Jag har haft många panik attacker den senaste tiden, "utan orsak" som jag ser det, det har varit jobbigt att ta hand om, oftast när de är över är jag genom svettig och alldeles slut. Jag gör saker som jag tycker är roliga, jag gör det i sällskap av personer som jag känner mig trygg med, men ändå så rasar jag ihop och skräcken far genom mig och jag undrar om jag kommer att klara mig igenom det här.
Jag hatar att hela tiden ha koll på vart den närmsta toaletten är, att alltid se till att jag har en fem krona eller en tio krona tillgänglig, att vara så spänd att jag knappt kan följa konversationen, därför går jag oftast ensam, jag har lättare kontroll på situationen då, men jag tycker inte om det här, vad det skapar och de hinder på vägen som jag sätter upp för mig själv, det är jag som sätter igång dem, det är också jag som kan bryta dem om jag fokuserar på att bryta koncentrationen, göra något annat så jag inte fastnar i själva händelsen, ibland klarar jag det, ibland inte.
Jag är en paradox, en livs levande paradox, motsägelsefull, jag älskar människor och vill vara med i livet, människor skrämmer mig och jag drar mig helst undan från livet, jag är glad, framåt och kontakttagande, jag är rädd, orolig och inåtvänd, jag kan, jag har en otrolig förmåga - jag är värdelös. Jag älskar vackra saker, men jag är inte värd vackra saker, ja, ni förstår säkerligen mönstret. Har dock blivit bättre på att stanna i dur, välja att se det positiva och det är jag väldigt stolt över. Den senaste tiden har det kommit upp saker, jag har lärt mig nya saker och blivit överraskad av andra, så livet är verkligen ett levande lärande.
Nu har jag rethosta, och det är ett levande lärande i tålamod, är lite hängig också, försökte lägga mig och vila i eftermiddags men två stycken damer (håriga) stod uppmanande vid balkongdörren och ville ut, hade sagt i flera veckor att jag skulle ordna till balkongen så de kunde vara där ute, utan att jag får hjärtat i halsen för att jag tror de är på väg över räcket, så nu är den iordning gjord, som en större bur, men de tycks gilla det, speciellt Azalea som har jagat löv tills hon ramla ihop i en trött hög på soffan. Azalea ligger i sin eget skapade fleece filt grotta och Olivia ligger och sover på sin filt på sängen, det är lugnt, det är rofyllt och långt från panik attack stunder.
Det är dock så, att som det är just nu är panik attacker en del av min vardag, men jag har kommit på följande idag, om jag släpper taget om dem, låta dem komma och gå som de vill, då kanske de tappar sin makt, makten som jag ironiskt nog ger dem, om jag säger, "jaha, då var det bara att ta sig igenom den här" så kanske de ebbar av och inte kommer på besök lika ofta, kanske kommer de alltid att vara en del av mig, bara minskat i styrka!
För snart två år sedan målande jag denna Ank tavla, jag målade den för att påminna mig att låta vissa saker glida av mig som "water off a ducks back" jag hade problem med en arbetskamrat och tog väldigt hårt åt mig av det hon sa och gjorde, ok, den hjälpte inte alltid, men den ger mig fortfarande ett leende på läpparna när jag tittar på den, den hänger fortfarande på jobbet, är där mest på dagarna så tyckte det var uppenbart att den skulle hänga kvar där!
Det är ju dock så här, vi delar på denna värld, vi upplever säkerligen var dag annorlunda beroende på vart vi kommer i från och vad vi har med oss i bagaget, men vi delar på den tid som vi har här, jag tror inte att vi alla kan bli bästa vänner eller ens bli snällare och artigare mot varandra, men jag tycker att vi kan försöka komma ihåg att vi alla har ett eget ansvar för hur vi reagerar, och jag tycker fortfarande att det inte skulle vara för mycket begärt att ta hänsyn till varandra och hjälpa till där vi kan, med det vi kan. Även om det bara är att titta i någons ögon och le, eller lyssna fem minuter extra, det kostar inte så mycket. Tro mig, jag har dagar då jag skulle önska skrika åt mina medpassagerare på spårvagnen när de står i vägen när jag skall gå ut, då de pressar sig in i spårvagnen istället för att vänta på att vi som skall gå av har gått av - varför gör man inte det? Varför så bråttom? Spårvagnen åker inte...
Har också lärt mig att det är många som har sina egenheter, det finns medmänniskor som pratar för sig själv (japp, kollat och de saknar headset och mobil) det finns dem som måste spela tuffare och coolare än vad de egentligen är, det finns de som inte kan möta dina ögon eller ens säga "ursäkta mig" om de behöver passera utan de knuffar sig förbi, de finns de som alltid har mössa eller luva på sig, ja, det finns alla möjliga olikheter, att jag har en panik attack passerar nog obemärkt förbi även fast jag upplever det som om jag har ett vattenfall i pannan, hjärtat sitter utanpå kläderna och bankar och att jag kommer att bajsa på mig där jag står och dö på kuppen - hm, inte tänkt på det förut, om jag dör efter jag bajsat på mig spelar det inte någon roll, jag kan inte känna mig förnedrad när jag är död...hm, där ser man!
Det kommer att bli bättre, jag jobbar med det varje dag, och om jag nu vandrar mot en förskylning kommer jag landa i det där underbara stadiet då jag inte bryr mig om något, feber dåsig och sexigt hes, ja, då kan jag bara vara jag, utan att tänka på alla saker jag är och inte är, då är jag bara, hm, jag kanske skulle ringa varje kille jag känner nu när jag har den här rösten, jag skall kolla...japp, som jag trodde, noll, noll män i min telefonbok!
"The rich substance of the Universe is yours to do with as you wish. Why settle for so little in life when you can have so much, just by daring to be different in your thinking."
Catherine Ponder
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar