Arg eller ledsen i alla fall lögnare

För mig har det alltid varit viktigt att göra bra ifrån mig på jobbet, att vara duktig och omtyckt, och kunnig, helt enkelt vara en person som man kan räkna med. Den personen har jag inte varit på två och ett halvt år och det är en enorm sorg för mig.

Jag började tappa greppet om livet (igen) när det började gå upp för mig att jag kanske inte kommer att få några barn, jag älskar barn, så när diskussionen kom till den otroligt ömma punkten om jag skulle ta bort hela maskineriet fixade jag inte ens en diskussion om detta och det beslöts att jag skulle få behålla ena äggstocken eller äggledaren eller vad det heter och livmodern vilket gjorde det möjligt för mig att få barn. Okej, en man är också något som behövs för att få det att fungera. Av vad jag förstår : )

Jag sa till min chef att de tog allt, jag var så rädd att förlora mitt jobb pga. Sjukfrånvaro att jag ljög, vilket var idiotiskt eftersom jag får världens menssmärtor, magont, huvudvärk och kräkningar, men de satte in Depo-Provera och det hjälpte. Men vi slutade med det för nästan 18 månaders sedan, en av de negativa sidorna till Deppo är att den medicinen kalkar ur kroppen och det är inte bra för benen. Så gynekologen tycker inte att det är bra att fortsätta med den behandlingen efter man använt den ett par år.

Sedan jag slutat med den behandlingen tog det ett år innan jag började få min mens igen, först blev jag glatt överraskad när den bara kom en dag utan förvarning, men med tiden började det verka, och min depression blev värre veckan innan menstruationen. Jag försvann ett par dagar i månaden, och eftersom jag inte kunde säga att det var mensvärk, var det huvudvärkar etc. Sedan var jag tvungen att åka in ett par gånger för att ta bort ett par cystor. Jag skämdes, när jag var sjuk hemma blev jag deprimerad eftersom jag var frånvarande från jobbet, och med allt annat runt mig var jag säker på att det var bara en fråga när jag skulle förlora jobbet inte om.
Jag blev osäker, ingen självkänsla på jobbet och med allt annat som på gick med mig rent medicinskt var en av utvägarna att inte existera över huvudtaget, igen fick jag bevis på att jag inget är värt, om och om igen. Nu orkar jag inte ljuga om det längre, nu överväger jag verkligen att ta bort allt, för om jag skall få en ärlig chans att verkligen komma tillbaka, kan jag inte förlora jobbet.

Jag har idag berättat sanningen för min chef via mail, nu är jag livrädd, nu är jag skiträdd, kanske har jag ställt till det ordentligt, vem skulle lita på mig efter detta?
Fy fan vad jag är besviken på mig.

Mensen kom i morse, ont, öm, illamående, huvudvärk, svettig, kanske….jag vet inte, jag vill bara vara duktig, jag vill vara någon man kan lita på, en bra arbetskamrat, det är jag inte, ingen bra arbetare, fy farao.

Jag ber om ursäkt för mina osanningar