Värmeslag

Olivia vet vart man skall ligga för att hålla sig sval, på balkongen får hon bara vara under uppsyn och där är det skönt att ligga på bordet, fläktar gott och det är en precis lagom plats för henne, annars har hon tagit till att ligga under min säng, nu när jag har städat bort allt bråte därifrån, la dit sittkudden och den har blivit hennes lilla säng. Så gott att se hennes små fötter (tassar) sticka ut från under sängkappan, eftersom jag har fläkten på inne i sovrummet, nästan none stop, får hon det svalt där under.

Själv ligger jag vid fläkten och läser, jag mår som sagt inte så bra av denna värmen, plus att jag har fått vansinnigt ont i magen, har nu tagit ett par tabletter, men jag hoppas att det skall gå över så snart som möjligt. Inget roligt, det positiva är att jag har inte drukit Cola Light på tre dagar nu - och fiser inte lika mycket hihihi - och jag var på väg att beställa pizza till middag men gjorde det inte tillslut, mest för att inget lät speciellt gott - det kan jag tacka värmen för!

Min fjärde dag av semester, prata med min mor idag, tror hon blev besviken att jag inte kommer till Skåne för besök, jag vill inte göra henne ledsen, men jag har mina små projekt här hemma. Kanske åker jag och Monica, min syster på en snabb visit när jag hälsar på henne, vi får se.

Jag fyller år om ett par dagar, 10 för att vara exakt, 38 år, fast jag har sagt att jag är 38 år sedan jag fyllt 37, men jag tror jag stannar med 38 år detta år framöver.

Har också bestämt att något gott kommer med detta med lägenheten, spännande att se vad!

Japp, vem vet, jag hoppas fortfarande på svalare väder - sorry!

"There are no failures - just experiences and your reactions to them".

Besvikelse

Lägenheten gick till en annan sökande, jag blev faktiskt mer besviken än vad jag trodde att jag skulle bli, men samtidigt tänker jag att - jag trivs där jag är - och vem vet vad för erbjudande som kommer härnäst?!

Så, jag kom över besvikelsen fort och gick vidare i mina semesteräventyr - ja, ja det är inga äventyr direkt men jag upptäcker saker som jag inte tänkt på tidigare, det är givande att upptäcka sina omgivningar, att se hur små saker kan göra ett så positivt intryck, hm, kallar man det så?

Bostadsbolaget Poseidon har gjort skulpturer av fällda trästumpar, vi har fått en grill på vår gård, för att undvika engångsgrillar, men de nya bänkarna och grillen gör verkligen en gård mer trivsam och nu möter man ofta sina grannar och det är positivt tycker jag, mycket bättre än att vi alla gömmer oss bakom våra dörrar.

Har också hittat ett äpple träd, hallonbuskar och björnbär och finns det något godare än vilda hallon?

Det känns skönt att jag kan hantera denna besvikelsen på ett positivt sätt, det kanske kan vägleda mig, fungera som en bas för hur jag kan hantera andra besvikelser, för det är ju inte hela världen egentligen, det är bara så att det tar hårt på mig, och det har sin historia, men jag har överlevt och kommer säkerligen att överleva fler besvikelser.

Jag svek min kusin Anna, jag sa att jag skulle komma och hälsa på henne efter jobbet någon dag förra veckan, men jag föll för värmen, jag kunde inte få mig själv att göra vad jag sagt att jag skulle. Nu bor inte min kusin i Kina, utan hon bor ett par kvarter bort, tala om höjden av lathet!

Jag gör kanske andra besvikna utan att jag ens vet det, det borde jag tänka på innan jag lovar saker, hur små de än tycks vara.

Besvikelse är egentligen uppochnervänd förhoppning eller hur!!

Jag såg en skylt när jag bodde i Australien som sa: "A frown is a smile turned upside down"!

Hoppas på lite svalare väder - 29+ grader inne i min lägenhet - phew!

Första Semesterdagen

Och det är +30 grader ute och 28+ inne i min lägenhet, jag har lite svårt med hetta, och igår låg jag mer eller mindre framför fläkten. Men eftersom jag behövde gå till Apoteket tänkte jag att jag kunde ta mig en titt på en lägenhet som jag har blivit erbjuden i Majorna, Landshövdingshus. Lägenheten ligger på 3:e våningen i det huset med balkongen, brevid balkongen ligger de två vardagsrumfönstrerna till den lägenheten som jag erbjudits, ja, erbjudandet går ut till fler så det kommer att dröja ett par dagar innan jag vet hur det blir.

Hälsade på min väninna och hennes barn innan de gav sig av ut med hennes mammas segelbåt, jag skall passa hennes katt så det blir en liknande promenad imorgon, fick skjuts hem vilket var skönt. Det är härligt att ni andra får sol och värme, inte för att jag vill att det skall regna, men för mig får det gärna ligga mellan 22-25 grader +. Det var torr åska i eftermiddags, det var härligt att höra, jag bor på fjärde våningen och jag ser just nu tjocka moln komma in över kyrkogården. Få se vad det tar med sig.

Det är en viss frihet att veta att man har semester, tiden är min egen och jag bestämmer vad jag önskar göra, jag har lite lösa planer, inget satt i sten, min mamma vill att jag skall komma ner till henne i Skåne och hälsa på men jag vill inte det, vill vara kvar här och göra lite dags utflykter. Jag har läst ut den nya Elisabeth George boken "Careless in Red", den var bra, slutet lite "öppet" men den lästa jag snabbt och det var härligt att ha den att återkomma till, ÄLSKAR böcker och det är alltid extra roligt när en författare man tycker om kommer ut med en ny bok. Av fem poäng ger jag den fyra! Nu får hon skynda sig och skriva en ny tycker jag!

Så, nu är första semesterdagen avklarad och den har varit väldigt varm, het och svettig, tur att jag har mina fläktar, och vad skönt att det har varit en bra dag! Hm...luktar som det brinner...

Ojoj

Det är varmt, bra för alla som har semester, Olivia har lagt sig på golvet, ligger som en liten matta, svalare där kan jag tänka mig! Jag kände mig som en stor röd boll idag, men jag tog beslutet att DET ÄR VARMT, inte mycket jag kan göra åt det, jag kommer att svettas och bli alldeles röd i ansiktet, men "big deal". På spårvagnen var det ganska svårt att andas, kände inget av de öppna fönstrena, men, gjorde inget för vet ni vad!!!!?????

JAG HAR NU BÖRJAT MIN SEMESTER!!!!!!

Är så stolt att jag klarade mig hit, att jag två månader i rad klarade av att gå till jobbet varje dag jag skulle, att jag klarade av att jobba heltid två dagar förra veckan och tre dagar denna veckan. Jag är super stolt!!!

Att vara på väg tillbaka betyder otroligt mycket, speciellt när man får en chans att prova på det som jag har fått. Att komma 08.00 och åka hem 16.00, att göra vad andra gör varje arbetsdag, vad jag borde göra varje dag.

Eftersom jag nu har semester har jag bestämt mig för att prova att följa den diet som jag skall göra två veckor innan operationen, kan jag klara det i två veckor så vet jag att det går, det är ju ändock så att jag efter ett par veckor får börja äta vanlig mat igen, mindre portioner, men det är viktigt för mig att prova om jag har vad som kommer att krävas av mig. "Comittment".

Jag VILL INTE väga så här mycket, det är jobbigt, men bara jag som kan göra något åt det!

Det är så vackert ute, solen håller på att gå ner, svalorna svävar förbi, sjunger så härligt, nästan vindstilla ute, och det luktar gott, det är lungt, hör lite av musiken från piren, hör mina grannar, fläktarna går och det är kväller - underbart.

I går natt sov jag med balkongdörren öppen, underbart, underbart, så blir det nog även i natt.

Sommar, semester nu även för mig!

Ring P1

Jag brukar lyssna på ”Ring P1” under de dagar jag jobbar, har delade meningar om detta program, jag tycker om det, men jag har svårt för vissa personer som ringer in och de ämnen som de tar upp. De senaste dagarna har det pratats om Pride festivalen och Burka, hur synd det är om muslimska kvinnor att behöva gå fullt påklädda, med alla dessa lager av kläder. Det var Täppas Fågelberg som hade hand om programmet denna vecka, och han är väldigt bra att fråga frågor som verkligen får en att stanna upp.

Personligen så spelar det mig ingen roll vad du har på dig eller vad du har för sexuell läggning, huvudsaken är att du är tillfreds, huvudsaken att du kan välja själv. Men även om du är ”påtvingad” klädsel så känner inte jag att du skulle må bättre av att jag tycker synd om dig.
Om du är homosexuell ser jag inte vad jag har med det att göra?! Du behöver inte deklarera din sexuella läggning eller tro/ livsval inför mig, ditt liv, dina val.

I går och idag, under radioprogrammet ”Ring P1” började jag skratta, skrattade riktigt gott, jag vet inte riktigt varför, för det som sas var så främmande för mig. Jag kunde inte förstå vad de som ringde in menade med sina påståenden, och så slogs jag av att de flesta som ringde in tyckte synd om de muslimska kvinnor som var ”tvungna” (?) att gå klädd i ”alla dessa kläder” och med burka, ”hur varmt det måste vara för dem”, ”hur olidligt varmt och svettigt”, men, är det inte så att den muslimska kvinnorna känner att det är viktigt att följa sin tro, är det inte så att för dem så handlar det om något helt annat, och är det inte så att många av de muslimska kvinnorna kommer från länder där det är mycket varmare än vad det är här i Sverige?!. Varför tycker dessa personer synd om de muslimska kvinnorna? Vad är det som provocerar fram det om inte självreflektion? De utgår från sig själva och hur de skulle känna det i samma situation, men de saknar kanske det viktigaste, vilket är tron, seden, traditionen och den kulturella kunskapen. Jag anser inte att jag kan ”tycka synd” om någon för deras val, jag anser att det är att slå sig själv om bröstet för att deklarera att min kultur, sed och tradition är den rätta och den man skall utgå från. Jag är uppvuxen i Sverige, i ett helt annat klimat, i en helt annan kultur. Varför tycka synd om muslimska kvinnor som går klädda i lager på lager? Varför anta att de är förtryckta pga. av deras klädsel?

Om du är homosexuell och vill vara med på Pride festivalen och glädjas i detta med andra, tycker jag det är helt ok, du behöver inte ens något godkännande från mig. Jag anser att vad du tycker om står för dig, det har INGET med mig och min sexualitet att göra! Om du är trygg i den du är, vill klä upp dig eller ut dig, gå med i en parad och dansa runt i staden under en vecka så tycker jag det är underbart. Du sprider glädje, kraft och styrka via dessa händelser, tom jag blir glad och får energi och önskade att jag var en del av er gemenskap, så jag kunde få ta del av denna positiva festival. Jag önskar jag var homosexuell under Pride veckan – ja, man undrar?!

För mig är det väldigt viktigt att få vara den man är utan att någon annan skall ta sig rätten att kritisera mig, för det gör jag så bra själv. Givetvis är det så att jag kan se någon annan som ser annorlunda ut och tacka Gud att jag inte ser ut så, då dömer jag, då avlägger jag ett yttrande om den andre personen, men det är väll oundvikligt, en del av mänskligheten, men jag hoppas innerligt att jag inte dömer andra pga. deras tro eller böjelse. Jag hoppas att jag är öppen för att lära mig nya saker, att jag inte är rädd för att utmana mitt trossystem, att även om jag är negativt inställd är jag lyhörd nog att ta till mig andras åsikter, tro och erfarenheter. Så länge jag kan tänka nytt, tänka om, känner jag mig trygg.

Jag är fullt upptagen med att övervaka mig själv, jag är fullt upptagen med att kolla mig själv, och att fördöma mig själv för att orka lägga mig i om den muslimska kvinnan svettas eller vem den homosexuelle personen träffar och vad de gör på Pride paraden. Jag är fullt upptagen med att förstöra för mig själv, självdestruktiv som jag är.

(Bild lånad från Sveriges Radios hemsida)

Katt

Hej,
Olivia heter jag, jag fick busa med matte idag
det är alltid roligt att leka med matte när hon har
den där roliga saken framför ansiktet.

Men jag måste erkänna att fåglarna är mycket mer
intressanta, vi har skator, kråkor, duvor och....
vad är det för nått..

Va tusan, hur kom den dit och vad gjorde det där

saken med min svans!!!?

Ledsen, men jag måste ha koll på den där mesen

han verkar lite ostabil, vet inte att jag är farlig

kan ju fånga flugor som bara den......

Matte sluta nu, jag måste fokusera!!!!!

Funderingar och rummlande tankar

Jag har oerhört bråttom har jag upptäckt, varför vet jag inte, nästan 8 år av inget gör så det känns viktigt att inte slösa med idag. Samtidigt kan jag inte räkna med att ha - jihooo - upplevelser varje dag, utan vardagslunket har sin charm det med. Idag har jag sakta promenerat genom stan, traskade i min egna takt, köpte en ny pensel på In-Ex, det var behagligt ute, klockan var "bara" 11.00, inte mycket folk ute.

Beundrade vad som gjorts vid Kungportsplatsen, vid det nya hotellt, såg alla de vackra blommorna och bären på Salu Hallens torg, upptäckte - igen - att det kan vara lite krångligt att gå på kullersten med sandaler, eller så lyfter inte jag på fötterna ordentligt!? Har haft samtal med min terapeut och sedan läkarbesök, där jag går ligger precis vid Trädgårdsföreningen, jätte vackert gammalt hus, Askungen förvaltar det - toppen inte sant! Kände mig ganska trött efter dessa besök, inte nedstämd, bara trött. Nya tankar som kommer upp till ytan, ingent farligt, utan snarare nyttiga tankar.

När jag kom hem gjorde jag ordning en kopp te och la mig för att läsa och tillåta mig själv somna om jag så önskade, vilket jag gjorde, det var jätte skönt.

Jag har kommit fram till att jag tycker om att jag är en tänkande individ, att jag är öppen, även fast jag har behov av lite mer integritet, men jag skall inte i fortsättningen be om ursäkt för den känsliga och öppna delen av min personlighet. Det är en del av mig som jag uppskattar. Denna blogg har blivit ett medel för mig till självhjälp, något jag inte förutspådde när jag började skriva, den har öppnat andra möjligheter för mig, om någon läser det eller inte spelar ingen roll, jag gör detta mer ur ett själviskt syfte för att tillåta mina funderingar och rummlande tankar ett forum att sväva fritt i.

Det är som att gå barfota och sitta och dingla med bena på en brygga - frihet!

Städning

Jag måste erkänna att mitt hem inte blir städat så ofta som det borde, speciellt eftersom jag har Olivia som sambo och oavsett hur många gåner jag försöker är det helt omöjligt att träna henne, träna henne så att hon dammsuger upp alla sina små tussar som yr överallt.

Men så idag, efter jag tittat på en film så tänkte jag när nu jäklar - så jag tog bort alla saker som jag kunde bära ur sovrummet som blivit missunnat och dammsug så svetten rann, sedan torkade jag av golvet, sedan dammsöga jag de två mattorna jag har i hela huset ordentligt. Ja, huset, det låter som om jag har ett stort hus, och inte en tvåa på 46 kvm. När jag höll på med dammsugningen kom det fram, glasklart i min tanke, en annan anledning till operationen, att inte känna sig som en elefant där jag drar fram med dammsugaren, och måste stänga av den en stund för att inte falla i hop i en hög, jag kan inte ens piruetta runt som denna elefant, klart jag har varken det förklädet eller borsten eller snabeln, jag tror snabeln gör en stor skillnad, speciellt i badrummet! Ja, nu tog jag mig bara an sovrummet, tar ett rum i taget, det räcker för mig idag.

Jag älskar böcker, och nu har jag fem olästa böcker - ja, det är en underbar känsla, jag vill ha dom framme, jag vill se dom, veta att jag kan njuta, inte oroa mig för en dag utan bok på ett bra tag. Så jag har provat ett par olika varianter, uppe på tavellisten ovanför min säng, men det störde min estetiska känsla, på hyllan brevid sängen, nej, där står ju min Tiffany lampa och Ängel så vackert, sängbordet - ja, men Olivia gillar att sitta där, hon har sitt vattenglas där, brevid mitt vattenglas, och min vackra väckarklocka - ja, den är vacker - vad skall jag göra? Jo, jag önskar köpa mig ett annat sängbord, typ ett sådant pottskåp från förr - Shabby Chic är jag ute efter!

Just nu sitter jag i det som en gång var i mitt sovrum och som jag inte vill lägga tillbaka dit igen, jag vill inte ha saker under sängen, det är dåligt Feng Shui och se hur illa jag sovit på sista tiden, jag har haft en studdsmatta under sängen, en Carl Lewis som jag beställde hem från Ellos - början på mitt smala liv, förutom att mina bröst, kupa 100 D + dångade mig i skallen och slet med mig ner till marken när jag hoppade - ingen rolig grej att se för mina grannar heller. Så den skall jag nu donera till vårt gemensamma rum som jag säkert sagt. Sedan har jag två lådor med kläder som jag tycker mycket om och vill använda igen, har kvar dem här nere för att fungera som motivation - funkar jätte bra, motiverar mig att flytta dem till hallgarderoben i stället, sätta dem ovanför dem, men för att de skall få plats måste jag ta bort en gamal antik skrivare, bandspelare, sittkudde som skulle vara så praktisk när jag hade besök - har besök en gång om året ; ) Och en massa andra saker. Mitt vindsförråd är fullt till bristningsgränsen. Förra julen försökte någon göra inbrott i det, de skruvade bort dörren till mitt förråd, men inget var taget - det är så mycket grejer där att det skulle ta en evighet att ta sig igenom det, så jag tror de gav upp!!! Fniss.

Jag har hur mycket saker som helst, men jag älskar att måla, brodera, skriva etc och jag vill ha sakerna runt omkring mig, mina pärlor och trådar. Så jag antar som en konstnärssjäl kanske jag har det lite skitigt i hörnen och lite "Bohemiskt" som jag kallar det, mitt hem kan man verkligen kalla inbott.

I morgon är det dags för samtal och läkarbesök, det blir bra, 300 kr kostar en specialistläkare inom psykiatri, men samlar inför mitt fri kort, mina mediciner i går kostade över 1000 kr, jag kände hur hakan rammlade till golvet, som tur är har jag "kredit" hos apoteket så jag kan dela upp betalningen på två. Det kostar på att vara sjuk på fler sätt än ett och jag vill desperat bli frisk igen, jag vill, jag vill bli "vanlig".

Måste rensa brunnen i duschen, något Olivia äslakar, medans jag tar ett djup andetag och försöker få mig själv att förstå att det är mitt hår - so deal with it!

Svarade inte när telefon ringde i dag heller - blivit en riktig rebell idag!

Mat, mat, vad skall jag äta ikväll?

Dax att ta itu med brunnen!

Längtan

Jag älskar Ferns - ormbunkar som vi kanske kallar dem här i Sverige, lukten, känslan och att bara betrakta dem, det är något speciellt med dem. De hör hemma i min själv, en del av mitt inre. Jag fick energi av dem, de tillförde mig en energi som är svår att förklara för någon annan.

Jag försöker hitta mig själv, vem jag är där jag är så att säga, jag hänger fortfarande envist kvar vid min tid i Australien, men den är nu förbi och jag behöver ta i tu med där jag är just nu, det är inte alltid lätt för någon som alltid försöker att springa bort, fly, utan att ta hand om det som händer där det händer. Allting blir alltid bättre om jag är någon annanstans. Men det vet jag, jag vet att det föjer med, vad det än är som du springer från följer efter, det är där du är, det är ju en del av den du är, finns inombords.

Jag är inte säker på att jag vet vem jag är, jag vet en del om vad jag tycker om att göra, se, höra och hur jag önskar det runt omkring mig, jag vet också hur jag inte vill ha det och vad jag inte tycker om. Jag har varit så fokuserad på mitt jobb, gett det en så stor roll i mitt liv, så viktigt är inte det jag gör, inte heller speciellt utmanande heller, min hjärna har blivit bortglömd under de senare åren, varit helt uppslukad i de pettitesser som sker på jobbet och hur saker går mig förbi, i stället för att utnyttja situationen tillfullo och skapa något annat.

Men det är alltid enklare att vara missnöjd där man är än att göra någonting åt sin situation, alltid bekvämare att skylla på andra eller på situationen som sådan för hur saker är idag. Jag är avundsjuk, svartsjuk, ibland tom missundsam, och det känns mindre bra. "Hur kunde hon vända om sin situation så i 380 grader?" "hur kunde hon träffa en ny så snart" Hur kunde han gifta om sig så snabbt?" här är jag, där jag alltid varit, ja, i alla fall delvis, för under de åtta åren jag har varit tillbaka i Sverige har jag gått från att vara bostadslös och socialbidragtagare, till fast heltidsanställd med bostad i mitt ideal område. Så på autopilot har jag kommit ganska långt - undra då hur långt jag skulle komma om jag körde själv!?

Nu är det så att jag är sjuskriven för depression, så är det, fakta, hur jag än ser på det så är det min situation idag, men det betyder inte att så skall förbli, nu kan jag ta ett stort steg fram, om jag tar det kommer det att kosta på, men vad kommer det att ge i retur? Hur kommer det att hjälpa mig i framtiden? Jag vet hur det har varit de senaste fyra åren och vart de har tagt mig, och det är från det hållet jag vill bort.

Jag är väldigt ensam, jag känner en viss bitterhet, jag har ett val, jag kan välja att göra annorlunda, jag kan säga stopp, tänk dig för, jag kan lära människor i min omgivning att jag har mina gränser, att även jag anser mig ha ett värde. Nu gör jag allt för att behålla människor i mitt liv, till en sådan grad att det är skadande för mig, det har negativa konsekvenser för mig. Det kan inte fortgå. Människor i min omgivning planerar och lever sina liv, så kan även jag, jag skall inte sitta och vänta på att bli uppbjuden, utan jag kan välja själv, jag har ett val att göra varje dag!

Alla upplevelser jag har haft i mitt liv, positiva och negativa bär jag med mig, de är en del av den jag är, vi är i ständig utveckling, männskligheten, i alla fall hoppas jag det.

Så, det är upp till mig att ta beslut som har konsekvenser för mitt liv, det är så lätt att fastna i att fråga om råd, höra med andra, men till slut stannar det med mig, jag är den aktiva ingrediensen i mitt liv.

När det bli för mycket, kan jag sluta mina ögon och transportera mig själv till denna dunge av fern trees, andas in den härliga luften och sitta i tystnad, tills jag hör min egna röst och vad jag önskar.

Jag tänker mycket, drömmer mycket, funderar dagdrömmer, känner mycket, det är en del av mig, men när jag väl tagit beslut driver jag fram mig själv med en otrolig beslutsamhet och kraft!

På väg hem...fredag

Mitt arbete ligger i centrala Göteborg, i Nordstan, utsidan, och det är stressigt i bland när man skall hämta lunch eller göra ett snabbt ärende, och eftersom jag jobbar med telefonen ganska mycket så längtar jag efter lugn och ro när jag slutar. Nu är det ju Gothia Cup veckan så jag vet att det är mycket mänsikor i rörelse och inte kräver jag att hela världen skall tiga bara för att jag är trött.

Men jag har en bekännelse att göra, även fast jag själv varit tonåring, så är tonåringar ett MYSTERIUM för mig. Varför skriker de när de pratar i mobilen? Har dem inte spegel hemma? Varför pratar de med varandra som om de satt på varsinn sida av spårvagnen? Varför tror de att vi som sitter med i spårvagnen är intresserad av deras konversation? I eftermiddags när jag var på väg hem fick jag nästan en hjärtattack när en tonårstjej helt plötsligt skrek till och gormade "men jag vill inte dit och göra det där" fniss, fniss, "då sa Dennis så, för han såg en tjej som han tyckte var läcker, men en annan ville ha henne också, och så började de bråka - varför bråkar inte Dennis om mig" Skrik skrik.

Det är något jag funderar på ofta när jag åker med spårvagnen och det är en grupp tonåringar på vagnen, det är som att studera en unik art av fågel, de tittar länge i spårvagnsfönstret, rättar till håret, läppstiftet, sina kläder. Detta gör de kille som tjej, i varje yta som kan ge en reflektion tillbaka. Modigt tycker jag, att de gör det så ofta, tillochmed mitt i Nordstans köpcentrum inför Gud och alla ; ) Det är viktigt hur man ser ut, även när man inte bryr sig om hur man ser ut - för även det är en stil har jag lärt mig.

Säkerligen var jag lika jobbig när jag var tonåring, jag hade inte samma resurser som de har idag, men jag ville nog också utmana och testa gränser. Lite jobbigt bara när man sitter på andra sidan och börjar bli gammal, det är min slutsatts i alla fall, när jag hör mig själv gnälla över dem, oartiga, ohyfsade och okammade : )

Jag borde ha satt mina hörlurar i öronen och lyssnat på Ulf Lundell i min MP3 spelare, men jag var så trött att jag inte ens kunde bry mig om att ta upp den. Men nu är det fredag och jag skall planera lite under helgen, jag skall fundera ut lite saker.

Det har varit en bra dag, jobbat en hel dag, och fått lite saker gjorda.

Nu är det fredag!

Min terapeut Olivia...

Olivia är min första "riktiga katt" min första egna katt och hon är toppen, lite egen som jag, så vi passar varandra utmärkt. Jag har funderat mycket på henne idag, när jag är sjuk kan hon ligga med mig hela dagen och natten - med avbrott för lådbesök, vatten (som endast kan drickas ur glaset på sängbordet) och lite spring. Sedan kommer hon åter, kollar läget genom att ge mig några slick i ansiktet innan hon lägger sig igen.

Vi brukar leka ordentligt ca 10 min då och då, hon kan bli ett riktigt vilddjur och hon verkligen går in för det så man kan få sig några ordentliga skratt. Hon är lite blyg och försiktig men det tycker jag är ok, hon är min älskling och jag är så glad att jag har henne. Hon finns där när jag kommer hem, jag hör henne så snart jag sätter nyckeln i låset, jamar som bara den, rullar sig på mattan, önskar kel på magen. Hur underbart som helst, det skulle bli väldigt tomt utan henne.

Jag pratar med Olivia, hon svarar, hon kollar till mig, jamar när telefon ringer och sitter med i badrummet när jag duschar. Hon är min vardags terapeut Olivia.

Idag har jag försökt att inte tänka, det har gått mycket bättre än vad jag trodde, det är skönt också, jag försökte bena ut en plan i förmiddags och tror jag har landat på ett beslut rörande ett ärende i alla fall. För igår natt innan jag somna virrade massor med tankar rörande vänskap i mitt huvud och hur jag önskar förfara mig - himmlans vad jag låter högtidlig! Men det känns viktigt att jag ordnar upp det bar för mig själv.

"Det är bra att ha en katt. Det tvingar oss att inse att vi inte är de enda i världen."

Nu skall Olivia och jag snart gå och lägga oss!

Innre Dragkamp

"Everything is out there waiting for you. All you have to do is walk up and declare yourself in. No need for permission. You just need courage to say, "Include me".
Providing you have the energy to pull it off you can do what you like. And the Universal law, being impartial, will be only too delighted to deliver."
Stuart Wilde

Det pågår en dragkamp inom mig, jag söker efter "tecken" som skall styra mig åt rätt håll, visa mig vägen, leda mig rätt. Jag började ha tvivel rörande Gastric Bypass och en arbetskamrat tyckte att det inte var det rätta valet, att jag borde kunna ändra saker själv, 40 kilo övervikt kan jag arbeta bort själv, kanske det, men jag vet varför jag började tänka i dessa vanor, denna arbetskamrat känner inte mig så bra. Jag vet även att oavsett hur många jag frågar kommer jag att få olika svar, en del säger vad de tror att jag vill höra, andra säger inget, andra hmar och har invändningar - det är bra, det är bra att jag måste tänka och tänka, att jag förstår, tar ansvar för vad som kommer att krävas av mig i efterhand, det livslånga arbetet som kommer att följa.

Okej tänkte jag, jag kan kanske gå ner i vikt, så jag gör inte denna operation, det känndes bra ett tag och jag landade i mitt beslut, men efter som jag är ledig idag, mådde inte så bra när jag vaknade i morse, har jag legat på soffan mer eller mindre hela dagen, jag satte på TV:n och där var Oprah med en show med ungdommar som gått igenom en Gastric Bypass och hur det har påverkat dem efteråt, positivt och negativt, övertalet positiva. Fick se hur en operation går till, vad det har gjort för deras liv, hur de äter idag. Då började det där med tecken verkligen göra livet komplicerat eftersom det är mest positiva tecken och samma slags utmaningar som när jag hade ett annat livs beslut att ta som hade konsekvenser. Det får mig att tänka!

Till sist är beslutet mitt, jag är den som måste bestämma och ta ett beslut för hur jag vill leva mitt liv, det är helt upp till mig vilka uppoffringar jag är villig att göra.

Min känsla för tillfället är att något håller på att hända, något håller på att förändras och det är ok. I många av de självhjälps böcker som jag har läst sägs det att man skall göra vad man kan för att ta bort negativ kraft i från sitt liv, om det är vänner, andra människor i sitt liv eller saker runt omkring. Jag börjar på att fundera över det första.

Jag är inte bra på vänskap som jag sagt tidigare, jag hade en person i mitt liv tidigare som jag tyckte oerhört mycket om, jag var lite avundsjuk på henne och betedde mig säkerligen avskyvärt mot henne, eller rättare sagt, jag behandlade henne illa. Hon sa till mig att jag gör det så kompliserat att vara min vän, och hon har helt rätt i det, jag gör det svårt. För jag är vansinnigt rädd att jag skall bli lämnad, att jag inte är omtyckt så jag förstör det först. När vår vänskap var på väg att rinna ut i sanden sa hon att det var som om jag höll på att göra slut med en pojkvän - det förstår jag nu, vad hon menade. Hon gav mig en oerhörd gåva, en gåva som gjorde oerhört ont när jag fick den, men som jag idag bär med mig inom mig för att lära mig från det, att lära mig att handla/agera på ett annat sätt.


Jag har lite tid på mig för min innre dragkamp, den kan fortgå ett tag till utan att helt trötta ut mig, jag har ork nog att dagdrömma om min "man" med sin dotter som bor här i området, jag ser honom ibland, kamera hängande om axeln, jag tycker om honom, beundrar honom på distans, han vet inte att han har en beundrarinna.

"What is right for one soul may not be right for another. It may mean having to stand on your own and do something strange in the eyes of others. But do not be daunted. Do whatever it is because you know within it is right for you."
Eileen Caddy

Velig, velig det är jag!!!

Nu har jag börjat fundera på det här med Gastric Bypass, det är mycket pengar, långvariga konsekvenser, blev såld på en snabb lösning som jag såg det, men problemen jag har kvarstår, det med tröstätning, för tre år sedan gick jag ner med hjälp av Vikt Väktarna och om jag har gjort en gång borde jag klara det en annan gång. Det handlar om att bestämma sig och skapa restriktioner i min hjärna, liknande restriktioner som operationen skulle ge mig fysiskt. Jag är lite "rädd" för att jag låter mig vara impuls styrd, pengarna finns där, fast det var menat till annat, men när detta alternativ kom in i mitt huvud tänkte jag, "fantastiskt" och snabb viktnergång, men med livslånga konsekvenser, jag har läst, pratat med andra som gått igenom det, men nu börjar jag vackla, nu är jag inte helt säker. Men jag behöver inte bestämma mig än, jag kan låta det bero en vecka till eller så. När man frågar om råd får man olika från olika personer. Inte konstigt givetvis!

Jag har ju min cykel som kan hjälpa mig på vägen, Ruth Humphries, nu när jag vet att jag kan cykla, men skall dock fortsätta mina övningsrunder längs små vägarna på Västra Kyrkogården ett tag till, två veckor kvar till semestern då jag tänkt att jag kunde ta lite längre turer. Visst kommer jag ihåg hur man cyklar, det var dock ovanligt med cykelkorg och vikten jag hade där fram. Får se till att packa cykeln med mer jämnvikt. Cykeln var ett impuls köp, jo, det är klart, jag gjorde en hel del efterforskning, men jag visste i grund och botten vilken typ av cykel jag önskade mig, nu har jag min ultimata dröm cykeln, kanske inte i min dröm färg, men i den klassiska modellen jag önskade mig. Har även köpt de där hålfotsinläggen och det kanske gör det lättare att börja prommenera igen!

Jag har så mycket som pågår i mitt huvud för tillfället, jag har ett förändringsarbete på gång, det tar mycket kraft och energi från mig, och en bukoperation på det undrar jag om det är rätt väg att gå när jag redan är psykiskt skör?! Jag tror att det är min frälsning, men är det så verkligen?! Mitt beslut, och för stora beslut blir jag ofta utmanad så vi får se vart hänn det bär.

Det har varit en bra dag idag, jag har varit hos min samtals treapeut, det var skönt att ha det igen och veta att det stödet finns tillgängligt där för mig även nästa vecka. Jag kan bena med mycket i mitt huvud, men ibland hjälper det extra mycket att göra det högt för någon annan, se om man kanske tycker att det låter lika klokt den gången. Jag vill annorlunda, men jag är rädd att detta är samma som tidigare, att jag börjar men inte fullföljer det, men jag har inte haft detta professionella support tidigare. Jag är så rädd att jag skall förlora denna lilla framgång som jag haft. Jag är rädd att jag skall vara fet resten av livet, dum resten av livet, lat resten av livet, deprimerad för resten av livet på denna nivån. Depressionen kommer alltid vara med mig, men jag menar att jag har börjat lära mig tekniker för att hantera det, jag är rädd för att glömma alla dessa tekniker.

Jag är velig och rädd, velig, velig det är jag!

"Anyone can give up, it's the easiest thing to do. But to hold it together when everyone else would understand if you fell apart, that's true strenght"

Unknown

Jag vill så gärna leva, jag är rädd för att leva, jag vill förändras, jag är så rädd att jag inte kommer att förändras.

Söndags blues

Söndag, min dag, som jag sagt tidigare, har tagit mig an det berg av disk som jag sparat på mig under veckan och flyttat om alla mina pärlor, de hade börjat hota integriteten av korgen de var samlade i. Nu är det en någolunda ordning på mina grejer, skall nog köpa några till plastlådor de är mycket bra för förvaring.

Vilken sorlig blogg detta blev, men för studen är det tungt, i morgon skall jag till min samtals terapeut och det känns bra, tror att jag behöver hjälp. Känner det som om jag står och balanserar på kanten av avgrunden, nära att tappa balansen. Det är skrämmande, men även om jag tappar balansen klarar jag mig, kommer att landa i botten med en kraftig duns, ha blåmärken och rivsår, men vid liv. Jag behöver bara ta mig igenom det och klättra upp igen, jag har gjort det förut, har kommit tillbaka, rammlat ner och kommit tillbaka. Det är hur jag känner det nu, men känslan kommer att gå över, den kommer att passera, det gäller bara att hålla i. Men när jag är mitt i det känns det inte som om jag skall komma igenom det, det upplevs som om jag sitter fast i något geggigt, klistrigt och tungt. Hoppas en god natts sömn skall hjälpa mig.

Har också funderat på det här med min ensamhet, jag vill inte ha det så, att söka ensamhet är en sak, men det skulle kännas skönt att ha några vänner man kunde besöka, ringa till eller bara finnas med. Känner mig väldigt ensam för tillfället, ingen att ringa nu när jag känner mig nere, så jag bestämde mig för att prata med mig själv, se om jag kunde hjälpa mig att reda ut min ledsamhet.

"Come sit down beside me I said to myself,

and although it doesn't make sense,

I held my own hand as a small sign of trust

and together I sat on the fence."

Micheal Leunig

Så jag pratar lite med mig själv, ser till att jag inte gräver ner mig för djup, att jag försöker ta hand om mig själv, att jag har gjort rent och snyggt i köket - jaja, nästan i alla fall - tråkigt att vara allt för perfekt! Och sanningen är den att det känns lite bättre när jag pratar med mig själv, lite lugnare, lite soligare.

Det här kortet som jag börjar med tog jag medans jag väntade på fotvården igår, det är en mysig liten paus gård som jag kallar det, jag satt där och filosiferade lite och dinglade med fötterna, barfota, så underbart!

Se, även om dagen var grå och åskig gjorde det ingen skillnad, det var lika härligt att vara barfota då, känna vinden smeka fötterna under och ovan på!

Fotvård

För nästan en månad sedan beställde jag tid för fotvård, riktig fotvård, sådan som jag tog de damer jag hade hand om i Hemtjänsten förr. Där de stora knivarna kom fram och de skalade av förhårdnader och vad vet jag. Jag fick en tid den 8 juli klockan 13.oo och jag tog ledigt en timme från jobbet. När tisdagen kom slutade jag tolv, gjorde några ärenden för det hade jag tid för, enligt min hjärna - PANG sa det, klockan var 13.00 och jag var som sagt inte hos forvården. Skall inte dra denna miserabla historia igen.

För att vara extra säker på att jag skulle komma ihåg vart jag skulle idag lördag klockan 12.00 satte jag upp en stor lapp på toalettdörren. Nu ringde Jeanette mig så påpassligt i morse för att se om jag kunde komma tidigare vilket passa mig bra. Vilken underlig känsla det var att få fotvård av någon som visste vad hon gjorde! Hon hyvla, skalade, borrde, putsade och sedan knipsade hon och sa åt mig att smörja in fötterna eftersom jag nästan hade sprickor - "och det vill jag inte ha för det gör vansinnigt ont" - jag hade inte tagit ut pengar, så efter denna underbara timme, ragglade jag över till ICA och hämtade ut pengar, köpte även hålfotsinlägg - japp, så bär det, men det är viktigt att det inte gör ont när man är ute och går!

Fick springa till spårvagnen vilket kändes förnedrande, hobbla över vägen kändes det som, mina fötter kändes blytunga och resten av kroppen släpade liksom efter. Hann med den i alla fall, tittade ner i marken och hoppades att ingen såg mig - förutom spårvagnschaffören vill säga, men han har väll sett både det ena och det andra.

Nu är mina fötter mjuka och goa, så jag skall skärpa mig och komma ihåg att smörja in mina fötter också efter jag har duschat, fötterna är lätta att glömma av någon orsak.

Har haft tvivel rörande min Gastric Bypass, berättade om den för min mamma och låt oss säga att det var inte mycket stöd från det hållet, vet inte varför jag förväntade mig det heller?! När sjuksköterskan Yvonne frågade mig om jag hade stöd runt omkring mig svarade jag att jag hade mycket stöd och positiv uppbakning från arbetskamrater och Psyk.mottagningen, det föll mig inte in att hon menade familj och vänner. Jag är så van att jag måste klara mig själv eftersom jag aldrig haft någon i "mitt hörn" utan jag står ensam. Men även fast jag är ensam betyder det inte att jag inte skulle klara det hoppas jag, i slut ändan är det ju upp till mig.

Det känns dock jobbigt att vara ensam, att inte ha någon att ringa när man är ledsen eller när man bara vill höra positiva "visst kan du" ord, när de inte finns där. Min väninna som jag har är allt för upptagen av sitt egna drama och inget rum för mig, det har jag all respekt för, kanske kommer jag att känna mig bättre efter jag fått prata med min terapeut. Att känna mig så här nere har jag blivit bättre på att ta i tu med, jag vet att det passerar, det blir alltid värre innan mens. Bara att fortsätta framåt!

Jag håller på att lära mig att ta hand om mig, det var ingen som uppfostrade mig, så den biten får jag ta hand om själv nu, levande lärande är mitt mantra för tillfället. Och som Ralph Waldo Emerson sa: Avsluta varje dag och var färdig med den. Du har gjort vad du har kunnat."

Under täcket

Kände mig ganska busig i eftermiddag när jag gick ner till tvättstugan, jag skulle tvätta mitt dubbelsängstäcke, det är stort, jag undrade om det skulle gå in i tvättmaskinen - in gick det - startade den, inga konstiga ljud...yaaaaaheee!!!! Påslakan och lakan in i den andra maskinen och jag hoppade ner till affären och köpte lite jordgubbar - med grädde, mums.

När jag ändå höll på med sängen, så bytte jag sängkappa, sängkappor är fantastiska, speciellt om man som jag har en tendens att spara saker under sängen, där ligger tex min studsmattan, den som jag köpte för att hoppa skulle nog vara ett roligt sätt att gå ner i vikt. Ja, om man inte slogs i ansiktet av sina hängbröst, och min stora mage nästan drog mig ner när jag hoppade upp! Jag borde nog damsuga under sängen, har bestämt att donera studsmattan till vårt gemensamma rum brevid tvättstugan, samma rum där den där mangeln står, den som jag önskar använda men som är ett mysterium för mig, en dag skall jag....

När jag såg att jag inte hade haft sönder tvättmaskinen med mitt stora täcke bestämde jag mig för att prova att tvätta min matta också, den smög jag ner, jag följer alltid regler, vet inte, men så ligger det till med mig, dvs regler som är på hus, bussar och spårvagnar etc. På dörren till tvättstugan står det uttryckligen att vi inte får tvätta mattor i maskinen. Jioooohoo jag lyckades med det också, ville inte ha sönder maskinen kan tänka mig hur mycket det skulle kosta att ersätta om den hade gått sönder.

Nu ligger Olivia och sover på det nytummlade täcket och njuter som bara den, hon älskar att vara med när jag bäddar sängen, hur underbart det är att se henne kuta runt på sängen, gira, nästan tummla runt, ställa sig på sne och rygga mot mig, man blir faktiskt lite skraj, men underbart, jag kunde inte göra något annat än att skratta!

Vi har haft besök av små fåglar och skator på balkongen, har hängt ut talgbollar, vet att det inte behövs, men det är så härligt med besök, Olivia ÄLSKAR det hon kan låtsas att hon är ute och jagar, nåja, från sängen i alla fall, liten lat mask som matte - tänk om hon visste att jag skall ta med henne på en cykeltur under semestern om ett par veckor. Härligt - då kan de säga - vad är det för tokig tant som cyklar runt stan med en katt i cykelkorgen - "det är jaaaaggg!!!". Ja, jag kanske inte cyklar i stan eftersom jag fortfarande tränar!

Så i kväll när jag lägger mig under täcket kommer hela min säng vara alldeles nytvättat och lukta hur gott som helst. Jag skall givetvis duscha, finns det något underbarare än att gå och lägga sig i en nybäddad säng, nytvättad och ren!?

Har det jobbigt nu, men jag tänkte om jag försöker tänka på annat kanske jag klarar mig tills måndag när jag får träffa min terapeut igen! Djupt andetag!

Självkänsla

"Självkänsla är egenskapen att uppleva sig själv som kompetent att klara av livets grundläggande utmaningar samt förtjänt av framgång och välmående".

Jag saknar självkänsla, i mitt tänkande är alla andra människor perfekta, endast jag är defekt. Vi lunchbordet idag berättade jag för några av mina arbetskompisar att jag skall göra en Gastric Bypass operation, jag har berättat detta för två andra personer på jobbet och det tyckte att det var ett bra val, något som skulle hjälpa mig i mitt tillfrisknande. Här fick jag reaktioner som, "jag känner några som har gjort en sådan operation, men de har gått upp i vikt igen" eller andra lite vagare reaktioner, kanske är det en reaktion på prislappen mer än själva operationen. Men som jag är, och som jag inte tycker om, börjar jag analysera deras respons, de tycker säkert att jag är oerhört lat som tar denna vägen, de tycker att jag är utan självdiciplin och dum som betalar så mycket för något jag borde klara genom att äta mindre. Men det är min negativ Marie som kommer igenom, mina egna negativa tankar, det handlar inte om mina arbetskamraters tankar kring det hela.

När jag började i terapi, och min terapeut sa till mig att jag var egoistiskt, tog jag det som ett slag i ansiktet. Hon förklarade att eftersom jag tror att allt snurrar runt mig, handlar om mig så är det ganska egoistiskt. Hon refererade till mina påståenden att människor tittade på mig med avsmak, att de tittade förbrående på mig när jag handlade mat, när jag var ute och gick, jag svettas mycket och jag tyckte människor tittade på mig med avsmak pga. mitt röda glansiga ansikte om jag också skulle flåsa då var det över för min del! Hon sa att andra människor har fullt av sitt egna, de har inte tiden att sitta och studera mig och det jag ser som fel och brister.

Visst har hon rätt, men om människor inte ser dem, jag då förklarar jag dem för mina medmänniskor, "Hej, jag heter Marie, ursäkta att jag svettas så men du vet när man är så tjock som jag är blir man ganska varm." "Hej, jag heter Marie och jag är dum i huvudet och kan ingenting!" Du kanske inte tror mig, men jag lovar, jag är duktig på att berätta om mina brister, jag vill ju inte att folk skall känna sig dumma, inte behöva låtsas att de inte ser elefanten som står mitt i rummet!

Efter lunchen när jag gick tillbaka till "mitt" rum kände jag mig super dum, åter igen hade jag vänt in och ut på mig själv på jobbet och berättat om hur dåligt jag mår och hur ensam jag är, hur fet jag är och hur jag hoppas att operationen skall tvinga mig, eller i alla fall ge mig en välbehövlig spark i baken - men VARFÖR måste jag ALLTID berätta ALLT på jobbet?! Sant, för tillfället har min terapeut semester så det är nästan en månad sedan jag träffade henne, har ingen vän att prata med, och även fast Olivia lyssnar, så ja, det saknas något!

Jag förtjänar inte att må bra, för jag har förstört mig själv, jag är fet, ful och äcklig, jag förtjänar ingen framgång av samma själ, jag är osynlig, jag är inget, jag är värdelös - så är det! Nu tror inte jag att operationen kommer att förändra mitt liv, utan jag tror att operationen kommer att vara ett av alla de hjälpmedel som jag nu har till mitt förfogande för att förändra mitt liv.

Jag vill ha ett liv, JAG LEVER INTE, jag existerar, men jag finns inte, jag gör det jag skall för att betala räkningarna, även fast det är på 50 % nu, sjukskriven de andra 50 % pga. djup deppression, men jag deltar inte, utan existerar. Det känns som om jag tittar ut på männsikorna som finns på andrasidan en glasruta, som en "ant farm", jag längtar ut, jag vill ut, jag vill synas och höras.

Så visst är jag egoistisk, jag, jag börjar mina meningar, det är dock ett ordentligt förändrings jobb som jag håller på med, jag vill annorlunda. Jag vill bli kär, hitta en partner, få ett social liv, medverka i livet, vara mitt i det istället för på utsidan.

Så jag är Marie som är på dessa två foton, 102 kilo tung, med ett stort hjärta och massor av kärlek, jag är även den stort leende tjejen i den rosa tröjan, men hon är gömd inom mig, under alla lager som jag lagt på.

Så, jag önskar annorlunda, jag vill annorlunda, och jag önskar att jag inte alltid måste berätta allt för alla, jag önskar att jag inte hela tiden refererar tillbaka till mig, igår på lunchen la jag märke till hur en arbetskamrat bytte samtalsämne lite snyggt för att styra om det från en "Marie lägga hjärtat på bordet om sitt tragiska liv" för att prata om något helt annat - jag kände mig så dum, att jag inte kommer ihåg. Jag vill inte bli den som alla flyr från för att jag hela tiden pratar om problem och tragiska saker som händer mig - drama queen - det är jag redan - men vill inte bli mer!!!!

Självkänslan arbetar jag på, just nu går det inget bra, men med övning...

Udda dag

Har haft en något udda dag, vet inte riktigt vad som hände men det blev fel. Skulle på fotvård klockan 13.00 så jag lämnade jobbet klockan 12.00. Men på någotvis tappade jag en timme och missade mitt besök, fått en ny tid på lördag och får betala halva det missade besöket, vilket är ok, det var mitt fel. Hade väntat i två veckor på att få gå och så missar jag tiden?!

Men, dessa dar kommer och det som är bra, det är att de passerar, de kommer och går!

Blev uppstressad, och störd, för när jag upptäckte att jag missat tiden var klockan prick 13.00 och jag befann mig i Nordstan, så jag bestämde mig för att ringa och berätta för henne vad som har hänt, när jag kom ihåg att jag lämnat in mobilen eftersom batteriet hela tiden laddade ut. När jag satte mig på spårvagnen tyckte jag det var jobbigt med alla människor, ljudnivån och alla pågående samtal så jag öppnade väskan för att hämta mp3 spelaren, för att inse att jag lämnat den på uppladdning på jobbet.

När det äntligen var dags för mig att hoppa av vid min hållplats upptäcker jag att mannen som jag beundrat från avstånd dykt upp igen, har inte sett honom på över ett år eller så. Han hoppade av på samma hållplats med sin dotter. Jag skämdes över mig själv och tittade ner på marken och gick sakta efter dem efter som vi skulle åt samma håll, jag ville inte gå om honom. Så vad gör Marie, när jag mår dåligt pga av mig själv? Tycker att jag är ett fett äkligt as, haft super dum dag (överdrift eftersom det bara var 1 timme av en dag) jopp, jag köpte en påse cheese doodels och 2 l Cola Light! Har faktiskt inte ätit upp eller drukit upp allt idag vilket jag brukar, det är ett plus.

Så, jag tog en siesta, pysslade lite, broderade, och tittade sedan på Morden i Midsumer, som avslutning på dagen brukar jag titta ut genom mitt vardagsförnster, på den utsikt som jag verkligen gillar, och bara stå där och finnas utan nått i huvudet. Idag har kanske varit lite knasigt, men det är en ny dag i morgon, så jag skall gå till sängs med förhoppningar om en annan dag!

Goda intentioner och vackra löften

Efter ett par dagar av melankoli, ledsamhet i olika skepnader har jag försökt göra vad jag kan för att skapa ett lugn och en viss harmoni inom mig, jag har tagit det lungt, gjort saker för min skull, som en så enkel sak som att tvätta mina högar av smuttvätt, det är så skönt att ha rena kläder, rena handdukar. Det är lite terapi i att vika och lägga undan det på sina platser, plocka bort kläder som jag inte använder och bara ha det som passar, det jag använder. Jag har löst korsord, lagat lite sommarmat till lunchen, plockat och donat och tillsist läst ut en bok som jag fann ovanlig, ovanlig såtillvida att den inte är vad jag vanligtvis läser - The Rule of Four.

Jag har fått varit ifred idag, ingen har "pockat" på mig utan jag har rultat runt allena, nåja med Olivia runt mina fötter, värmen har hållt om mig, solen har kysst mina kinder och mina fötter har fått vandra i det fria. Det skulle ha varit skönt att bo i ett hus på landet, kunna gå ut i bara fötter i det gröna, tyst och stillsamt medans fåglarna sjunger i träd topparna och molnen sakta glider förbi på himla valvet. Men nu bor jag i en lägenhet, högst upp, ganska nära himlen och med stora vackra träd utanför mina fönster och en vacker vy av hus på kullen mitt imot.

Med nytvättad doft i mitt hem, balkongdörren öppen och fläktarna igång, känns det ganska skönt att vara jag idag, jag försöker ta det dag för dag, uppskatta när det känns bra och bygga på det, jag arbetar på att förändra mitt liv, och hemligheten är väll den att göra det arbetet dag för dag. Njuta av solen under ett näckrosblad, för även en solig dag kan få en att söka skugga för att spara energin solen ger. Hm...hoppas ni förstår vad jag menar, även när jag svävar ibland.