Vicar of Dibly

Influensan

Jag mådde bra på fredags morgonen, under spårvagnsresan, när jag ställde mig upp för att gå av spårvagnen vid Brunnsparken var benen tunga, men jag är ju tung så...

Kom in på mitt kontor, satte igång datorn, och sedan började jag känna mig jätte konstig. Yr, konstig och 09.20 så sa jag till Lisa att jag måste åka hem för jag mådde inte bra, blev ledsen.

Tog taxi, köpte juice och annan dricka och lite lätt lagad mat, kom hem, la mig i sängen och försvann...

Hosta som känns som de skall slita lungorna ur min bröstkorg, ont huvudet, i kroppen, feber, hes, kan knappt prata, mår pyton...

Och åter igen slår det mig hur mycket jag ogillar att vara sjuk och ensam, tänkte nästan åka in på akuten i natt när jag knappt kunde andas, men de har säkerligen hur mycket som helst att arbeta med där, allvarligare saker än mig.

Mitt i detta ringde SEB, jag vill städa mina dumma självförvållade krediter, och jag lyssnade på vad han sa, men jag kommer inte ihåg mycket från det samtalet!

Undra vad jag sa?

Nu kan jag sitta upp, andningen går lättare och jag har lyckats äta lite, har fortfarande feber och hosta. ont i kroppen och tycker inte om att vara ensam och sjuk, nu tycker jag synd om mig själv!

Jag är sjuk igen, igen, igen

Mag skratt och tårar

Jag ville skriva ett brev till Dawn French för att berätta hur mycket jag uppskattade hennes bok ”Dear Fatty” jag vet inte om ni sett ”Vicar of Dibly” som jag nämnt tidigare, men den serien har skänkt mig många stunder av vilda skratt, sådana som gör att jag gråter samtidigt som jag nästan kissar på mig, helt underbart.

Det behöver jag lite då och då, lika mycket som jag behöver sitta och gråta, det är underbart att ge sig hän och bara låta känslorna svalla utan att jag påverkar någon annan, en av fördelarna att bo själv, Olivia och Azalea brukar komma och sitta vid mina fötter och titta på mig storögt när jag gråter, stora runda ögon – underbart eller hur!

Olika saker kan påverka livet, för mig och för er andra, som böcker, där kan paragrafer eller endast en mening få mig att skriva ner den i min ”värt att komma ihåg bok” för att någon gång senare referera tillbaka till den. Filmer, musik, medmänniskor, radio – och TV – program och ibland till och med reklam.

Jag upplever mitt hem som en grotta full med skatter, eller kanske hellre som ett trähus med massor med underbara gömmor där jag kan hitta vackra saker som jag en gång köpt eller fått och sedan glömt bort. Knappar, papper, trådar, band av tyg, musik, filmer, glittrande saker och massor med pärlor! I går kväll när jag var färdig med min halsduk satt jag och dekorera den med fina pärlemor knappar, rosa blommor, som är underbara, hittade också virkade snökristaller, och annat fint, jag blev så glad, möjligheterna var större än jag trott.

Dawn French kommer kanske inte att läsa brevet jag skrivit henne, men det är mer att jag i alla fall skickat ut ett tack! Ut i världen och kanske, vem vet, kanske blir mitt brev öppnat, skickar jag det inte vet jag ju aldrig, och kommer inget åter så har jag i alla fall gjort gärningen – om ni förstår vad jag menar.

I kväll skall jag titta på en Jane Austen film av BBC, jag tror lite mer på svårmod än glädje, men vi får se, kommer inte ihåg vad filmen heter, men jag får återkomma till den!

Men, jag tycker inte att det är så dumt att skicka ett tack, för hon har lagt ner ett arbete på att skriva – klart hon skall veta att det är uppskattat!

Dear Dawn French

Dear Dawn French,

I first”met” you during my studies in Australia, Brisbane 1995 - 2000, my roommate absolutely loved you and Jennifer Saunders, so I got an education in Dawn & Saunders, such joyful education I wish upon more of my fellow humans. Lisa and I were very lucky as we worked at “Blockbuster video” and could take videos home for free.

We went through all the “Absolutely Fabulous” and my world turned into super giggles as we began “Vicar of Dibly 1:1” has to confess that it took president over Chinese government which should have been my focus – here I feel it appropriate to admit that I didn’t understand my lecturer, well he wasn’t mine, not like I owned him, because then I could swap him for someone else – just happened that the lecturer/professor of Chinese government was Chinese – who would have thought? And my first language is Swedish so it became very difficult for me to follow his accent, I didn’t understand him, too difficult so as the comfortable buggar I am I dropped the subject and focused on another important part of life – laughter!

I fell in love with all the quirky characters of Dibly, I wanted to give each and everyone a hug, and I have to admit that you were top of my list! Watching “Vicar of Dibly” was like coming in after being soaked by rain, changing, having a warm shower and putting on my favourite PJ and cuddle up on the sofa with my favourite fleece blanket! If you know what I mean – the ultimate comfort.

It isn’t difficult to love your character in “Vicar of Dibly” you ooozzzz self-assuredness, is that the same as standing with both feet on the ground steady as a rock, enough so not to be afraid to make a fool out of yourself? If so, that’s what I mean, I have learnt a lot of funny stories from you and your wonderful sidekick (who’s name now alludes me) and to my surprise is not received with laughter here in Sweden?! Maybe something is lost in my translation – like the punch line?!

After seven and a half years of being lost in “depressed land”, might be known as “the land of the living not so joyfully” I have begun to work hard to reach the surface to crawl onto the beach and try for the jungle of life. I want to swing in the treetops with the other monkeys and claim my coconut or banana without feeling unworthy. Have belly laughs, be a bit silly and not take life or myself so darn seriously! And during this journey I have read a lot, fiction, “life” books, “spiritual books” and in that I came across “Dear Fatty” easy read and I grew to like you even more, I love photos of course, and to learn more about you.

I live in Sweden and haven’t been “exposed” to the tabloid news in regards to your person, so I knew nothing more that “Dawn and Saunders”, and I became jealous of your life in a wired way – not in a negative I hate you way – rather a “need to begin to live my life way”. I lost my sister when I was fourteen and she (Jenny) six, light of my life, and somehow I thought I was the ONLY ONE this had happened to, but as I have grown, I learn that I am NOT alone. It became a privet research to find out how other people had coped and moved on through their loss. As I have carried it wholeheartedly and selfishly for over 24 years.

Having read your book, and earlier on “Paula” by Isabel Allende (recommended read if you haven’t read it) I came to realisation that I was rather selfish, that I had done something I loath, having a “pity party” a roll in the dirty mud like a pig (only not happy about it) and it was time to move on, I was allowed to enjoy life.

I am working with/on myself and want so desperately to join humankind after being a monster for many, many years, as I perceive it. And my secret is – shh don’t tell – but I LOVE LIFE and would LOVE to just be me, with all that that entails!? I don’t know were it could take me, I only know that I have an incredible power with in, and when I push it down and down it will eventually EXPLODE! So better out than in.

Not sure if you will read this letter, but all the same I am happy I wrote it, you should know that I appreciate your work and that it has made me laugh a lot, stomach crunching laughing sessions, and even tough I have been depressed (clinically so, bi-polar they call it)”Vicar of Dibly” has penetrated the sludgy darkness like persistent rays of sunshine!

Thank you Dawn ( and Jennifer) for making sure my laughing keeps working through my self-serious-behaviour through out the last seven years, I am hoping and working on just being me and your “company” is a great road sign to the road which I believe is mine to travel, a fun, make a fool out of my self but live life to the fullest as best I can road – well at the moment it is a thin path in the thickness of the Marie jungle – but at least I see where I can put my feet to move forward and not lose sight for more then a bend in the path – and that’s OK!

Thank you for your book and that you shared a bit about your life, I wish I had had a dad like yours, it is lonely and a bit shaky with out a family, a functioning family, I am raising myself as it wasn’t done when I needed it – and let me tell you, sometimes I need to give the teenage part of myself a bit of a wollop! But that’s life isn’t it? Sometimes you just need to snap out of yourself – especially when you begin to think that EVERYTHING is down to you – like every disaster – I am sure you know what I mean on some level – you perfectly grounded and absolutely fabulous you !

All my admire hugs and well wishes to you, Lenny and Billie + Jennifer Saunders!

(Fatty is that you, Jennifer or none of my business : )



Marie Katie Gerahty
Donsögatan 1b
414 74 Gothenburg

(Just in case)

Borrande stress

Det har varit tre krävande dagar, under tiden jag är på jobbet vill säga, näpp skall inte klaga på några arbetskamrater, nej snarare är det byggnadsarbetarna och deras borrar. De håller som sagt på att ordna mer butiklokaler i Nordstan, våningen under oss skall bli El Giganten och innan jul så höll borrandet på andra sidan huset, så vi kunde höra det men det var ett ”trubbigt” ljud.

Nu befinner de sig direkt under mitt rum, och på utsidan av våra fönster, jag sitter och tar medlemssamtal och hör inte vad de säger så jag får be dem upprepa sig upprepade gånger, jag pressar in fingret i det lediga örat och hukar mig fram mot skärmen troende att det skall höras bättre, men nej. Det gör ont i öronen, det är påfrestande och jag känner hur jag börjar bli ”skör”.

Under lunchen märks det att vi blivit lite fler, olika arbetsgrupper finns på plats och lunch borden blir full belagda snabbt, och så pratas det, gärna i munnen på varandra och när de ena inte hör höjer den andra rösten och ljudet stegrar sig och stegrar sig och som grädde på moset ringer någons mobil och i stället för att gå ifrån sitter de och pratar vid bordet och eftersom andra pratar och den som är i mobilen inte hör, höjer den rösten etc.

Jag befann mig på bristningsgränsen till vad jag tål, borrandet, pratet, volymen, mobiler, andra som ville att någon skulle göra något efter lunchen och det snurrade, snurrade för mina ögon. Sa lite skört att vi kanske ska ta upp detta för lunchen skall väl ändå kunna vara en lugn zon, en stund eller? Jag har inte varit med på fika rasterna nu när vi varit så många – det är helt omöjligt.

I går var jag så ”skör” att det var jobbigt att åka spårvagn, det var mycket folk, mycket ljud och mobiler som ringde och när jag kom inför dörren satt jag i hallen och bara njöt av tystheten!

Jag känner inte att detta är ”någons fel” det är helheten som gör de små sakerna jobbiga för mig denna veckan (hittills) nu är det torsdag i morgon och snart har jag sovmorgon igen!

Det blir nog bra!

Blog

Det jag lärt mig genom att läsa andra personers bloggar är att jag inte är ensam om att känna som jag gör, inte ens när de gäller mina svåra dalar. Det känns tryggt, men jag glömmer det så snabbt – glömmer att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Jag vill inte gräva ner mig för mycket i det som är jobbigt och svart, vill inte göra min blogg för tung, men samtidigt har jag känt en lättnad i att arbeta med det som händer inom mig i detta forum.


Det finns bloggar som har oerhört vackert språk, de använder ett helt spektra av olika ord för att beskriva vad som händer i deras liv och närhet. Det tar lite tid för mig att läsa texterna för språket som används är ovant för mig, lite svårt ibland men mycket vackert, jag blir tagen och känner mig stolt när jag läst igenom det och förstått vad som sagts. En blogg jag läste idag var som att läsa Stridberg, och att läsa Strindberg finner jag en utmaning, till och med att läsa Selma Lagerlöf finner jag svårt. Kan inte beskriva varför, men det är ord som kräver tanke, ord som behövs vändas och vridas lite innan de gör sig förstådda för mig.


Ord som används som gör att stycket blir som en Salvador Dali målning, den kräver av iakttagaren en fokusering och hängivenhet för att förstå vad som sägs. Ibland behöver ögonen sluta titta så intensivt för att iakttagaren skall få se hela bilden. Så är det med ord som Strindberg och Lagerlöf använder – enligt mig.


När jag läser vissa bloggar vill jag bara ta den som skriver i min famn och krama dem för att säga hur viktiga de är, jag blir tagen och ledsen ibland av vad som skrivs och jag önskar att jag kunde göra saker bättre – men det ironiska är att jag behöver ta den hjälpen jag önskar ge andra och fokusera den på mig och den förändringen jag arbetar med, var dag, minut till minut.

En offentlig dagbok – så beskrivs bloggandet, och det tycker jag är positivt.

Varför?

Jo, för det ger personer som mig en möjlighet att ta hjälpa av och lära mig av mina medmänniskor, vetskap om att det jag upplever och går igenom var dag inte är konstigt, utan att andra känner går igenom liknande saker men fungerar ändå, tillhör mänskligheten och vardagen ändå. För jag har ofta en känsla av att jag inte är normal, det vill säga att jag är konstig. Jag är ”så känslig” som min familj alltid sa om mig, det var inte bra det förstod jag, jag trodde det bara var jag som levde med känslorna utanpå huden – men det finns fler, och i det som de skriver ser jag min spegelbild och genom deras ord finner jag tröst och en viss styrka att jag fungerar ganska bra ändå!

För rädslan är att inte fungera i vardagen finns inom mig alltid, att min chef ska tröttna på mig, mina arbetskamrater, vänner och alla runt mig, rädd att inte fungera så allt raseras. Att stå på ”katastrofens” rand hela tiden – så som jag uppfattar det – gör att maran rider på ryggen varje minut av varje dag, men att veta att det där ute finns människor som kanske känner igen sig i den bild jag ger, gör marans tyngd lite lättare att bära. Detta medium passar mig, jag kan lägga till bilder med texten och det är så jag lär mig, jag kan ta det som pågår inom mig och lägga ut det för att ta in det igen – och kanske förstå mig själv och hur jag fungerar bättre.

Jag har mina favoriter bland bloggarna, det finns många fler att upptäcka, via en blogg kommer jag vidare till en annan som leder till en annan – vilka otroliga möjligheter!

”Vi är människor och vi känner inte till vår storhet, Herre.
Ge oss ödmjukheten att kunna be om det vi behöver,
för ingen önskan är fruktlös och ingen bön är förgäves.
Var och en vet hur de ska ge sin själ näring.
Ge oss modet att se på våra önskningar
som sprungna ur din eviga visdoms källa.
Bara genom att acceptera våra önskningar kan vi förstå vilka vi är.”

Ur ”Brida” av Paulo Coelho

Väskor

Jag älskar väskor, och plånböcker, jag vet inte riktigt varför men det har bara fallit sig så, andra tjejer tycks föredra skor, där är jag mer sparsam och köper ett par när mitt älsklings par har börjat falla sönder, men väskor, det är något speciellt.

Jag kan sitta lugnt och sansat på spårvagnen och på kliver någon med en vacker väska, det blir början på min jakt efter just den väskan, jag köper inte alla jag faller för, jag har vissa saker väskan måste leva upp till, som jag lärt mig genom tiderna att jag föredrar.

1. Vill inte gå ner för djupdykning varje gång jag letar efter nycklarna, här har jag dock lärt mig en smart sak från min väninna och hennes mamma, jag har satt en hake runt axelremsbandet så jag lätt kan få tag i nyckeln bara genom att dra upp haken, lite fiske i det också, mer effektivt dock,
2. Jag önskar bra fack i väskan, ett med dragkedja, ett lika stort som resten av väskan och gärna ett för mobilen + ett extra,
3. Justerbar axelrem, jag har försökt med sådana eleganta väskor som man vilar på axeln – inget för mig, jag önskar händerna fria, sedan finner jag att jag går med axeln vid örat när jag har axelväskor eller heter de ”tote bags?” och vid dagens slut är jag ganska stel,
4. De skall vara vackra, behöver inte vara äkta läder men de måste vara stilrena, enkla, och klassiskt vackra – jorå, väskor kan vara vackra,
5. Sedan behöver jag i min arsenal väskor som är lite skojiga och galna och sedan ett par som är ultra praktiska.

En sådan ultra praktisk väska hittade jag under tiden jag jobbade på Gatwick, en ”Johnsson” väska, lite mindre modell men med massor av bra fack och tillräkligt rymlig för det viktigaste, bok, plånbok, vatten, telefon, spårvagnskort/ Tube card, och huvudvärkstablett (ni kanske inte kommer ihåg detta från era flygplatsbesök, men det är ett konstant ljud, svår förklarat, som liksom gräver sig in i ditt undermedvetna efter 9-10 timmar på plats). Jag köpte denna väska på Gatwick och det blev det bästa köpet det året och jag njuter fortfarande av köpet.

Jag har mina drömväskor, jag äger en av dem, nu den senaste tiden har jag fastnat för den typen av väskan jag har på bilden, och är det någon som äger en sådan väska köper jag den gärna, har budat på ett par stycken på Tradera men förlorat, så är det ibland – jag antar GUDs sätt att säga att jag inte kan få allt mitt hjärta önskar sig här i världen! Det är nog bra det, men det känns lite tråkigt : )

Har en hel del saker som jag tycker oerhört mycket om, materialistiska saker som, pennor, väskor, lampor, filtar, kastruller och stekpannor, vitvaror, linnen, ja, allt som har med pyssel att göra mer eller mindre. Även att hitta den ultimata ”dräkten” som jag kan ha på mig tills jag gått ner i vikt, men sanningen är att jag har en hel del kläder, en del försvinner i månader i strykkorgen, men jag har en hel del alternativ att välja mellan! En del gömmer sig bakom en massa strunt som jag har i garderoben som är ”kanske” kläder, kläder jag kan ha på mig när jag målar – där det inte spelar någon roll att jag får mer än hälften av färgen på mig!
Men, nu har organisations Marie börjat komma fram lite mer och mer, så vem vet en dag kanske de där” kanske” kläderna är borta, en dag kanske jag får lättare uppsikt över de väskor jag äger, en dag kanske jag inte har en strykkorg!

Men det här med väskor, för mig berättar de en liten historia om vem jag är, de är en liten förlängning av min personlighet, precis som kläder och hår, jag använder inte mycket smink, smycken eller hårprodukter för att leka med mitt utseende och personlighet, jag använder mina väskor och för att vara riktigt ärlig, min passion för Efva Attling smycken!

Ja, jag ÄLSKAR väskor!

Städning tvätt

Det är underbart med ny tvättade kläder och sängkläder, det luktar gott och det känns så uppfriskande, jag tycker det är skönt att tvätta men inte lika roligt att stryka och hänga undan allt. Innan tvättiden kommer upp har jag kläder liggande nästan överallt, högar, vid tvättdagen försvinner dem högarna och lägenheten känns genast lite större, jag är så slarvig.

Förra helgen kom min kusin och moster och ringde på, jag höll på att steka kött, det osade, jag hade en tonfiskburk i handen , håret i en tofs på huvudet i mina hemma kläder, mysbyxor och linne men magen hängande utanför, oojoj, mitt hem såg ut som en sopplats jag skämdes, min kusin och moster och kusin barnet Elin, fick stanna i trappuppgången, de skulle hämta pizza och tänkte bara säga hej. Jag var tvungen att förklara för Anna, min kusin, att det inte var så att de inte får komma på visit, bara jag som skämdes så över hur jag och min lägenhet såg ut.

Jag är inte förberedd för oannonserade besök, har en sådan oreda och så mycket katthår överallt – saker som jag inte bryr mig om när jag är ensam, men jag önskar inte bjuda in någon till detta hem utan förvarning. Men tänkte jag, nu skall jag börja sköta mig lite bättre, jag har burit upp de saker som jag haft stående i hallen i över en månad, jag har tagit bort överflödet med saker från köket, och tvätten är tvättad – så det börjar se bättre ut!

Jag är inte ute efter ett utställningshem, jag vill att det skall synas att et bor en människa här inne, sedan tycker inte jag heller att det är så trevligt med allt katt hår, där har jag bara två alternativ, dammsuga oftare eller inte ha mattor och borsta dem mer än jag gör i dag – eller raka dem antar jag. Men jag visste vad jag gav mig in på när Olivia kom hem och sedan Azalea – mitt val, mitt ansvar. Azalea och Olivia tycks inte förstå det här med dammsugning.

Det har varit skönt att plocka i ordning här hemma, att kunna göra det för det första eftersom min huvudvärk har avtagit och det utrymme som öppnas upp, lättare att hålla i ordning i framtiden. Har blivit ett organisations monster, eller i alla fall börjat bli det lite, vill veta vart mina saker är, vill undvika att få katthår på mina handdukar, eftersom jag inte önskar någon päls!

Men, det är trevligt att ha ett hem jag inte behöver skämmas över så till den grad att jag låter oannonserade besökare stå kvar i trappuppgången!

Förlåt Anna, Elin och Eva!

Men det är ju mitt liv...

Katie presenterar Katie

Låt från min barndom som jag verkligen älskade

Don't worry - min sång i dag

SJUK BLÄÄÄÄÄÄÄ HUVUDVÄRK

När jag har huvudvärk får inte mycket mer plats, oavsett hur mycket jag än försöker, jag verkligen försöker fokusera på att dagdrömma men inget får plats, inget förutom en skarp smärta bakom ögat, ett dunkande och en förkärlek till tanken om en borr och ett hål i skallen där allt kan pysssssa ut – ”oh så underbart”.

Men det får ta sin tid, inne på dag två, jag skall tvinga mig själv ut en sväng i morgon, frisk luft kanske hjälper mig över denna period av ajajajaj vilket nu är en leda, mycket roligare att springa runt, ja, gå runt och göra ”normala saker”, jag kan inte brodera för det gör ont, inte virka för jag har inget garn, inte måla för jag har som sagt svårt att fokusera och det där med läsning är ansträngande eftersom jag ser dubbelt – men jag kan lyssna, så det har jag gjort, det och krupit ner till soprummet med en soppåse med räkskal från i onsdags, ja, ni kan säkerligen själva ana hur det luktade, mycket, mycket illa. Jag tvättade även mig själv eftersom jag inte kunde separera om det var soppåsen eller jag som luktade.

Min värld är dessa väggar, min kontakt med ytter världen är telefonen och datorn, och mitt stora vardagsrumsfönster, jag står där på huk, vilande mitt huvud i mina händer och tittar ut på människorna där ute, som myrorna i en myrfarm, Azalea hackar tänder åt måsarna efter det att jag reflekterar att de kommit tillbaka, de brukar vara någon annanstans under vintern, närmre hamnen. Jag beundrar ytter kläder, Azalea hackar tänder efter måsarna och Olivia sitter och tittar på oss med halvslutna ögon från sin plats på bokhyllan. En dag i sjukhemmet Gerahty.

Jag har funderat över filtar, kommit fram till att jag föredrar fleece framför ull, ull sticks, jag har även mitt lapptäcke från Indiska – min så kallade de lux filt, den används när jag är de lux sjuk. Nu är jag mer fleece filt sjuk. Tror en riktig förkylning gör mig de lux nog för Indiska lapptäcket, det är viktigt med dessa detaljer.

Har försökt att förklara det för katterna, detta med hur jag önskar ha det med bäddningen etc. Att jag föredrar en säng utan kattsand, kanske är det ett straff från när jag och en kompis hällde kattsand i Kris’s säng när han kom hem efter en natt på nattklubb : ) Inte så snällt egentligen, men som sagt, det får jag nog betala för idag. Inte så farligt egentligen, bara att skaka ur lakanet och lägga på det igen. Det är bara lite svårt att få tillbaka den där perfekta positionen med kuddarna!

Har också, bland allt damm i naveln – kommit fram till att det är en månad sedan jag åt chips eller ostbågar eller liknande, jag är mycket stolt över mig själv, har kommit på att om jag äter en kola bit när jag känner mig ”gotte ”sugen så räcker det – hur bra som helst! Som sagt min värld har varit oerhört liten i dag och i går, försökt att läsa lite som sagt, förutom dubbel bokstäver så är jag lite less på ”Scarpetta” huvud personen i Patricia Cronwells böcker, läser just nu hennes senaste ”Scarpetta” och hon är givetvis oerhört vacker, framgångsrik, efterfrågad, gift med sin älskare sedan många år, rik, ja allt, det är så SYND om henne och hon får BÄRA så mycket – BLÄÄÄÄ – men jag fortsätter läsa, de brukar vara så bra, men jag har kanske tappat den där första förälskelse skimret i mina glasögon, rosatinten har klarnat lite. Jag har valet att sluta läsa, men det är ett bra mysterium och jag vill veta hur alla bitar faller på plats!

Men med huvudvärken kan jag inte läsa så länge, så jag har fått nöja mig med att plocka dammtussar ur naveln (skämt) och titta på TV, dag TV är deprimerande, Oprah som jag avgudade förr orkar jag inte med längre – gillar det inte alls, vet inte varför jag svängt så, spelar ingen roll, vi utvecklas, får nya intressen och vinklar, saker kommer och går. En dag…utan huvudvärken kommer jag att gå.

Ja, livet är bra fast det gör ont, skall försöka komma ihåg det framöver!

O'Conner - Mother me - min sång

Howard Jones - kommer ni i håg?

The River - min älskade älskade sång inspiration

Ta tjuren vid hornen...eller ingen panik attack idag

Jag gav mig iväg på ett äventyr i eftermiddags, det var ett äventyr för mig i alla fall, jag skulle till Länsförsäkringar i Sisjön, jag hade ett möte där för att se om de kunde hjälpa mig få ordning på min ekonomi. Jag tog för första gången en buss från stan till Frölunda Torg, på spårvagnarna kan jag ”kösystemet” det vill säga vart man skall stå för att få en bra sitt plats, men här var jag en nybörjare och hade ingen aning.

Det var mest ungdomar på bussen, de hade antagligen slutat skolan för dagen, det var lite liv och rörelse och det kändes faktiskt lite underligt för mig. Det gick snabbt att komma till Frölunda Torg, där skulle jag sedan hitta buss 88 som skulle ta mig till Sisjöns industriområde, jag hade fått för mig att det var från läge B, och jag hade bara tre minuter på mig innan 88:an skulle åka, tillslut hittade jag den, det var läge nummer F.

När jag steg på bussen sänkte sig en känsla av hopplöshet över mig, den fanns liksom redan i bussen, det luktade alkohol, det var lite udda människor på bussen, vi var kanske sju passagerare, av någon anledning tyckte jag resan var otäck, fick för mig att jag skulle bli rånad eller något liknande. Tjejen som satt framför mig satt och prata i mobilen hela vägen, hon var också orolig och fick uppmuntring av sin kompis på andra sidan luren.

Det var en befrielse att hoppa av bussen och jag kom fram till Länsförsäkringar i tid, phew, det var så skönt att jag var framme. Jag fick träffa Sara en mycket trevlig tjej, men det blev ganska snart klart att de inte kunde hjälpa mig men hon föreslog mig att ta kontakt med min vanliga bank – SEB – och se om inte de kunde tänka sig hjälpa mig. Hon menade, mycket klokt, att de har större möjligheter att göra en individuell återbetalningsplan för mig. Jag tackade henne, hon hade faktiskt hjälpt mig en bit på vägen.

Eftersom jag var där jag var tänkte jag att jag kunde utnyttja Coop stormarknad, det är underbart att kliva in i ett storköp, alternativen som finns framför mig, de olika möjligheterna, frukter, grönsaker, frysvaror, chark, juicer och flingor mmmums! Jag gick där runt hyllorna och förundrades av alla valmöjligheter, och jag hade ingen panikångest, ingen mage som bröt hop, OK, jag svettades som bara den, men det var mer för att jag hade så mycket kläder på mig, så jag var röd flammig när jag kom fram till kassan, men det gjorde inte mig något heller!

Sedan, sedan busade jag ordentligt, jag ringde Taxi Göteborg, plus att jag köpte 500 g räkor från fiskbilen, jag kände mig oerhört lyxig. Taxi chauffören var urmysig jag fick lite råd av henne var det gällde pengar, hon lät mig inte ge henne ”dricks” även fast det bara rörde sig om tre kronor, men hon sa ”du måste hålla i varje krona!”

Nu är jag oerhört stolt över mig själv, att jag åkte till Sisjön, gick till mitt möte på Länsförsäkringar och handlade mat, jag är så glad och känner en sådan kraft i det, kanske inte någon stor grej för andra men för mig var det, det. Nu sitter jag här med ett stort leende på läpparna, även fast Länsförsäkringar INTE kunde hjälpa mig, men det var egentligen inte min seger idag, utan det var att jag höll mitt löfte om ett möte, att jag kom i väg och genomförde det jag satt framför mig.

Det och att jag la alla mina kort på borden för min psykolog och hon sa att hon hade trott att det var mycket, mycket värre, det var mycket, men jag hade inga missade inbetalningar eller hamnat hos inkasso, det sa Sara på Länsförsäkringar var bra jobbat av mig också.

Nu har jag lämnat meddelande till SEB att jag önskar ett möte för att se över min situation, skickat dem mina hemskheter, vi får se vad de säger. Jag vet inte alls, även om Sara inte tyckte att det var omöjligt – så är jag alltid rädd för denna situation.

Men slutsatsen är dock – jag utmanade min trygghets nivå och det gick bra, ingen panik ångest, inga desperata lopp till toaletten och även fast jag tyckte det var otäckt där ett tag fortsatte jag fram. Framsteg och en klapp på axeln skall jag ha, jag är så stolt över mig själv

Vi får se

Jag har upptäckt att jag inte längre är lika avundsjuk på andra som jag tidigare var, jo, det känns när andras liv går om mitt egna men jag kan omöjligtvis hålla samma takt, vi började alla från olika lägen och har olika långt att ta oss. Här sitter jag i lugn och ro, det ljud jag hör är vinden, regnet mot rutan och Joni Mitchell från CD spelaren, inga bomber eller skott flyger över mina öron eller håller mig vaken om nätterna. Ingen säger åt mig att jag inte får gå ut eller arbeta, ingen förbjuder mig att synas – fast jag har satt förbud på mig själv, ironiskt.

Det gör ont i mina axlar och huvud, men jag har armar, ben och en kropp som fungerar relativt bra, jag har en underbar säng att somna i och ett kök med rinnande vatten, ett badrum med vattentoalett och en härlig dusch. I relation till många andra har jag det mycket bra och det som är jobbigt har jag själv fängslat mig i, jag har nyckeln, ingen annan styr min frihet.

Fast det är inte att löjliggöra det faktum att jag är en sträng fängelsevakt utan mycket empati, i det svarta djupet kan jag omöjligtvis separera mig själv från det jag känner och upplever och sätta det i relation till hur andra har det i krigshärjade länder, den vyn finns inte i den stunden.

Det jag ser är det jag gör fel, mina sjukdagar, min svaghet, mina later och självdestruktiva beteenden som sänker mig djupare. Det är en del i den person som gör mig till den jag är, det finns, som hos alla, andra sidor, den starka, gränslöst älskande, lekfulla och nyfikna individen. För mig är det en del av livet, att lära mig acceptera alla dessa sidor inom mig, även de negativa, ta mig igenom och vidare. Att vara avundsjuk på andra – serves no purpose - det finns inget värde i det.

Speciellt inte när jag inte önskar byta mitt liv mot någon annans, jag får påminna mig om det, inte låta avundsjukans stora gröna padda ta över mig helt!

Jag har målat färdig min tavla i dag, det föll över mig, jag har arbetat med den i ett par dagar men är nu klar, som jag säkert sagt tidigare så behöver jag bli kompis med det jag gör, och min senaste kreation och jag är nu goda vänner, bubblor, bubblor av olika känslor som kommer upp inom mig i tid och otid, men som är det som gör mig unik, gör mig till jag.

Så jag har haft turen att bli född i det land jag blev född, jag ligger kanske i ett annat läge än de som får kämpa med en helt annan problematik än jag, den om daglig överlevnad, jag önskar att det kunde ta slut, att vi kunde sansa oss och hjälpas åt. Jag börjar med mig så jag förhoppningsvis räcker fram till dig – vi får se.

Inte ge upp

Att se sanningen i vitögat är svårt, men det behövs för att komma på en bättre väg i framtiden, en ärligare väg, en väg med mindre farthinder. Jag skall till Länsförsäkringar i morgon för att se om de kan hjälpa mig få ordning på min ekonomi, jag skall lägga alla kort på bordet och sannolikheten är att de kommer att säga nej, men det är värt en chans. Jag står i ”kö” för att komma till en budgetrådgivare i Majorna, men jag ser inte det som något som skall göra att jag slutar försöka, det är mitt ansvar, min ekonomi och den bedrövliga situation jag befinner mig i, att leta efter en utväg är mitt ansvar.

Med utväg menar jag inte att avsäga mig ansvaret, jag menar att se om jag kan få bättre villkor att ordna upp det hos en annan bank. Det kommer att vara ett par hårda år, men verkligheten jag skapat mig själv är så. Detta kunde lätt vara något negativt men inte för mig, jag ser hopp om möjligheter och som med hopp för mig ger jag inte upp förens det är 100 % klart att det inte går. Besvikelsen är jag beredd att ta hand om.

Har varit sjuk och hemma IGEN, jag tycker verkligen illa om det, det tog 17 dagar in på det nya året innan det hände, jag skäms, jag avskyr att ringa in och säga att jag är sjuk, även här är det dags att ta ”tjuren vid hornen” och se om något kan göras för att hjälpa mig, boka in två tider hos gynokologen som jag sedan avbokade, fegis som jag är!

Men jag tänker inte ge upp, det här är inte en orsak till att bara släppa taget och glida tillbaka till gamla vanor, det finns ingen anledning till det, utan det är bara att titta det som har hänt rakt i ”ögat” och ta hand om konsekvenserna även om det känns otäckt, det är jag skyldig mig själv, jag vill ha ett liv, jag vill leva det, så det är bara att bita ihop och klappa mig på axeln, jag skall ha kredit för att jag inte släpper taget!

”Låt dig inte gripas av förtvivlan, för det hindrar dig från att kunna tala till ditt hjärta. Den som följer sitt levnadsöde vet allt han behöver veta. Det enda som kan göra drömmen omöjlig är rädslan för att misslyckas.”

Alkemisten av Paulo Coelho

Gyttja

Är jag egoistisk? Det frågade jag mig själv i kväll, så uppe i mig själv är jag att jag inte för ett ögonblick tänker på att jag inte är ensam om att ha problem eller känna sorg. Vad säger det om mig? Samtidigt har jag rätt att känna hur jag vill, men jag vill inte vara otacksam till livet, jag har ett liv, det finns människor som förlorar sitt som har mer i sina liv än vad jag har, mer människor i sina liv som älskar dem och värdesätter dem – har inte deras liv mer värde? Ja, jag vet inte, just nu uppfattar jag mig själv som en bortskämd barnunge.

Jag har bara mig själv, jag kan relatera till andras problem mycket tackvare vad jag gått igenom, empati, erfarenheter, känsliga minnen, känslomässiga minnen. Många händelser har lämnat ett fotavtryck på min själs inre väg, och det går inte att undvika, det är en del i vad som formar oss och gör oss till originella individer. Utan det onda uppskattar jag inte det goda, det är en känslig balans mellan de två var dag, på olika plan.

Jag avaktiverade mitt konto på” facebook”, det var roligt till en början att hitta människor jag känner, men en sökning gav ett resultat som fick mig att skämmas, jag kände en enorm skam och avundsjuka, under min sista tid anställd på STS spårade jag ut totalt, jag stod nog på ostadiga ben redan då 2004, jag hade fått äran att träffa en underbar person som heter Catarina Johansson ”Cattis”, långt lockigt hår som en ängel, snäll, naturlig, inte ett ont eller elakt ben i hela henne och jag behandlade henne oerhört illa mot slutet. Jag var väldigt avundsjuk på henne och den vänskapskretsen hon hade, hon hade ett liv som jag önskade mer än något annat, jag lät min avundsjuka gå ut över henne.

För ett par år sedan skickade jag henne ett julkort och bad om förlåtelse, men jag är inte värd det alls, jag skäms så över mitt beteende, jag skäms så över vad jag gjorde. Den skammen sipprade igenom mig när jag hittade henne på ”facebook” över 100 vänner, vacker som en sommar dag, medans jag har krossat, raserat, bränt ner allt. Jag har förstört alla vänskaper jag haft, ALLA, och jag hatar mig själv för det, länge tänkte jag att det var ”deras” fel, men det gemensamma för var händelse – jag – jag är det som är det samma i var situation, JAG är den som förstör allt!

Nu litar jag inte på mig själv när det gäller vänskap, men jag vill inte vara ensam hela livet, jag önskar lära mig att handskas bättre med vänskap men jag litar inte på mig själv! Så jag avslutade min sida på ”facebook” för jag ville inte visa mitt misslyckande för hela världen, det var för mycket. Jag är så ledsen Cattis, om du bara visste.

Jag är ingen bra person, jag har ljugit så mycket i mitt liv, jag har ställt till problem, jag förstör allt bra som händer och det som jag lyckats med tills idag har varit under, hur jag klarat det vet jag inte riktigt. Jag är en avundsjuk, illa sinnad individ, jag är småaktig och äcklig. Om det var en tumör önskar jag den bort, den delen av mig som gör mig till detta jag är just i kväll. Självdestruktiv.

Jag vet att den Marie jag tycker mycket om finns där inne, jag vet att jag är i mitt svarta gyttjiga hål just nu, men …jag är ledsen, jag skäms, jag var söt en gång i tiden, nu är jag en oger, men inte ens en god hjärtat oger som Shrek. Sitter här i gyttjan och rör tungt på tårna – tittar upp på himlen och kan nästa se månen… det kommer att bli bättre…jag skall gå hel ur det här…jag är ledsen, alla jag gjort illa förlåt!

Som fåglar

Kanske är jag avundsjuk på alla fina mänskor runt mig, de som är så fint hopsatta, kläder, hår och accessoarer, i morse satt jag bakom ett par tonårstjejer, jag gissar att de började sjuan i våras, långt blont hår, puderdosan kom fram, sedan applicerades mascaran, hon gjorde det med en sådan professionalism att jag anade att hon använt mascara och puder en längre tid. Hennes kompis var mer naturlig, inte för att den andra tjejen var onaturlig, utan bara det att kompisen inte hade smink på sig och var klädd lite mer ”löst” inte enligt en specifik stil – vilket säkerligen var hennes stil.

Lite längre fram i vagnen satt en grupp tjejer, de var också fina, jag avundades deras normalbyggd, deras första intryck, de var så stiliga. Så ”rena” som jag brukar kalla det, inte för ”tillgjorda” utan mer naturligt tillgjorda. För nog har jag lärt mig att det krävs en viss kunskap för att klara av den ”naturliga looken utan att se tillgjord ut”, de tittar in i reflektionen från spårvagnens fönster, rättar till en hårlock som hamnat fel, tar bort en fläck vid munnen med lillfingret, tittar ”under lugg”, på sidan och återgår sedan att titta på sina kamrater.

Kanske hör det till tonåren, för kanske har även jag stått och putsat mina fjädrar framför spegeln när jag var tonåring bara att jag inte kommer ihåg det. Jag undviker speglar, definitivt speglar i helbild eftersom jag fortfarande chockas av min stora mage, jag tittar in i mitt ansikte och kan se mig i mina ögon, men annars är hon svår att hitta i de extra kinder som utvecklats i mitt ansikte. Mina fingrar har svullnat upp av fetma, min mage sitter upp till mina bröst och i dag är det extra ledsamt, i dag är jag extra besviken på min slapphet, jag har dock klarat av att skära ner på mitt intag av mat, men inte ökat min rörelse.

Jag har tidigare berättat om tonåringarna som stannar till vid speglarna i Nordstan, hur det hjälper varandra med håret och appliceringen av läppstift, de rättar till sina kamraters kläder och ser till att håret ligger rätt där bak. Jag unnar dem denna tid av fokus på det yttre, de letar efter sin plats här i världen och givetvis skall vi prova tills vi hittar rätt. Det är intressant att de har ”modet” att ställa sig framför en sådan offentlig spegel och ”rätta” till sig, inga reservationer alls – det kanske också hör till tonårstiden?!

Jag är mer reserverad, jag tittar inte i spegeln om det inte är inne i badrummet eller när jag skall tvätta mig, jag undviker speglar så gott jag kan, det är en viss sorg i det, en viss självbevarelse bedrifts också – för jag skäms. Det här är ett konstaterande, inte ett ömkande, det behöver inte vara bestående, det är jag som bestämmer hur det skall vara.

Mitt i den stora röran som är mitt liv – just nu – består nyfikenheten, intresset av andra människor att iaktta, studera, vara antropolog för ett par timmar, studera hur vi relaterar med varandra, samtala med varandra och vad vi egentligen säger. Lyssnar vi på den andra eller väntar vi bara på vår tur, hör de som pratar i mun på den andra vad som sägs?! Artigheten vad är det för person som fortfarande har den? Som säger tack för öppen dörr, och nej tack vid erbjudande om kaffe om inget vill ha? Ja, tack, ursäkta mig, förlåt, snälla, underbara ord och när de sägs skänker de glädje och välbehag, i alla fall till mig!

Som det är idag sitter jag gömd inom en kropp som byggts upp eftersom ett försvar var nödvändigt, jag var i behov av ett tryggt ställe att vara i tills det kändes bättre, för var dag stärks jag och en dag kommer inte behovet finnas på samma vis – jag gör så gott jag kan.

(Bild lånad från www.goteborgsoperan.se)

Ostadigt väder

På termometern idag har jag ostadigt väder, jag har glömt stövlarna och paraplyet hemma så jag har blivit blöt, skurarna kommer lite då och då, men det är inte så mycket jag kan göra åt det, mina kläder torkar och jag kan hålla mig varm, vädrets makter rår jag inte på – inte det utomhus eller det inom mig, och det är inom mig det ostadiga vädret huserar.

Nu har kläderna hunnit torka lite, men det finns fortfarande fuktiga fläckar lite här och där, så jag sätter på mig min själsliga fleece och njuter av den trygghet och värme den ger. Solen skiner därute, jag känner värmen genom fönsterrutan, den värmer min kind och högra arm, det är vackert och en kontrast till mitt inre, det får mig att le.

Paradoxer, jag tror jag gillar de, motsägelsefulla saker och händelser, saker som inte är så självklara, händelser som får mig att stanna upp och tänka igen, saker som överrumplar och förvånar mig. Som ett exempel kan ges när man blir medbjuden på ”Afterwork” och inte riktigt känner för det – går med ändå och får det jättetrevligt!

Rädslan för ovädret är inte lika kraftig som tidigare, den finns där, men det är ok, jag vet att det är ett oväder, en orkan som kommer att passera även när det känns som värst. Visst, det är otäckt, skrämmande, fasansfullt i stunden, men jag är här i dag, jag har klarat mig igenom det förut, lite darrig och tilltufsad med ok.

Att leva från dag till dag och inte oroa mig allt för mycket för vad som händer eller inte händer i morgon är skönt, det gör det lättare, saker kan komma runt hörnet och fälla de bäst planerade dagarna helt, klart att jag ofta har en aning om vad jag skall göra i morgon, det jag menar för min del, är att jag släppt oron för det som kan hända, de konversationer som kanske inträffar, de som jag ofta har i mitt huvud men som sällan förverkligas.

Så mycket energi jag slösat med över saker som inte kommer att inträffa, scenarion som jag lagt upp och spänt mig för som mynnar ut i tomma luften. Nu har jag kunnat stanna där jag är istället för att hamna överallt fast ingenstans, jag sitter här och nu i denna stund och stannar lättare här, än som förr när jag var överallt i sanning, fantasi, lögn och platser som ännu inte finns eller kommer att finnas. Att sitta här och nu och inte med något annat än det som ligger framför mig att fokusera på är en befrielse.

Vädret har stabiliserat sig, det är gråa tunga skyar, men jag har lånat ett paraply och impregnerat mina skor…det får duga för stunden.

Mumsiga HelloSaferide

Kasande

Jag har kasat ner för backen och är trött i hela kroppen från att hålla emot, jag funderar på att släppa taget och låta saker hända som de händer och ta hand om det eftersom. Inte vara arg eller ledsen för det som händer, för det kommer att gå över. Har dock en utmaning på måndag, jag skall medverka på en utbildning med nästan 100 personer och jag har det jobbigt med så stora grupper, inte för att jag är nervös över människor utan det handlar om ljudnivån och (enligt mig) ointressanta sidodiskussioner.

Jag förvandlas till en sådan snobb, jag kan ibland stänga av, ibland gå upp i maniskt beteende som slår ut mig helt, om jag har fått min mens och har mensvärk, ja, då är jag inte med på spelplan alls. För det är dags snart, den kan komma när som helst. Den här gången vill jag inte sjukskriva mig, jag får väl springa och spy undertiden – vill kanske samtidigt visa att det är verkligt, hur jag mår under tiden – men spelar det någon roll?!

Jag vill vara normal i hälsoväg, jag vill inte ha dessa depressioner, dessa svackor som tar över mig helt och hållet då resten av världen försvinner och det ALDRIG kommer att bli bra igen. Då allt känns meningslöst och utan hopp.

Har funderat på det som utspelade sig under julhelgerna, det familjedrama som utspelade sig och resultatet av det, de satte mig fri samtidigt som jag fick se en av mina stora fasor i vitögat, där var det nära, det jag var så rädd för, VAR eftersom jag nu blivit fri från den rädslan, det är befriande. Det ledde mig att tänka på de föräldrar jag hamnat med, undrar om mycket, men den sorg, saknad och aggressivitet som jag kände för dem förut har ebbat ut, jag bär fortfarande på avvisandet, har svårt att förstå vad jag kan ha gjort för att min pappa inte bryr sig om mig alls, att han kunde klippa bort mig och min syster så från sitt liv att vi inte existerar längre – varför?

Men, jag kan inte få det jag så längtar efter från mina föräldrar, så jag får förse mig med det själv så gott det går, och med små steg går det bättre och bättre. Dessa tankar om att vara obetydligt kommer till ytan och ligger där och skaver då depressionen kommer och sätter sig tillrätta i solarplexus, förstoringsglaset i handen och med den långa nageln skrapande på den ömma ytan.

Det får vara denna gång, jag tänker inte slåss eller streta emot mer utan luta mig tillbaka och låta det ta sin tid och sedan arbeta sig ur mitt system igen, en gammal vän som kommer på besök då och då, en gammal vän med irriterande vanor, men som jag får ta, det goda med det onda, för till något gott är hon nog!

Fårhållningslöst får jag gå in i måndagen, utan några ”krav” på mig själv utan ta var stund som den kommer och kommer en svår situation eller jag mår dåligt får jag ta hand om det som det kommer. Jag kan be om hjälp om så behövs, jag brukar vara duktig på att vara engagerad under dessa dagar – paradoxalt nog, men bara jag försöker att dra in på energin om jag flyger i väg!

Levande lärande, men i grunden är jag fortfarande glad, viket är nytt, så glad längst, längst inne, men med depressionen som ”the icing on the cake”.

Älvsborgsgatan - en dröm

Även denna gång gick lägenheten mig förbi, någon annan fick Älvsborgsgatan 15 A, hur tog jag det? Blev först besviken, men efter en fantasi konversation med min arbetskamrat Lisa kändes det bättre, konversationen gick:

- ”Vilken tur att du inte fick den, med tanke på att badrummet hade en möglig och äcklig våt tapet”
- ”Ja, och kaklet i köket var brunt och orange”
- ”Ja, och det var en bubblig linoleummatta”
- ”och det var fullt av spår på tapeten efter hunden, det var en hane och den hade lämnat revirmarkeringar på väggarna”
- ”Ja, och såg du skadorna på parketten i vardagsrummet?”
- ”Ja, det var sannerligen tur att jag INTE fick den lägenheten!”
- ”Ja verkligen”

Nu var jag inte och tittade på den så det är lättare att fantisera, jag var i trappuppgången som sagt, ”ack, ja, vad är ett liv på Älvsborgsgatan?”, jag har det så bra i min lilla lägenhet även fast förvaringsbristen driver mig till vansinne, var kan jag ställa brödrosten? Var kan jag förvara riskokaren? Lakan, örngott och påslakan väller ur garderoben när jag öppnar den.

Det är inte korrekt enligt Feng Shui att förvara saker under sängen, korrekt eller korrekt, det är mer så att det kan bidra till mardrömmar och det önskar jag undvika. Men, det blir nog så att jag får utnyttja detta område för förvaring i alla fall! Det skulle vara skönt om en organiserad person kom till mitt hem och styrde upp det, speciellt eftersom min förmåga är mer till det – flytta runt saker – än att lyckas med bra organisation.

Älskar pennor så jag har ganska många, jag förvarar dem i en korg, men jag lägger även kablar, brevpapper, klistermärken, ”saker” till lampskärmar etc. i den här korgen också. Jag blir alltid lika irriterad på mig själv och min ”slarvighet”. Jag försöker dock, har i alla fall ordning på mina färger och mina broderitrådar, och på mina räkningar.

Bara för att jag skulle få 17 kvm större innebär det INTE att mina förvaringsmöjligheter skulle förbättras – nja, kanske hade förrådet varit större, det fanns klädskåp, ja,ja, kanske är det så att jag skall göra mig av med saker jag inte använder i stället?! Det låter bekant, har för mig att jag sagt detta till mig själv tidigare!?

Ett hem är viktigt, att jag känner mig tillfreds och avslappnad innanför mina egna väggar och det gör jag, så detta sökande efter en annan lägenhet är kanske lite underlig, klart ett Landshövdingshus, det är MAJORNA, men samtidigt, det brinner inte i knutarna, fick jag inne en lägenhet kan det vara för att den rätta inte är ledig ännu!

Jag har det bra i Sandarna.

Olivia och Azalea

Vem visste att det skulle bli så här?! Inte jag i alla fall, innan Olivia tyckte jag alla djurägare var lite, ja, löjliga när det kom till deras djur, hur de höll på med foder, borstning, sällskap, lek och allt annat runt omkring – in kom Olivia i mitt liv…

Har hon det bra? Trivs hon? Äter hon ordentligt, bäst att ta bort alla blommor så hon kan sitta på fönsterbrädan, täcka soffan så hon kan sitta där utan att jag oroar mig över det, sover ok? Gör jag illa henne när jag klipper klorna, kommer hon att dö när jag steriliserar henne (ja, inte jag personligen utan veterinären givetvis, ja, inte att hon dör, utan att hon steriliserar Olivia menar jag, inte steriliserar sig själv, för det spelar ju mig ingen roll, fast klart, ju, Karin är ju bäst….) : ) Olivia överlevde sin sterilisering, mycket bättre än jag gjorde!

Jag ville ogärna lämna Olivia ensam över natten, när jag skulle åka bort oroade jag mig så att jag nästan ångade bort, så två år gammal och en halvsyster till sällskap kom andra frågor upp. Är hon avundsjuk på Azalea? Irriterad för att hon inte får vara ifred eftersom Azalea alltid skall vara där Olivia är (nästan), att jag går och bär runt på Azalea? Olivia får sällan vara ifred även när jag ordnar så vi får ha våra stunder – men jag tror bestämt att de två är bästa polare, med två olika personligheter.

Nu finner jag mig på alla fyra letande efter Azaleas älskade fisk leksak, stående på tå för att prata ansikte till ansikte med Olivia och frågar hur hon har det (hon spinner som bara den) jag pratar med dem som om de förstår mig och när Azalea ropar – efter det att hon upptäckt att hon är ensam i ett rum – så svarar jag, då kommer yrvädret trottande till mig och faller ner på tangentbordet på min laptop, där skall hon ligga – självklart – ett tag lyfte jag bort henne, nu har jag lagt ett block på så hon inte trycker på de olika knapparna och ger mig ovanliga utmaningar att lösa, och jag får försöka så gott jag kan skriva utan att se hur det blir.

Jag har underhållning, spänning, drama, kärlek, rysare allt i dessa knytten, och även fast det för tillfället är mestadels Azalea som bjuder på detta, finns Olivia med, hon lurar, hoppar och överraskar Azalea lite här och där, när det blir för mycket drar sig Olivia undan tills hon är på gång igen. Jag finner att jag ler från öra till öra när jag ser Azalea komma gående förbi vickande på baken, hur hon skall undersöka allt och vara med.

Azalea ramlar ner från hyllor, soffor, bord och stolar men inget tycks skrämma henne länge, hon skakar av sig och vandrar vidare, i går klippte jag hennes klor, något hon INTE gillar, och jag har, måste jag erkänna, undvikit detta, men igår kväll sa jag att det fick bära eller brista, det var mina armar och ben eller hennes klor!

Jag var bestämd (och lurig, mina händer luktade som hennes favorit godis, så jag kunde lura henne under två av hennes tassar) hon skrek, vred och vände sig, men jag gav mig inte, Olivia kom och tittade på, tycktes som hon försökte hjälpa Azalea – när jag ÄNTLIGEN var klar var jag genom svettig och skakig – Azalea?! Skakade av sig och sprang ett fansinnes lopp genom lägenheten!

Livet med katter är aldrig trist, och jag tar tillbaka alla ”dömande” tankar jag hade tidigare om djurägare – för jag misstänker att jag nu är värst av dem alla!

Skrivet på papper

Jag har sagt många gånger att jag önskar ändra mitt liv och råda bot på mina självdestruktiva vanor, oftast ”glömmer jag bort det”, det ligger därbak i hjärnan och skvalpar i dåligt samveta, men jag låtsas som ingenting. Jag trivs inte i min kropp, men det är jag som har skapat min runda form, jag kan inte ens vara en söt fet person, utan oftast finner du mig högröd och glansig i ansiktet, med smutsigt hår och illa sittande kläder.

På något vis har jag lurat mig själv att tro att bara för att jag skriver ner det på papper så kommer det att ske, alla mina mål, planer och framtida belöningar. Jag skriver matlistor, promenadlistor, jag har tips och råd till mig själv – men, det blir inte mycket med det, alldeles för lätt att falla tillbaka i gamla, vana , vanor. Inom mig kommer jag upp med olika ursäkter, medicinen, den påverkar aptiten, ja, det är sant, men det är fortfarande jag som äter!

Det är ingen ide att straffa mig själv, inget jag vinner på att hata mig själv, genom det gräver jag min bara djupare ner i hålet, ser till att jag sjunker ner till öronen i leran – och jag är trött på min ”stackars mig” attityd i alla fall!! Det är mitt J***vl* liv som jag slösar med.

Jag trodde inte att jag skulle befinna mig här, jag trodde inte att det skulle se ut så här för mig idag, jag trodde jag skulle ha en partner, kanske ett barn eller två, vänner, inte som det är nu. Fast som det är i kväll är mycket bättre än vad det var förra året, så allting är väll relativt. Så, livet blev inte riktigt som jag trodde, men mitt liv är inte över än, och även fast vikten inte kan ändras över natt, så kan jag varje dag, ta ett steg närmre mitt mål genom medvetna val.

Genom att inte undvika otrevliga sanningar, genom att göra medvetna val och stå rak in för de konsekvenser de för med, tror jag att det kan börja skifta, om jag gör mer än tänker, gör mer än dagdrömmer om önskat resultat, gör, ”Just Do It”, ser mina handlingar vad de än är med öppna ögon oavsett, rak, hård, kall och positiv sanning oavsett om den gör ont, så tror jag att jag kan gå hel ur det här.

Jag är inte efter några under, jag är inte ute efter magiska lösningar, jag är ute efter ett liv i sanning, inför mig själv och andra, givetvis önskar jag se en minskning på vågen, så jag vet att det går framåt, med i det andra är jag nöjd med en bra dag följd av en annan, och om en dålig dag hamnar där mellan hoppas jag att jag kan se det, men veta ett en bra dag kommer igen, så är det, så kommer det att vara och det är OK!

De saker som har hänt i mitt liv fram till idag har hjälpt att forma mig och de beslut som jag tar, oavsett om jag skapat händelserna eller annat har satt dem i rullning, men det är väl ändå så att livet är föränderligt – av vad jag har hört, livet är i konstant rörelse, flexibelt och lärorikt. Det jag gör idag kan förändra i morgon osv – eller vad tror du?!

Virknings mani

Virkning

När jag var liten lärde min farmor mig att virka, hon lärde mig massor med andra saker också, spela 500, poker (kommer inte ihåg hur idag), och innan jul kände jag att jag skulle vilja prova att virka igen. Så jag bad min kompis mamma visa mig hur man gör.

Det var på julafton – nu är jag fast, jag är inne i en virknings mani, jag känner en glädje när jag skall hem, hem till virkningen, efter jag gjort mig en kopp te, sätter jag mig ner och börjar virka – ojojoj, det är som jag kommer in i en zon, jag glömmer nästan att äta, jag är ovillig att lägga ifrån mig det, får tvinga mig till det när urinblåsan håller på att brista.

Jag virkar och virkar, sitter som en skräddare i soffan och när jag skall ta mig från soffan till köket t.ex. så fungerar inte benen ordentligt, de har somnat, nästan så jag knäar mig själv, lika är det med ögonen eftersom jag fokuserar så på det jag har i händerna – det blir svårt att fokusera när jag skall titta på TV eller läsa.

Men hur underbart det är, min första halsduk är snart färdig, jag har inte lärt mig hur man gör vackra hörn eftersom min halsduk är lite vind och skev, men jag ÄLSKAR den, jag ÄLSKAR min rosa halsduk med en grön rand. Den skall allt få lite mer dekorationer, men det är ett älskat projekt.

Att ha ett kreativt projekt på gång är nödvändigt för mig, fundera ut olika lösningar, arbeta med olika material, färger, strukturer/konsistenser, när det är färdigt måste jag leva med det ett tag, känna av om jag verkligen är klar!

Har broderat ett par olika brevmärken, ett som jag önskade ge till Birgitta i min ICA närbutik, hon har inte varit där under helgerna så jag har gått med bokmärket i väskan, färdigt att ge henne så snart jag ser henne igen. I går eftermiddag träffade jag henne, och när jag betalade för min juice och mjölk gav jag henne bokmärket – och hon blev jätteglad och lite rörd tror jag, jag fick en go kram, vi pratade lite om vad vi läste och sedan gick jag hem med ett otroligt varmt och glatt hjärta.

Jag skapar för mig, men jag ger gärna till andra, OM det är så att jag känner att det passar deras själ. Låter lite ”flummigt” kanske, men så är det. För mig är det ”levande” saker och det är viktigt att det kommer till rätt användning.

Jag älskade att vara hos min farmor, att sitta tillsammans med henne vid köksbordet med den gröna duken, men ett tallriksunderlägg under min kopp varm choklad, sitta där och doppa rostat bröd med hennes Findus apelsinmarmelad från glasburken med den röda etiketten. Farmor brukade sitta mitt i mott mig och lösa korsord med ett vaktande öga på brödrosten.

När de inte finns längre kommer det frågor som jag glömt att ställa, jag har Farmor och Farfars fotoalbum som jag passar, det är något speciellt att se sina ”tidigare” släktingar, att se att jag har ett band till min Farmors mamma, och hennes mamma, att se foton från Farmors barndomshem, aktiviteter som hon var med i, när Farfar låg på ”lungsanatorium” i Boden, där det sitter i solstolar i sina vinterpälsar med filtar svepta runt sig. De är en del av mig, en del av mina ”rötter”.

Kanske är det så att jag kan lära en liten tjej eller kille att virka senare i livet, så den traditionen med handarbete inte dör ut, för det är givande på många olika sätt, det är alltid roligare att få något som är handgjort med dig i tanken.

Tack Farmor Karin för att du lärde mig virka och allt det andra som du gav!

(Bild lånad från annan blogg)

Morgon nöje

Gry Forsells klänning från lördagens ”Körslaget” var samtalsämnet på spårvagnen idag, jag satt och lyssna på ett samtal som fem unga människor hade, de satt bakom mig och eftersom deras röster bar klart och tydligt över spårvagnen var det svårt att missa.

Mina öron prickade till lite extra eftersom Gry Forsells klänning även var på tapeten under eftermiddagens kaffe rast i går. Det som var komiskt var deras beskrivning av klänningen, både de på kafferasten och på spårvagnen beskrev Grys klänning som för tight och att hennes byst såg ut som en rumpa. En av de unga trodde Gry hade gått upp mycket i vikt, men sa en av de andra – ”hon är gravid, inte bara tjock” – efter gårdagens besök på NK kosmetik avdelning, och den förnedrande känslan, och tjejens sätt att säga att Gry var gravid INTE tjock var så, ja, den kommentaren och NK upplevelsen gjorde att jag sjönk djupare ner i sätet.

Det var roligt att lyssna på mina med- passagerare, de hade en sådan klar syn på livet upplevde jag det som, de tycktes vara i den åldern då man går gymnasiet, en av killarna hade en lektion i språk under dagen, ”vilket språk” frågade en av tjejerna, ”kinesiska” svarade han. Gudarnas – jag blev lite avis, vilka intressanta val de tycks ha, kinesiska underbart, jag har själv haft funderingar, men jag är för bekväm.

Det största ämnet var vilket McDonalds de skulle till, det tycktes som de var väldigt hungriga, för de återkom till en diskussion om mat många gånger under resans gång, vad det skulle välja, kanske en plus meny, en tjej hade endast 53 kr. Jag satt med ryggen mot dem och jag ville inte vända mig om och titta på dem – för, det är så ”gammal dam” känsla över det. En av tjejerna hade en sådan underbart klar och tydlig röst, lite djup, som om man har lite ont i halsen. Hon kan nog sjunga filosoferade jag, eller så skulle hon jobba inom radio.

Efter långt övervägande, från Majvallen till Grönsaks Torget, sju hållplatser, kom de överens om att de skulle till McDonalds i Nordstan, vid det laget hade de fem blivit fyra, då en av tjejerna bestämt sig för att hon skulle till skolan, trotts allt, och hoppade av vid Vasa platsen. Jag tyckte hon kommit fram till ett bra beslut och var i min tysthet mycket stolt över henne, även fast jag inte känner henne.

Vid Nordstan hoppade de resterande fyra av och jag gick efter dem till McDonalds – inte som om jag förföljde dem – utan för att mitt jobb ligger två dörrar ner från McDonalds – bara så vi är klara på den punkten, jag kanske är lite galen, men inte riktigt på den nivån ännu! Min bild av ungdomarna var en grupp högt ”stylade” ungdomar, snobbar, men till förvåning var det ”min” grupp, esteter, de såg ut som min favorit typ och jag fann mig själv fnissa, jag hade ”läst” dem fel, bara för att de var så glassiga och ”självklara” på spårvagnen. Jag blev förvånad över min egen bedömning och snobbighet – att jag på sätt och vis knuffat dem åt sidan pga. av deras sätt att tala.

Jag beundrar de som är unga idag, samtidigt som jag är lite ”nervös” att möta en hel grupp av dem i staden ibland och de kan bli lite väl hög ljuda och stirriga ibland, det är roligt att se dem, hur de beter sig och hur ”grupp” styrd man är i den ålder, att det är ganska viktigt att man tillhör en grupp. Alla de val de står för, alla beslut som de skall ta, de har de hårdare idag, jag är inte säker på att jag hade klarat mig. Det är skönt att jag är på andra sidan av den ” hitta sin plats i arbetslivet” tunneln, nåja, jag har alltid funderingar, men jag är i alla fall inne i arbetslivet och det uppskattar jag.

Det är verkligen skönt att ha ett arbete att gå till, även fast jag är oerhört morgontrött, dels hjälper det att skapa en viss rutin under veckan och det är skönt att veta att jag är – nästan – självförsörjande. Det var svårare än jag trodde att komma in på arbetsmarknaden, även med fyra Universitets år i ryggsäcken. Undra hur det är för de som skall in nu?!

Ja, så även fast jag missade min favorit vagn nummer 9 i morse och fick ta 11 som går en omväg, så blev det en trevlig spårvagns tur, tackvare fem unga främlingar – Tack för det!

Katt jakt

I morse fann jag mig jaga katt, Azalea är en snabb rackare som älskar att springa ute i trappuppgången precis som sin halvsyster Olivia. Jag hade många saker i händerna när jag skulle i väg i morse, soppåsar, lunchväska, min handväska så jag öppnade dörren lite försiktigt men den gled liksom från mig, ”fasen” sa jag, tittade snabbt in i lägenheten och där satt endast Olivia och tittade storögt på mig.

Jag satte ifrån mig alla mina saker och sprang in i lägenheten och tittade genom alla hennes vanliga gömställen, men jag kunde inte hitta henne, jag ropade ingen kom, jag prasslade med papper som Azalea finner oemotståndligt, utan någon respons över huvudtaget. ”Attan, hade den lilla rackan hunnit ut i alla fall?!” i halv panik rusade jag ner för trapporna ner till ytterdörren, men ingen Azalea, uppför trapporna igen, ”flås, flås”, upp till vindsdörren, ingen Azalea, jag öppnade min dörr igen, gick in, frågade Olivia om hon hade sett Azalea, hon tittade på mig, blinkade, fortsatte och titta, tittade lite runt i rummet.

Olivia brukar mjaua i höga sky om inte Azalea är på plats, men Olivia var tyst, fast hon tittade lite frågande sig omkring, så jag visste inte riktigt vad det betydde. Jag tittade under sängen, i köket, i vardagsrummet, bakom TV:n, ut i hallen in i badrummet, i kattlådan, vart befann hon sig den lilla lusen?!

Så hör jag ett litet ljud i hallen, från taket, jag tittar upp och där sitter hon lugnt och tittar på mig, med sina små tassar över kanten och stora ögon – ”Morrrrrr, lilla rackar unge!!!!!” Jag kunde inte låta bli att le, om hon bara visste hur orolig jag hann bli, första dagen tillbaka till jobbet och jag kom lite sent, men bättre det med vetskapen om att min yngsta förmåga är inom hemmets väggar!

Jag bor på fjärde våningen så jag fick mig ett träningspass, när jag hoppade av spårvagnen vid Brunnsparken höll benen på att vika under mig, jag var lite stel, så jag fuskade ok, jag tog hissen upp till kontoret!

Tänk om hon visste den lilla, lilla underbara knyttet!

Kvällen innan

Jag har lite problem med magen ikväll - kan det vara nervös inför jobbet imorgon mage - näää, vad är det att vara nervös för, ingenting!!

Så jag lyssnade lite på Coldplay, dansade runt lite, men magen är inte glad oavsett, så vi har kommit överens, den får bråka, det är OK, jag överlever det också!

Tittat på "Djävulen bär Prada" behövde det, jag tycker om den, en må bra film, har nu tittat igenom alla Jane Austen - så det var bara att ta till det mer moderna Jane Austen. Meryl Streep är en favorit, men jag antar att jag också gillar när det går bra för någon som det inte gick så bra för i början lilksom.

Nu är det snart säng dags och jag är utan en bok...vad att göra...leta upp en gamal favorit kanske!


Good Night, good night...be there a tomorrow!

Coldplay - Viva La vida

Håkan Hellström

Söndag katt hjälp

Söndag – min dag, jag har bara njutit av att vara, ok jag gjorde rent avloppsbrunnen i duschen och jag kan säga att för första gången fick jag en riktig äckelmage nära att kräkas. Nackdelen med att ha långt hår och medicin som gör att man tappar ganska mycket hår – är att det återfinns i avloppsbrunnen, som en grå illa luktande röra. Mitt hår givetvis, men så snart håret lämnar mitt huvud tycker jag det är obehagligt. När jag var blond kunde jag inte se så mycket av det, men nu är det klart som korvspad som man säger.

Var tvungen att göra ren hinken efter det skitgörat, så nu luktar det av gul såpa mer än äcklig stillastående avloppsvatten eller vad man kallar den doften. Några individer som tyckte detta arbetet var mycket intressant var Olivia och Azalea, det stod och luktade på allt jag gjorde och jag blev lite orolig när Azalea - som är modig och lite väl så – var på väg ner i brunnen, snabbt på med locket. Men det är snällt att de sitter och håller mig sällskap, övervakar mitt arbete.

Efter den pressen var jag ”tvungen” att vila mig, så jag la mig tillrätta i min underbara säng , med ljusslingan och mina underbara lampor tända, med en utsikt över husens taktoppar, jag kunde se att det var kallt. Jag sjönk tillbaka i mina kuddar och fortsatte att läsa om Shakespeare, det var lugnt och skönt, Olivia vilade bredvid mig och Azalea låg och sussade på sin kudde under sängen, det var så rogivande.

Jag har lite feber och ont i halsen, men det brukar gå över ganska snart så jag är inte allt för orolig över det, jag dricker varmt te och kommit på att jag kan göra mig en jordgubbs milkshake för att hjälpa till lite – bra ursäkt. Har ätit en god middag som JAG lagat och som ni säkert ser har jag klurat ut hur jag lägger upp videon från You Tube – om man läser instruktionerna så går det alltid lite bättre. Så nu har jag Maia H på min blogg, kanske snart lite Marit Bergman!

Mina två sista lediga dagar denna vecka ligger framför mig, och med avloppsbrunnen rengjord skall jag kanske ta mig an mitt kylskåp – visst är det spännande – jag kan knapp vänta : )

Drömhus

Sedan jag först flyttade till Kungsladugård 1992 har jag haft ett drömhus, det ultimata hus som jag önskar bo i, nu har jag fått ett erbjudande från detta hus, från den trappuppgången jag drömt om, jag tackar ja, även fast jag inte sett den ännu, för som det ibland är, saknades kontakt informationen för att nå den personen som har lägenheten idag. Har skickat ett mail och påpekat detta och hoppas på svar på måndag, givetvis kommer jag att ringa också.

Jag lever nu på hoppet och besvikelsen kommer att vara stor om jag inte får den, och som de som följt min blogg en tid vet, hanterar jag inte besvikelse speciellt bra, men det är ett nytt år, nya lektioner och det är bara att göra det bästa med var situation som jag kan. Får jag den inte så var det inte menat, jag har gjort allt jag kunde.

Jag kommer att få vänta tills efter den 11 januari innan jag vet hur det blir, jag kommer givetvis att överleva, jag har ju ett underbart hem, men ni vet, det ultimata drömhuset, det är inte ofta en lägenhet kommer upp där inte.

Det är också så att jag fortfarande är glad, jag mår bra, det är underligt och jag tycker det är skönt, jag är liksom rakare med mig själv och ser saker som ok, det är ingen fara, utan det ordnar sig. Jag kan fixa till det och kan jag inte det får jag be om hjälp – men så är livet eller hur, jag tror det är meningen att vi inte skall klara allt själv utan att vi skall be om hjälp.

Som t.ex. Jag har ännu inte klurat ut hur jag lägger in videoklipp från YouTube på min blogg, när jag kopierar koden tycks det inte bli rätt i alla fall hur gör man? Jag älskar att lära mig nya saker – tom när det har med matte att göra, jag tycker det är komplicerat, men jag börjar hänga med, som procent nu kan jag förstå 10 % det är en stor sak för mig, 10 av en hundradel eller hur?! Eller…

Jag har tagit hissen i dag också, nu hade jag två tunga kassar och det var ju ett sådant tillfälle som tillät mig att ta hissen – men jag var ner och ändrade min tvättid, då tog jag hissen när jag sedan skulle upp igen – då var ursäkten att jag inte hade en BH under tröjan och jag ville inte möta någon av mina grannar med bröst som svingade fram och tillbaka, det är bland det värsta jag vet, fri hängande hängbröst som kan nå till knäna svängande, hoppande och överallt, jag får kräkkänslor. Men det tar inte mer än en minut eller så att gå upp för trappan, så jag hade nog klarat mig – slut med undanflykter – jag skall bara vänta tills jag är tillbaka till jobbet och måste gå upp för dem trapporna också!

Så nu går jag i väntans tider, snälla öde låt mig få lägenheten snälla ni!!

Ödet fungerar på det underligaste sätt, jag hade bestämt mig för att säkja min tjocka ängel från Sia, men så skulle jag ut och jag hämtade min jacka, flyttade på den dumma väskan som stod i vägen, pang, jag hade halshuggit henne - oroa er inte - efter lite kirurgi har jag lyckats sätta i hop hennes huvud med resten av kroppen och efter en sådan traumatisk upplevelse skall hon givetvis stanna med mig - kanske var det hon ville från början - men jag lyssnade inte.

Dagens lektion - lyssna även till de som inte har en röst!!!

Fundering

Jag började fundera på färg i går natt, hudfärg, varför är det ett sådant ”problem” för vissa människor, är det inte ganska logiskt när man tänker på det? Vi i Skandinavien är ljushyade för vi har inte lika många kontakttimmar i solen som de som bor i Afrika eller Mellan Östern. Naturen såg till att vi var så bra förberedda som möjligt för den miljön vi är född till. Vem bestämde att vit hy är bättre än brun? Vem bestämde det? Hur blev det så?

Blev det så för att Européer kom på hur man skapar fartyg som kan ta sig långa sträckor? Varför och vem bestämde att vita är ”bättre”? Jag undrar ibland om jag är lite konstig eftersom jag inte ser någon mänsklig skillnad förutom det uppenbara, hudfärg och kultur, tro. Men jag tror inte att mitt sätt är det rätta, utan snarare ett val jag gjort på hur jag önskar leva mitt liv, tagna med den kulturella kunskap jag har med mig i bagaget och nya intryck.

Att det finns så mycket olikheter tycker jag är underbart, men jag måste erkänna att jag har svårt att förstå vissa kulturella beteenden och förhållningssätt, är jag rädd för dem? Jag vet faktiskt inte, jag är mer obekväm med deras förhållningssätt, deras självklarhet, deras attityd, för jag är ovan den, jag förstår den inte alltid. Den gör mig obekväm, tycker jag mindre om dem? Jag förstår inte och är obekväm med viss del av deras beteende – betyder det att jag inte tycker om dem? Jag vet inte?!

Ingen människa är mindre värd än en annan, vi har alla samma värde oavsett hur vi ser ut, vi är alla olika, kommer från olika ställen, har olika kunskaper och kulturer med oss, olika traditioner och språk, lika väl som jag inte förstod var vi skulle när mina nya klasskompisar i Göteborg sa att vi skulle till ”bamba” lika lite förstår jag ett ord på Japanska, persiska, till dess att jag fått ordet förklarat, då började tom jag att använda det.

Det tar tid, och jag förstår att vi kan inte tycka om alla människor och kulturer i hela värden, men det är långt till att vara rasist, det är i alla fall min åsikt.

Austen

Lost in Austen” – underbar serie som Sveriges Television nu visar, jag har varit en Jane Austen ”fan” i många långa år och kan ta fram ”Pride and Predjudice” lite då och då för att läsa de första meningarna, ett underbart språk, lätt att förlora sig i, lätt att sjunka in i. När jag såg ”Stolthet och Fördom” första gången, den som BBC gjorde med Jennifer Ehle och Colin Frith så var jag förlorad. Colin Frith – Mr Darcey, det finns ingen annan som kan spela denna roll som Colin Frith, Elisabeth och Mr Darcey är de ultimata romantiska karaktärerna.

Jag känner till historien, jag har sett filmen så många gånger att jag kan den utantill, men jag finner ändå att jag sitter med andan i halsen, skall det ordna sig, blir det bra skall de hitta tillbaka till varandra. Underbart, poetiskt, romantiskt, romantiskt så det gör ont i hjärtat.

”Lost in Austen” är en underbar historia, en film som hör hemma bland originalet som ett komplement, som ska sitta tillsammans med ”Bridget Jones x 2”, ”Love Actually” och ”Legaly Blond”, filmer som gör att glädje och värme sprider sig i hela kroppen – underbart!

Jag har haft två bra dagar, två dagar eller kanske till och med tre dagar då jag trivts med mig själv, det är en underlig känsla, har försökt att inte fokusera för mycket på det utan ta det som det kommer, jag har lett, jag har sett leendet i mina ögon. Jag har resonerat med mig själv när min inre dialog startar – ja, dialogen finns där – men jag har lyckats avstyra det, onödigt att ha ett samtal som kanske inte kommer att inträffa!? Men jag har borstat det åt sidan.

Nu har jag inte blivit utmanad, jag har varit i mitt säkra område här i Sandarna, Kungsladugård och Majorna, jag har njutit av tystheten, lugnet, att det varit rofyllt. Konstigt nog så känns livet lite lättare här hemma nu när jag äntligen lyckats bära upp fåtöljen – ok, den passade inte i förrådet, men den får stå utanför tills jag hittat ett alternativt ställe att ha den på. Men jag är glad att jag gjorde det – lätt att jag låter saker bara stå.

Nu hoppas jag att jag kan hjälpa mig själv till ett härligt 2009, inget spektakulärt behöver inträffa, bara att jag tar tid, lär mig, utvecklas och försöker leva så nära mig själv som möjligt. Mindfull – vara medveten i mig själv – så gott det går – vart jag är, befinner mig själv och vad som kan påverka mig och mina reaktioner. Försöka undvika att bli så besviken när depressionen sätter sig över mig som en blytung kappa.

Efter min dos av varm, röd underhållning skall jag se om jag inte kan ordna lite kvällsmat och kanske se ”Stolthet och Fördom” igen.

Okej

Okej, jag ska vara snällare och artigare detta år hade jag bestämt, inte ett nyårslöfte, mer ett leva löfte, har kanske varit lite otrevlig idag, jag kan inte riktigt avgöra det måste jag erkänna, men efter meningen var ur min mun bet jag mig lite i läppen och funderade. Jag försökte säga min mening, men de andra tre pratade liksom i min mun, pratade över mig fast de lyssnade på vad jag sa, en teknik som de verkar hantera oerhört väl medans jag inte riktigt hänger med. Jag tappar bort det jag försöker säga eftersom jag samtidigt försöker uppmärksamma vad de säger – om ni förstår. Ur min mun kom ”det är som att prata i motvind”, de trodde jag menade en annan person, men jag la till ” nej, det är som att prata i motvind mer ER!”

Hm, är det oartigt? Säkerligen, det kanske skall sägas på ett annat sätt, eller så slutar jag prata tills de slutar och sedan försöka fortsätta. De kanske inte uppmärksammade de på det viset som jag senare blev rädd att de gjorde. Är lite känslig i dessa diskussioner med dessa människor – eftersom det är en annan persons historia kan jag inte gå in på detaljerna, men jag upplever det som att de ibland letar efter fel och brister, letar efter den otäckaste skeendet. Jag kan egentligen inget säga till detta eftersom jag inte har barn och inte förstår vidden av den oron eller rädslan de kanske känner, men jag känner ibland vindfläktar av häxjakt , det gagnar ingen, skapar mer oro, så bättre att utgå från fakta.

Vidare så tog jag hissen i grannuppgången, inga ursäkter, ett medvetet val – jag bar inget tungt, försökte lura mig själv med att jag var kissnödig till bristningsgräns, men jag var bara la..nej, jag var bara bekväm, har lovat mig själv att sluta prata om mig själv i negativ ton och ordalag. För att vända denna lilla miss till ett positivt - jag fick möjligheten att titta på mitt vindsförråd för att med ögonmått se om jag kunde få in min beiga fåtölj som jag inte vill ha i lägenheten, men inte vill göra mig av med, kan stuvas i i förrådet – kom fram till att det var tveksamt, men jag skall försöka.

Första dagen på det nya året och jag har redan varit lite busig, samtidigt så måste jag erkänna för mig själv att jag har rätten att säga till och säga ifrån, men att jag får lära mig smidigare sätt.

Har dock njutit till fullo, har dammsugit mitt vardagsrum ordentligt, ätit en lång frukost, lyssnat på P1, gått till min väninna – inga wooiewoow ljud här inte – gick inte hela vägen från mitt hem utan från spårvagnshållplatsen, skorna var lite stora så jag fick knipa med tårna så jag hade en ordentlig kramp i fötterna när jag kom fram, tog av mig skorna så snart jag kommit innanför porten. Lagat middag till mig själv, tagit mina vitaminer och njutit till fullo av ”Lost in Austen” hur mycket mig som helst – Mr Darcy ( måste vara spelad av Colin Frith han är den ultimata Mr Darcy), jag mår bra idag, hur skönt är inte det?!

Okej, jag var lite raglig på benen när det gäller mina löften i dag, jag tycker dock att jag kan vara flexible och justera om det är så att jag snubblat lite, jag är ju inte mer än mänsklig – Tacka Gud – så misstag och felsteg etc. kommer att ske. Det är hur jag hanterar mig själv och mina misstag och felsteg därefter som är det intressanta!

"A frown is a smile turned upside down"