Det är ett par månader sedan jag påbörjade denna resa, men jag har inte gjort många framsteg, jag har inte ändrat mycket om något i min livsstil. I går satte jag i mig en hel påse med Cheese Doodles och 2L Cola Light. Jag hade skygglapparna på, jag sket i allt och bara åt, åt och drömde om kärlek. Okej jag gick en bit igår, ett par meter hit och dit men inte något att skryta om.
Jag vet vad jag skall göra, jag vet vad som behövs för att jag skall gå ner i vikt och börja må bättre men jag vägrar göra det, fast jag VILL göra det. Det går liksom inte ihop, det negativa vinner som alltid, så är det för det mesta med mig. Jag kan åstadkomma fantastiska saker och när jag kommit långt så tar min destruktiva sida över och förstör allt. Jag märker det inte först, men när den iskalla verkligheten slår mig i ansiktet som en artisk vinter pust, ja då har jag drivit det till sin spets – nästan.
Om jag skall ta hand om mig själv som det barn som blev lämnat, som blev övergivet känslomässigt, så är det ett heltids jobb, jag är negativ, positiv, livs brinnande, döds längtande, framåt strävande, fast i gyttjan, högt svävande, lågt krypande, som en tjurig tre-åring och en klok människa. Du förstår, jag kan ha bra produktiva samtal med mig själv, ge mig råd och handlingsplaner och i nästa ögonblick gör jag tvärtemot vad jag själv sagt – idiotiskt!!! Jag är ju mig, jag är ju mig själv?! Hur kan jag gå emot min egna insikt, varför är huvuddelen av mina instinkter negativa och livs ödesdigra?
Jag ÄLSKAR livet, men jag orkar inte leva, jag Älskar Magi, Ödet, jag tror på att det är en mening med det vi gör, fast jag lever efter en mörkare livs lag, det goda är för andra, inte för mig, det negativa är för mig att ta hand om, jag har vanan, jag skadas inte, bättre jag än någon annan!
Inte är jag någon tankeläsare, nog för att det skulle vara nyttigt för mig, men när jag ser andra människor leva livet, sitta på Pubben, eller promenera med sina respektive och barn önskar jag dem allt väl, hur kommer det sig att de är normala, vad för barndom har de haft, vad för förutsättningar var det för dem som jag inte hade? Jag vill LEVA, jag vill DELTA, varför gör jag ALLT så komplicerat?
Jag blir trött, jag blir alldeles utmattad av att springa runt och se till att alla andra har det bra, ursäkta att jag smutsar ner deras värld med min närvaro, hur tröttsam är inte jag?! Jag känner hur mungiporna åker uppåt och jag skrattar åt mig själv, fast detta beteende är så invant att jag gör det lika naturligt som jag tar steg framåt eller räcker min arm ut efter något, det ligger i kroppen.
”Du måste lära dig att ta hand om dig, som det barn du en gång var, ge dig själv den omtanken och vården, den ömheten och kärleken” sa min terapeut, ”HUR GÖR MAN” det undrar jag, det är en ny värld för mig. Men jag gör det dock ibland, som förra helgen hände det, spontant, och det förundrar mig! Ingen tanke bara att göra lyder för mig. Det innebär att jag kan ta en dusch när jag känner för det (jag är inte värd en dusch normalt eftersom jag är värdelös – japp) smörja in mig i body lotion som jag tycker om, gosiga kläder som jag gillar och lukta gott. Det innebär laga mat åt mig själv som jag vet att jag kan för det har jag gjort tidigare och tyckt mycket om, jag har ju en diskmaskin nu!!!
VARFÖR är det så onaturligt för mig att se efter mig!? Jag kan ge min väninna mitt sista korvöre för att hon skulle få det bättre, det är tom så illa att om hon säger att hon behöver något så kan jag köpa det åt henne, det även fast jag egentligen inte har råd, köpa vänskap, andra skall ha det bra, även om det är på min egna bekostnad.
Så jag väger fortfarande 102 kg +, jag rör mig knappt äter illa, dricker illa. Det har gått hela våren och sommaren och jag är där jag började, jag har cyklat tre gånger, även fast jag ÄSLKAR det när jag väl gör det, har fortfarande inte hittat bra skor, fast jag nu fått ett inlägg som jag skall prova på de nya träningsskorna som jag köpte. Jag vill, jag HATAR att svettas och bli alldeles röd i ansiktet, jag hatar den storleken jag är och den magen jag har, när jag ställer mig i profil och tittar, i mina nya ”feta personers” jeans blir jag slagen av min omvidd eller vad det heter?!
Mycket ord, det måste blir mer handling, inte mycket liv eller förändring här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar