Isolerad

Samma känsla återkommer, när jag blir sjuk, när jag är inomhus och för dålig för att gå ut, känslan av isolering. Det är som om världen utanför slutar att existera. Nu har jag bara varit inne i två dagar så jag är förvånad att isoleringen och melakolin landade så snart.

Tror att det är en smula orsakad av att jag fått smak på livet och tyckte om det, jag gick på bio med min vän Lisa, vi såg "Mamma Mia!" Colin Frith var med - Mr Darcy, drömmarnas man. Meryl Streep har jag haft en relation med sina mina unga tonår. Innan bio gick vi och fika på "Sense" vilket var mycket mysigt, jag fann ro där, jag kunde tillochmed slappna av. Jag gick på bio som en normal person, jag gick och fikade med en kompis som en normal person, det var en stor sak för mig.

Det tog en dag innan filmen landade inom mig, jag tyckte om den efter vi sett den, men den landade inte inom mig tills efter en dag passerat. Jag köpte musiken till filmen och det bästa med det är att musiken kom med texterna, så jag kan sjunga med, det är ett måste, underbart!

Men igår, idag har jag inte lyssnat på musiken, jag har suttit i smärtan och isolerat mig, började bli ledsen, mamma ringde, undrade varför jag inte hör av mig som jag brukar, visste inte vad jag skulle säga - "för vi har inget att prata om" det kändes liksom inte snällt. För att lätta på sorgen ringde jag min vän Marie, men som förr upptäckte jag att hon inte lyssnade, det sårade. För idag behövde jag en väns lyssnande öra, idag behövde jag någon som hjälpte mig över på andra sidan, jag blev besviken, nu söker jag den trösten i en kopp choklad

Är otålig, gillar inte denna känsla av isolering, men jag har små planer bubblande inom mig, bilder i mitt inre öga för ett projekt, en tavla som jag önskar måla, kanske en bildserie i min tolkning av levande lärande. Jag fick idéen när jag köpte ett par vackra handgjorda tumvantar i tisdags. Kanske kommer otåligheten från att jag önskar komma igång, jag är säker på att jag kan arbeta mig igenom smärtan. Men igår och idag gjorde jag inte ens ett försök.

Har släppt taget, har inte gjort något, läst, haft ont, läst och svettats, jag är less på att må dåligt, jag är så less på att alltid klara mig själv. Just nu har jag inget val, och eftersom jag haft ett par "nere dagar" skall detta inte tas med allt för stort allvar för jag kommer igenom detta, just nu är jag bara trillsk, lite tjurig tom. Varför kan inte Marie lyssna på mig i fem minuter?! Men, jag har varit här förut, jag tror vår relation håller på att förändras och det är naturligt.

I min isolering har jag Olivia, vi har haft ett bra samtal idag, vi har lekt lite, hon har stulit ett par pappersbollar, jag har letat upp dom hon har tagit dom igen. Kastat lite hårnålar och gosat på badrumsmattan. Hon har legat vid min sida på sin nya filt medans jag läst ut min bok. Jag har gett henne lite tonfisk och annat godis, så vi har allt haft det lite mysigt i allt ont och svettande.

Har även fortbildat mig med en dokumentär om depression, en informativ film från New Zeeland, många "AHA, ja, det känner jag igen, mmhmmmh" men mest har jag känt mig isolerad och inför imorgon har jag bestämt mig att göra vad jag kan för att välja annorlunda!

Men igår och idag har jag känt mig isolerad, igår och idag har jag gett efter till smärtan.

"When the heart is cut or cracked or broken do not clutch it let the wound lie open; Let the wind from the good old sea blow in. To bathe the wound with salt and let it sing. Let a stray dog lick it, let a bird lean in the hole and sing, a simple song like a tiny bell and let it ring."

Michael Leunig