Söndag, idag har jag inte gjort många knop överhuvudtaget. Var ganska trött eftersom jag haft svårt att somna, låg och vred och vände mig tills det kändes som om jag hade tusentals myror krypande på kroppen, under huden. Jag tog till slut 4 Syndol i ren desperation.
Det resulterar i att jag blir trött resten av dagen, ond cirkel som jag sätter igång, men i natt skall jag försöka göra mitt yttersta att somna av eget maskineri.
Idag, sådan regnig och stormig dag, hade det varit mysigt att besöka ett "Tea Room" beställa en Devon Tea. Bara sitta och prata, titta ut på regnet och vindens kraft i trädtopparna, lyssna på skedar i te koppar och samtal som pågår i rummet. Varmt inlindad i välmående och godhet. Visst jag borde kanske ha gått ut idag - varför inte banna mig själv för det - men ärligt talat kan jag inte lägga någon styrka bakom det, söndag är en fri dag, en dag av dekadens och öppenhet, "gör vad du önskar - det är din dag".
Tog en lång dusch, så gott nu när jag har en plastlist som stoppar vattnet från att åka ut över hela badrummet, jag njöt av varma vattnet, av att tvätta mitt väldigt smutsiga hår, det var så smutsigt att jag inte behövt ha några styling produkter i det, för det stod av sig självt. Nu luktar det underbart och känns underbart, hittade mitt favorit schampoo och balsam på "The Body Shop" honung, håret blir helt fantastiskt, det skiner och det är mjukt och gott, första gången som jag köpt ett schampoo som faktiskt håller det det lovar!
Jag och Olivia har legat i sängen och läst "Count To Ten" av Karen Rose, en deckare, handlar om bränder, mord och litet uns av attraktion mellan huvudpersonerna. Det känner jag ibland att jag kan vara utan, men jag antar att det finns andra där ute som uppskattar det, om det blir för mycket "kärlek" brukar jag hoppa över dem paragraferna eftersom jag tycker att de inte har med historien att göra. Tycker att jag har blivit ganska bra på att klura ut plotten. Jag tror Firemarshal Reeds tonårs dotter kommer att bli involverad på någotvis...vi får se, den håller mig, den gör så jag vill läsa mer och det är alltid roligt att hitta nya författare.
Just nu är jag inne i en deckar period, men jag spar den mest efterlängtade boken till sist: "Isabel Allendes - The Sum of Our Days", jag har två stora tegelstenar plus den jag läser nu kvar innan jag kan börja med den, jag håller på att lära mig "delayed gratification" som jag är väldigt dålig med, men den som väntar på något gott....
Äsch, är det verkligen så undrar jag, det blir som det blir, klart har man fått jobbat för något känns det alltid bra när det faller på plats, det blir godare på någotvis.
På medarbetardagarna fick vi Creme Brylée med bränt socker och hallon, det var en smakorgasm (hm nu rodnar jag över mitt språk, jag är ju nästan nunna så...vad vet jag) jag kände redan när jag smakade första skeden att jag inte ville att det skulle ta slut. Så när servitören kom förbi frågade jag om jag kunde få en till och han sa "vi får se vad jag kan göra" det hade liksom börjat som ett skämt, men min arbetskollega som satt brevid stoppade honom också och sa "att om hon kan få en vill jag också" vi fick en varsin - mymymy...jag var ganska mätt, men han var så snäll så jag åt upp den, jag som är fet skall INTE äta sådant, men den var gudomlig! Vi satt och prata ett tag, och min andra arbetskamrat sa du kan få min också, hon hade bara ätit halva, jag sa tufft ja, och tog en sked och kände att det var på väg upp igen så jag stod över resten. Det sista gjorde jag enbart för att imponera på Stefan som satt brevid min vän Annika. Som om en så ung kille skulle falla pladask för mig - 1. jag är fet och ful - luktar illa ibland. 2. vem blir imponerad av en person som äter för mycket? Speciellt när hon redan är för stor.
Ni ser, bevisligen har jag varit ur ruljans länge, för länge, och jag skäms att jag för ett par minuter trodde att han fann mig attraktiv - efter han suttit och tittat åt vårt håll under grupparbetet, från två bord bort. Jag skäms, blääää, förutom det uppenbara, så är han en ung man, knappt ur sina 20 år.
Blä vad jag skäms - förlåt!
Nu är det måndag imorgon och dags för terapeuten.
"God help us, to rise up from our struggle. Like a tree rises up from the soil. Our roots reaching down to our trouble, our rich, dark dirt of existence. Finding nourishment deeply and holdig us firmly. Always connected. Growing upwards and into the sun. Amen"
M.Leunig
1 kommentar:
Hej Marie!
Nu gör jag ett nytt försök att kommentera din blogg. Längesedan sist jag läste den. Du skriver underbart, medryckande, du beskriver känslor så väl och fast du berättar mycket om sådant som gör dig ledsen, så kan jag skönja humor och din livsgnista och jag ser framför mig ditt vackra ansikte och glimten i ditt öga. Tycker så mycket om dig och blir varm av att läsa det du skriver. Du är en generös person som verkligen bjuder på dig själv och vad du kanske inte själv förstår är att du kommit längre än de flesta eftersom du faktiskt kan sätta ord på det du känner och dina känslor. Ser fram emot att få umgås med dig imorgon kväll! Kram Lisa
Skicka en kommentar