Har haft en film kväll och förlorat mig i en värld där allt är möjligt, och det var alldeles, alldeles underbart! Jag tror på kärleken, jag tror att det finns någon där ute som kan tänka sig älska mig, någonstans där ute, att inte tro det känns som att leva ett liv utan hopp, utan drömmar och det är inget liv jag önskar leva. Nog för jag i hemlighet önskar att det går till som i filmernas värld, men jag vet att vi gör verkligheten lite mer komplicerad, rädsla och sårbarhet kommer in i "spelet" jag tror inte någon är immun från det. Inte ens de som ser ut som super modeller. Jag tror vi alla bär på en rädsla att bli avvisad, somliga lite mindre än andra kanske.
Jag har bara haft tre förhållanden i mitt 38 åriga liv, några flörtar också, men bara tre förhållanden, en med mycket lusta, passion och otrolig kärlek för min del, han var min första kärlek, min första älskare och den som krossade min tillit. Den andra var ett misstag, något jag klev in i vetande att det inte var vad jag önskade, men jag kände mig oförmögen att avsluta det, det blev våldsamt och labilt. Jag kom ur det med en rädsla och än större förmåga att känna av situationer och känslor eftersom det var vad jag lärde mig i det förhållandet. Det tredje var likt mitt första, jag kände mig älskad, jag kände mig åtråvärd, men han försökte förgäves få mig att förstå att han ville ha ut mig ur hans liv, med pikar, grymma jämförelser, men jag var så förälskad, jag förstod inte det. När jag insåg hur det var, upplevde jag samma förnedrelse som vid min första kärlek.
Jag har varit ensam i över åtta år, jag kommer inte ihåg hur det är att stå någon så nära, att vara intim, att känna sig älskad. Jag kommer nog inte ens i håg hur man gör när man kysser någon, eller ens tar kontakt med någon av det motsatta könet. Denna okunnighet har nu gått över till livrädsla, så jag utsätter mig inte ens, jag har gjort mig fet och oattraktiv, säker i min isolering - fast jag inom bords skriker högljutt för någon att hjälpa mig, för att få komma loss och andas, att få hjälp att komma ut och ta del av livet!
Jag tror på magi, jag tror på kärlek och samhörighet, jag tror på möten och kärlekshistorier, jag tror på livet ut, jag tror på kamratskap, trohet, ömhet, kärlek, förälskelse, åtrå, längtan, hjärte sorg, hjärte förhoppningar, lidelse. Jag tror på att älska någon, jag tror på att bli glad av en annans röst, fjärilar i magen och het åtrå i hallen. Jag tror på längtan, glädjen att återse varandra efter dagar ifrån varandra, jag tror till ochmed på ödet, på jag älska dig från första stund, jag bara visste det inte just då!
Kanske är jag naiv, kanske är jag en galenpanna, men det bjuder jag på, kanske är jag spritt språngande galen som tror att jag också skall få träffa min "Mr Darcy" där ute, men om jag inte trodde på magi, hoppet, kärlek, drömmar, förhoppningar, kärlek, ja, jag känner hur jag vrålar från djupet av mitt inre Om jag inte trodde på det skulle jag sluta leva, verkligen sluta.
I min omgivning finns det män och kvinnor som är tillsamman, har varit tillsammans i 20 år, så jag vet att det går, klart att livet har sina upp och ner, så är det, men de är fortfarande där för varandra. En väninna berättade om sin bilsemester genom Italien med sin man och jag blev så varm och go inombords, jag är så berörd av deras äktenskap, den trygghet de givit sina barn, jag är så glad för deras barn att de har föräldrar som är där för dem, som älskar dem. Som har föräldrar som värdera sin relation tillsammans. Jag har en arbetskamrat som har varit gift med sin man i över 20 år, de gör mig varma, de gör så att jag i hemlighet håller i mitt hopp, min tro, min innersta önskan vid liv.
Att bli älskad för den jag är, JAG VILL BLI ÄLSKAD, jag vill älska någon, jag önskar någon som håller min hand, någon som äter mitt torra bröd med ett leende på läpparna, som ger mig en kram, eller ringer under dagen, någon som sätter på duschen när jag kommer in från en regnig dag, lägger ut min älsklings pyjamas och en varm handduk. Någon som hjälper mig med korsordet, vänligt puttar till mig om jag blir tjurig eller lämnar mig ifred om jag behöver det, någon som jag kan ge av mig själv, hjälpa, stödja, någon att ge åter de jag får. Kanske är det för mycket att önska?!
Jag brukar skriva brev till min "älskade" ibland, du vet - "vi har inte träffats ännu och jag vet inte vem du är, men du är älskad..." - ja, jag kanske är lite tokig, men jag bjuder på det,detta är ju en hemlighet mellan dig och mig, inget jag tänker sprida till den stora allmänheten, du vet...
Jag sörjer vad jag gjort med mig själv, jag har svårt med tillit, van att alla jag älskar eller bryr mig mycket om lämnar mig, dramatiskt jag vet, men så är det. Men att gömma mig under allt detta fett handlar om mer än bara det, jag vet inte allt det handlar om, men jag vet att det går djupare in.
Ingen prioriterar mig, ingen har gjort det, därför har jag lärt mig att inte prioritera mig själv eftersom jag inte är värd det bevisligen. Men om jag kunde vända ett invant mönster under medarbetardagarna, kanske jag verkligen kan lära mig disciplin, disciplin i att ta bättre hand om mig och göra mig själv till min egna prioritering i mitt liv?!
Jag kommer fortsätta tro på kärleken, jag skall bara lära mig att älska mig själv först, innan jag ger mig på någon annan, för min skull och för hans skull - hoppas han väntar....
"I learned that nothing is impossible when we follow our inner guidance, even when it's direction may threaten us by reversing our usual logic."
Gerald Jampolsky
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar