I morse upplevde jag det som om jag helst skulle önska sätta på mig en mössa och dra den över öronen och ögonen innan jag gick ut. Men, jag kom på att det var en faslig massa trappor ner till entrén och snubbel risken var hög och jag svettas bra utan mössa och jag kan tänka mig hur mitt hår skulle se ut när jag till sist kom fram till terapeuten. Så efter ett upplyftande samtal och en lugnande tablett gav jag mig ut i livet.
Vid spårvagnshållplatsen darrade jag, jag upplevde det som jag hade ett spänt resårband i ryggen, och ett riktigt rep drog mig framåt och in i spårvagnen, när spårvagnen väl kom släppte resåren taget och jag satte i hörlurarna och valde musiken till ”Mamma Mia!” mina ben började hoppa i takt till ”Dancing Queen”. Svetten rann, torkade bort det från mina öron och pannan, ”måtte jag bara inte stinka!!” Det verkade inte vara så farligt, fick en person som satte sig bredvid mig och resten av resan försökte jag fokusera på musiken.
Hos terapeuten blev jag ledsen, rädd att gå till jobbet, orolig för konsekvenserna, vi pratade igenom känslor och tittade på den handlingsplanen som vi gjorde i juni, om det är något som behövs ändras. Det var intressant, det som var viktigt då är viktigt än. Hade lugnat ner mig, men orons fjärilar ”flittrade” runt i magen ända till dess att jag träffat min chef och jag fortfarande hade jobbet kvar – otrolig lättnad, och massor av löften av gavs till mig själv i huvudet. Ett av löftena var att inte skapa det jag är rädd för, se till att bryta denna tanke när den kommer upp.
Tankar har kraft, de har kraft att skapa situationer, det har i alla fall jag erfarit vid olika tillfällen i mitt liv, till stor del positiva saker, ett par negativa, men det kan vara svårt att bryta denna tanke mönster när jag är i situationen. Men med medvetenhet, med en stor skylt på vägen på min inre karta kan jag bli påmind om de fallgropar som återkommer.
På vägen hem satte jag mig hopkurad i min jacka, satte i hörlurarna i öronen och försvann ut via fönstret tills jag kommit hem igen, min variation på att dra mössan över öronen och ögonen.
Vid spårvagnshållplatsen darrade jag, jag upplevde det som jag hade ett spänt resårband i ryggen, och ett riktigt rep drog mig framåt och in i spårvagnen, när spårvagnen väl kom släppte resåren taget och jag satte i hörlurarna och valde musiken till ”Mamma Mia!” mina ben började hoppa i takt till ”Dancing Queen”. Svetten rann, torkade bort det från mina öron och pannan, ”måtte jag bara inte stinka!!” Det verkade inte vara så farligt, fick en person som satte sig bredvid mig och resten av resan försökte jag fokusera på musiken.
Hos terapeuten blev jag ledsen, rädd att gå till jobbet, orolig för konsekvenserna, vi pratade igenom känslor och tittade på den handlingsplanen som vi gjorde i juni, om det är något som behövs ändras. Det var intressant, det som var viktigt då är viktigt än. Hade lugnat ner mig, men orons fjärilar ”flittrade” runt i magen ända till dess att jag träffat min chef och jag fortfarande hade jobbet kvar – otrolig lättnad, och massor av löften av gavs till mig själv i huvudet. Ett av löftena var att inte skapa det jag är rädd för, se till att bryta denna tanke när den kommer upp.
Tankar har kraft, de har kraft att skapa situationer, det har i alla fall jag erfarit vid olika tillfällen i mitt liv, till stor del positiva saker, ett par negativa, men det kan vara svårt att bryta denna tanke mönster när jag är i situationen. Men med medvetenhet, med en stor skylt på vägen på min inre karta kan jag bli påmind om de fallgropar som återkommer.
På vägen hem satte jag mig hopkurad i min jacka, satte i hörlurarna i öronen och försvann ut via fönstret tills jag kommit hem igen, min variation på att dra mössan över öronen och ögonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar