Fördröjning

Jag brukar undvika obehagliga saker så länge som möjligt, men nu var det dags, dags för ett gynekolog besök – här ligger killarna i lä, de slipper sådana obehagligheter om det inte har något medicinskt problem i den regionen. Även under tiden jag var där och hon skrev ut mitt recept tänkte jag, ”oj, vad lätt jag kom undan, ingen undersökning” men jag slapp inte undan och jag fick även ta cellprover, men nu är det i alla fall gjort. Det känns förödmjukande att gå från omklädnings bås till stolen och upp med benen i höga skyn, men som sagt, nu är det över.

Jag promenerade hem från jobbet, gick förbi ett hus på Köpmansgatan där jag och min kompis Janne ristade in våra initialer, vi satt där mitt i mot Tyska kyrkan och pratade förtroligheter, jag gick dit och tittade, J + M – 84, 24 år sedan, vad snabbt det har gått och så mycket som hänt sedan dess, men våra initialer syns fortfarande, det känns i hjärtat.

Jag känner i hjärtat för den tjejen, tonåring, nyss förlorat sin lilla syster, flyttat från Askim till Haga, hon tog många och långa kvälls promenader med Janne, promenader längs hamninloppet, innerstaden, vi utforskade parken bakom konstmuseet, promenerade runt i det vackra äldre villa område som finns där bakom, vi undrade över vilka som bodde där? Diplomater, direktörer, vi fick aldrig reda på det – men det gjorde inget.

Jag kan sakna dem promenaderna, inget som stoppar mig från att gå ut och vandra själv, men det var även sällskapet och allt vi pratade om, vi hade båda det jobbigt hemma, uppväxta med ensamstående mödrar, mammor som jobbade hårt och mycket, frånvarande pappor. Han var ett enormt stöd för mig, jag undrar om han förstår vilken påverkan han haft på min själ?! Jag undrar som sagt vart han är i dag.

Är inte bortskämd med många vänner och kompisar, men de som funnits i mitt liv kommer jag ihåg, de som lämnat efter sig spår, jag har haft turen att möta många bra och intressanta individer, med en unik förmåga att göra intryck som varat.

Så även fast jag upplever det som om jag har svårt med vänskap och vad som gäller, har jag genom livet haft bra människor där i, jag är destruktiv och har separations ångest, jag är van att bli övergiven – men där är mitt problem, jag kan inte gå in i mänskliga relationer med tron att jag skall bli lämnad, utan leva mer på det som händer, händer så är det. Släppa dödsgreppet, sluta älta.

Tack Anna, Janne, Andrea, Heidi, Lisa, Sophie, Don, Marie, Janny, Pernilla, Sarah, Carry, Cindy, Axel, Kristian, Lisa och Lisa!

Jag brukar undvika obehagliga saker så länge som möjligt, men nu är det bättre om jag tar i tu med det på en gång, det och sanningen är två viktigare ingredienser i mitt förenklade liv som jag önskar inför framtiden.

Ansvar

Som jag berättat tidigare försöker jag lära mig nya förhållningssätt, ett av dem är att jag har ett val, jag kan välja, och jag får stå för de konsekvenser som det valet fört med sig. Jag tycker väldigt mycket om det här, att jag kommit på det inom mig själv, jag har givetvis hört många andra säga detta, men det resonerade inte för ens jag insåg att jag har valt att göra så här – då kan jag inte klaga och bete mig som ett offer, utan snarare inse att det är konsekvensen av valet och ta ansvar för det – oavsett.

Vet att jag blir lite stretig i den här upptäckten i mellan åt, vill inte riktigt se mitt egna ansvar, det känns obehagligt att behöva ta hand om konsekvenserna och är skrämmande att välja annorlunda.

Jag misstänker att jag köper saker för att jag desperat försöker hitta min identitet, men någonstans inom mig vet jag att de inte kommer att visa den för mig, identiteten är en resa inom mig, inte utom mig. Den finns där, den har alltid funnits där, men som alla andra osäkra människor /tonåringar, tror jag inte att den identiteten är bra nog, vill vara som alla andra.

Det som fyller mitt hjärta med sorg är att när jag tittar tillbaka på kort av mig som tonåring ser jag inget fel med mig, jag tycker till och med att jag är söt, vacker. Men i den stunden kortet är taget vet jag att jag inte tyckte jag hade ett värde, jag var och är värdelös.

1984 när min lilla syster Jenny dog – dog även jag, tiden därefter var lös, inget höll mig fast, ingen höll mig fast eller höll mig ansvarig. Jag var fri fast fången, längtande, sökande, vilsen. Janne Sorvari var min fasta punkt, ingen annan fanns där. Tror att jag fortfarande söker efter den personen som begär att jag skall ta ansvar för mig själv, mina val och de konsekvenserna de medför. Jag vill ha stöd, guidning utan ledning och trygghet.

Det är försent, den enda personen som kan uppfostra mig i dag är jag själv, jag måste vara min förälder, jag måste se till att jag tar hand om mig och mitt liv på ett ansvarsfullt sätt. Den ekonomiska situationen som jag satt mig själv i gör det mycket svårt och utmanande, men inte omöjligt att komma igen. Mina val kräver att jag tar ansvar för de konsekvenser som medföljer – så är det och det är allvarligt.

Mina val har gjort mig överviktig
Mina val har satt mig i stor stor skuld på flera 100.000, för min skuld skulle jag kunna köpa två nya BMW
Mina val har gjort min mage sur
Mina val har skapat en orolig och självkritisk individ
Men vila val har även fått mig till Australien, Universitetsutbildning, lägenhet i Sandarna och två underbara kattjejer. Så även i all kaos har jag lyckas med fantastiska saker.

Jag är skrämd för livet som ansvarig vuxen, barnet inom mig kommer aldrig att försvinna, tack och lov, men jag ser mer, jag förstår annat och jag vill mer. Fast jag är rädd.

Inne i mig finns en bandsåg

Jag vill förenkla mitt liv, ett sätt att göra det är att ALLTID tala sanning, givetvis finns det tillfällen då jag inte behöver vara helt ärlig, det behöver inte bli ärlig i absurdum. Jag har en tendens att dra mina livs ändringar till extremer och det förvånar nog ingen att jag inte klarar av att uppehålla de planerade ändringarna, jag ger lätt upp vid minsta motstånd.

Så nu skall jag låta det ta den tid det tar, inte springa in i det utan snarare lunka in avslappnad och med öppna ögon, beredd att ta hand om det som dyker upp och lösa det på bästa sätt för att sedan fortsätta fram.

Jag kände inom mig i går att jag inte orkar gå mot min egen vilja – jag väljer, och jag får ta ansvar för det valet, i går blev jag tjurig på mig själv för mitt val och jag blev ”döds” trött, energin pös ut ur mig och jag orkade inte med någon eller något, röster skar, samtals ämnen gjorde mig kräkfärdig och ältandet gav mig pirrningar bakom ögonen.

Mitt val – mitt ansvar.

Men det är skrämmande att ta ansvar för mina egna val, det är lättare att vara ett ”offer”, men jag är så trött på att spendera tid, prata, älta och oroa mig för saker som inte är ”mina”, jag befinner mig på sidan om, men jag kan ta ett steg längre bort för att sedan fortsätta distansera mig.

Det är enklare att fördjupa mig i andras liv än att ta itu med mitt liv – det slog mig i går, som en tegelsten från skyn, det blev en förvirrad känsla inom mig och jag vet inte riktigt vart jag skall ta vägen, vad gör jag nu? Jag har suttit fast först i min ekonomi som kommer att vara ett problem länge, sedan när de mest akuta av den situationen var löst fokuserade jag på den andra – men, även om/när det löser sig kommer jag säkerligen att hitta något annat.

Men jag tror inte jag vill, jag vill stiga av ”tåget” men det är i rörelse i sådan fart och jag fasar för smärtan när jag landar vid småstenarna vid tåg rälsen. Men det går över och över den skrapande och skadade huden kommer ny hud efter sårskorpornas skydd, det går över och även om det lämnar spår efter sig är det spår av mod – så väljer jag att se det.

Att förenkla livet är mitt mål, nu försöker jag nysta ut vad jag behöver göra mig av med, ändra och samla mig för uppgiften, nytt val, var dag, nytt val – jag måste erkänna att jag är rädd.

Men jag vill leva, leva ett lugnt liv, ett rött liv, ett varmt liv, ett självbestämmande liv.

På utsidan är jag bedragande lugn – på insidan känns det som en bandsåg går på högvarv.

Lugn

Här hemma ligger kattöserna och sover, Olivia i sängen med bädd madrassen som huvudkudde och Azalea i Farmors fåtölj, huvudet in kurrat under den yviga svansen, jag ser hennes kropps rörelser när hon andas, det ser så fridfullt ut. Jag hjälpte Azalea hitta sina favorit leksaker i dag, honbrukar putta dom under soffan, det är visst väldigt roligt att ligga och åla där och försöka komma under fast det inte är möjligt. Jag tar fram kvasten och fiskar ut fisken och bollen – sedan kör hon i gång igen, jag låter kvasten stå kvar vid soffan. Ett glatt bestyr.

Det har blivit mörkt ute, jag har insett att detta är sista veckan med vintertid på söndag har vi sommartid – spännande.

Sov- monster som jag är brukar jag alltid uppskatta den ”extra” timmen att sova när vi byter till vintertid, men jag brukar justera mig ganska snabbt till sommartiden, den där ”förlorade” timmen kommer ju åter.

Har det lugnt hemma, stökigt, men lugnt, jag ser fram emot att gå till jobbet i morgon, få komma ut i verkligheten. För att illustrera hur ”borta” man blir när man varit sjuk är följande:
Jag har gjort ett sk. Trivselval så jag hade besiktning av golven i fredags, allt blev godkänt och jag fick papper i måndags som jag skulle skriva på, vilket jag gjorde, jag skulle lämna tillbaka papprena innan den 24 april. Jag ringde till Familjebostäder för att säga till Anders att jag inte kunde lämna in papprena idag , ”för de skulle vara inne innan den 24 april” sa jag till kundtjänst ”och det är ju i dag” hon i kundtjänst sa lugnt ”ja, den 24 APRIL” – ”AAAHHHHH då ramlade fem öringen ner” det är ju en månad kvar till dess!
Så kan det bli när man tappar kollen på vardagen här hemm

Veronica Maggio 17 år

Tjänster och gentjänster

Att be om hjälp är oerhört svårt – fast jag har inte svårt ATT hjälpa andra, ibland mer än vad jag egentligen orkar. Men att be någon om hjälp, då väljer jag nästan hellre att pina mig själv – kanske för att jag inte vet vad det kostar.

Det jag menar är, om jag ber om hjälp, vad måste jag göra som motprestation? Om jag hjälpt till vid överlämningar hur många apoteksbesök kostar det?! När jag tänker på det omvänt känner jag att så länge jag går med på att hjälpa till av fri vilja är ingen motprestation nödvändig, men gäller det alla – eller är det en rest från mitt ”jag är inget värd” tänkande?!

Är inte kvar i djupa hålet längre och känner mig därför lite starkare, jag känner att jag har rättigheter, jag skrattar lite år mig själv – men det stämmer, jag har rättigheter. Sanningen är att jag inte vet vad de är för rättigheter, jag antar att det finns skyldigheter också, är inte så säker på dem heller, för de ändras kanske med vad det gäller.

Det här är en anledning till att jag har svårt att be om hjälp, denna diskussion som äger rum inom mig, tveksamheter och otydligheter – men det är nog livet. En stor del av livet handlar om osäkerheter, men ni andra tycks bättre på att dölja det, tveksamheterna och ovetande, kanske är det så att några lär sig hantera detta bättre än andra – inga konstigheter där heller, egentligen.

Under den underbara tiden jag gick på bild terapi mötte jag fyra andra individer som visste vad jag pratade om, vart jag kom ifrån, hur mina resonemang hamnat där de är. Där fick jag se att det finns andra som också är vilsna, som tappat bort sig, som försiktigt söker sig fram på det sätt vi bäst kan, efter våra egna förmåga.

Livet är fullt av osäkerheter, alla bär vi på osäkerheter, så måste det nästan vara – hur skulle det vara att vara helt säker i allt?!

Även fast jag inte vet hur mycket en tjänst är värd så kan jag inget annat än prova mig fram, jag vet själv när en tjänst är för mycket att fråga om, jag vet även att jag inte skulle be om en sådan tjänst. Jag vet även själv någonstans långt inom mig när det begärs för mycket av mig – det gäller bara att ta fram modet och säga stopp!

Raketos och andra minnen från sinnen

Efter en helg av att göra mycket av ingenting fastnade mitt minne på ”Raketost” och Coca-Cola flaskor i glas, en liters flaskor, grillad kyckling och pommes fritts på fredagar. ”Raketost saknar jag faktiskt, smakminnet av den dyker upp lite då och då, minns dock inte när de försvann eller varför de försvann, vet att de var dyra att köpa så de tillhör inte vardagsmaten.

Smak och luktminnen kan komma överraskande och ta dig tillbaka till en annan tid ett annat ställe, precis som att jag kan känna våren i luften eller att snö eller regn är på väg – vet du vad jag menar?! Jag tycker mycket om mina sinnen, att lyssna, lukta, känna på det viset skapa ett minne eller en bättre bild av omgivningen.

Lukten av mina laken, örngott – lukt av mig, min person, den tillhör mig och min personlighet, lukten som välkomnar en när man kommer hem eller hälsar på hos någon. Jag kommer ihåg hur biktigt det kändes för mig att skapa mitt hem så det verkligen var mitt hem – att det skulle dofta rätt, och dit har jag kommit.

Mitt hem, mitt underbara hem, skall få björk parkett i hall och sovrum, det tycker jag skall bli vackert, får skaffa en bra matta till hallen så jag inte repar golvet med sand eller grus som följt med mig in. Det är en förändring, och om jag har råd skall jag köpa en vacker gardin på Åhléns och sätta upp den i sovrummet, på det viset har jag ordnat en liten förändring i mitt hem – och det är kanske allt som behövs.

Helgen har varit och en ny vecka börjar, ska ta det lugnt, en dag i taget, ett steg efter det andra, ta det med ro. Jag är inte lika arg längre och inte irriterad, men klart jag har varit ensam med mig själv och mina katter den här helgen, ingen som har petat eller stört mig, vi skall ta ron med oss Me, Myself and I!

Kvinnliga problem

Jag är under kvinnlig ombyggnad, har inte varit på topp så detta är första dagen sedan i torsdag som jag känner att jag kan sitta uppe lite längre, försökt att titta lite på TV, virkat och läst, avslutade min ena bok och har börjat på en ny.

När jag stack näsan ut så känner jag våren i luften och i dag var det verkligen vårväder där ute, jag har klappat mig stolt på ryggen eftersom jag klarat en hel dag utan värktabletter - ,est för att jag endast har två Alvedon kvar och spar dem tills det blir verkligen ohållbart.

Nu skall jag vila igen – jag skall må bättre har jag bestämt mig för, trött på att alltid på dåligt på något vis – boka tid hos gynekolog är steg ett!

Gräns

Att sätta gränser har jag som sagt svårt med, att försätta mig i situationer som tär på mig personligen gör jag ofta, just nu sitter jag i en sådan och det känns som om någon sitter med ett grovt sandpapper och arbetar sig igenom mitt bröstben – obehagligt. Jag orkar inte mer, men jag vågar inte sätta ner foten, fast jag vågar, fast jag vet inte, men jag måste, måste kräva min lilla rätt på jorden, i min värld.

Har varit lite ledsen, uppgivet ledsen, känner det även som en häst dragen droska har kört över mig medans jag legat och skrikigt för hög hals att AKTA MIG, AKKTA MIG men kusken har inte brytt sig om det, kör på med samma hastighet fast jag ligger där och viftar med armarna, stel i resten av kroppen, kusken full av högmod anser att jag kan flytta på mig och gör jag inte det när jag ser ekipaget kommande, ja, då får jag skylla mig själv!

Så svänger jag från ledsamhet och oförmåga att agera till rasande ilska och ”slå nävarna i bordet” humör, som ett utbrott från en tillsynes inaktiv vulkan exploderar jag och förstör allt i min närhet. Men i kväll räddades jag av ett obesvarat telefonsamtal.

Fast jag kan fortfarande se blixtrar i horisonten och mullret bärs hit där jag sitter, det är inte lugnt, nog kan jag säga till, tillräkligt många gånger har jag fått små svidande papperssår av den relationen för att jag skall kunna säga ”stopp på belägg” nu, framöver, nä det behövs, jag har alltid haft den rätten för jag bestämmer vad jag tolererar och vad för beteende som är accepterat i relation till min person. Nu mullrar det närmre, alldeles bakom mina öron, det ekar, det dånar och jag är ARRGGGG!!!

Jag mår PISSDÅLIGT ÄR DET SÅ J’*****VLA SVÅRT ATT FÖRSTÅ? Jag skall alltid förstå, förstå, förstå och bli tillsagd och förstå, förstå eller inte förstå för jag är inte mamma eller har någonsin haft barn eller varit i den situationen, eller Arggggggggggg!!!!!!

Jag kämpar var dag att bara vara OK med den jag ÄR för helvete, jag kämpar för att förstå världen runt mig för fan, för att veta vad jag kan göra för helvete, för att veta vad som är normatl, vad som är socialt acceptabelt och hur jag skall vara för att vara en bra medmänniska, vän, arbetskamrat, syster, dotter FÖR BÖVELENS SKULL!!!!!!!

KAN JAG INTE FÅ EN BREAK FÖR I HELVETE!!!!!!!! Varför skall jag ALLTID ta en sådan jävla hänsyn till allt och alla men det är ok för alla andra att köra över mig, backa och göra det igen samt passa på att tömma bilen på skräp och cigarettfimpar medans ni ändå håller på.

Förstå det lilla Marie, du förstår inte det lilla Marie, du kan inte göra det lilla Marie, du kan inte säga så lilla Marie, förstår du inte och kan du komma hit och dit och göra det och det och sitta barnvakt i källaren medans jag och kom kompis går på teater – fast jag trodde att det var jag som skulle bli bjuden och skägget i brevlådan på det. Och jag mår dåligt av att be om hjälp jag vrider in och ut på mig och gör hel dumma saker som jag får betala för i år och jag skall förtjäna in tillit – hur länge skall jag göra det? ”Jag litar inte på dig, lova inget när du inte kan hålla det” och VAD SÅ JÄVLA BRA ATT DU , NI ÄR SÅ JÄVLA BRA PÅ ALLT JÄVLA skit SOM SKALL GÖRAS I LIVET.

JAG HAR FÖRHELVETE FULLT UPP MED ATT ÖVERTYGA MIG SJÄLV OM ATT JAG HAR RÄTT ATT LEVA TROTTS ALLT JÄVLA SKIT SOM JAG HAR GJORT FEL, ALLT SOM JAG STÄLLT TILL DET MED SÅ JAG GJORT ILLA ALLA I MIN FAMILJ – HUR I HELVETE SKA JAG ORKA BÄRA MER!!!!!!!!

VARFÖR FRÅGAR DU INTE MER, VARFÖR FRÅGAR DU ALDRIG MER, VARFÖR FRÅGAR DU ALDRIG MER????? VART ÄR DITT JÄVLA INTRESSE OCH OMTANKE????JAGJAGJAGJAGJAGJAGJAG ÄR DET HELA TIDEN, ALLTID NÅGOT DÄVULSKAP SOM HÄNT allt är så dramatiskt och stora ord används medans jag försvinner mer och merochmerochmerochmer men inget ses.

Nu måste jag vara där jag får, när jag ger, får jag mer, när jag ger, får jag mer, jag orkar inte ojamig, jag orkar inte bry mig för uppenbarligen bryr jag mig inte längre rätt. Nu skiter jag i att vika in och ut på mig och tjäna tillbaka en tillit, för nu har jag betalat i över sju år, det har blivit för dyrt.

Jag skall göra mera, skapa mera, ett andrum för mig, jag skall arbeta på att göra mig helare och göra rätt för mig på bästa möjliga hederliga sätt. Men mest av allt skall jag ta hand om mig som numer ett.

VARFÖR LYSSNAR DU INTE PÅ DET SOM SÄGS NÄR DET ÄR TYST – FÖR DET HÖRS HÖGT NOG OM DU BARA LYSSNADE.

Jag vet att jag alltid har ett val – jag väljer tyvärr inte alltid rätt

så blev det kort

I dag har jag klippt av mig håret, det känns bra, från att ha så långt hår att jag fastnade med det under mina armhålor ibland, är det nu kort i nacken. Jag trodde att jag skulle ta det hårdare, jag trodde jag skulle gå ifrån frisören med sorg i mitt hjärta och tankar om varför jag alltid förstör för mig själv – men så blev det inte, det var i stället skönt, huvudet blev lättare och det svalkar så skönt i nacken, för en svettpropp som mig är det jätte skönt.

Jag upplever det som att något är på gång inom mig, jag måste erkänna att jag är super trött, vill sova mest hela tiden, men jag kan inte hålla tyst om hur stolt jag är att detta är min fjärde vecka på jobbet. Jag försöker inte göra så stor sak av det runt mina arbetskamrater – för dem är det en självklarhet, men inte för mig, jag brukar brista, jag bär inte längre. Men nu låstas jag som ingenting för mig själv, lura mig själv medvetet – du vet.

Det handlar inte om lathet, något händer och det ena leder till det andra och jag får problem att hantera livet, jag gör så gott jag kan, och det duger för mig, för denna gången har jag kommit längre fram än förra gången – för mig är det skit bra!

Och så det här med att jag kommit fram till att jag får kalla mig själv estet, kan inte riktigt komma över hur skönt det känns.

Jag har träffat vuxen Marie lite mer under förra veckan och även idag, och jag gillar henne som sagt, jag känner mig trygg och go med henne. Jag har vilat inom henne under hemresan i dag, ingenting har oroat mig för de flesta av mina kort är på bordet, det värsta har hänt och jag lever fortfarande. Jag har möjligheten att göra annorlunda – det är skönt.

Så jag är nöjd med måndagen, dag 1 av min fjärde vecka som jag inte skulle göra så stor sak av, men jag är helt slut, så trött, men jag vill så hemskt gärna se ”Project Runway” så jag måste hålla mig vaken tills klockan 22.00. Men i morgon kan jag lägga mig klockan 22.00, det ser jag fram mot, att stanna uppe till 23.00 i kväll är också det mitt val – och det är ok med mig. Jag älskar att ta ansvar för mina val hur de än ser ut!

Så, jag är skönt skit trött, rödrosig och några grader febrig (men det går säkerligen över)har kortare hår och randiga p.o.p långkalsonger och små, små mikro avklippta hår som retar på ryggen – kan det bli bättre än så?

Dag ett – over and out!

Kort på Lisa och mig - Lisa har den underbara talangen att göra mig glad fast jag bestämt mig för att vara sur! Tack för det Lisa!

Estet

Jag är en estet – så det så, HA, det känns skönt att säga, jag är en estet bara så du vet det! Fniss, vad roligt att jag erkänner en av mina färger, vågar lite på rätten att kalla mig något som betyder mycket för mig – estet.


I går njöt jag av att sitta vid mitt skrivbord och se flygplanens blinkande lampor när de passerade våra hustak på väg bort från Landvetter, att se ljuset från bilarna som körde längst Högsboleden, det gav mig ro, jag landade i vetskapen att det var ok, vad jag än känner är det ok. Jag har rätt till mina känslor vart de än befinner sig, ilskan, ledsamheten, sorgen, irritationen och nedstämdheten, det är ok, det blir bra.


Vad skönt, vad härligt, vad frigörande, i var situation har jag ett val, jag väljer vilken väg jag skall ta, jag kan bli arg eller irriterad, men jag kan välja att gå där ifrån eller stå kvar och dra till mig mer och förlora mer energi. Jag har ansvar för mina känslor och mina val, vad de än är, jag väljer vart jag önskar gå. Tar ansvar för vad jag gör och hur jag reagerar, jag kan reagera precis hur jag vill, men jag vet att allt inte behöver sägas eller utåt reageras, jag kan vila i vetskapen om att jag kan släppa taget om ilskan, irritationen och gå vidare utan motstånd.

Ett förhållningssätt som funnits framför mig hela livet, men som jag inte såg, nu var det min tid, nu såg jag och jag förhåller mig naturligt till mitt nya beteende mönster, jag märker inte vad det är jag gör tills jag gör det naturligt – insikten gör mig mycket glad. En sådan enkel sak gör mig mycket glad!

Moonriver - mina drömmars dröm

Smile - min sång

Tankar

Olivia min kloka lilla vän, hon är som hon är, lite orolig, drar sig gärna undan lite om det kommer nya människor hon inte känner, ger det lite tid, ibland överraskar hon mig och är väldigt framåt när till exempel mannen från Familjebostäder kom för att hjälpa mig fixa eluttaget. Då var Olivia framme och hälsa, lät sig bli klappad och till och med la sig på mattan och rullade runt för honom. Det visade sig sedan att han har en Ragdoll själv – kanske Olivia kände det på sig, att han var en person att lita på.

Olivia och jag är kanske ganska lika där, lite oroliga, tar ett steg tillbaka tills situationen känns bättre, men försöker i alla fall vara med i livet på den nivån vi klarar. Jag och Olivia har känt varandra i snart tre år och fån att inte ha varit så bra på att ta hand om djur tidigare, har Olivia och nu Azaleas välmående blivit en prioritering. Att de har det bra, att ta ansvaret för deras omhändertagande på allvar – kanske alla dess kvällar med ”Houston Animal Police” har gjort nytta, vanvårda djur är inget jag kan göra.

Vanvårda mig själv tycks vara mycket enklare, det fick jag betala för idag, men åter igen blev jag påmind om att mina val får konsekvenser för mig själv och ibland även andra. Så länge det är jag som straffas kan jag hantera det – jag förtjänar det eftersom jag är en elak, manipulativ, fet, äcklig , otacksam individ, men jag kan inte tillåta att andra får lida för min skull.

Men nu tycker jag att det får vara bra, nu vill jag se om mig själv och mitt hem, alla de områden som jag snuddar vid och berör .

Så jag skall fortsätta att njuta av mina håriga, håriga tjejer, hålla deras underbara tassar i min hand, njuta av helgen – jag önskar dig en trevlig lördag, med eller utan katt!

Irritation

Det är som det är, och egentligen så är det inte så farligt, men när jag är på dåligt humör tycker jag att det är tråkigt, jag reagerar snabbt negativt på saker som händer runt mig och blir lätt irriterad på min omgivning till och med jag kan vara irriterande. Som jag sa i går verkar det som om hela min värld ändras för att passa in i mitt dåliga humör – vilket är ganska komiskt när jag tänker på det.

För det är ganska trevligt egentligen om jag tänker efter att sitta i den nya italienska spårvagnens små säten med en med passagerare som är man, eftersom sitsarna är så små får jag lätt närkontakt med ben och höfter. Det är ett sätt att få lite kroppslig värme och närhet från en medmänniska – i stället för att sitta och bli irriterad över att jag sitter där som en inklämd ansjovis som klämmer in sig mot kanten för att undvika kroppskontakt.

Okej, jag känner mig lite sjösjuk i dessa italienska spårvagnar, men kanske kan jag inbilla mig att jag sitter i en Gondol och vid Järntorget passerar jag ”Piazza San Marco” med dess lejon statyer och stora vackra torg – under tiden kan jag tvångssvälja det som guppar i magens öppning. Jag skakar och guppar, jag skakar mellan irritation, ilska, fniss och ren trötthet, så när vi passerar Viktoriagatan och får nita för ett gäng av tonåringar får jag onda tankar – rätt åt dem om vi körde på dem banne mig, bara gå utan att titta sig för – speciellt när jag sitter där med magens innehåll uppe i svaljet.

Det är en lång dag i dag, känner mig kluven inför det, men det är inte mycket jag kan göra åt det, det skall bli skönt att komma hem och veta att jag har två lediga dagar framför mig, veckorna går fort, och jag är stolt att jag nu avslutar min tredje arbetsvecka Nu går jag in i den period som är mer arbetsam för mig, men det går över, jag kan komma igenom det – för jag tror på mig – ja, jag säger det med ett litet fniss eftersom jag direkt känner en viss tveksamhet över att klappa mig själv på axeln för att jag klarat av något som de flesta gör vecka efter vecka, och innan jag avslutat vecka fyra så har jag inte brutit mönstret.

Det är som tusen spända pianosträngar inom mig, jag upplever det som om en av dem är nära att gå av, jag undviker att utsätta mig för situationer som jag vet med mig provocerar mig, jag sitter kvar på mitt kontorsjobb medans de andra fikar – det är helt ok.

För nu är det snart helg!

Monster i örat vs dåligt humör

Jag var på dåligt humör i morse utan att jag visste det, helt plötsligt var humöret där, och jag blev ganska förvånad för jag visste inte att det var på dåligt humör jag var. Jag lämnade fikasoffan när de började prata om bantning - igen, jag är mycket känslig för detta samtals ämne tycker att det är ett ämne som ständigt återkommer var dag och jag mår dåligt av det. Jag mår dåligt av det för att jag får dåligt samvete för att jag inte går ner i vikt snabbare, eller alls för den delen.


Det är inte ”deras” fel, de har friheten att prata om precis vad som helst, jag har valet att lämna samtalet och det gjorde jag. Jag började ta itu med mina arbetsuppgifter, under tiden satt mitt dåliga humör på min axel och drog i mitt under hår – viket gör ont och räcker ut sin
tungan och blåser bubblor in i mitt öra. Okej, det kittlar lite och ger en underlig känsla längs ryggraden. Men en underström av ilska och dåligt humör forsar genom mina blodådror.


Då, efter ett samtal med arbetskamrat kom den lysande iden!! Jag åkte ner med alla kartonger som skall ner till källaren för återvinning – utmärkt uppdrag att ta ut sina aggressioner på, mitt dåliga humör samlade upp alla kartonger tog hissen ner med de två vagnarna och drog med alla kraft till soprummet längst in i Nordstans mage. Jag blev varm, jag svettades, men jag bet ihop, gjorde det jag skulle – tog hissen upp till kansliet igen och satte mig på mitt kontor med fönstret öppet och fläkten i gång, jag var lugnare, jag kände mig som en martyr, men martyr Marie och dåligt humör Marie gled av mig och hamnade på golvet i en grå daskig pöl.


Ibland undrar jag om ”universum” hjälper till att göra dagen lite krångligare när man är på dåligt humör?! För vid Brunnsparken, innan vi ”min” spårvagn inte fram till vår hållplats för det var trafikstockning – jag hade två val, att bli irriterad och slösa energi på det eller hoppa av lite tidigare och gå resten av biten. Jag hoppade av, lunkade till jobbet och det var inget problem och jag uppfattade ingen irritation inom mig, ingen ilska.


Nu känns det bättre, jag blir lite irriterad på vissa personer, lite avundsjuk och smått aggressiv, men jag är inte utåt agerande och tar det med ro . Ok jag känner det så, låt gå, det går över. Visst är det så att vissas små egenheter tär mer en dag än en annan, det får jag leva med, det får vi alla leva med – även när det gäller mina små egenheter.


Livet är som det är – så är det!

P1 Dokumentärer

Under tiden jag arbetar lyssnar jag med ett öra på dokumentärer från P1s arkiv, de har en uppsjö med dokumentärer att välja mellan, jag håller på att lyssna mig genom alla, och det är underbara individer, ämnen och nya kunskaper som sköljer över mig. Etern sprakar av ”aha” upplevelser.


En av de första dokumentärerna i dag handlade om en tjej som arbetade på Pressbyrån på en tunnelbanestation i Stockholm, en station som används som mötesplats för ”skinheads”. Aziz hette hon och hade en mamma från tyskland och en pappa från Marocko. Hon var/är underbar, stod för sina åsikter och vågade i fråga sätta på ett klokt och sansat sätt. Vi fick höra ett samtal som hon hade med en kille, Kim, som tyckte att Sverige skulle vara vitt, Aziz frågade honom varför, frågade varför igen etc. Kim hade inte någon djupare förklaring till sina åsikter, han kunde inte gå djupare in i diskussionen, han tyckte bara så men viste inte riktigt varför, tycktes det.


Jag kan stå för mina åsikter på papper, men jag är inte lika modig verbalt, det är klart att det beror på vad vi diskuterar, det finns ämnen som gör att jag glömmer min ”rädsla” för att uttrycka mig. Jag ÄLSKAR att uttrycka mig, och blir glad när jag vågar göra det verbalt, att jag säger vad jag tycker och inte backar – om någon kan förklara hur de tycker om ämnet kan jag ändra mig – om jag anser att förklaringen jag fått låter bra, var jag inte oäven att ändra mig.


Jag tycker om att lyssna på andras historier, erfarenheter och känslor, det blir som att ögonen öppnas och jag ser saker på ett annat sätt. Jag började till exempel spara på kärlekshistorier under min tid i Australien – för det gav mig hopp. Hur träffar man en partner? Hur kan det gå till? Kellie träffade sin man Glenn på en turist buss i Egypten (de är båda Australiensare och var på semester i Egypten!). Alison och David möttes på ett möte i London, Alison studerade en termin där och David är från England, de bor med sina två barn i Noosa, Queensland, Australia. Axel träffade sin sambo via nätet, ja, det finns olika sätt och många möjligheter för att träffa en partner – kanske skall jag inte ge upp ännu!?


Möjligheten att lyssna på Susanne Björkmans dokumentärer via Sveriges Radios arkiv, program, dokumentärer är en förmån anser jag, tänk vilka möjligheter vi har att arkivera levande historia och att den är tillgänglig för oss i allmänheten. ”I händelsernas centrum” dokumentären som handlar om att vara minoritet (kvinna) på en arbetsplats som Aftonbladet och Expressen, där hör jag ljudet av gamla telefoner med rullplattan, skrivmaskinernas knattrande och jag kan nästan se framför mig de stora glasögonen och utsvängda jeansen!


Det skulle vara roligt att göra en dokumentär, att få stilla sin nyfikenhet, utforska, rota, lära och mätta ”veta mer” hungern. Discovery Channel, det är en kanal som tillfredställer många av mina titta på TV behov, ”Mythbusters”, ”Skitiga jobb”, och alla de andra dokumentärerna.


Har du möjlighet, lyssna på någon av de dokumentärer som erbjuds.


Jag samlar på historier, kärleks historier, levnads öden allt, det är underbart att lyssna.

(Bild lånad från SR hemsida http://www.sr.se/sida/Gruppsida.aspx?Grupp=5084&Artikel=2102782&ProgramID=909 )

Vuxen Marie

För någon vecka sedan mötte jag en del av mig själv som jag gillar väldigt mycket, hon är min vuxna personlighet, hon är lugn, sansad, kan resonera mycket klokt och ser saker ur ett annat perspektiv. Hon sätter upp gränser, hon ser vad som behövs göras men accepterar samtidigt att det kan vara svårt, hon är den del av mig som förvånar mig, och jag tycker oerhört mycket om henne.

Den vuxna Marie resonerar att hon bestämmer vilka delar av sig själv som hon är villig att dela med sig av till sin familj och vän, det finns ämnen hon aldrig nämner för dem eftersom hon inte litar på mottagarna efter tidigare försök, den vuxna Marie kan vara hård, men det är kommet ur ett behov av att skydda sig.

Den vuxna Marie går och köper en Vanilla Latte på Espresso House, den vuxna Marie tar det lugnt, den vuxna Marie tar dagen stund för stund och rusar inte fram, hon är på jobbet när hon är på jobbet, hemma när hon är hemma och hos vän när hon är hos vän. Att vara i stunden har underlättat livet.

Vuxna Marie – hon är härlig, jag gillar henne.

Dags formen är inte 100 % just nu, men jag försöker sköta om mig för att undvika att jag blir för ledsen, det blir jag ofta när jag försöker vara någon JAG INTE ÄR, så jag försöker resonera med mig själv att – ”Japp, jag är trött och ganska lätt irriterad idag, men det är i dag, det går över”. Bara för att jag är på ett sätt idag innebär det inte att det kommer att vara så varje dag, det är något jag måste inse och förstå, samt att jag får acceptera mina dalar, inte kämpa emot och slösa på energi.

Jag är trött, så trött, men jag är inte livrädd längre, jag har svårt att somna, men jag är inte rädd för det längre, jag kan få akut magknip men det är inte längre fråga om liv eller död utan jag vilar i vetskapen om att jag har toalett pengar och jag vet vart toaletterna finns. Jag blir irriterad och går igång när jag sitter på spårvagnen tillsammans med ett ungdomsgäng, men i stället för att marinera i irritationen väljer jag att sätta på min MP3 spelare och försvinna in i musiken. Jag har insett att jag hela tiden har ett val, även de gånger då jag väljer att stanna kvar i det dåliga humöret eller irritationen.

Jag tror att det är den vuxna Maries förtjänst att jag blivit bättre på att ta ansvar för mina känslor och besluten jag tar utifrån det, att stå för det jag gör eller gjort, att jag kan vila i det utan att känna skuld eller försöka förklara eller automatiskt tro att jag har fel. Men jag har fortfarande stunder då jag i fråga sätter, då jag undrar om jag har rätt att tänka och resonera som jag gör, så orolig för att göra fel. Jag tror att den delen är och kommer att förbli med mig för resten av livet – men det är inte farligt längre.

Känslan att vara OK i alla fall är ny, känslan av att ha rätt att säga nej är ny, att jag är ÄGER l mitt liv och därför får BESTÄMMA vad jag går med på och inte är sprillans ny, det kommer att vara som att surfa ute på atlanten, ostadigt och upp och ner med en rädsla för vad som kan finnas i havets djup. Men den vuxna Marie tycks resonera så att oavsett så …

I dag blixtrade det också till under mitt samtal med min terapeut att jag faktiskt inte vill lägga mer tid på min familj och den dynamiken, utan jag vill fokusera på relationer med mina medmänniskor och hur jag bygger upp mitt vuxna liv. Det är mer intressant när jag tänker efter, det andra är som att trampa vatten, det tar mycket energi men jag kommer ingenstans. Nu vill jag fram, nu vill jag skapa ett liv, men i lugn och ro, gärna tillsammans med vuxen Marie och lill Marie – hon behövs också, alla delar av den jag är behövs, även drömmaren i mig, hon är saknad, hon som tror att allt är möjligt, henne längtar jag efter.

”Den goda kampen är den som vi utkämpar för våra drömmars skull. När de med sin fulla kraft spricker ut inom oss – i ungdomen – då har vi gott om mod, men vi har fortfarande inte lärt oss att strida. När vi till slut har lärt oss att strida har vi inte längre samma mod att ge oss in i kampen. Därför vänder vi oss inåt och slåss mot oss själva och blir vår egen värsta fiende. Vi säger att våra drömmar var barnsliga och omöjliga att förverkliga eller föddes innan vi visste hur svårt livet var. Vi dödar våra drömmar för att vi är rädda för att utkämpa den goda kampen.” (Pilgrimsresan)

P.Coelho

Vila

Det var inte många på spårvagnen idag när jag åkte hem från att ha suttit barnvakt i morse, klockan var 11.00, det var barnfamiljer och äldre människor ute och jag. Solen sken och det var skönt ute, men jag längtade så mycket efter min säng. Eftersom det är helg hade jag ställt in mig på att det kunde innebära en väntan på spårvagnen som är längre än på vardagarna, jag hade tagit med mig min bok och satte mig ner i lugn och ro för att läsa. Men är det inte oftast så att när man ställt in sig på en sak händer en annan!?

Jag satte mig ner i vagnen och lät spårvagnen ta mig hem, det var skönt att bara sitta där och följa med, inget krävdes av mig, inget frågades av mig, det var bara jag och jag ensam. Utanför systembolaget stod det vanliga gänget, i en klunga och några andra satt på bänken vid busshållplatsen, på andra sidan verkade två familjer vara ute och go och det var rörelse i all slags trafik, lokal, bil, cykel och fottrafik. Allt jag ville var hem, under täcket och försvinna ett par timmar till, in i en värld av tystnad och trygghet.

Lördagen blev längre av den tidiga aktiviteten och det är inte dumt, här hemma är det fortfarande en röra men det är på god väg, jag tar det i min takt, mitt hem jag bestämmer - viktigt för mig att fortsätta påminna mig om detta även fast det ät så självklart på något vis, jag bestämmer hur jag vill ha det här hemma, det är jag som bor här.

Det är viktigt för mig – för tillfället – att bygga upp gränser runt mig, så jag vet hur långt andra får gå och när jag skall säga stop, det finns en gräns för hur mycket jag kan ta emot. Jag känner på något vis att jag har regler men andra slipper undan, andra individer kan göra och säga precis vad som helst och det ställs inga krav på dem om mot prestationer eller ändrade beteende mönster – det retar ilskan inom mig, det har min rättvise mätare svårt att hantera. Jag tycker att det är orättvisst, alla dessa krav på mig ( som jag ser som mitt privata fängelse för den olaga handling jag gjort) men vad är straffet för beteenden som påverkar andra i din omgivning negativt?

I dag beslöt jag mig för att jag skiter i det, det får stå för dem och de får leva med sina handlingar även fast de själva inte kan ta ansvar för det och lever i en värld där saker se annorlunda ut mot min reaktion på deras beteende. Mänskliga relationer kan bli oerhört komplexa när man tassar runt varandra och inte visar allt, men samtidigt bara för att man är familj innebär det inte att alla sidor måste vara öppna för alla. Jag tror på ett behov av privat liv även när man är ensamstående.

Eftersom jag inte har 100 % kontroll på vem jag är, min person, individualitet, mina gränser etc. är det oerhört viktigt för mig att vara vaksam med vad jag tillåter även när felet är mitt, jag tror inte att jag klarar av att ge vad som frågas av mig, det jag kan ge får duga för nu.

Så när jag sitter där i spårvagnen mitt i verkligheten, mitt bland mina medmänniskor så känner jag att även fast jag gjort hemskheter så står jag ändå i en situation som jag kan ta mig själv ut ur även om det kommer att vara skitjobbigt ett par år – jag kommer att behöva göra saker jag inte tycker om, men det kommer även att leda till andra saker, andra upptäckter. Så när jag låser upp min dörr till mitt älskade hem är det inte för att gömma mig från omvärlden utan snarare för att ta hand om mig själv så jag kan delta mer aktivt.

Hoppet

”I despaired, I cried, but hope kept me alive”

Jag hittade även denna mening på en av bänkarna I en av de hundratals föreläsningssalar på mitt Universitet. Jag tycker den meningen är underbart vacker, den innehåller livet. En gång hade jag magi inom mig, jag trodde på saker och ting, jag litade på livet, jag litade på ”ödet” på att det som är menat sker. Jag insåg givetvis att det också handlar om min egna insatts i livet, man får väldigt lite om man inte gör en motprestation vad den än må vara.

I Australien fann jag mig själv, i Australien var jag mig själv, i Australien slappnade jag av, och även när stormen kom – var jag inte ensam, jag hade någon där som tog min hand och satt med mig tills stormen bedarrat. Allt var inte paradis i Australien, jag upprepade allt jag brukar ta för mig, men på något sätt klarade jag mig bättre, konsekvenserna var andra och kostnaden för dyr.

”Om jag måste tillbaka till Sverige dör jag” sa jag, vet att jag berättat det tidigare – och jag har verkligen jobbat på det, varit ganska framgångsrik, nu väljer jag annorlunda och måste städa upp i min oreda – och som med alla baksmällor är denna inge rolig och det gör ont. Nu vill jag annorlunda, riktigt vad vet jag inte, jag vet bara bitvis, jag vet bara små saker – och det räcker för nu. Jag orkar inte ta itu med mer och det behöver jag inte heller.

När jag stod och gjorde ren min spis ikväll slog det mig hur mycket jag tycker om den spisen, hur mycket mitt hem betyder för mig, allt i den, till och med örngotten är valda av mig av en speciell orsak. Som de äldre örngotten jag köpte på Tradera för 60 kr, som de 70 –tals mönstrade jag vann på aktion, när jag satte på dem på kuddarna log jag med hela kroppen, det var underbart att krypa till sängs och jag var så nöjd – somna jag bättre? Jag vet inte, men jag sov genom hela natten!

Jag är vilse, men jag börjar känna något inom mig, riktigt vad det är det vet jag inte, men jag är nyfiken, jag undrar och försöker lyssna inåt. Lyssna på mig själv och lita på vad jag kommer fram till är något jag skall göra mer, öva på i alla fall. Veta att oavsett är jag min bästa vän i alla fall.

Jag fann mig själv och min själ i Australien och det landet kommer alltid att vara mitt själsliga hem, men nu är jag här och bör göra vad jag kan av situationen tycker jag, jag kan prova och se i alla fall – det skadar inte.

Jag lever på hoppet och har alltid gjort, utan hoppet skulle det kännas ja…hopplöst eller hur!

Fotot är från i sommras då jag fick följa med ut på min första segel tur!

Ord

På min dator på jobbet har jag ett kort med en ritat tjej som stigit upp ur sin säng och öppnat upp fönstret till en stor leende sol, hon har ett stort leende på läpparna och jag blir så glad när jag ser det, det går liksom inte att vara på dåligt humör med denna bild framför mig! Klart det går, men det är svårt att motstå läppar som önskar le och om de ler så hänger själen med.


Jag behöver sådana kort och påminnelser lite här och där, de fungerar som brödsmulor längs stigen, fast istället för att hitta tillbaka hjälper de mig att hitta fram. Jag tycker mycket om kloka ord, för ett par år sedan började jag samla på dem, jag har nu tre böcker full av visa, kloka och härliga paragrafer, med ord som hjälper i de flesta situationer.


Det ger mig kraft att läsa kloka ord från människor som gjort resan före mig, att se andra vägar att gå, andra sätt att tänka i olika situationer. Kanske är det därför som jag reagerade så när jag läste ”slå lilla hjärta slå” på spårvagnen, det satte sig rätt i mitt innersta inre. Under en föreläsning hittade jag en annan, ett par paragrafer som jag skrev in i min bok, det var skuret in på skrivbordet jag satt vid det löd något liknande ”…today is the present, thats why they call it a gift” skall dubbel kolla det senare.


Även fast det är jobbigt just nu känner jag en styrka som jag inte haft tidigare, ett underligt lugn i en turbulent period. Men vikten av en stund i ensamhet finns fortfarande, att få vara utan påverkan – det är paradiset, i alla fall just nu. Det hör samman med mitt starka behov av att känna att jag styr mitt liv, att jag bestämmer över vad jag önskar göra och inte göra, utforska och se vart mina gränser befinner sig.

Jag är otroligt trött, det är svårt att hålla ögonen öppna, det lockar att bara sluta ögonen och försvinna bort i drömmarnas rike. Jag väntar faktiskt på att jag skall vakna snart, men det händer när det händer – så är det med livet har jag märkt. När jag gick hemifrån låg Olivia och sov gott på ”ottoman”, så fin, det såg verkligen ro fyllt ut.

Köpte en hel hög med kort i tisdags, jag har dem vid min dator hemma, jag har dem där så när jag känner så kan jag antingen skicka i väg ett vackert kort eller bara sitta och titta på det ett tag – ibland är det allt som behövs, att få hjärnan på andra tankar, in på en annan väg om möjligt.

(Jag har låna kortet från Ilustris hemsida, korten finns att köpa bla på Ängla shoppen i Göteborg, Maria Plan).

Ansiktet framåt

Jag har spenderat mycket av min tid åt att undvika saker, personer och situationer. Jag är till exempel väldigt dålig på konfrontationer, jag försvinner i ett metaforiskt hål i golvet. Jag blir ofta rädd och mycket illa berörd när jag hamnar i en sådan situation. Detta har också med min ovilja att sätta gränser för vad andra får utsätta mig för, eller bete sig mot mig. Samma mynt med två olika sidor.

Jag har märkt en skiftning inom mig, ett begär av att ha kontroll över mitt liv, bestämmande rätten när det gäller vad jag skall göra, jag bestämmer och har rätten att sätta upp gränser därefter. Känslan av att ha ”sålt min själ till djävulen” fungerar bara om jag låter det fungera, jag har fortfarande samma rätt att tacka nej eller ja, vad jag nu önskar. Det handlar om min uppfattning, mitt tänkande om vad som är rätt och inte rätt, jag väger allt i min lilla rättvise vågskål men jag glömmer alltid bort det självklara – att även jag har rättigheter inte bara skyldigheter!

Det känns lite bättre nu, jag känner att det är mitt liv, kanske är jag inte riktigt stadig i den vetskapen ännu, men jag har satt upp skylten som anger den rätten på min kroppsliga boning – allt för att påminna mig. Mitt liv, mina val, jag bestämmer jag är vuxen – detta slår mitt alltid med förvåning, insåg inte att jag var vuxen för ens jag satt hos terapeuten i tisdags. Kanske har jag vetat det intellektuellt, men missat det spirituellt?!

Så jag gör mitt bästa för att förenkla mitt liv, underlätta det så mycket som möjligt, så jag kan luta mig tillbaka och vila tryggare i mig själv, inte vara så upptagen av att tillfredställa alla runt mig – förutom mig själv! Jag har saker jag skäms över i mitt liv, men jag har till min förvåning upptäckt att inte ens där är jag ensam – det finns visst fler som har det så.

Sanningar är obehagliga ibland, men de kan även vara förlösande, befriande och renande. Jag börjar se lite klarare mål för mig själv, det var ett par år sedan sist, de målen handlar inte så mycket om arbetet eller med den biten, utan mer om vart jag är på väg och vad jag önskar för mig själv. Men för en gångs skull har jag inte bråttom, jag tar det som det kommer men jag tar mig fram med öppna ögon och lyssnande öron.

"Facing it, always facing it, that's the way to get through. Face it." Joseph Conrad

Kampen går vidare

Jag har ett starkt behov av att vara i fred, att inte bli störd med åsikter och vänliga råd, det är viktigt att jag får tiden att komma fram till min egen vilja och egna beslut, att jag känner att det är jag som styr skutan.

Jag virkar som besatt, sitter i soffan och försvinner in i mig själv, in i tystheten, där är jag trygg, där är jag med mig själv och det känns bra. Trotts mitt behov av att ”isolera” mig så är jag så stolt över att jag gjort det som jag skall, det som jag satt som en uppgift.

I torsdags förra veckan var det att hämta ersättnings klätterträd till mina håriga tjejer, i går var det att åka upp till Sahlgrenska för att lämna ett blodprov. Jag skulle ha lämnat blodprovet i onsdags men jag orkade inte ta mig för något, jag var så ur ledsen. Men i går tog jag mig den omvägen att lägga upp min arm för stickning.

Den biomedicinska analytikern som tog provet sa bara ”Hej” sedan var det tyst, hon sa inte ett ord, och nålen var i armvecket innan jag hann förbereda mig mentalt (vilket säkerligen var bra) det sved till och sedan var det färdigt – jag blev så förvånad att jag bara sa ”Tack för ett bra jobb” log lite skakigt och hoppade av stolen – jag fick ett leende i alla fall.

Från jobbet hade jag äntligen tagit med mig den stora kassen full med småsaker och plastburkar som legat på mitt kontor i över en månad, den var lite tung eftersom det var nästan ett kilo bananer förvarade i den – lovat mina arbetskamrater att jag skulle baka en banankaka av alla våra övermogna bananer från fruktkorgen vi får två gånger i veckan. Med ena armvecket nystucket bar jag med höger hand och jag fick ont i ryggen av min sneda gång – och när jag tog hissen upp svor jag att detta var sista gången jag bär hem något tungt – nu får det vara BRA!

Men JAG gjorde det, alla mina små saker var MINA aktiviteter som hade med MITT jobb att göra och det kändes underbart. Jag var stolt över mig när jag stod och väntade på spårvagn nummer 6 vid Sahlgrenska, när jag åkte ner längst Linnégatan och reflekterade över att det vore gott att köpa en ”Subway” en dag och gå till ”The English Shop” för att köpa lite av deras bröd och andra små god saker.

Det är MITT liv, det är MITT LIV och INGEN ANNAN har med det att göra oavsett vad jag ställer till med är det FORTFARANDE mitt liv, jag upplevde att jag förlorade rätten till det förra veckan, att det runnit mig ur händerna av en självdestruktiv handling. Jag kämpar nu med att få tillbaka en känsla av självstyre, kanske skall jag ordna ett ”coup de…” störta den tyranniske ledaren som nu har kontroll över mitt huvud över min hjärna och själ!

Små ljus i det becksvarta mörkret kommer envist fram genom de mini små hålen, så som det är med min glädje, en dag blir det ljusare – det vet jag inners inne!

Vad fort det gick - helgen snart slut!

Allt för snabbt är helgen över, men så är det, kanske är det bra gör så att kommande helg är efter längtad. Jag har bara varit, varit hemma och bestämt själv vad jag önskar göra, när och hur, det har och är underbart att veta att här hemma hos mig bestämmer jag, för resten av mitt liv känns inte lika givet att det är mitt att styra över, jag upplever det som jag har nu gett bort den rätten och det gör mig mycket arg, ilsken och nästan hatisk mot mig själv.

Jag försöker nu göra mitt bästa med att göra fred med mig och själv och det beslutet som jag kom fram till, jag får också bena ut vad andra kan begära av mig, vad för rätt de har till mitt liv, så jag vet att det är ok för mig att sätta gränser och fortfarande bestämma över mitt liv, så som det är.

Jag var ute och handlade idag, fick följa med min kompis när hon skulle handla, fick lite magknip men det gick över, det var nästan första gången som jag var ute under helgen. Ja, förutom när jag hyrde ”Indiana Jones” i går kväll och köpte mig lite lördags godis, det var riktigt mysigt. De känns alltid lite konstigt att komma ut när jag varit inne en dag eller så, det är som om jag glömmer hur skönt det är att vara därute. Såg ett par snödroppar i vår rabatt utanför dörren, söta som socker.

Jag mår inte själsligt riktigt bra, mest för att jag önskar veta hur mycket av mitt liv som verkligen är mitt att bestämma över, om någon kan tvinga mig att göra något jag inte vill bara för att de gått i borgen för mig. Jag vill veta hur stor rätt jag har att ta mina egna beslut, välja vad jag önskar göra i mitt liv och hur jag skall leva det!

Jag är väldigt arg, ilsken och besviken, jag känner mig nästan hatisk, det är en obehaglig samling känslor att ha i kroppen på en och samma gång, ett åskväder inom bords, oroligt och svårt att komma till ro.

Jag satt och skrev ett brev i går för att hjälpa mig att få ut en del av det som jag har inombords, se om det inte hjälper om jag öser ut i stället för att jag bär det med mig vart jag än går. Jag drömmer kontiga drömmar, jag mår konstigt i min själ, jag känner mig ostadig medans jag försöker hålla ihop alla delar som gör mig.

Nu stundar en ny vecka, jag träffar min terapeut på tisdag, och jag hoppas på hjälp med att reda ut lite guide linjer. Min stund hos min terapeut är MIN, en plats där jag känner mig säker och där jag är ok, tillåten. Att jag har en naturlig plats där och det jag gör och tänker inte är så underligt, mitt andningshål, mitt, mitt ställe och jag är faktiskt ovillig att dela med mig av denna stund, jag behöver ha ett ställe där ingen ur min så kallade familj kan komma in.

Har ett par saker inbokade denna vecka, men annars tänker jag ta det med ro, inte springa runt i onödan. Vad skal du göra för att ta hand om dig och må bra?!