jag önskat ha dem.

Mina armar har även bytt tillbaka knopparna till de handtag som satt på köksluckorna tidigare,
min själ, jag, är mycket nöjd med det, det ser mer ordnat ut, nöjt suckar jag och tittar igenom ugnsluckan på den puttrande kycklingen.

Det var en intressant dag i går, jag lärde mig mycket om mig själv, att mina gränser för vad jag tolererar är tydligare, jag vet vad som inte ids med, beteenden som jag inte vill ta del av eller själv generera.

I går kväll gjorde jag en ska som jag egentligen inte ville, hela min kropp, hela min själ skrek ”NEJ” inom mig som Edvard Munchs tavla ”Skriet”. Jag gjorde det ändå och satt och skakade huvudet inom mig. Sittandes vid mitt skrivbord vandrade tanken vidare, hur sätter jag gränser utan att de är sårande?! Efter eftertanke kom jag på att jag inte kan räkan ut hur en annan person kommer att reagera, min uppgift är att vara ärlig och rak mot mig själv och mina gränser. Jag sa ”nej, nu får det vara bra” och även fast den andra tog till sig ”äran” var jag nöjd med att målet var nått.

Något historiskt hade hänt, jag hade sagt nej, jag hade nått min gräns, klart den hade blivit uttänjd och manglad, men den höll!!

Jag fokuserar inte lika mycket på de saker som jag lyckas mindre bra med, det kommer alltid att finnas där, jag ser dem, tittar på dem, accepterar dem och lägger dem sedan åt sidan för att fortsätta vidare. Jag har insett att det där tänkandet, ältandet kostade på så mycket och det handlade hela tiden om att skydda andra på min egen bekostnad. Nu fokuserar jag på att skydda mig själv, bygga mig stabilare, underhålla det arbetet som jag nu gjort och sakta fortsätta framåt för att se vart hän det bär.

Det får ta den tid det tar, jag försöker spela väl med de kort jag har, i stället för att hela tiden jaga rätt på vad de andra vill ha för att tycka om mig, önska vara med mig. Nu spelar jag kort med livet, med de fina kort jag blev given, nu när jag tar mig tid och tittar på dem, är det de kort jag alltid önskat ha. De är kantstötta, slitna, har hundöron och är kladdade på av år av att försöka vara bättre, finare, omtyckt, älskad för den jag INTE är. Nu spelar jag stolt med mina egna kort och känner att de passar mig.

Vilken kortlek spelar du med? Fina vaxade kort som fortfarande ser ut som den dagen du köpte dem, lite nötta kort som försöker, ångrar sig och försöker igen? Eller med kort liknande mina som är lite böjda, lortiga, skadade av livet – för att kortleken verkligen levt in sig i livet med allt vad det innebär?! Jag har kommit till insikt att det är ok att bli smutsig, kantstött, hundöron och lortiga tumavtryck, och tappa vägen och fotfästet– huvudsaker är att jag upplever livet i alla dess nyanser och lager.

Det är nytt för mig.

Åtta dagar till min födelsedag!

I går kväll fick jag för mig att jag såg spöken i min lägenhet, spöken, andar eller gestalter, vad man nu kan kalla det. Troligen skapelser ur min fantasi. Ur ögonvrån tyckte jag mig se en figur i mitt kök, jag tittar dit och det är ingen där, senare en rörelse bakom mig, fast det inte går eftersom jag sitter mot väggen, så fortsätter det under kvällen.

När jag senare gick till sängs, under tiden jag läste tyckte jag mig skymta rörelser i hallen, vid denna tiden blev jag illa berörd, orolig, ”formerna” var så tydligt en man att de gjorde mig mycket orolig. När jag gick på toaletten fann jag Olivia och Azalea tittande rakt in i väggen, de satt och tittade så tills jag var färdig i badrummet och fortsatte tills, ja, en stund till var det allt.

Nu hade jag skrämt upp mig själv så pass att det var svårt att släcka lampan, jag prata med mig själv och förklara att jag bara har för livlig fantasi och att det inte fanns någon annan i lägenheten utöver Olivia, Azalea om mig själv.

Men jag låg på helspänn, jag kunde inte få mig själv att slappna av, tillslut tog jag två tabletter för att hjälpa mig att somna.

I dag vaknade jag upp efter 13.00 igen, men efter min spöknatt var det OK intalade jag mig själv.

Söndag och min lugndag, en dag av att bara må bra, må gott, bara finnas - ja, ingen större skillnad från någon annan dag egentligen. 

Har dock börjat känna av en viss rastlöshet, en önskan om att göra något annat än bara gå hem. En önskan av aktivitet - denna önskan förvånar mig.

MEN söndagar är min dag.

I bland blir söndagen en dag då kreativa idéer kommer fram, kommer upp till ytan, i bland är söndag en dag av tänkande, funderande och resonerande. En dag där jag kan ta ut de tankar som snurrar runt oklara i mitt medvetande, titta på dem ”objektivt” och försöka bena ut vad det egentligen betyder.

Men idag, denna söndagen har jag bara låtit mig själv vara, har varit trött, sovit för mycket, men så blev det, och det kan jag ta med tanke på vad min fantasi fick min lilla hjärna att hitta på i går natt, min lilla kloka hjärna fick lite för mycket kreativitet i sig under dagen anar jag.

Nu är det åtta dagar kvar till min födelsedag! Åtta dagar kvar som 38 åring!!