Idag, i morgon och just nu

Det känns som det mesta i världen i dag är negativt, svart och hopplöst, men jag vill inte leva i en sådan värld, jag önskar lita på majoriteten av mina medmänniskor, jag vill kunna promenera ute även när det är mörkt utan att misstänka de flesta som går bakom mig för onda gärningar. Jag vill inte oroa mig för våldtäkts män som ringer på min dörr på eftermiddagen och våldtar dig i ditt hem! Jag önskar lita på mina grannar, på att min cykel skall få stå kvar och att inte behöva se över i vilken bankomat jag hämtar pengar så jag minimiserar risken för att bli rånad!

Okej, dessa tankar om våld och rån, mord och andra illgärningar upptar inte hela mitt vakna tillstånd, men det finns där och det gör mig arg. Arg att det finns personer som tycker att det är ok att ta från en annan, bete sig så illa mot sina medmänniskor. Det tycks inte som de har någon känsla över att ”de är berättigade” istället för att tänka på konsekvenserna för den person som de våldför sig på!

Det gör mina egna känslor av skuld löjliga, i det att jag får skuldkänslor för det mesta, ord som jag sagt, saker jag gjort, saker jag gjort för flera år sedan.

Kanske är det så att vissa får mer känslor och konsekvenstänkande än andra, det är inte så underligt kanske eftersom vi är så olika.

Jag har större förståelse för människor som verkligen inte har någonting och som gör saker de kanske inte skulle gjort annars - för att få mat. Jag förstår att det finns tillfällen då det är den enda utvägen.

Men att våldföra sig på en medmänniska för deras jacka, mobiltelefon, eller väska känns som ”lyxrån”.

Vi kommer alla från olika bakgrunder och har olika resurser ekonomiskt och intellektuellt, vi kommer från olika ”förutsättningar” men en sak som jag tycker är grundläggande är - att jag är inte berättigad allt som andra har - det vill säga, det finns vissa saker som jag inte har råd med, och det är orsaken till varför jag sitter i skiten ekonomiskt i dag - att jag ville tillhöra en ”grupp” som jag ansåg vara ”mer värda”, jag ville ha det de hade - fast jag inte hade samma förutsättningar.

Det tog mig en lång tid innan jag insåg att jag inte behövde de sakerna för att vara en människa som duger, det är en bit kvar på den resan men jag vill inte vara någon annan än mig själv, i dag, det är ironiskt eftersom jag i över 25 år försökt mitt bästa att vara någon annan, någon ”bättre”.

Nu vill jag vara artig och vänlig i en värld som inte alltid har tålamodet för det, jag låter saker ta den tid det tar och tar hand om det som det kommer, har även sagt till mig att det är ok att stänga av hjärnan i bland.

Även om världen tycks mest grå, så skall jag försöka sätta in lite rött, gult, blått och rosa och grönt, jag skall försöka ta tillbaka min tro på människan.

Silversmide dag ett

Jag var mitt gamla själv, den där individen som anmäler sig till en kurs som jag gärna vill gå för att avboka en stund innan kursen börjar. Av rädsla, av bekvämlighet, men med en enorm ångest som reslutat.

Men i går gick jag till silversmideskursen, jag stängde av hjärnan och gick med bestämda steg utan att ge mig själv en sekund att tveka.

Jag är glad för det, en gåva till mig själv, nu har jag räknat (även med pi, dock med hjälp av miniräknare), mätt ut silver, sågat – byt sågblad, då det gick sönder, filade silvret efter min våga sågning, och böjt till det med all kraft jag har. Jag valde en plåt som är 1,5 mm tjock, vilket var det tjockaste och svåraste, och när jag skulle böja det förvånades jag av motståndet och det fokuset det krävdes.

Kerstin vår kursledare fick hjälpa mig få ihop det eftersom det blev lite snett där ring ”ändarna” skulle mötas, hon ”eldade” silvret och hjälpte mig att böja till det och använde lite ”hemliga” tekniker som hon hade i bakfickan

Vi är 10 stycken och alla nybörjare så det kräver kanske lite mer av Kerstin, jag känner att det ”första” bordet får mer hjälp, men jag beslöt mig ganska tidigt att ta för mig. Det har fungerat bra, men jag kan säga att vissa av tjejerna (det är bara tjejer) är öppnare än andra. Det är tre grupper av kompis gäng, tre, två och tre och så två ensamma deltagare – jag och en annan försiktig kvinna.

Men ok, bara för att ett bar av dem tycks ignorera mig även när jag pratar med dem, får det stå för dem, kanske är de nervösa, kanske tror de att min fetma smittar, kanske är de bara otroligt rädda för kontakt med nya människor. Men hur som haver, det spelar mig ingen roll, för jag är där för att lära mig och göra mig ett smycke. Jag sitter vid ett bra bord, de tre tjejer som jag sitter med är lätta att prata med och vi hjälps åt, till exempel var jag först med att såga ut min del av silvret och började med steg två, så när en efter en annan av de andra tjejerna blev klara berättade jag för den första hur hon skulle göra nu, som berättade för den andra som berättade för den tredje, hur bra som helst.

Jag var väldigt nöjd och stolt med mig själv när kursen var slut för dagen, tiden gick mycket snabbt, och jag hade haft det roligt, intressant att lära sig nya saker och tekniker – även fast jag har en viss rädsla för gasol flaskor – som jag kommer att arbeta med rätt mycket, hjälp!

Jag var vrål hungrig och hade huvudvärk när jag kom hem, men jag var mycket nöjd med livet, jag åt, tog en tablett och slappnade av med ett leende på läpparna.

Så när jag kom till jobbet i morse så brann ivern och önskan om att dela med mig av min underbara upplevelse – dels för att det var en bedrift för mig och dels för att det var roligt. Jag fick berätta det skall jag erkänna och de frågade frågor – men mitt i blev jag avbruten, och jag blev lite snopen och kände mig dum – beslöt att behålla detta för mig själv, eftersom detta är för mig själv och skapandet är personligt för mig – huvudsaken är att jag är glad i det, har en person som själv går i en kurs med silver här på jobbet som jag kan berätta för och dela med mig av min förundran.

Tack modet för att du infann dig!

(mosaic av Gaudí )

En dröm ramlade in i kopieringsrummet

Helt plötsligt, under tiden jag stod och kopierade, kom en dröm till minnes, en dröm som jag hade för många år sedan, jag cyklade hem från jobbet i staden hemåt, i drömmen bodde jag på Såggatan och det är en bit från där jag bor i dag, men denna dröm hade jag i Australien, innan jag ens visste att det tillbaka till Sverige bar.

Jag tycker att det är häftigt att drömmar, tankar från förr helt plötsligt kan ramla ner och göra sig påmind, likt doft minnen.

Nu har jag inte cyklat till jobbet eftersom jag tycker att det är otäckt att cykla i staden, dels för att tävlingsinstinkten tar över och jag vill cykla förbi alla som cyklat förbi mig, försöker ta det lugnt men den där instinkten ligger så djupt. Kanske en dag, jag har en mycket vacker cykel som bör användas tycker jag.

Jag har som sagt börjat om min träning i att leva i nuet, och det gick bra i går, blev så glad att jag log hela vägen hem och längre än så, i dag har det också gått bra och det känns så mycket skönare att existera på de premisserna.

Att jag även har det rent i köket nu, har lett till att jag faktiskt lagar mat till mig själv fast jag egentligen känner att jag inte orkar eller vill. Jag blir så stolt över mig själv att jag trots mig själv gjorde något som är bra för mig själv. Det hör inte till vanligheterna!

Jag har även börjat läsa om ”Alkemisten” och njuter av varje sida, speciellt eftersom det är över tio år sedan som jag läste den sist, när jag bodde i Australien gav jag mitt väl lästa exemplar till en kille jag var förtjust i – Damian- hette han, eller heter han, för han lever nog fortfarande. Ångrade dock att jag gav bort mitt exemplar eftersom jag skrivit saker i marginalerna och haft andra som skrivit notiser där, men inget att göra, följde mina instinkter i stunden.

Nog har jag gjort många dumma saker i min tid, en del av dem ger dock glitter till minnet, jag kan börja skratta åt mitt yngre själv när jag minns hur jag slängde mig ut på dansgolvet i jakt på killar, hur jag lät dem grabba tag i baken min – utan att generas, med mera.

Men drömmen om min cykelresa hem från jobbet drömde jag i Australien, en natt i Brisbane, för många år sedan nu, att den landade hos mig en eftermiddag på jobbet när jag står i kopieringsrummet känns som en bekräftelse på att jag är på rätt väg!

(Lånad bild)

Kysst av spriten

http://svt.se/2.113794/kysst_av_spriten

Jag har följt programmet "Kysst av Spriten" och jag uppskattar det programmet mycket. Det blir en tröst att höra från andra som levt i en miljö där alkoholen tagit överhanden för en när och kär. De ord de använder ekar inom mig, jag känner igen beteenden - att känna av "energin", titta i ögonen, lyssna för att veta vart de är, om det är den verkliga personen jag pratar med eller alkoholen.

Jag får tröst av detta programmet, det finns att se på "Play" på STV kanal 1.

Jag tackar Sveriges Television för att de gör program som berör.

Inne i gen

Jag tänker ofta på att mina helger oftast tillbringas ensam bakom stängda dörrar, jag sover mycket, målar, broderar och skriver. Jag tycks spara upp inför kommande vecka, eller gömmer mig för verkligheten, jag vet inte riktigt.

Jag har upptäckt en rastlöshet inom mig, det finns fler stunder nu, där jag känner en önskan att göra något med någon annan. Ha möjligheten att ringa någon, men det finns ingen jag vågar ringa, har inte många att ringa heller.

Men det är upp till mig, jag är den som måste ändra mina omständigheter.

Helst av allt önskar jag att jag hade någon jag kunde skylla på, men det finns ingen förutom mig, jag själv, jag är den som följer med mig och finns med mig alltid. Jag är den som reagerar konstigt och tror att något annat än det som verkligen är framför mig är som det är. Jag mäter, oroar mig och undrar varför ingen väljer mig, varför blir inte jag vald? Är det så att desperationen och önskan om att bli vald strålar ut ur mig och skrämmer människor med mina "behov". Är det något som lyser igenom och får andra att dra sig tillbaka?

"Tänk på vad det du säger mottas av andra" det var en mening som fastnade, min terapeut menade att jag ska tänka på hur jag bäst kommunicerar för att få det jag vill ut av samtalet. Först tänkte jag att hon menar att jag skulle manipulera, men det handlade helt enkelt om att göra sig själv förstådd.

Jag tänker mycket, jag tänker mycket, i bland för mycket, boendet i mitt huvudet har jag haft sedan jag var liten, det är dags att träda ur huvudet och göra mitt bästa att delta i livet.

Men du förstår, jag vill att någon väljer mig, jag vill gärna ha vänner ett par bara det är allt jag önskar - är det ok?

Ja, jag spenderade även denna helgen ensam, men det har varit skönt!

Dagar som dagar

Det har varit en skapande lördag, med tillagad lunch och middag, jag förvånade mig själv med denna service. Har också - du vet - tankar om hälsa igen, min framgång i detta område är inte stor, men skam den som ger sig.

Har lyssnat på den musik jag sparat ner på Spotify och sett reprisen av "United States of Tara" som jag tycker mycket om, så jag vaknade klockan 0900 och gick upp runt den tiden, så jag känner att jag gjort en liten förändring mot förra lördagen.

Små förändringar var dag för att nå mina mål!

Mer av Azalea och underbara skönheten Olivia