Min kärleks historia till Michael Leunig tog sin början på sent 80-tal, jag fann honom i en dagstidning i Melbourne och sedan dess har han varit med mig alltid, jag älskar hans verk passionerat, hans teckningar, dikter, reflektioner, allt. Han har målat denna ängeln, han har en dikt om en ängel som bor längst ner i en mans hjärta, långt ner i skuggan, de bilder som är till denna dikt, speciellt den sista bilden på denna ängel som ligger där, leende längst in i mannens hjärta, är inte det hoppfullt, även fast allt annat runt mannen var svart just då, så fanns denna ängeln.
Jag gick och pratade med en psykolog en gång i veckan under min tid på Universitetet, som jag gick i Australien, jag försökte förklara att elden slocknat, elden som vanligtvis brann inom mig, då sa han jag pratade med så här " jag ser det så här Marie, att längst, längst där inom dig finns en röd, varmt glödande boll, den syns inte just nu eftersom du har många lager av kappor på dig, men allt eftersom vi arbetar, så kanske du kommer att ta av dig en, efter en och tillslut får den tillräckligt med syre för att börja brinna igen!" Det sades för ca 10 år sedan och jag kommer ihåg det än idag, jag har sparat det inom mig, han tyckte att jag var speciell (och jag betalade inte för hans tid : ).
Jag tror på kärlek, vänskap, vänlighet, medmänsklighet och även fast mycket i samhället visar att detta kanske inte står så högt i kurs skall jag göra ett medvetet val varje dag, att leva i den andan. Ja, jag skall inte sätta upp mig själv för misslyckanden, jag inser att jag kommer att ha dagar som inte är lika roliga, men jag skall göra mitt bästa att vara vänlig, tro på kärlek, vänskap, medmänsklighet i vardagen.
Jag är 38 år och två månader, tror ni jag kommer att träffa någon? (ja, det är upp till mig, svårt för dom att hitta mig när jag sitter hemma - ingen prins kommer och ringer på din dörr Marie säger mamma i sina hjälpasamma stunder, underligt, jag kan tom få Pizza hem till dörren plus andra paket) Tror ni jag kommer att få ett barn ( samma problem där, svårt att bli gravid när man sitter inne, nu har jag väll spindelväv överallt och pussas och kyssas det kommer jag inte ens i håg hur man gör, dags att börja öva på handen igen kanske, hjälpa till med lite smaksatt läppglans kanske) Tror ni jag kommer att börja promenera igen, kanske gå ner i vikt (japp, då måste man sätta ena foten framför den andra och se till att lästa skorna, sätta på musiken och bara göra det, förutsättningen är dock den samma - måste öppna dörren för att det skall hända!!!)
Ja, det är väll den onda sanningen, jag är fetfetfetfetfetfet dålig mage, japp, fortfarande på med TREO min BÄSTA vän, det är svårt att släppa taget fast jag inte behöver tabletterna!!!!! Min mage blir inte glad, otroligt ostabil och högljudd! Illa lukt och jag, gillar inte tanken på att lukta illa, men ahhhhhhhhh, varför är jag så själv destruktiv?!
Jag vill bara bli älskad av någon.
M.Leunig ger mig alltid bra sällskap även när jag håller på att bli galen, men det vore inte dumt med mänskligt sällskap, Olivia och Azalea, utan dom, usch, men jag har i alla fall tankat på, idag har jag tittat på och sjungit med Mary Poppins med Julie Andrews.
"At the top of the tallest building in the world...sat the saddest man in the world: and inside the man was the lonliest heart in the world and inside the heart was the deepest pit in the world and at the bottom of the pit was the blackest mud in the world and in the mud lay the lightest, lovliest, tenderest, most beautiful happy angel in the universe. So things weren't so bad after all." M.Leunig
Nå vad säger man....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar