Regn

Kanske känner du igen känslan, man går där i sin lilla bubbla i tron att allt är bra, man har det tom roligt och pratar på, hjälps åt, solen skiner och det känns som allt fungerar hur bra som helst. Tacksam för den hjälp som erbjudits, du är lyckligt omedveten om de mörka moln som börjar glida in runt om kring, himlen ändrar färg från klar blå till ljusgrå, du pratar på i glada toner och så helt plötsligt kommer stormen, den överrumplar dig, skrämmer dig med den tysta framfarten den haft, att du inte ens anat att den var på horisonten, vinden viner och skriker i dina öron, vad var det som hände?

Jag fann mig stående med munnen uppe i ett metaforiskt hällregn och jag kunde inte förstå, vad var det som hände som vände ett solskens humör till ett häll regns humör? Det sorliga är att jag nu i efter hand kan säga med säkerhet att jag känner igen detta ovädret. Det skrämmer mig, det tog tre år att gå över förra gången jag fann mig fast i hällregnet. Jag vande mig, jag flyttade mig ur det geografiska hällregnet till en torrare med ensammare plats, det var priset jag betalade för att jag var jag och sa till.

Vad var det som hände? Något jag sa? Något jag gjorde? Vad var det? Jag bad om ursäkt för vad jag trodde det var, men utan effekt, orkar jag den här gången? Det kostade på, det blev dyrt, men det är klart, jag har inte slutat betala sedan förra gången, vänskap med ett känslomässigt pris som är oerhört kostsamt! Nu känner jag mig sorgsen, tom, lurad, dum, mest dum för att jag bad om hjälp när jag vet hur dyr den är. Hur dum får jag vara, hur dum?!

Jag är rädd för att be om hjälp, jag tror att det är för att jag inte vill bli nekad, blir jag nekad känner jag mig dum för att jag frågat, om jag frågat om hjälp har jag trott att jag är värd något och jag är värdelös, värd ingenting, så jag kan inte be om hjälp. Blir jag nekad är det som att någon sagt ”hahaha, vad trodde du, din värdelösa råtta”, så jag undviker att be om hjälp så läge jag kan, till och med till den nivån att jag inte bryr mig om vad det nu är jag önskade göra. Jag vill inte be om hjälp.Skall jag erkänna så är jag oerhört rädd nu, vet inte riktigt varför, men något har ändrats, något är annorlunda, och jag är rädd, men jag har klarat det en gång förut jag kan klara det igen.

Regnvädret sitter nu inom mig, mitt i solar plexus, det är tungt och jag vet inte riktigt vad jag skall göra, jag vill inte be och böna, jag kan inte låta mig göra det, jag har inget gjort fel, inget alls. Men varför är jag så rädd?

Afterlife

I kväll har jag "hulk" gråtit, har varit lite nedstämd hela dagen, känt mig konstigt "off", blev lite besviken och jag fick hantera dom känslorna och jag gjorde det väldigt bra, men samtidigt så kröp det upp familjära frågeställningar inom mig. Att jag var nedstämd måste ha synts eftersom jag blev tillfrågad, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med mig själv - det var liksom överspelat i alla fall.

Afterlife har ett underbart lunk i sig, musiken gick rakt in i min själ och att titta på Afterlife är som att meditera - för mig i alla fall. Tycker mycket om skådespelarna, omgivningen, innehållet, ja, allt. Så nu svider mina ögon, näsan blev täppt av allt snörvlande och pappers tussar ligger på hela bordet.

Känner mig lite lugnare nu, har känt mig ganska konstig efter jobbet, vet inte riktigt vad som hände, fast det är lögn, jag vet precis vad som hände, jag blev besviken, fast inte lika besviken som när det gick upp för mig att det inte skulle bli som jag trott. Det gick över relativt snabbt, men det blev jobbigt. Jag stängde av, någonting slocknade inom mig.

Har så otroligt svårt att be om hjälp, jag är så van att det kostar mig mer än vad jag har råd med, och jag känner mig alltid så lite värd när jag ber om hjälp att jag inte pressar på, även om det innebär att jag blir djup besviken, oproportionerligt besviken, och så måste jag ta hand om dom känslorna och allt som kommer i dess köl vatten eller vad man kallar det. Där är jag nu, det känns lite tungt och jag känner mig vilse, väldigt vilse

Jag vet inte riktigt vad jag skall göra, hur jag skall göra, vad kan jag göra? Dom här känslorna är otäcka, jag litar inte på dom och nu vet jag inte riktigt vad jag skall göra.

Stund för stund, det är allt jag kan göra, ta stunden för stunden för vad den är.

Andas in, andas ut, andas in...

Det var skönt att titta på Afterlife, som att sätta på sig älsklings pyjamasen efter att man kommit ur duschen, när man har duschat efter att man fastnat i en regnskur, mmmm

Torsdag

Jag tycker att dessa två kvinnor är otroligt vackra, Dita och Kat, starka personligheter, stark i sig själva och jag beundrar dem väldigt mycket. Om jag bara....Är också förälskad i Gene Kelley och hela den eran, kläderna, frisyrerna, så stilrent, rent och prydligt.

För nu känns det som jag går klädd i olika stora sopsäckar, men jag kan klaga om hur jag ser ut och hur jag skäms, men i slutändan är det jag som uppehåller denna livsstil, det är jag som fortsätter att äta på samma sätt, rör mig mindre och förväntar mig orimligheter. Jag önskar att jag skulle kunna lägga mig på kvällen och vakna som mitt jag för fyra år sedan. Men det kommer inte att hända, även en orealist som jag inser det.

I kväll var jag på Frölunda Torg, köpte ett par skor som inte gör ont, i alla fall har det varit ok, än så länge, så svårt att hitta skor som jag kan ha utan att det gör ont i mina fötter, och har jag ont i fötterna tycker jag inte om att gå. Jag behöver gå, jag behöver röra på mig. Jag är så trött på att höra på mig själv, hur jag skäms, mår dåligt, en ändring Madmoiselle! eller hur det stavas! Jag hade även skitigt hår och det gör inte saker bättre, skäms ändå mer, känner mig som en riktig slashas där jag går, skitigt hår, svettig, soppåse på, trasiga sandaler på fötterna. blä!! Vet ni vad jag köpte till middag?! Japp - McDonalds - Big Tasty!!!! nöff, nöff, nöff det är jag!

En dag, dagdrömmer jag, skall jag vara lika stilig som Dita och Kat, jag behöver inte vara lika smala som dem utan en vikt som jag är nöjd med, en dag skall jag bära mina fina kläder som ligger i mina lådor och påsar på vinden, använda skorna och smyckena som ligger undanstoppade. Jag tar upp dom i bland och tittar på dom, vrider och vänder på ringar och halsband som inte längre passar, försöker få i foten i skor som är för små. Jag visste faktiskt inte att även fötterna "gick" upp i vikt. Den kunskapen skulle jag klarat mig utan, eller den erfarenheten kanske jag skall säga.

Nu är det så här, framtiden beror på vilka val jag gör härnäst, vad jag väljer att äta, väljer att göra, det är upp till mig, mitt liv, mitt ansvar, dags att ta hand om mig, vilket jag inte vet hur jag gör. Ett steg framför det andra, avsluta var dag och lämna den bakom mig!

"Until one is committmed there is hesitancy, the chance to draw back, always ineffectiveness. Concerning all acts of initiative (and creation) there is one elementary truth, the ignotance of which kills countless ideas and splendid plans: that the moment one definitely committs oneself, then providense moves too. All sort of things occur to help one that would never otherwise have occured. A whole stream of events issus from the decision, raising in ones favour, all manner of unforseen incidents and meetings and material assistance, whic no man could have dreamd would have come his way."

Lets move on...

Dag två

Det var lite svårare att vakna i morse, dels för att jag blev väckt klockan 05.00 av att något konstigt kröp på mina ben, när jag drog undan dom blev jag attackerad av en katt som var uppe och lekte. Hon hoppar inte på mina ben speciellt ofta så jag blev lite förvånad.

Jag vände mig om och somnade om, hade ju två timmar till jag kunde sova, och eftersom det är mycket svårt för mig att somna om nätterna så tänker jag ta varje minut som jag kan få!

Då drömde jag en mardröm, var med på en pråm liknande båt som åkte en guidad tur på The Hudson River i New York, inglasad satt man på stolar och tittade ut, jag var där med några kompisar, en av dem var Heidi från min gymnasie tid, jag försökte få henne att komma med mig och stå ute på däck, men det ville inte hon för det blåste så, jag var på väg bort, men vände mig om och gick tillbaka till Heidi eftersom jag inte ville göra henne ledsen och lämna henne ensam. Men känslan att gå ut var stark, då flippade båten runt, den körde på något, vände upp, vred sig och sjönk sedan ner på sidan, jag såg hur vattnet steg vid fönstren och hur paniken bröt ut. Jag tänkte att jag borde inte vara här, hur skall jag komma ut?, jag kommer att dö! Då vaknade jag hostandes, tror att jag väckte mig själv - anar att jag snarkar, dels för att jag är fet och dels för att jag sover på ryggen och dels för att jag vaknar ofta med ond, torr hals och hostar!

Jag var väldigt trött, är vanligtvis morgontrött så jag duschar vanligtvis på kvällen, men i går kväll var jag lite för lat så jag struntade i det - fast det är så skönt. Det i sin tur ledde till att jag kände mig smutsig hela dagen på jobbet, min lugg blir helt hopplös. Ingen sa att jag såg pigg ut i dag! För det var inte så jag kände mig heller.

Mot lunch tog jag två Treo, japp, jag satte på skygglappar och låtsades som om jag inte såg att jag la i tabletter i glaset och sedan drack som om det vore för livet. Ser jag det inte så gjorde jag det inte : ) Äter jag när ingen ser - räknas det inte osv. Delusional - det är mitt mellan namn.

Men säger jag till mig själv, fokusera på det positiva, jag tog ingen Treo i måndags!!! Och från att jag tog sex st per dag är jag i alla fall nere på två. Kanske kan jag göra det till två på hela denna veckan!? En dag i taget, en fot framför den andra, ta det i denna stund, klara mig denna stund.

Jag jobbar halva dagar, men idag stannade jag lite längre 1,5 tim längre, hade lite kvar att göra som jag inte ville lägga på hög och ingen brådska hem.

Nu är jag hemma, trött, men klarade att undvika en siesta, betalat räkningarna och har svårt att komma till något beslut om vad jag skall äta till middag, inget smakar.

Är detta mitt liv? Detta lilla? Jag vill annorlunda, hur gör jag?!

Treo - min vän

Treo - min bästa vän, vår relation hade sin början år 2000, du fanns till en början för att hjälpa mig bli av med min huvudvärk, den där massiva hammaren som bangade på båda sidorna av min hjässa. Du gav mig en sådan underbar hjälp, jag kände en hjälpande hand i min, en hand som lades kall och mjuk på min panna och fick min värk att mojna. Du och jag Treo mot världen, du var mitt stöd, min käpp och min bästa vän.

Vår relation har nu åtta år på nacken och har blivit ett ohälsosamt beroende, jag kan klara mig utan dig men någonstans inom mig vill jag inte klara mig utan dig. Priset är en mycket dålig mage, magkatarr och magsår, jag slutar tills magen har återhämtat sig och så börjar jag om igen, som om det som hänt aldrig varit. Från början möttes vi endast vid behov, men den sista tiden har vi träffats flera gånger under dagen. Nu, idag har vi träffats en gång. Fast jag inte hade något behov av ditt sällskap.

Tillsammans med min läkare har jag skrivit på ett kontrakt att jag skall sluta träffa dig, men det har varit svårare än vad jag trodde, det ÄR svårare än vad jag trodde. Inte för att jag behöver träffa dig, mer för att jag vill träffa dig. Även fast känslan av stöd inte är den samma. Snarare ett möte med halsbränna, öm mage och många toalett besök, min oro ökar och panikångesten ligger närmre under huden. varför fortsätter jag träffa dig fast det är så destruktivt?! För att jag känner dig så väl, för att jag ironiskt nog känner mig trygg med dig.

Men nu har jag funderat på hur ett liv utan dig skulle te sig? När huvudvärken kommer finns det andra jag kan prova, och vår relation måste avslutas, den kostar min mage för mycket och effekten är inte helande snarare ondare.

Det känns dock som jag får kraft och styrka från dig när jag inte orkar, det känns som en bit av hemma när jag droppar i tabletten i ett glas vatten, det känns som jag kan stänga ute en del av världen och bara sjunka ner i "täcket" och glömma min omvärld, stänga av tills jag får komma hem igen. Men det är ingen kraft eller trygghet, det är en falsk kraft och trygghet, den kostar som sagt på, det är inte värt det i det långa.

Så, vi måste säga farväl för denna gång, nog blir det så att vi möts om jag får migrän, men det är inte lika ofta som förr, men vi kommer säkerligen att ses, så mycket har jag lärt mig att jag skall aldrig säga aldrig eller avsluta för gott - man kan aldrig veta vad framtiden bjuder.

Jag sitter här med halsbränna och en orolig mage, jag har sovit middag eftersom jag knappt sovit i natt, jag drömde mardrömmar, jag vaknade och känner mig äcklig, som jag brukar, lite illa mående, och det tror jag är ett spår från dig min vän.

Så, utan bitterhet i rösten säger jag adjö för denna gång, låt oss inte ses på ett tag, men tack för det du givit mig, nu måste jag stödja mig själv.

Adjö!

Fiktiva vänner

De senaste dagarna har jag nästan haft Marian KEYES bok ”This Charming Man” svetsad till min hand, det är det där problemet att jag vill inte sluta läsa men jag vill inte läsa ut den heller. Jag fick ett par nya kompisar och följde deras liv med en gränslös lust. En bok som gjorde att jag läste varje ord, inte hoppa några paragrafer ner på sidan som jag ibland gör, när jag känner att författaren ”slösar” med ord. I ”This Charming Man” följer läsarna fyra kvinnor som på något sätt alla är länkade till ”Paddy de Courcy” en karismatisk men otroligt manipulativ och ond man.
Jag älskar Marian Keyes böcker för den lätthet de erbjuder, jag brukar blanda upp det jag vanligtvis läser med en av hennes böcker, precis som Isabel Allende, jag behåller alla deras böcker eftersom jag vet att jag kommer att återkomma till dem om och om igen. Nu är den färdigläst, nu skall den läggas till hennes andra böcker och så börjar väntan på att hon skall skriva en ny. Det är så skönt att försvinna in i bokens värld, bara finnas där, i stunden med alla bilder och röster i huvudet.
När jag slagit igen den känns det som jag existerar i ett vakuum, en tråd av separationsångest snurrar sig runt min luftstrupe och sträcker sig mot mitt hjärta, och en känsla av panik börjar resonera inom mig. Det finns inget jag kan göra, eller rättare sagt, jag vill inte fuska, jag vill inte göra något annat för att dölja den känslan som finns inombords. Jag vill komma igenom den så att den inte dyker upp igen.
Jag är ensam idag, ensam med Olivia, det är skönt, för stunden känns det bra. Telefonen är tyst, e-posten är tyst (inte för att den låter vanligtvis heller för den delen). Posten idag har innehållit en extra katalog från Ellos som jag kastade på en gång och en TCO-tidning, var på väg att kasta den också men en av rubrikerna fångade mitt öga, en artikel om hur facken hjälper de papperslösa, så jag la tidnigen till den hög jag brukar läsa tillsammans med frukost flingorna.
Hade som plan att åka till centrum idag, men har kommit ifrån den iden, kom på att snart åker jag dit varje dag pga. jobbet så det kan gott vänta, ingen brådska. Har en känning att jag inte skulle hantera horderna av människor så bra heller. Nu låter det som jag har ”torgskräck” men det vill jag inte påstå, utan det är mer att jag dras med i stressen, och stressen triggar igång en massa oönskade sidoeffekter. Svettas, hjärtat går i 220 km/h, känner mig som en stor uppblåst blibb. Beroende på dagsformen kan jag hanterade olika, ibland säger jag bara ”up yours” i mitt huvud, andra gånger vill jag bara försvinna ner i avloppsbrunnarna.
Den här veckan har varit upp och ner känslomässigt, gått och hoppas på att få en lägenhet som jag var tveksam till från början men sedan ville ha, när jag fick beskedet att den gått till en annan sökande blev jag besviken (har kommit över det, gick ganska snabbt faktiskt), det brevet kom i onsdags, måndagen var ok eftersom jag varit hos min terapeut, tisdagen var eftertänksam, torsdagen var jobbig, nära till tårar och jag ville komma hem. Kände mig som en stor blibb, på fel ställe. I dag fredag, ja, vad kan jag säga?!
Ensam, utan bok, vet att en hel packe är på väg från Amazon.co.uk, då blir det extas här hemma, underbara känsla av att öppna upp alldeles nya böcker, lukten, känslan, förväntningar om vad som ligger där inne mellan bokens pärmar, en Allende bok som jag inte läst, andra som är nya författare som jag inte läst förut och några gamla bekanta. Underbart! Den första tjocka boken jag läste var Onkel Toms Stuga, Harriette B. Jag älskade den boken och kan även idag komma ihåg vissa avsnitt av den, vet också att jag läste Katitzi. Men jag var ingen stor läsare när jag var yngre, den passionen tändes när jag var 25 år och köpte en bok som heter ”Eva Luna” av Isabel Allende, där började våran ”relation” min första riktiga kärlek, en bok som jag värnar än idag, sliten som den är.
Jag kan inte leva utan fantasi och drömmar, utan dom skulle jag torka upp och inte finnas, det är jag helt säker på, samtidigt upplever jag det som om att det finns personer runt mig som vill släcka den elden inom mig, och hittills har jag låtit dem fara fram som de vill, med det uppenbara resultatet att jag nästan inte finns kvar. Jag har själv välkomnat dem in, jag har hoppat efter dem och hållit med, inte mer, inte mer Marie!

(Bild lånad från Marian Keyes officiella hemsida)

Förvirrad

Ajajaj

I går vaknade jag med en ordentlig huvudvärk, jag tog två tabletter vid 6.00 och somnade om, för att bli väckt av ett samtal vis 8.00, men jag svarade inte. Sedan ringde det igen vid 9.00, min mobil, så jag svarade och det var lilla Stella som ringde för att berätta att stora syster Saga var på skolan. Huvudet bankade så hårt att jag trodde att hjärnan skulle komma ut ur mina öron.

Somnade om, sedan ringde det igen vid 10.00, Familjebostäder som ringde för att bestämma tid för att titta på sprickan. Somnade om igen med Olivia vid min sida så ringde det igen, Marie som berättade hur det gått för Saga och att hon hoppades jag tackat ja till lägenheten på Krukmakaregatan - vilket jag gjort.

Det fortsatte att ringa, ovanligt, men jag antar att min huvudvärk och illamående gjorde att "universum" tyckte att det var en utmärkt tid att öka min "popularitet"!

Jag låg i sängen fram till ca 18.30, det kändes som om världen utanför inte existerade, jag gick till soffan och vilade mig, jag såg dubbelt, det pang, pang, pangade i mitt huvud och mina öron värkte. Gillar inte att vara dålig, det är jobbigt och det tar så på kroppen, hade det svårt att bestämma vad jag skulle äta, var hungrig men jag visste inte vad jag ville ha, tyckte att det inte fanns något i mitt kylskåp så det blev flingor igen.

Idag känns det bättre, fick besked via posten att jag INTE fick lägenheten på Krukmakaregatan, ganska komiskt med tanke på hur jag velade, blev som jag förutspådde besviken men det gick snabbt över. Har det här, ingen brådska. Kanske kommer något bättre runt hörnet, vem vet! Hur är det med min tro på ödet och magi?! Fortfarande intakt, jag tror helt enkelt inte att det var meningen. Javisst kan jag bli besviken ändå, men det går snabbare över än vanligt.

Vid 11.00 kom en man från Familjebostäder hit och tittade på sprickan, den kommer nu att bli åtgärdad och han bad om ursäkt för att det tagit så lång tid, de hade nog glömt mig. Det innebär att det måste göra om min vägg, det innebär ny tapet i vardagsrummet!!!!!! Jihoooooo. Det är inte dumt det vill jag säga. Vet inte när det kommer att ske, men har skall höra av sig!

Min huvudvärk har som ett åskväder farit förbi men lämnat ett spår eftersig. Tar det lugnt idag, skall fortsätta plocka bland ALLA mina saker som jag har, göra mer rum. Dammsuga et al.

Har inte sökt någon lägenhet denna vecka, finns inget av intresse, men som sagt ingen brådska även fast jag nu helt plötsligt blivit "tänd" på att flytta vidare. Men jag bor bra, nära till spårvagnen, lätt att få tvättider, fin lägenhet, trevliga grannar etc.

Jag har det bra, åskvädret har mojnat, oron har släppt lite, vad nu....

Spricka

Jag har en lång spricka i väggen i vardagsrummet, från tak till golv, på mitten buktar den ut mer, där drar det in kall luft under hösten och vintern, speciellt när det blåser. Det är på grund av en murstock sa mannen som var och titta på det för ett tag sedan, idag ringde de tillbaka och bad om ursäkt för att de inte hörta av sig på så länge och han som ringde skulle kolla upp och återkomma. Det är skönt att veta att de vet om du förstår, har haft sprickan i fyra år så jag kan vänta lite till.

Tycker att det är ganska symbolisk, sprickan har blivit större, mer markant under de år som gått, precis som sprickan i min själ! Ja, nu ler jag, men tycker att jag kan använda jämförelsen.

Försov mig nästan i morse, jag hade haft extremt svårt att somna, blev arg och irriterad och gick tillslut upp och tog två Syndol. Vet inte när jag somna, har ingen koll på det alls, sista gången jag titta på klockan var hon 02.30. Fick skynda mig för att komma till min samtalsterapi, kom 10.22 skulle varit där 10.15. Hade så mycket som jag önskade dela med mig, så mycket jag inte förstog, känslor som var nya för mig och som jag ännu inte visste hur jag skulle hantera. Tiden gick fort idag, ännu snabbare för att jag kom sent. I bland skulle det vara skönt att ha två tider efter varandra. Jag var så trött, det är så tungt, jag ville bara sova, sova, sova.

Efter mitt möte med terapeut gick jag ett par ärenden på stan, köpte en kedja till ett halsband som jag tycker så mycket om, och givetvis förklarade jag för tjejen i affären att jag var tvungen att ha en 50 cm lång silver kedja för att jag var så tjock! Efter detta gick jag till Mulberry, nästan helt besluten om att köpa mig något, men jag är glad att berätta att jag gick därifrån utan inköp, idioti!!!!!! Lindex nästa stopp köpte en t-shirt, och två tunikor, stl 48, har börjat köpa stl 50 även fast det är för stort!? Sedan Indiska där jag köpte sju st dörrknoppar, rosor, jag behövde åtta, men jag kanske kan hitta det någon annanstans, den sista. Sedan spårvagnen hem, jag var så trött, så trött.

Åt lunch, tjockpannkaka med lingonsylt, ett glas mjölk, sedan vila, vila och läsa som ledde till sömn, den där underbara känslan om att glida bort, underbart, kanske det förstör min nattsömn, men idag var jag i stort behov av att sova, det var underbart. Efter att jag vaknar kan det ta en timme eller två att riktigt vakna igen, mår ofta lite illa, men jag sover inte middag lika ofta som jag gjort tidigare.

Svarade ja till lägenheten, och efter alla mina fram och tillbaka skall du se att jag INTE får lägenheten, även fast jag är så övertygad, så skall du se att efter en veckan av "agony" så får jag den inte!!!

Något har öppnat sig inom mig, något som jag inte känner igen, jag hoppas på att jag snart kan leva mer jämnt, ha lite mer koll på mig själv, sköta om mig bättre!

Lever på hoppet!

Varit på tur

I dag följde jag med Marie och Birgitta till Halmstad och Ugglarp, Marie skulle hämta sin bubbla och ställa in den för hösten efter en sommar på landet, klart, sommaren är inte över riktigt än, men...

Var lite kluven först om jag skulle följa med eftersom jag är super dålig på att komma upp på morgon, men jag är glad att jag ansträngde mig och tvingade upp mitt bekväma själv. Har haft en stark oro inom mig under veckan som varit, och den satt där inom mig när vi började resan, när vi kom fram till Ugglarp, jag steg ur bilen och kände jorden under mina fötter, och de susande trädkronor och skogsduvor runt omkring mig, så var det som en propp togs bort och jag slappnade av. Underbart, havet vid horisonten, skog i bakgrunden och denna tystnad, härligt. Precis vad som behövdes, vi tog en liten promenad och jag "pallade" en rödbeta.

När vi kom till Halmstad hälsade vi på min syster en kort stund, det kändes bra, de har det så underbart vackert hemma, det var som att stiga in i en inredningstidning. Vackra färger, vackra detaljer, vackra tavlor och en underbar trädgård, de har det verkligen fint och jag kan förstå att de trivs. Efter en trevlig stund hos min syster och hennes Pelle, åt vi Thai till lunch, satt ute och hade det jätte gott.

Efter ett tag upptäckte jag att oron var borta, den där döds oron som jag kallar den, och jag var trött på ett sätt som jag inte varit på över ett år, det är en underlig känsla att gäspa och känna en genuin trötthet i hela kroppen. Det kan också hända att jag har fått färg på mina kinder, hoppsan hur hände det ; ) Tycker ju så mycket om att vara ute och promenera och bara traska på, det kommer jag ihåg varje gång jag gör det, det blir ett ja, just ja!!!

I morgon börjar min sista vecka på semestern, skall njuta av varje dag, skall till stan i morgon till min samtalsterapeut och sedan göra några ärenden.

Det är så skönt att vara trött.

Möjligheter

Känner mig yr som om jag hade glömt att ta mina mediciner, vilket jag inte har, funderar och tror jag har kommit fram till att jag tackar ja till lägenheten och lämnar det sedan till ödet. Låter ödet bestämma om jag skall flytta eller inte, nåja, det är så jag känner det nu, ingen garanti att det stannar så tills på måndag.

Besluts ångest, sedan om jag säger ja, och får besked senare att jag INTE får lägenheten, besvikelse, ironiskt tycker jag. Definitivt ett i-lands besvär, angenämt problem,speciellt när jag inte känner någon olust där jag bor. Jag älskar verkligen Majorna, Kungslaudugård och Sandarna, ett underbart område att få kalla sitt närområde, sitt hem.

Ett mänskligt område, skapande och humant, det tycker jag, det är min åsikt, jag tycker det är trevligt att heja på Familjebostäders personal som är ute i området, möjligheten att kila in till Bovärden om jag har en fråga, jag känner mig väl omhändertagen

När livet har en tendens att virvla runt betyder det mycket att ha en trygg bas, ett område där man kan flyga fritt. Jag förstår inte allt som händer i världen, i bland blir jag ledsen att jag inte kan påverka mer, hjälpa till att ändra på saker, jag önskar en humanare värld, en mer omtänksam värld, en värld där man inte tjänar pengar på krig, en värld där man kan hjälpa varandra, jag klarar inte av, eller rättare sagt, jag tittar inte på nyheterna längre eftersom jag inte förstår allt som händer och blir orolig av dålig ekonomi och arbetslöshet, jag har höga lån och är deltids sjukskriven och jag vill tillbaka till fullt arbete, jag vill vara på mitt arbete. Jag klarar inte av att hantera den oron som prat om den dåliga ekonomin för med sig för mig, jag gömmer mitt huvud i sanden.

På någotvis var den delen av livet lättare när jag var yngre, för mig hade världen som stort ingen direkt inverkan på min lilla värld - som jag såg det. Det där, det var främmande, inte visste jag så mycket om krig, fattigdom och svält. Inte visste jag om terrorister som var elaka, flygplanskrascher eller större natur katastrofer. Min värld handlade om kompisar, leksaker och barnprogram, mamma och pappa höll mig säker - ja, tills den säkerheten togs från mig.

Nu är jag vuxen, lever i en vuxen vardag och skall ärligt erkänna att jag inte hanterar det bra, jag vet inte hur man skall bete sig i en vuxen värld, en stor del av mig vägrar tom att delta i det medvetet. Det finns så många måsten i världen och jag HATAR måsten. Man MÅSTE hälsa på sina föräldrar, man MÅSTE hälsa på sina syskon, men om mina föräldrar inte gillar att hälsa på mig mer än en timme eller så, eller min syster aldrig kommer på visit, varför MÅSTE då jag?!

Måstena är inpräntade i mitt samvete av någon slags - artighets moral eller etik.

Vi har alla olika relationer till våra föräldrar och syskon, jag känner inte min syster, det är fem år mellan oss, men jag har alltid känt mig trygg med henne och tytt mig till henne i olika familjesituationer om hon har funnits med, och jag är väldigt glad att hon har hittat en sådan underbar partner till slut, för det är han verkligen - one in a million - det kan jag garantera.

Jag?! Jag vet inte vad som blir av mig - vill dock inte blir den där gamla damen med 110 katter som det luktar illa om och alla pratar om i området! Hua, är lite oroad över min framtid om jag har något!

Åter till ödet, får dock visa mina intutioner eller vad det heter, vet inte vilka de är ännu!

Orolig natt

Jag sov oroligt i natt, jag vet inte om jag somnade överhuvudtaget, men jag antar att jag måste ha försvunnit bort eftersom jag vaknade med ett ryck när telefonen ringde. När jag frågade min väninna vad klockan var, nästan 12.00, det kändes konstigt, men efter natten som varit inte så konstigt att jag var borta, hade en ordentlig huvudvärk när jag gick och la mig, det blåste storm utanför och tankarna tycktes virvla efter den. Som döda löv i stormens vågor, stängde balkongdörren efter ett tag eftersom jag låg och lyssnade på vinden, det var nästan hypnotiskt.
Jag fick dåliga vibbar av lägenheten igår, dålig energi, men jag tror mer att det var personen som visade lägenheten mer än lägenheten själv, låter det fånigt? Men jag tror på energi och att man känner av om den är positiv eller negativ. Jag lever på hoppet tills det är helt uppenbart att det inte kommer att gå vägen, så jag berättade om min teori när det gällde lägenheten och att jag trodde att det var min tur, svarade jag ja så skulle jag få den. Men kvinnan som visade mig lägenheten, som bodde där nu sa bestämt, ”det är den som bott längst hos familjebostäder som får den”, jaha, är det så sa jag, men det visste jag, så gick jag vidare att förklara min ”teori” för henne, men hon slog ner den också. Jag tycker mycket om Familjebostäder som hyresvärd, jag är faktiskt ovillig att flytta till en annan hyresvärd, fast de tillhör samma koncern, det har med människorna att göra, själva känslan. Jag tror också att alla har vi olika idéer och förutfattade meningar rörande vad som är ett perfekt boende för en själv.
För mig måste mitt hem vara en säker tillflyktsort, ett ställe där jag är säker, där jag kan slappna av och ha det bra på mina villkor. När jag första gången såg denna lägenhet blev jag jätte ledsen. Jag kom tillbaka till jobbet i tårar. Det känns oerhört främmande för mig idag, att jag överhuvudtaget övervägde att stanna kvar i Kortedala. Jag tyckte att lägenheten var blek, inga färger, det var ”cappucino” och ljus ljung, men idag tycker jag det är vackert, och kände illa mående för 60-tals tapeterna som de hade valt i lägenheten på Krukmakaregatan. Men det är bara kosmetika, det kan ändras, det går att göra lägenheten ljusare, speciellt i hallen där det behövs, trägolvet under mattan i hallen går också att tas fram.
Vill jag flytta? Det vore trevligt med en större lägenhet, 14 kvm till, och det är klart att jag tycker att det är irriterande med denna stora spricka på väggen här i storrummet, den som det pratades om att de skulle åtgärda. Men annars är det inget fel på min lägenhet, lätt att få tvättid, trevliga grannar, härlig närmiljö. Men drömmen att bo i ett landshövdinghus med fönster med spröjs finns här hos mig.
Något sattes igång igår, inom mig, en oro, en oro som jag har varit utan i ett par månader och jag uppskattar inte att det var jag som rörde om i myrstacken, jag önskar att jag låtit det vara, japp, kommer att nämna det igen, jobbet, varför ringde jag? Varför lät jag det inte vara tills det var dags att komma tillbaka? Jag har rätigheter som ingen kan ta från mig, men jag vill inte bråka mig fram till dom.
Nu är jag åter rädd för att min verklighet inte är min verklighet – om du förstår vad jag menar?! Det min samordnare säger är det så hon säger eller förvränger jag det? Jag är jobbig för mina arbetskamrater – när jag frågar dem säger de att jag är som de flesta andra som har sina bra och sina mindre bra dagar, inget mer med det. Medans samordnaren säger att jag påverkar dem negativt, drar ner arbetsmiljön. Min största rädsla är att jag är ett STORT problem för arbetsmiljön utan att någon säger det till mig, tänk om jag är en SUPER jobbig person, men ingen säger det till mig!? HJÄLP, HJÄLP!!!!!!!
Så nu har det satt igång ordentligt inom mig, det känns som det där vortexet håller på att suger ner mig igen, kraften är så stark att jag inte vet om jag kan hålla i, men jag tänker inte släppa taget, jag har kommit långt och gjort många bra framsteg, en persons ords skall inte få ta det ifrån mig!
Sticks and stones may break my bones, but words will never hurt me
Förhoppningsvis kan jag komma så långt någon dag!

Lägenhet erbjudande nr två

Ja, det är roligt detta med att titta på lägenheter, jag utgår från vad jag har och visst det är litet, men inte illa alls, hel kaklat badrum, stort för en sådan liten lägenhet, balkong i sovrummet, fräscht kök etc. Jag är lite allergisk mot renoveringar som gjorts under 1980 - talet, det känns så plastiskt, handtag, skåpsluckor, karmar och golv. Badrummet var med dusch och litet kan man säga, hälften av vad jag har idag, men åadra sidan var köket lika stort som mitt vardagsrum, sovrummet var också större, vardagsrummet lite mindre tror jag. Jag skulle kunna ha mitt arbetsbord inne i köket, där finns det hur mycket plats som helst.

Gården är helt fantastisk, massor med växter och plats för att sitta, grillplats ute, lummig lekplats och väldigt vackert. Gatan är så tyst, ligger lite i gömundan och det är inte så där att man har grannen i vardagsrummet när det gäller insyn. Men det var det där med hallen som fick mig att känna lite, nja, och att badrummet var så litet, men hur mycket tid tillbringar man där jämför med köket? Golven kan man alltid ändra, och hallen kan målas om, i ljusare toner. Man vet var man har, inte alltid vad man får.

Den är 350 kr dyrare och 14 kvm större, jag har tills den 18 augusti att tänka på det, sedan är det inte satt i sten att jag får den oavsett mina egna teorier. När jag gick där ifrån började det ös regna och åska, önskade köpa kinamat på vägen hem och jag blev genomblöt, det droppade av mig när jag kom in på restaurangen När jag kom hem skrattade jag gott, för i hissen upp märkte jag att jag hade satt på mig två olika örhängen. De var så olika det bara kan bli, hihi, plus att jag var droppande blöt och mina fötter simmade i sandalerna. Men det är underbart att byta till torra kläder när man kommer hem.

Var jätte vackert att se åskan, se blixtarna, sedan när regnet var över blev det underbart vackert på himlen, rosa, ljusblått och alldeles, alldeles underbart.

Jag känner mig JÄTTE VELIG lägenheten är fin, hade djupa fönsterkarmar och SPÖRJS!!!! Det är mycket viktigt, ok, ingen utsikt, men ....jag får fundera vad det är jag önskar, varför jag vill flytta och sedan vad jag är villig att vara utan. Oavsett vad lägenheten har för tapeter och färgval kan de alltid ändras, så det är själva lägenheten jag skall tänka mig in i, jag uppfattade bara lägenheten som väldigt grå, men jag tror det berodde mycket på deras färgval som gick i grått : )

Ja, ja, just nu säger min insida nej, men gården helt enkelt ett paradis, köket, ett kök för en konstnärssjäl som jag. Lite pretentiöst kanske, men det är så jag vill se mig själv, som en kostnärs själ! Så, jag skall fundera lite, räkna lite och sedan chansa lite!

Grattis till min stora syster Monica och hennes sambo Pelle som har förlovat sig!!!

Jobb Marie - Monster Marie no more...

Efter att ha pratat med min handläggare på Försäkringskassan fick jag en idé, min handläggare sa att jag kunde välja att börja jobba 75% om jag önskade även fast min sjukskrivning är på 50%, hon bara ändrar det hos sig och så får min arbetsgivare betala ut 75% lön. Om det efter, säg två veckor ,inte skulle fungera kan jag ringa och säga till att jag önskar gå tillbaka till 50% utan att det blir ett problem för FK. Så färdig med en idé ringde jag min samordnare på min arbetsplats och föreslog ett alternativ som skulle möjliggöra det för mig att se hur det skulle fungera med att gå upp i tid.
Jag är inte sjukskriven pga. av arbetsplatsen, det är i alla fall inte så jag ser det, det är andra faktorer som har gjort att jag inte kan fungera, men nu har jag varit sjukskriven på 50% under ett helt år, om jag inte får prova att jobba heldagar, hur skall jag då veta om jag är ok?! Samordnaren tog upp exempel där jag har provat det tidigare och det inte har fungerat, och de orosmoment som hon har för att jag går för snabbt fram. Här blir jag lite frustrerad eftersom jag vill prova, behöver utmana mig själv och lära mig att hantera situationer som kommer upp, om jag inte får tillfälle till det utvecklas jag inte. Jag blev väldigt besviken på min samordnares respons.
Hon, min samordnare, säger alltid att det hon måste tänka på är arbetsgruppens bästa, att hon inte vill utsätta dem för mig, så säger hon inte, men så tolkar jag det. Eftersom jag har mina dalar så kommer det perioder då jag inte orkar på samma nivå, jag drar mig undan och spar energi, men jag är inte utåt agerande som jag tidigare varit och de gör mig väldigt ledsen när hon säger att jag skadar arbetsgruppen. För det är det jag tycker att hon menar, jag vill inte göra andra illa eller dra ner arbetsmiljön, jag vill bara få en chans att komma tillbaka, när jag pratar med henne känns det som om hon inte vill ha mig tillbaka.
När jag sedan inte fick en löneförhöjning efter vad jag presterat detta år, som var mer än förra, blev jag djupt besviken, hon sa att det inte är på det viset som man bedömer prestationer på arbetet, det gjorde mig konfunderad, jag trodde i min enfald att löneförhöjning var en slags morot och belöning för att man nått sina mål, bidragit och varit en tillgång.
Jag hatar dessa tankar, att göra ett bra jobb och vara en tillgång på min arbetsplats är väldigt viktig för mig, att arbeta i motvind tar en otrolig kraft från mig och jag upplever det som orättvisst. Det finns de som är favoriter på arbetsplatsen som drar fler förmåner än andra, det blir kanske lätt så eftersom andra är lättare att ta hand om än andra. Så innan semestern tog jag rådet jag fick från en arbetskamrat och la mig lågt. Jag blev så förolämpad av min så kallad löneförhöjning att jag hade tänkt att lämna in ett formellt klagomål och ifrågasätta hur de ”mäter” prestationer, med tanke på att jag fick samma summa som föregående år då jag håller med om jag inte presterat något. Men jag hade verkligen tänkt mig för, ansträngt mig och jobbat mig framåt detta år och fick inget för det.
Det är dom här tankarna som snurrar runt i mitt huvud när jag inte kan somna, kanske skall jag bara göra som jag blir tillsagd och vara tyst, inte ställa till några problem eller ställa några krav. Så jag arbetar mina 50% fram tills i slutet av oktober och hoppas min läkare då går med på att sänka min sjukskrivning. För om inte läkaren går med på att jag arbetar 75 % går inte min samordnare med på det, även fast jag säger OK och FK säger OK. Kanske är det bättre att ”shut up and put up” det är ett bra arbete, bra arbetsgivare, och jag skall vara glad att jag har ett arbete. Vilket jag är.
Nu låter jag jätte negativ och klagar som bara den och det är INTE meningen, men jag blev så besviken, jag var så entusiastisk och positiv, och så gick det inte riktigt åt det håll som jag hade tänk det. Jag är oerhört glad att jag är anställd där jag är, jag har bra förutsättningar och har fått mycket bra hjälp, jag förstår bara inte vad jag skall göra för att det skall bli rätt, jag förstår inte vad jag gör fel. Jag har varit alldeles för öppen och berättat för mycket om alla mina ”hang ups” för min samordnare, det var dumt, men jag kan gå vidare från det. Så, ja, kanske är det bäst att vara tyst, göra mitt jobb, följa min läkares råd och inte göra några ljud från mig i onödan. ”Bidra mer Marie, kom med idéer, säg vad du tycker” säger hon, men när jag gör det blir det fel, jag har ingen tillit, jag känner mig vilsen, så nu slutar jag kämpa mot, nu gör jag som jag är tillsagd, går emot min inre rebell som inte gillar orättvisa och att bli förbisedd.
Arbetet är inte allt – kanske inte, men det betyder mycket när man befinner sig där 9 tim om dygnet, fem dagar i veckan, men det är inte vem jag är, jag är inte mitt arbete, jag är jag!
Detta är det sista som jag kommer att skriva ang. mitt arbete.
Up, up and away!!!!

Per Aspera ad Astra

Som födelsedagspresent för de pengar som jag fått av min mor och syster, köpte jag detta halsband, enda skillnaden är att mitt halsband har en stjärna genom ringen, hängande i en bit av kedjan.

"Sic itur acl astra" står det, det har blivit mitt ordspråk, samlar på dem som sagt, det betyder ungefär: Så går man mot stjärnorna. Per aspera ad astra tyckte jag lite bättre om, det betyder: Genom svårigheter till stjärnorna. Visst är det fint, liksom - inget är omöjligt! - för mig som lever genom drömmar, och därav säkerligen ramlar hårdare när det inte går som jag tänkt det, betyder det ordspråket mycket. Om man aldrig försöker vet man inte vad som kunde hänt, man kan i sin säkerhet låsa in sig - så som jag har gjort nu - eller som jag tidigare i livet gjort, provat, testat om det fungerar och ta det från där, hur det än blev.

Idag har jag vilat, har haft ont i huvudet och känt mig underlig, dessa dalarna kommer och jag försöker så gott jag kan att kartlägga dem, men ibland kommer de som regn från ovan och överraskar mig med solregn. Det är bara att ta ett djupt andetag och komma ihåg att det kommer att gå över. Nu vet jag att besöket till stan i går blev jobbigare än vad jag tänkt mig, men jag blir besviken att jag låter det påverka mig, men jag blir bättre med träning och jag klarar mig bättre rent generellt. Jag vill leva, och livet i sig är en upptäcksresa för mig. Jag utmanar mig i den mån jag kan, vill inte utmana mig bara för sakens skull, men jag har mina mål, ett av dem är att återgå till arbetet på 100 % innan året är slut.

Jag har pratat med Försäkringskassan i dag och jag har faktiskt en bra relation till dem, jag tycker de få ta en massa skit för saker de inte har bestämt utan måste genomföra, jag avundas inte deras jobb. Därför vill jag komma bort från FK så snart jag kan, men mest av allt vill jag bli frisk och klara livet bättre. Jag skall gå upp och arbeta mer och sänka min sjukskrivning och se hur det fungerar. Mest av allt vill jag klara livet eftersom jag är säker på att jag skulle älska att leva det fritt och ledigt, när det gäller mitt beteende, inte hålla på att forma mig efter vad jag tror andra önskar och gå emot mig själv.

I morgon skall jag gå och titta på en ny lägenhet som jag har fått erbjudande om, den ligger en gata från den på Tellgrensgatan, vi bestämde att jag skulle komma förbi klockan 1900, det är en 2:a på 60 kvm, 14kvm större än vad jag har idag, med en klädsammare, nu vet jag av tidigare erfarenhet att det är lätt att "slarva" bort 14kvm så det skall bli roligt att se hur lägenheten är planerad.

Har haft en produktiv telefon dag i dag, beställt tid för synundersökning, pratat med Försäkringskassan och kommit överens om tid för att titta på lägenheten, vi får se om min teori stämmer överens och om jag tackar ja till denna lägenhet borde jag få den, vi får se, jag kan givetvis ha fel - det har hänt!

Efter min svettiga dag i går har jag hållit mig sval idag och haft en lång skön dusch och tvättat mig mycket ren, tom putsade mina fötter och smörjde in dem, vilket Olivia tyckte var väldigt intressant och hon hjälpte till, plus använde filen som tand"borste" när jag var färdig.

Det är så härligt att vara ren och ny duschad!!!!

(Bilden lånad från Efva Attlings hemsida www.efvaattling.com)

Shopping tur

I dag åkte jag in till stan för att inhandla några födelsedagspresenter till mig själv, på vägen lämnade jag av lite Cheese Cake till mina arbetskamrater. Det var oerhört skönt att bara gå in och lämna den och sedan gå igen.

Hittade precis vad jag ville ha, jag var otroligt målmedveten eftersom jag visste vad jag ville ha, tur var det eftersom jag hade prickat in lunch tiden att vara inne i stan, jag och massor av människor överallt är ju inte drömsenariet precis, men det gick relativt bra.

Hämtade min opal ring från Pantbanken - japp, gamla synder, men nu är den hemma igen, har fått mitt "dröm halsband" av min mamma i födelsedagspresent - Astra - av Efva Attling, liksom jag, jag var så glad, ett halsband som jag önskat mig länge, länge. Ja, materialistisk det är jag, men det halsbandet betyder och representerar mycket för mig. Köpte även ett påslakan på rea på Hemtext, fast de verkar alltid ha rea, inte mig i mot, det blev mycket, mycket billigare! Inhandlade även lite gosaker från The Body Shop, underbara krämer och lyxiga saker, jag hade fått ett presentkort från dem och erbjudanden som gjorde att jag fick det för halva priset.

Hade tänkt att gå till optiken för att boka tid för koll av ögonen, men när jag kom dit svettades jag som bara den, jag var så varm, tomatröd i ansiktet, det rann, och då menar jag rann ner för ansiktet, ja, hela kroppen, det var obehagligt faktiskt. Så jag hoppade på spårvagnen och åkte hem, med ett stopp för att handla lite mat och hämta upp min glaslampa som kostat 499 kr som jag nu fick för 175 kr!!!!!

När jag kom innan för min dörr kastade jag av mig mina kläder och satte mig framför fläkten för att kylas ner, det tog ett tag, det riktigt brände i ansiktet på mig. Efter det kändes det som jag sprungit en mara så jag gick och la mig, det var skönt, sovit oroligt under natten.

Så när jag såg denna bild på denna uttern så ville jag bara hoppa i vattnet och ligga på min rygg och flyta brevid honom. Kanske var det en variant på en panik attack, kanske var det vädret, det kom en knall senare, knall av åska men det var över innan det ens började. Jag upplevde mig ganska stressad när jag var på stan, men hade inget magknip förutom en snabb knip. Mina kläder var verkligen blöta när jag kom hem!!

En god nyhet är att jag fått ett till lägenhetserbjudande, en 2:a på 60 kvm.

Vi får se!

New York Baked Cheese Cake mmmm

Japp, jag är mäkta stolt, den blev jätte god och den var inte så svår att göra, jag hade den kanske några minuter för länge i ugnen, men mums, mums, nu blev det mycket för mig, så jag skall ta in den till mina arbetskamrater i morgon. Spara en liten bit till mig själv.

Har blivit uppringd av min familj, och i morgon skall jag gå och köpa mig en födelsepresent eller två eller tre och de skall slås in - jajamensan, måste få in hela känslan liksom, jag skall inte hymmla - jag ÄLSKAR PRESENTER OCH FÖDELSEDAGAR - mycket mer än jul och julklappar, jag kan faktiskt skippa julen faktiskt!

Har haft en bra dag, visar into foto på min middag för den såg inte så god ut på kort, mer som blek barnmat, men det var gött - mycket gott. Lent och bra för magen och så fick Olivia smaka lite kokt torsk också.

Ja, nu är snart min dag över, men varje dag är ju mer eller mindre min dag!! Fniss!

Happy Birthday Marie!!!!!!

Happy Birthday to yah, Happy Bityday to yah, Happy Birthday.........

I dag fyller jag 38 år, det är en konstig sak att bli äldre för var år som går men jag känner mig fortfarande som 18 år. Undra om det kommer att fortsätta så? Det tyder på det i alla fall, när jag frågar andra så håller de med, de känner sig yngre än vad de är. Komiskt eftersom när jag var 15 år tyckte jag att jag visste allt och var världsvan som bara den, nu är jag 38 år som sagt och känner mig oerhört vilse för det mesta. Men jag skulle inte för något i världen åter bli 15 år och börja om igen, tonårstiden var oerhört jobbig för mig och jag är väldigt glad att den ligger i mitt förflutna, givetvis finns där en massa roliga minnen man kan ta fram, men att göra om det - NEJ TACK!

I går bakade jag Leilas "New York baked cheesecake" med blåbär, den har nu stått i kylen över natten och det skall bli spännande att se om den smakar lika gott som orginalet i New York. När jag var i New York 2002, mars, gick jag ner till Dinern som var på hörnet av hotellet som vi bodde på - "The New Yorker" och beställde en New York Baked Cheese Cake - "Darlin' baked cheesh cake 'll do, your in New York!" - jag rodnar lätt så jag gick där ifrån med ett tomat ansikte och en känsla av - dum bom - men på ett komiskt sätt, inte tragiskt, för när jag tänkte efter, ja.... Det är det bästa jag vet och tro mig, jag skall ta en bild på min skapelse och lämna in en smakrapport.

INGEN har hört av sig, förutom min systerdotter Nicole, hon fyller år den 7 augusti, det tyckte jag var jätte snällt att hon ringde och gratta mig! Men ingen annan har ringt eller hört av sig, jag tänkte optimistiskt att om de inte har ringt kanske de har mailat, så jag satte igång datorn och fann ingenting, min in-låda var tom. Fantasin frodas, kanske är det så att min syster och hennes partner har tänkt komma och överraska mig!? Och därför inte ringt, jag får säkert kort på måndag, jag fyller ju dock år på en söndag så svårt att få fram en postad hälsning då. Pappa hör inte av sig, det vet jag ju, han kommer ju knappt i håg att man existerar på denna samma jord som han själv. Men mamma borde ha ringt, jag menar hon var ju ändå med mig i torsdags, men inte kan hon mena att hon grattat mig på torsdagen så då får det vara?!

De kanske kommer och överraskar mig, cheese caken finns i kylen, jag är ny duschad, och klart det är lite stökigt, men jag har i alla fall diskat. Kanske de kommer?! Men hur skall de veta att jag är hemma? Jag kan ju vara borta! Kanske ringde Nicole för att kolla om jag var hemma, men hon ringde på mobilen inte på min fasta telefon, så jag kunde ju vara precis var som helst. Ja, fantasin och hoppet är igång.

Men för att överraska mig måste det ju finnas ett värde i mig för de andra, jag måste betyda något för dem, men jag väntar, jag skall väll inte ringa och BE om att bli grattad.

Beddad för en rasande dag, här står jag vid hålet, med tån i kvicksanden, suget finns, men JAG har bakat kakan FÖR MIG, för att jag tycker att jag skall få VAD JAG ÖNSKAR när jag fyller år, till middag skall jag laga till mig själv, torsk med äggsås för det är min favorit, så även om ingen ringder och grattar mig denna dag så skall jag i min stilla tysthet gratta MIG!! Jag skall hitta min kamera och ta fina kort på min tårta och visa er vad vacker den blev! Sedan givetvis en smak rapport - det som blir över åker jag till jobbet med, så de kan få till kaffe rasten i morgon.

Så GRATTIS till mig själv, ett år äldre, mer erfarenheter, mer kunskaper och en förhoppning om ett annat år, ett år där jag är mer vaken på vad jag gör, säger och tänker när det gäller mig själv, jag skall göra det bästa jag kan. Jag avslutar med min favorit dikt och återkommer -

"How to get there

Go to the end of the path until you get to the gate

Go through the gate and head straight out towards the horizon

Keep going towards the horizon

Sit down and have a rest every now and again

But keep on going

Just keep on with it

Keep on going as far as you can.

That's how you get there."

M.Leunig

Sömn

Det är magi att krypa ner i sängen och bara somna in utan problem, bara glida in i drömlandet och vakna ut vilad. Jag kommer inte i håg när jag gjorde det senast.

Jag kan vara helt slut och knappt orkar läsa en sida ur min bok, jag lägger undan boken och gosar ner mig i sängen. Så börjar det...

Tankar, konversationer med personer som ALDRIG kommer att inträffa, kanske till ochmed fantastiska samtal inför säkerhetsrådet i New York, jag skapar fred i världen, vi lever i en Star Trek värld, där ingen behöver pengar, svälta och där man arbetar för att man önskar göra det, man jobbar för kunskap. Jag börjar fundera på varför det är så olikt världen över. Vem är det som bestämmer att vi måste ha pengar? Varför kan vi inte ge vårt överflöd till andra som behöver det, varför kan vi inte dela med oss? Varför kan vi inte hjälpa varandra? Varför bråkar vi? Varför krig och konflikt - utöver att det ger mer inkomst till länder som redan har?

Ja, sedan "dag drömmer" jag om mer personliga saker, att träffa någon som gillar mig precis som jag är - "warts and all" - jag drömmer om en smalare Marie, en mer avslappnad Marie, en Marie som inte bryr sig så mycket om vad andra tycker om henne, som inte försöker tillgodo se andras behov före mina egna, jag ger och ger och ger tills inget finns kvar. Sedan kommer notan på natten.

Jag blir ledsen, jag orkar inte, jag kan inte få någon rät sida på något! Skall jag förse mitt och Olivias hem med en till lekkamrat? Det är upp till mig, jag bestämmer det ingen annan, skall jag göra si eller så, alltid kolla om andra tycker det är ok - så på natten blir jag ledsen att jag inte litar mer på mig själv.

Jag vill sova, inte drömma, bara somna och vakna känna mig ut vilad och redo för en ny dag!

Hem i kaos

Min lägenhet är i kaos, har tvättat idag och jag orkade inte

gå ner en sista gång för att vänta på torktumlaren, så nu har jag tvätt som torkar över hela lägenheten.

Nu var lägenheten redan i röra innan dessa kläder tillkom, det tyck som om jag städar ett rum och flyttar runt saker, så nu skall jag köpa lite kartonger och göra en ordentlig sanering.

Svetten rinner ner för ansiktet och ryggen, jag har inte ätit lunch ännu fast klockan är över halv fem, jag som alltid brukar känna hunger känner ingen. Ja förutom att jag blir klumpigare och tappar saker och slår i tårna över allt.

Har inte sovit bra i natt så jag är helt slut, när jag väntade på tvätten så låg jag och läste och sömnen pockade på, det var som om jag gick ner i narkos eller något liknande. Och precis när jag höll på att flyta bort var jag tvungen att gå ner för att tömma maskinen.

Som sagt nu hänger tvätt på varje ledig yta i hela lägenheten och medans jag hängde upp den snubblade jag över pantflasks påsen, sopkvasten, skorna, fläkten, mattan, målar grejerna, dammsugaren, andra påsar, sängkläder och andra kablar. Jag har svurit, svettas och varit otålig och ville många gånger lägga mig ner och sparka och skrika.

Men på något filosofiskt sätt så speglar denna oredan även oredan min kropp och hjärna och själ är i!

Phew, jag är trött, hur kommer det sig att det är omöjligt att somna på kvällen?

Jag längtar efter att få sova igenom en hel natt!

Nu skall jag leta mig fram till mitt kylskåp och se om jag inte kan få i mig någon slags form av mat i alla fall!

HJÄLP KAN INGEN KOMMA OCH STÄDA!!!!

Hihihihi - Min röra, mitt jobb - blääää!

Lugn

Har varit på stan idag, på Avenyn, brukar inte vara där förutom när jag är och klipper mig, min frisör finns på Vasa Viktoriagatan tror jag det heter, eller om det bara heter Viktoriagatan. Jag gick upp och ner för denna gata medans jag väntade på att min mor klippt sig, sedan skulle jag få skjuts hem, jag hade fått en stor Lavendel växt av mamma och det var snällt av henne att skjutsa mig hem så slapp jag bära den.

Jag märker att jag inte har varit på stan på länge, jag blir lätt stressad och gillar INTE när andra går för nära som jag säkerligen har sagt tidigare. Bilar, bussar, spårvagnar, gående, barn som gråter, andra som skriker, ambulanser etc. Jag var och är helt slut nu. För mycket intryck, jag har inte sovit så bra heller, sov inte hela natten och då blir jag av naturen mindre tolerant.

Ganska trött på mig själv faktiskt, fick en panik attack på stan, inte lika jobbig som de brukar vara men jag fick lite bråttom tillbaka till frisören så jag kunde låna deras toalett. Jag får ordentliga magknip och jag tror inte att jag skall klara hålla mig, och så rinner svetten ner för ansiktet och ryggen, det kommer på en sekund, hjärtat bankar så fort och högt att jag tror att det skall hoppa ur bröstkorgen för mig. Jag vet inte vad som sätter igång det, har utvecklat tekniker för att handskas med attackerna när de kommer. Jag försöker bryta, byta perspektiv, koncentrera mig på något annat, bita mig i läppen, har blivit väldigt duktig på detta men idag gick det inte att avleda, men samtidigt hände ingen olycka.

Den avskyvärda olyckan har bara hänt två gånger, en gång när jag jobbade i London, en gång på Västra Kyrkogården, lite för mycket information, men jag ville bara förtydliga den otroliga rädsla som kommer över mig, för mig är det en situation på liv eller död, även fast om jag ser på den efteråt inte varit katastrofal alls. Men huvudet rår jag inte över när det sätter i gång i raket fart.

Jag var tvungen att lägga mig på soffan när jag kom hem, kokade mig en kopp te och tog min bok med mig till min underbara röda soffa, och det kändes som om någon tog tag i mig och gav mig en otrolig kram - "Välkommen hem min vän, du är säker nu!". Olivia kom och höll mig sällskap, hon kröp in under överkastet som jag har som skydd på soffan, gosade in sig i sin koja och spann i höga skyn.

Panik attackerna kommer inte lika ofta som de gjorde för över ett år sedan, då kunde jag inte gå och shoppa eller ens för att handla mat utan att jag fick en attack som nästan sänkte mig totalt, har flertal gånger fått ställa ner min matkorg och lämna butiken för att jag inte klarade det.

Min första psykolog som jag träffade på heter Mena Macken och henne tycker jag oerhört mycket om, det är synd att det kostar en mindre förmögenhet att gå privat. Mena förklarade för mig vad som händer när en panik attack startar, jag kommer inte i håg det ordagrannt, men hon sa något likt detta: Man kan se det som en triangel, i ena hörnet finns Tanken, i andra Oron och i triangelns nedre spets Handlingen, alla tre medverkar när en attack sätter igång, om man kan bryta en av "länkarna" kan man även avstyra en attack. Så genom att jag försöker fokusera på något annat, bryter jag länken mellan tex. Tanken och Oron.

Har beslutat mig för att av boka min tid för Gastric Bypass eftersom ekonomin inte tillåter det, hade ekonomin sett annorlunda ut hade jag inte tvekat en sekund. Så i mitten av augusti återvänder jag för tredje gången till Viktväktarna, nu när dom finns i Majorna igen har jag bättre fokus, jag kan gå fram och tillbaka från mötena och förra gången tyckte jag mycket om handledaren - för mig är det viktigt, jag vill inte ha något - Hallelulija - väckelsemöte över det, då blir det lite avsmak för mig - men det kanske har mer med mina misslyckanden att göra ; )

Jag känner mig väldigt ledsen och sörjer faktiskt detta beslut, men jag kan inte ruinera mig ekonomiskt bara för att göra denna operation, jag har skapat detta, nu så får jag ....BLÄ har ju gjort det förr, jag kände faktiskt det som om operationen skulle vara som min "antabus" jag använder mat som min drog, min alkohol, förutom mat, värktabletter och shopping - gudarnas vad jag är tragiskt.

JAG VILL ÄNDRA MIG, JAG MÅSTE, JAG VILL HA ETT LIV - FÖR GUDARNA!!!!!!

"God rest us. Rest that part of us which is tired.

Awaken that part of us which is asleep.

God awaken us and awake within us."

AMEN

Michael Leunig - en man jag beundrar oerhört, älskar hans dikter och teckningar!

Hem

Hem för mig är väldigt viktigt, jag tror det är så viktigt för att jag flyttat mycket i mitt liv så vart min säng är och att jag haft en egen vrå har varit oerhört viktigt. Så mitt hem är verkligen min borg, mitt hem är mitt Utopia. Mitt hem är där jag är säker och kan vara mig själv med allt hull och hår löst.

Det finns radhus i Kungslaugård dom jag ÄLSKAR det skulle vara underbart att äga ett sådant en dag, ha en egen liten teppa och bara vara. Vem vet, det är bara att spara och hålla ögonen öppna. Jag trivs där jag bor nu, tittar lite på andra lägenheter och ser mig omkring, tycker ju som sagt mycket om Landshövdingshus, men jag har inte bråttom, eftersom jag har det bra här tänker jag inte byta om jag inte är helt nöjd.

Jag känner mig säker hemma, jag känner en trygghet för den jag är här hemma och har inrett efter min själ, jag har mina tavlor på väggarna eftersom de ger mig värme, jag har bilder, tyger, minnen runt mig och min säng min älskade säng som min mamma hjälpte mig ta hem från Australien tillsammans med lite andra grejer, vet inte om hon vet hur mycket jag uppskattade det och uppskattar fortfarande. Jag har som skrivbord mitt gamla köksbord från Australien, jag har saker från min farmor, saker med historia och minnen, saker som avger värme och kärlek i sina vibrationer.

Jag tycker oerhört mycket om mitt område, att få bo här det känns som det stämmer överens med min själ, när jag bodde i Östra Göteborg känndes allt fel, när jag spårvagnen hem åkte jag åt fel håll, så kändes det i alla fall i kroppen. Jag drömmer mardrömmar om att jag måste flytta här i från och vaknar upp i kall svett, det tar en stund innan jag lugnar ner mig.

Så för mig är hemmet där en stor del av min själ är, där min själ får lugn och ro fri att vara, du vet, knäppa upp byxorna och låta magen hänga ut bekväm : )

Har haft en trevlig ag med min systerdotter och mamma, försökt hitta en födelsedagspresent, vilket alltid är svårt när man har möjligheten att få något, men hur lätt som helst när man inget kan köpa. Vi åt middag på Malaysan Saté det var mycket gott. De gick sedan vidare och tittade på filmen "Mamma Mia!" Jag var ganska trött och mått lite ostadigt så jag var glad att komma hem och krypa ner i soffan och känna mig som om mitt hem gav mig en stor kram.

Hm är underbart!

Water off...

"You are the embodiment of the information you choose to accept and act upon. To change your circumstances you need to change your thinking and subsequent actions".

Det här är en av mina favorit tavlor som jag har målat, jag målade den under en period då jag hade det väldigt jobbigt med en arbetskollega, den skulle påminna mig om att låta hennes ord och beteende mot/till/för mig, rinna av som vatten på en anka - Water on a ducks back - den hjälper på det vis att jag alltid börjar le, den ger mig värme och mod att skratta åt mig själv.

Den arbetskollegan har nu gått i pension, och den dagen hon gick i höstas var en enorm lättnad för mig. Tidigare den hösten hade vi haft ett samtal, hon, jag, vår samordnare och en coach, det var bland det svåraste jag gjort sedan min lilla syster gick bort. Att sitta där framför en månniska som jag faktiskt var rädd för och se hur vi skulle kunna lösa vår situation. I hennes närhet mådde jag väldigt dåligt och mitt jobb led där efter, jag belv kass, jag gjorde många misstag och mycket var tvunget att redas upp. Jag sjönk djupare och djupare ner i depression och ville inte vara på jobbet överhuvudtaget. Jag gick in i detta samtal med viljan att komma fram till en lösning, jag hade inte för avsikt att sitta och anklaga henne för något, utan hade förberätt mig genom att gå i genom i mitt huvud vad jag önskar sagt.

Jag sa, när coachen och samordnaren bad mig att börja, att detta hur jag upplever det OCH INTE NÖDVÄNDIGTVIS hur det var. Så berättade jag hur jag uppfattade vår arbetsrelation, hur jag tyckte att det var obehagligt att fråga henne saker, att jag blev osäker etc. Tillbaka fick jag precis det som jag hade fruktat. Hon berättade för mig att ALLA tyckte att jag inte var bra på mitt jobb, att ALLA tyckte att jag skapade mer jobb än hjälpte till, att jag var mycket borta och allmänt var jobbig att jobba med. Ja, jag hade coachat mig själv att jag inte skulle gråta, ville inte gråta framför henne, men där började tårarna rinna. Det fortsatte, vad skulle vi göra för att komma fram till en lösning, jag hade gett upp, för det var mer, "Marie, tänk på det och det" och just då klarade jag inte det. Jag kände mig väldigt ensam, min värsta mardröm var sann, jag var super kass på mitt jobb, jag ville inte vara med längre. När det var färdigt bröt jag ihop, fixade det inte längre, sedan blev det sjukskrivning för min del. Det var inte denna kollegans fel, något hade varit pågång under en längre tid, det blev helt enkelt för mycket.

Blev det bättre?! Nej, jag fortsatte att undvika henne, jag satt inte med under fika rasterna, det var liksom hennes domain, jag fortsatte att dra mig undan mer och mer. Det jag blev var stolt över hur jag hade skött mig, att jag inte hade gått på personangrepp som min kollega och inte på någotvis attakerat henne som privat eller professionell person. Jag blev stolt att jag hade klarat det, jag upplevde dock inget stöd från coach eller samordnare under detta samtal. Inte för att deras roll var att hålla någon i ryggen, men när personangrepp på börjas...

Nu är hon inte där längre, men det kommer alltid att finnas någon som är mer prövning, men det är så med livet och en del av det är att lära sig att hantera det, och det klarar man bättre när dags formen är bättre och när man är starkare i sig själv.

Tavlan hänger fortfarande kvar på mitt kontor, den ger mig fortfarande ett leende och jag tycker mycket om den.

Jag har det svårt med männskliga relationer, jag kanske är självisk att jag inte vill åka till min mamma och stanna där ett par dagar, eller till min syster, jag vill hellre vara hemma, om jag hade körkort och bil kanske situationen hade varit en annan, då kunde jag själv välja när jag kommer och går. Med tåg, ja då blir jag helt plötsligt väldigt bekväm, plus, jag gillar inte att lämna Olivia ensam, en övernattning går bra men inte mer. Tycker inte om att resa med henne heller...så jag är helt enkelt en surkart, hemma troll.

Jag ser min arbetsplats som en skola, där jag har chansen att lära mig om männskliga relationer, hur man ska kunna samarbeta med olika personer, även sådana som man inte tycker så mycket om eller har mycket gemensamt med, även sådana arbetskamrater som är som aliens för en själv. Jag är inte super duktig, men jag försöker, jag försöker även att inte tänka på det för mycket. Försöker även lära mig att jag inte behöver berätta ALLT för alla, har en tendens att vara som en öppen bok. I bland är det ok, men numera är det ofta jag finner att jag önskat att jag inte berättat precis allt.

Min energi, eller vad man skall kalla det, fluktuerar ganska mycket, så jag kan vara glad som en mört för att fem minuter senare har rammlat ner i min sankmark. I terapin försöker jag att lära mig tekniker som skall se till att min omgivning inte störs av detta, men samtidigt att jag ger mig själv en chans också, inte vara så hård mot mig själv. Men dessa toppar och dalar kan vara oerhört tröttsamma.

Nu, när jag har semester kan jag "skydda" mig själv och tillåta mig själv åka på den berg-och-dalbana som är mitt liv, jag vet att det är bara jag som blir lidande och det är befriande, som att släppa ut magen ur ett par för taita byxor. Jag försöker klara upp vad det var som hände, varför rammlade jag ner, etc. Fast, jag tror faktiskt att jag föredrar pp och ner framför jämn mark.

Nu är det dags för middag innan jag dalar ner pga hunger och blir ett monster!