Sista timmarna

Jag har mina planer, för 2010, men än är det 2009 - fyra timmar kvar, här har det redan sprakat av fyrverkerier, GP har haft sitt årliga fyrverkeri, jag antar i alla fall att det var det jag hörde vid fem tiden, de brukar sätta i gång då. Men som vanligt smäller det mest hela dagen, mötte en granne som varit och köpt raketer.

Själv är jag lite "nervig" runt raketer och smällare, antar att jag inte tycker om att jag inte har någon "koll" på raketerna, försäkra mig om att jag inte kommer till skada etc. Men om jag är inne har jag inget emot att titta ut genom fönstret.

Mina planer för 2010 är att leva, kanske en ganska självklar sak men för mig innebär det en del mer, jag har inte sått planer som inte går att gro utan jag förutsätter att jag skall nå de mål jag satt. Jag är ensam, med mina katter, ingen yra, inget festande.

När jag var på väg tillbaka hem efter att varit in i stan för att hämta min medicin, såg jag en konstant trafik runt systembolaget, människor som bar på systemkassar, undrar varför sprit behövs för att fira in ett nytt år? Undra varför det nästan förutsetts att man vaknar upp den 1 januari 2010 med en baksmälla, kanal 9 har till och med marknadsfört sin programtablå som bra baksmälla program.

Inget helgon är jag, men eftersom jag själv inte haft smak för vin eller öl eller sprit har jag lite svårt att förstå att man kan dricka för att man tycker det är gott, men med vin är det kanske så och sprit och öl också kanske, vad vet jag - jag skall som sagt inte döma.

Jag tar mig varsamt in i 2010 och önskar de som läser om någon - ett Riktigt Gott Nytt År och jag hoppas 2010 bjuder på lite under och överraskningar som är positiva!

Jaha

Det är inte lätt, när det krävs en handling för att förändra ett självdestruktivt beteende, när det krävs agerande som känns obehagliga och kan till och med få mig illa mående och ge mig ordentlig huvudvärk - "att bara ta mig igenom det" är inte min starka sida, men nu har jag sett till att jag har andra värktabletter hemma i fall, i fall om jag verkligen behöver dess hjälp, jag hoppas det skall hjälpa mig slappna av.

Jag är ledig fram tills den 6:e januari, jag tänkte använda denna tid till att lägga en stabilare grund. Jag vet att jag INTE är en morgon människa och att komma upp i tid var morgon kommer att bli en utmaning, men en jag skall klara. Jag vill hjälpa mig stå så stabilt jag kan och värktabletterna, Treon hjälper mig inte, den skälper mig.

Jag har använt mig av denna ovana i flera år, så jag skall kanske inte förvänta mig mirakel och tillfriskna på minuten som jag har förväntat mig givetvis, allt skall ske på en gång annars går det aldrig att ändra. Men så är det inte, enträgen vinner - heter det så?

I dag har inte varit en speciellt bra dag, men inte helt värdelös heller, bara lite blä, lite blähä, men sådana dagar kommer då och då, så är det!

Sappa

Jag hamnar i bland ”i” program på TV:n som jag sappat mig fram till, sedan jag köpt mina nya TV har jag inte lyckats sätta in kanalerna i nummerordning så jag får leta mig fram. I dag fann jag mig på Kunskapskanalens ”nummer” och en dokumentär hade just börjat, den hette ” Absolut beroende:Unga alkoholister” den handlade om Johanna, 35 år, som slutade dricka för sex år, efter år av att vara beroende av alkohol.

Den går att se igen i repris eller om man går in på UR:s hemsida.

Tidigare på dagen hade jag hamnat i en dokumentär som de två fransmän gjort , de gjorde även dokumentären om 9/11, de var redan i gång och gjorde en dokumentär om New Yorks brandmän när 9/11 hände, den dokumentär som jag hamnade i handlade om tro, och om de religiösa ledarna för de största religionerna. Den var underbart bra gjord i ett nästan hypnotiskt tempo.

Två dokumentärer som berörde min själ och det skapade ett eko av de tankar som redan pågår inom mig, det arbete som jag redan påbörjat.

Gud är i allt, anser jag, det är min tro, i allt, även när allt känns övergivet, när hoppet försvinner och jag står i botten av mitt svarta gyttjiga hål och inte ser de rep jag redan skapat för att hjälpa mig upp igen, Gud är i gyttjan, i repet, i hålet, i sorgen, rädslan, saknaden, det som gör ont, det som konstant värker. Gud gör mig inte illa, det gör jag, Gud gör mig inte ledsen, deprimerad eller vilsen, det gör jag.

Det var befriande, att höra de olika ledarna svara på frågorna som ställts till dem, jag inser att bröderna som gjort dokumentären har möjligheten att klippa etc. Men det var inga knotiga eller otroliga påståenden sagda, vanlig bon vett kan man kanske kalla det.

Dokumentären med Johanna fick mig att känna igen många av mina egna beteenden och hur jag tar hand om smärta, sökande efter något om bedövar, mat, shoppa, mera mat, godis, cola fight, värktabletter - alkohol stannade jag från, jag har sett dess verkan på nära hand, men vad jag gjorde var/är inte bättre, jag är på samma nivå.

Jag har försökt göra mig så mycket skada som jag nödvändigtvis kunde utan att ta död på mig själv, och här får jag högsta betyget, detta var något jag klarat utmärkt. Inget att vara stolt över, men jag vet inte hur mycket mer illa jag kan känna mig, jag vill heller inte på något vis göra mig själv till ett offer som jag tidigare gjort, nu är det allt jag lever för nästan, vikten av att ta ansvar, vara ärlig mot mig själv och andra.

Beroende har varit med mig sedan unga år, jag lärde mig hantera mitt känsloliv genom att trycka ner, när de bubblade upp var jag ”känslig” jag var ett temperamentsfullt barn, det var jag och är fortfarande. Men i dag, i dag kan jag stå i min känslighet och äga den delen av mig själv utan att be om ursäkt för den delen av mig, jag önskar i bland känna mindre - här tar jag tabletter, en chics påse, vad som för att få det tyst, men det varar inte länge.

Nu har jag terapi på måndag och det behövs, det behövs verkligen, jag börjar få lite abstinens efter Syndol som jag brukar köpa över internet, Treon är slut, jag har endast tagit två idag, det är fyra mindre än vanligt, inga Panodil Zapp eller några Alvedon, jag har inte mycket hemma, det är dags att skära ner, dags att sluta, och ”avgiftningen” har börjat och jag tycker inte om det - en påse chics och en stor flaska cola hjälpte inte.

Nu städade jag badrummet samtidigt som jag duschade, naken skurade jag alla kakelplattor, toaletten och spegeln, golvet fick sig en ordentlig omgång för mitt badrum var det äckligaste i hela Göteborg. Nu vill jag knappt ta in de saker som jag tidigare haft i badrummet, jag vill vara snål med det, gör det lättare att städa nästa gång.

Nu är det andra delar som behöver tillsyn som inte kan kombineras med en kvälls dusch.

Nu är det dags att sova, jag klarade en hel dag med endast två Teron, hur det går i morgon det tar jag då, det går som det går, stund till stund.

God Jul

Jag vaknade till tonerna av julmusik, jag sträckte på mig och satte mig upp, det var skönt att vakna i min säng, i mitt sovrum i mitt hem och veta att jag idag inte kommer att bli utsatt för någon form av stress, underbart.

Jag tog det lugnt hela dagen, jag målade, läste, städade undan lite, plockade, skrev, förundrades av tystnaden, den underbara tystnaden. Det kändes lite underligt att jag, i en relativ livlig del av staden, spårvagnarna kom och gick med sin regelbundenhet, några få bilar, men tystnaden var i majoritet.

Njöt, det var underbart, jag hade ingen TV på ingen radio, på något vis var det väldigt välgörande.

Julafton var i min smak, visst kände ett uns av ensamhet och undrade över mitt val, men det passerade snabbt, en påminnelse kom som ett brev på posten.

Kanske kommer det en tid då jag uppskattar julen igen, men jag tycker inte om den press vi sätter på oss själva, de ”måste:n” och ”skall-göras”, julen är en fridsam tid, eller så trodde jag, klart jag minns mina barndoms jular med ett leende, men nu i vuxen ålder och med jular som känslomässigt dragit ner mig djupt.

Oftas tar det lång tid att återkomma till det ställe där jag var innan jag åkte.

Men i år, som förra året tog jag det lugnt, jag gjorde vad jag önskade i den tid jag önskade och i det stora hela var jag mycket harmonisk.

Nu är det snart över, för i år!

Till alla er som gillar julen hoppas jag ni haft det härligt, den blev ju vit i år!

Andfådd och urless - fast fortsätter äta tills 2010

Jag svor, i med fötterna i förra årets vinter skor, skohornet gräver sig in i hälen och jag biter mig i underläppen. Jag håller andan, det sker per automatik numera, böjer jag mig ner kan jag inte andas så jag håller andan. När jag reser på mig tappar jag balansen lite, men skorna är knutna, och till min glädje skaver de inte. De sitter precis, mina skor.

Täckjackan på, väskan över axeln och så, vart är plånboken? Jag tittar på det över belamrade köksbordet, men den ligger inte där, soffbordet, nej inte där heller, jag har redan tittat i väskan och där var den inte, jag börjar svettas, irritationen växer, vad gjorde jag innan jag kom hem, vad handlade jag? Jag tittar i väskan igen, där är den, även fast jag bytt till en mycket mindre väska för att undvika just detta problem uppstod det ändå, jag skakar uppgivet på mitt huvud och släcker hall lampan.

Precis när jag kommer ut i trapphuset släcks ljuset, jag blir alltid lite stirrig för jag blir rädd att Azalea eller Olivia skall springa ut utan att jag ser det i mörkret, därför stänger jag dörren snabbt, tänder lamporna och öppnar min dörr igen för att försäkra mig att mina håriga monster är där inne. Azalea sitter på hallmattan och tittar på mig storögt. Jag skakar på huvudet och börjar ta mig ner.

För att komma till spårvagnshållplatsen måste jag ner för en liten, relativt brant backe, den kan vara lite lurig vid snö, snömodd och/eller sandning. Jag spänner mig (precis vad man inte skall göra), känner mig för med mina fötter, tror att jag kan slappna av lite men vågar inte lita på min egen känsla. Andas ut när jag kommit ner utan att ramla på arslet.

Jackan har jag öppen, jag får dra lite i den för att det skall komma ihop i mitten, min mage putar ut, och den tröjan jag valt i dag, förstärker verkligen magen. Jag drar i den igen, lite obekvämt. På spårvagnen klarar jag i alla fall att hålla min inom ”ramen” av mitt säte. Det har blivit enormt viktigt för mig, att inte pösa över på andra säten.

Jag är nu obekväm, kanske syns det, men för att få klarhet i hur jag ser ut bad jag en arbetskamrat ta ett kort, jag känner inte igen mig, jag är stor, verkligen blivit stor, jag har varit fantastiskt duktig med att blunda för den växande magen och dubbel hakorna.

Det känns när jag går, det är tungt, är rädd för att jag snart börjar vagga mig fram, det och att pösa ut och ta mer plats på stolen på spårvagnen är oros moment.

Undviker att verkligen titta mig i spegeln, tvättar knappt ansiktet för att jag inte vill möta mitt ansikte, tvättar mig i duschen – för er som blev orolig att jag inte tvagar mig. Jag smörjer in mig, men händerna mäter inte fettet, valkarna och valken under magen, den bit som nu är som en överjäst vetedeg, som pöser över kanten på bunken. När jag är varm och svettas, vilket är ofta, sätter jag barntvättlappar under brösten, för att suga upp svett. Jag ”luktar” på mig själv, vill ha koll på mig själv så jag inte luktar ”fett” surt, så som överviktiga människor kan göra – fasa att lukta illa.

Det är så underligt med mat, då gärna fet mat, det har blivit som en drog, en underbar bästa vän, fet onyttig mat tillsammans med Treo, mina bästa vänner. Jag sitter där framför TV:n och äter ett lyx wienerbröd, när jag köpte det sa jag att det var till min ”farmor”, som en mat alkoholist äter jag ensam, borta från ifråga sättande ögon. Jag vet att jag inte borde, men jag vill glömma, gömma mig i mat, det blir tyst, tyst i själen, i huvudet, sedan kommer illa måendet.

Men nu vill jag annorlunda, detta är för tungt, det är så tungt. Jag blir ledsen, när jag tvingar mig själv att titta mig i spegeln och ser det ansikte som tittar tillbaka – det är inte jag. Men där inne, i ögonen, i blicken kan jag se mig själv hoppa runt och tjoa, ”här är jag, här är jag” viftar jag med armarna i luften, ”snälla släpp ut mig!”

Det finns, som jag säkerligen tidigare berättat, en dikt av M.Leunig där en man, som känner sig väldigt nere, har i sitt hjärta, i det svartaste svart, en liten Ängel med ett stort leende. Så är det med mig.

Nu skall jag prova på att tänka på det jag vill ha och se om jag kan dra det till mig, se om universum kan hjälpa mig. Jag har en tid hos en dietist den 24 februari, till dess skall jag börjat min resa, 2010 det skall bli mitt år.

Säger feta pösmunken sittandes i sin stol – som hon ännu INTE jäser över!

Tankar

Det var fortfarande mörkt när jag gick ut ur vår port i morse, det var tjockt med snö, det knarrade under fötterna och det var så där tyst som det kan vara när snön faller. Jag blev till och med lite tveksam om det verkligen var måndag, det var så lite folk ute. Men det är klart, det är nog många som tar ledigt innan jul.

Det var lite halt på väg till kontorets port, det är kullerstenar och de kan vara förödande hala, men jag höll tungan mitt i mun och steg i foajén med snöbetäckta skor och smalben. Jag stampade av mig resterna och vandrade vidare in i min arbetsdag.

Under lunchen skulle jag till Panduro, jag hade bestämt att inget skulle stoppa mig, alla människor där ute får vika hädan, jag skall fram. När jag korsade Brunnsparken var det en liten stig som skapats av föregående medmänniskor, jag höll mig på denna stig så som de andra, men det blev lite knuffande och ”huffande” under halsduken, vi gick på varandra, lika bestämda att inte vika hädan för den andra, med en kollesion som resultat, jag sa inte ens ”ursäkta mig” jag tyckte att det inte var bara jag som skulle ge rum – så det så!!!

Som tur var lyckades jag ta mig till Panduro helskinnad, och gladdes åt att det inte var långa köer, jag kunde i ro hämta det jag behövde och betala för mig. Jag köpte en kebabrulle som lunch, här är jag lite stolt eftersom jag faktiskt stannade till även fast det var många män framför mig, stiliga karlar som pratade om att de var tvungna att gå på gymmet sedan för att arbeta bort lunchen. ”Hur ofta tränar du? Varje dag?!”, ”Nej, ett par gånger i veckan tre, fyra, gör jag inte det växer magen och blir stor” – så vill man inte ha det fyllde jag i, mitt huvud surrade av tankar.

Jag hade slagit in mig själv i min täckjacka, det var med nöd och näppe som jag kan dra igen dragkedjan, men det vet inte dessa karlar, jag böjde huvudet ner och tittade på mina skor, men tyckte sedan att det var skit samma, så här är det, jag är fet, punkt slut! Betalade för min kebabrulle med fetaost och gick tillbaka till kontoret.

Efter lunchen kom den djupa tröttheten, jag hade ätit lite mer än vad jag behövde, nu var jag så mätt att det kändes som min mage skulle spricka, men den håller ihop sig tacka gud!

Har en dag full av ”skräck tänkande” vet inte vart det kommer ifrån, men jag tänker att jag skall göra en extra skylt och sätta på porten till vårt lägenhetshus för att påminna om att släcka ljusen, även värmeljusen, jag vill inte att mina katter skall brännas inne. På spårvagnen satt jag och tänkte på att tänk om spårvagnen spårar ut nu för att det är så mycket snö, där vid Södra Hamngatan när vi svänger in, och så åker hela spårvagnen, av äldre modell, ner i kanalen och så dör vi – för hur skulle jag ta mig ut?

Vet inte varför jag hamnar där, jag vet inte vad det är inom mig som gör att jag skapar katastrof lägen i mitt huvud ibland, för som tur är händer det inte varje dag, lite då och då. Till exempel när jag går och lägger mig kan jag ibland tänka att det kanske är bäst att jag sover i en pyjamas i fall det börjar brinna, ha koll på vart transportburen är etc.

Ingenting av sådan natur har någonsin hänt mig, varför hamnar jag där?!

Nu börjar snön töa bort i solen, gatorna blir halare och jag gör mig till freds med tanken att jag kan halka, det kanske gör ont och är lite pinsamt, men det går snart över.

På jobbet är vi alla trötta, vi hänger kvar tills det är dags för helgledigheter, ser fram i mot några dagars ledighet, för mig blir det fridfullt, det hoppas jag det blir även för dig.

Jag bestämde om min jul även i år, det är skönt.

Ändringar

Det är svårt att förändra delar av sig själv som man haft nytta av, eller i alla fall haft användning av under åren, de har haft en funktion.

Så slog det mig, hos min terapeut, att jag slutat ljuga, jag hittar inte på historier längre, jag är bara. Har blivit överens med mig själv att jag inte har något att skämmas över.

Då menar jag mest att jag inget gör på helgerna, att jag är mest ensam, nu hittar jag inte på aktiviteter, när någon frågar säger jag som det är, och känner att det är ok. Den förändringen har arbetats fram undermedvetet.

Klart jag tog ett aktivt beslut och arbetade med att stanna i sanningen, men sedan, obemärkt blev det en aktiv del av mig, det vill säga ett aktivt val att stanna i sanningen. Att stanna i sanningen har blivit en "norm".

När det gäller maten och dessa ovanor tar det mot mer, det är oftast gott, det är svårt att avstå, men det är ett val, ett val till, välja levnads sätt, jag måste se vad jag sätter i mig, ta hand om mig, men det är svårt. Nu har jag fått en remiss till en dietist i februari, för att se över mina matvanor. Klart jag vet vad jag gör fel, men det är svårt för mig att få tanke till handling. Men klarar jag att stanna i sanningen, vilket var en svår ovana, en ovana som ställde till det, borde jag även klara detta.

I går gick jag till Distriktssjuksköterskan och fick reda på att det var så att jag har högt blodtryck, så pass att det blir en medicin till det. Jag hoppas detta är ett led i rätt riktning, mot en Gastric Bypass. Jag har skrivit ett brev, ett brev som jag önskar skicka med när en remiss skickas, vi får se.

Treo min bästa vän - fortfarande, en ovana som jag verkligen måste ändra, men det är så svårt, det är så svårt eftersom Treo är min konstanta vän, den som alltid är där. Ja, jag vet att det låter dumt men så är det. Sedan i söndags har min mage stängt av, det vill säga att allt går rakt igenom och låt oss säga att det inte är roligt att springa på toaletten hela tiden, och att jag inte klarar vara i från en toalett. Jag måste sluta äta Treo.

Cola light, också en ovana enligt många, för mig är det gott, vi får se.

Jag är glad att det är kallt, att det är lite lite snö ute, jag är glad att jag är klarare.

Hur har du det?

Sorg

Då kom den familjära undran åter, vilken verklighet är verklig? För att undersöka hur jag blev jag skickade jag en förfrågan till min moster med lite frågor rörande deras barndom, de är många syskon, de flyttade en del och jag vet att några av syskonen var ”sommarbarn” och blev bortlämnade under en tid. Hur påverkad detta dem? Hur har de uppfattat sin barndom? De förlorade sin far, deras mamma gifte om sig, de fick fler syskon.

Jag fick svar från min moster, hon ansåg sig haft en trygg, harmonisk och bra barndom, att mormor och morfar alltid funnits där för dem. Hon ansåg att mamma (min) varit en bra och kärleksfull mamma under vår uppväxt och att hon varit med om det värsta som kan hända en mor – att förlora ett barn.

Nu hade inte jag kritiserat mamma i det mail jag skickat till min moster så jag vet inte riktigt varför hon kände behov av att skriva detta påstående om min mamma. Jag blev även lite uppgiven eftersom det som vanligt är mammas förlust av dotter som tas upp och den svåra tiden som mamma gått och går igenom. Jag undrar alltid vart Monicas och min förlust av en syster kommer in? Jag vet att den inte kan jämföras med min mammas sorg, men den sorg som jag och Monica gått och går igenom är inte lättare för att vi förlorade en syster och inte en dotter.

Jag har upplevt det som att vår sorg av förlusten av en underbar lilla syster inte är av samma dignitet som vår mors sorg, inte för att det är en ”tävling”, det jag menar är att Monica och jag lätt fös undan i detta sammanhang.

Ingen tycks förstå att då vi förlorade en syster förlorade vi även en mamma, stödet var fokuserat runt mamma och Monica och jag fick ta hand om våra känslor och den vardag som är tvungen att fortgå trots allt. Ingen tycks förstå det vakuum som uppstod och hur golvet försvann och vi fann oss famlande i mörkret för att försöka klara oss. Fokuset var på mamma och Göran (Jennys pappa), jag och Monica var obetydliga tillbehör.

Jag är känslig för meningar som detta, det känns som att på grund av att mamma förlorat ett barn är det ok att de som finns kvar blir utan tillsyn, att vår roll förminskas, att inga andra barn än Jenny har något värde. När Jenny dog, dog alla barn, Monica och jag blev föräldralösa. Men det är ett egoistiskt och felaktigt påstående, vi förstår inte vad mamma gått och går igenom – men ingen tycks inte förstå att Monica och jag gick och går igenom det lika så, på sidan om, vi lever det, levt det, och har vår egen sorg att bära på.

Jag låter kanske hård och kall, men så är det inte menat, det är bara att Monica och jag räknas, vår sorg är också SORG, det tycks som vissa inte kan ta till sig att vi kan ha haft det svårt, att vi upplevt en tung och svår period efter Jennys bortgång, det tycks att det är fokus på mamma, vi andra ”syns inte, finns inte”.

En rad med ord som ger mig en sådan kraftig reaktion att jag vill skrika, mest för att jag blir rädd, rädd över att min verklighet kanske inte är verkligheten, om du förstår.

Besviken - men än är det inte över

Där sitter jag och inser att det är UPP TILL MIG, fasen också, jag tar ett andetag och fortsätter att lyssna på det läkaren Eugene, inom mig hör jag rösten som ber och ber att det skall gå som jag vill, så jag slipper hamna i verkligheten att det är UPP TILL MIG, varför kan ingen annan ta över ansvaret?!

Mitt besök hos läkaren tar plats för att jag önskar en remiss för en gastric bypass operation, men läkaren säger att det nog inte kommer att bli så eftersom jag har diagnostiserats med depression. ”Men jag börjar bli stabilare nu, hör jag mig själv säga”, inombords står jag på knä framför honom och ber honom att hjälpa mig. Ingen effekt har det, han tar mitt blodtryck, det är på gränsen till för högt, men det kunde bero på olika saker, till exempel att jag var lite nervös inför mötet, så jag skall komma och ta det igen.

Min läkare skrev en remiss till en dietist, han bokade in mig för provtagning nästa onsdag och jag ska sedan komma tillbaka och göra ett prov på fastande mage. Han skulle skicka en remiss till kirurgen men först skulle vi se till att jag var ”frisk” för övrigt! Jag hoppas jag verkligen hörde rätt, han sa att jag kommer att bli kallad och att de sedan gör en bedömning, men eftersom jag har depressionen så blir jag nog nekad.

Kan jag be honom inte säga något om det?

Jag är ju på bättringsvägen, jag är starkare psykiskt i dag även fast jag har djupa gupp jag ramlar ner i, ibland, men, men andra människor har också problem som kan påverka en sådan operation och hur man hanterar det efteråt.

Jag var så säker på att det skulle gå, men det är klart, det är inte över än!

Veta mera

Tänk, tänk om jag kunde få veta allt, veta allt om det som jag finner intressant, att kunskapen glider in i hjärnan, att den finns tillgänglig och till användning när behovet kommer?! Nu vet jag att vissa saker som jag önskar veta mer om är komplicerade, till exempel konflikten mellan Palestina och Israel, rent instinktivt går mitt hjärta till de palestinier som befinner sig i Gaza eller blir utsatta var dag, nu vet jag att det även finns Israeler som far illa, men Israel har en rik bundsförvant. Att leva mitt i en konflikt, jag kan inte en ana hur det skulle vara, otryggheten måste vara stor. Hur lever man? Hur försörjer man sig? Hur är det med saker som rinnande vatten, el och tillgång till matvaror? Det är svårt att sätta sig in i en sådan situation.

Sedan skulle jag vilja veta mer om Egypten under farao-tiden, vet inte hur jag lärde mig att en av solgudarna heter Ra, men det måste varit i skolan, det är svårt att tänka sig att de funnits det är så sago likt, fullt av mysterier och möjligheter. Jag är tacksam för att de tog hand om sina döda som de gjorde, svepte in dem, begravde dem i sådana ståtliga gravar – där att upptäckas för senare generationer.

Har alltid haft svårt för stor makt som intar andra länder, min rättvise gen uppskattar inte det, när jag läste till exempel att Storbritannien gav Israel till de judar som var ”stat lösa” efter andra världskriget, kom frågan – ”vem gav dem rätten att göra så?” Det fanns redan befolkning i Israel, hur kan man bara ”ge” bort ett land. Ja, nu kan jag ha missuppfattat detta så det är inte 100 % fakta, men har för mig att det stod så. Storbritannien har haft ett finger med i många länder. I Australien ansåg det att det inte fanns någon befolkning eftersom de Aboriginals var nomader och odlade inte sina mark, så de tog det som deras och behandlade ur befolkningen mycket, mycket illa.

Brist på respekt rörande människor, mänskligheten och våra olikheter gör mig irriterad, även fast jag själv inte är immun för det. Men att välja att ”döda” i stället för att försöka nå fred är svårt att förstå, jag kan förstå att fred kan vara svårt att förstå om man är uppvuxen i konflikt, men önskan måste väl ändå att få leva fritt, leva.

Nya områden att vara nyfiken över kommer upp var dag, och jag antar att det är ganska bra om jag inte vet allt om allt jag är intresserad av, och att jag ibland måste söka och läsa mig till vetskap – för det göder nyfikenheten, och utan nyfikenheten skulle det vara trist tycker jag!

(Foto verk av Gaudi)

Naive

Kanske är jag naive, men jag gjorde ett val för över ett år sedan att sluta titta på nyheterna på tv, jag orkade inte mer, det var så mycket negativt, även en god sak kunde vändas till en negativ sak om jag bara väntade någon dag. Jag läser tidningen lite då och då, men där kan jag välja vad jag vill läsa och där med censurera delar som jag inte vill ta del av.

Jag vet att det är krig och oroligheter i mellan östern, det har det varit i hela mitt liv, jag vet att vi har Svenska soldater där, men jag vill inte veta, inte veta vad de ser dagarna igenom, vad de möter och måste ta del av. Jag vet att jag INTE har något emot om någon önskar bygga en moské och ha ett torn utanför - klart, om de kunde ta hänsyn och inte ropa till bön allt för tidigt på helg morgonen skulle jag vara mycket tacksam.

Faktum är att jag har en moské utanför mitt fönster, uppe på kullen mot Högsbo. Det finns kyrkor, varför skall det inte finnas rum för alla att tala till sin GUD? Jag tycker inte att det är någon fara om du är muslim, hindu, buddism, kristen eller annat, jag är mest intresserad av olikheterna och likheterna. Själv lutar jag nog mest mot Buddism, inte för att det är på "modet" utan för synen på människan, livet.

Jag tittar på dokumentärer och i bland hamnar jag även på "Debatt", mest blir jag stressad och irriterad att de inte låter varandra tala till punkt och tycks heller inte lyssna till varandra. Vi får ALLA ha våra åsikter, vi får alla till och med tycka olika, ingen skall dömas för det. Men i bland, i bland undrar jag om inte vissa tycker saker endast för att provocera.

Jag vet väldigt lite om mellan östern, därför började jag läsa mer och ta reda på information om de olika länderna, deras historia, hur de haft det, av vad som går att avläsa i böcker och andra skrifter. Jag visste inte att i Iran talar de Persiska och i Irak Arabiska, jag trodde de alla talade samma språk. Nu vet jag bättre. Även så när det gäller tro, det finns extrema i alla religioner, kristendomen gjorde och gör många grymma, otäcka saker i religionens namn. Bara för att man är kristen gör de inte automatiskt dig till en god människa. Likaväl som att bara för att man är muslim gör det inte automatiskt dig till en dålig människa.

Vi är ALLA människor, och som människa har vi alla i oss material som kan leda oss på olika livs stigar.

Jag önskar att vi kunde erkänna vår okunskap oftare, erkänna att det är för att jag inget vet om din kultur eller landet du kommer från som jag tar avstånd, av osäkerhet, kanske eventuellt av rädsla. Sättet att tala, gestikulera, "trängas", ingen avstånds känning - det vill säga, att det finns en viss gräns - hur nära du kan stå en Svensk - speciellt mig. Så när jag är "fast" på spårvagnen med personer från ett land jag inget vet om, bara vart det ligger geografiskt, och de talas högt på ett främmande språk, det lutas bakåt där jag sitter och det blir för "nära" och jag kryper längre in i fönstret, när ni skrattar högt och gestikulerar vilt - ja, då blir lilla timida Marie obehaglig till mods för jag känner inte igen de kulturella språket, jag vet inte hur jag ska "vara" och jag vågar inte säga till för jag vill inte stöta mig eller att de skall tro att jag inte tycker om dem, när jag i största allmänhet inte tycker om när människor kommer för nära inpå mig.

Så genom att välja bort nyheter och välja vad för dokumentärer jag tittar på, har jag börjat forma mina egna förhållningssätt till min vardag. Jag önskar leva under tron att vi alla är goda, och stöter jag på någon ond på vägen är det DEN personen och inte hela släkten som är ond. Men jag vill leva i tron att världen i det stora hela är en god värld, jag vill tro att vi hjälper varandra så gott vi kan, att vi kan le åt våra medmänniskor och ta det lättare, ta det lättare.

Jag vill INTE bli tyngd av mer, innerst inne vet jag att det förekommer - det där i tidningarna - men jag önskar så innerligt leva i en mänskligare värld, där människovärdet värderas högre, där vi inspireras av olikheter och förundras över vad som är möjligt.

Jag vill leva i en varmare, mänskligare och "öppnare" värld - jag önskar att vi alla är snällare mot varandra helt enkelt - även när vi är osäkra och eventuellt lite rädda!

Sakta mak

Jag är dålig på att städa och länge har jag nu sökt efter en äldre bok som jag tittade genom en gång på en loppmarknad, men som jag inte köpte och nu ångrar. Den hade hushållstips, äldre sådana, jag tror boken var från 40-talet, men jag gillade enkelheten och strukturen de föreslog. Den var riktad till husmodern, den som fanns hemma med barnen och tog hand om hemmet - för det är en heltidssyssla, om man har barn eller helt enkelt är bekväm som jag.

Eftersom det är första advent idag tänkte jag att jag kanske skall anstränga mig lite, så jag har satt upp lite julbelysning och adventsljusstake som jag fått av min mamma. Är nöjd med resultatet och mer än så blir det inte.

I dag har katt töserna fått vara ute på balkongen en stund och det var nog ett tag sedan eftersom Azalea blev som frälst, nu har jag tvingat in henne vilket hon tycks vara lite missnöjd med, snart skall hon få gå ut igen, jag vågar inte lämna henne ensam där ute eftersom hon är en klätter apa.

Inombords mår jag bra, själsligt, fysiskt är det bättre men inte riktigt återställt, men det får som sagt ta sin tid.

Känner mig lite underlig, men efter en vecka inomhus anar jag att vi alla skulle känna oss lite underliga, försöker tänka fram vad jag vill äta i dag, men inget tycks frästa mig.

Men allt kommer att bli bra!

En sjuk vecka

När aningarna kom, den där förra söndagen svor jag, jag hade förberett mig för att prata inför mina arbetskamrater, jag hade klippt och klistrat, gjort fina dokument jag planerade att ge ut, visa att jag minsann är tillbaka i leken. Eftersom energin fanns där - då - förberedde jag även en frågelek som bestod av tio frågor som vi kunde roa oss med på kvällen - måndagen den 23 november.

Men, söndag kväll la jag mig med en otrolig huvudvärk och en underlig känsla vid pannbenet och över näsan.

På morgonen vaknade jag svettig, öm, med huvudvärken kvar, jag provade att ta mig upp, åt frukost, men sedan stod det klart att jag visst skulle klara resan till Vargön, men ingen nytta skulle jag vara till och det skulle sluta med att jag fick gå och lägga mig - så, jag stannade hemma.

Jag hade några Panodil Zapp kvar, jag tog de sparsamt eftersom de behövde räcka tills jag kunde ta mig ut själv. Men, jag blundade, accepterade läget och att det fanns inget jag kunde göra, inget annat än att gå igenom det för att komma ut på andra sidan.

Måndagen gick, jag var mest "avslagen" i sängen, tisdagen spenderade jag också i sängen och nu började oron sätta in, mina tabletter, de fanns bara två kvar. Huvudet, det var en huvudvärk som är svår att beskriva och trycket var mer än jag visste att jag klarade, jag använde nässpray, jag hade kalla och varma handdukar över pannan, jag låg så still som jag kunde.

Jag hade redan skickat en förfrågan till Marie för att se om hon kunde hjälpa mig handla lite och köpa värktabletter, "Nej, tyvärr" var hennes svar.

Här började min ensamhet och så även min utsatthet slå mig, även fast jag hade en plan med att ha mitt hem förberett för eventuell sjukdom, så är den planen inte helt enkel, nu har jag bestämt att jag skall ha två "medicinskåp" så att ett är en reserv som kan förbli orörd tills det behövs.

Mat är lite svårare, men pulver soppor och lite frysmat kan jag försöka spara på mig.

Jag var desperat, jag gjorde en inventering på vem jag skulle kunna ringa och fråga - och själva frågandet var det svåraste, jag hatar att försätta mig i situationer där jag inte kan förlita mig helt på mig själv och klara det av egen maskin. Att fråga är otäckt - de kan säga nej, det skulle jag ta hårt - visst överlevde jag ett nej, men med viss bitterhet - som dock passerar.

Att det passerar snabbare nu är mycket tack vare föreläsningen med Kay Pollak, jag vet inte VARFÖR de inte kan hjälpa mig, så jag skall inte ta det som en avspisning av min person eller bevis på min obetydlighet för dem.

Nu tog jag tag i min älskade telefon och bästa polare, (iphone den är min bästa vän ) jag ringde min moster Chris, klockan var 21.15, när hon svarade uppmärksammade jag att jag direkt lyssnade av situationen, hennes röst, den var kanske inte i en positiv ton, men inte negativ för det, sedan beslöt jag mig för att hoppa, frågan kom ur min mun som en sats kulsprutskulor. jag fick fråga en gång till, lite lugnare, det visade sig att hon trodde att jag ville ha hjälpen just då i den stunden. När det väl var klart att jag inte förväntade mig hjälp klockan 21.15 utan kunde vänta till dagen efter så var det ok.

Att hon ville hjälpa mig var en stor tyngd från mitt hjärta, och även om huvudet kändes som om det skulle sprängas när som, så jag ett hopp på horisonten.

Det som slog mig var, Chris ringde på morgonen för att berätta när hon skulle komma och hon höll tiden - det var det som gjorde mest, att hon höll det hon lovade och att hon kom med en kasse med mat av oanade slag och en påse från Apoteket, hon kom i tid, på den tid hon sagt, det blev nästan en tår av tacksamhet som fortfarande hänger kvar i mitt hjärta.

Resten av veckan har bestått i önskade telefonsamtal från jobbet för att se att jag fortfarande levde och inte låg uppäten av katterna, och att acceptera att jag är sjuk, det kommer att ta den tid det tar och bara ligga och titta på min tavla, min Buddah och ljus av hopp.

Världen där ute - jag var inte med - det känns - isolation är påtaglig - men det kommer att bli bättre, det kommer att bli bra!

Silversmide

Ringen

Work in progress

Min Kay Pollak dag

och så en dag blä...

Jag stod där i hissen, mitt i mot spegeln och så slår det mig, "nähä, så här kan jag inte ha det" dubbel hackor, stor "leverfläck" som skall undersökas efter som den tycks ha ett eget liv. Magen är mycket stor, byxorna hänger ofta under magen och det går att ignorera ett tag, men det kommer en dag - en dag då det slår dig, det kan vara så enkelt som när trosresåren snärtar till under magen, under bergkammen av fettet.

Jag gav upp, jag slutade helt enkelt att titta mig i spegeln och blunda för att jag var tvungen att köpa större kläder. Jag rör mig inte om jag inte behöver, jag föredrar att göra stillsamma aktiviteter och stannar gärna inne under helgen, gömmer undan mig från verkligheten.

Men, stående i hissen var jag trött på mina dubbel hakor, jag var trött på ett ofta smutsigt hår och denna aning av illa lukt. Jag är trött på att alltid vara trött, jag är trött på att bli svettig hela tiden och att rörelser ofta är arbetsamma. Jag är trött för att kläder ofta får mig att se större ut eller är tantiga, jag är trött på att alltid vara FÖR varm, mest är jag trött på att vara så stor.

Men, jag tänker inte följa en diet, har gjort det så många gånger, och i vissa fall med bra resultat, men ofta hamnar jag här igen. Det är en livsstils ändring som jag behöver göra. Som en narkoman eller alkoholist, får jag se till att inte ha saker hemma som jag inte behöver, det vill säga, inget av följande: snacks typ majschips, godis, Malteses, choklad, försöka inte dricka lika mycket cola som jag gjort på sista tiden.

Jag tänker inte förneka mig något, bara äta mer "reglerat", det vill säga bättre portioner, mindre portioner, mer varierat. Det jag skall öka, verkligen öka, är att röra på mig, röra på mig mera. Klart, kanske skall jag inte använda lika mycket fett som jag gör i dag, men annars skall jag äta "normalt".

Börja röra på mig, det blir svårt i början, tungt, men jag måste vända detta nu! I min takt, i min tid, åt mig, för mig!

Jag vill inte vara fet

Fobier

Eftersom jag var sjuk förra veckan missade jag min silversmideskurs, men i dag är det dags igen och min förhoppning är att komma vidare i mitt arbete med ringen, behöver löda ihop den sedan forma den. Nu är jag och de där gasoltuberna inte de bästa vänner, men det är lika bra att bara att köra på, rädslan är en utmaning, så ser jag det.

Jag har varit duktig på att utmana mina rädslor även om det ibland tar år innan jag kommer i gång, men jag känner att en ”socialfobi” kan skälva mitt liv, det vill jag inte, jag har svårt att acceptera att en fobi skall förhindra mig att leva. Det tar tid att komma över, det tar kraft och mental styrka, jag har varit tvungen att fokusera, sortera tankar och se dem för vad de är!

För alternativet är att jag accepterar de restriktioner som de sätter på mig och det liv som jag kan leva, men det finns gånger det inte är praktiskt.

Som när jag ska handla mat, då kunde jag få ordentlig panikångest, och har affären ingen toalett blir paniken extra akut. Hittills har jag löst de flesta av dessa anfall, jag har ingen ”olycka” haft, men rädslan kan räcka för att orsaka oreda i själen. Men jag fortsatte att gå och handla, när jag gav mig själv ”lov” att köpa en ipod och godkände att jag får lyssna på musik, hade jag med mig det till affären.

Genom att jag lyssnade på musik kunde jag koppla om hjärnan och passera paniken utan att ge den plats, för visst kunde jag känna att den fanns där, men jag kunde säga ”hej” och fortsätta vidare till ett lugnare ställe! På detta vis har jag tränat mig på att gå och köpa mat utan att få panikångest. Visst det händer fortfarande ibland, men det är väldig få gånger jämfört med tidigare.

Jag är stolt över min framgång gällande panikångesten, att jag kan resonera med mig själv och det som ”triggar” ångesten, att jag kan ”ta ut” det ur huvudet och titta på rädslan objektivt. Se varför den är där, vad den vill och acceptera att den kommit. Det har jag lärt mig att genom att jag accepterar dess existens, tar jag udden av den och stinget är inte så svidande.

Min känsla av att vara misslyckad började minska med att jag klarade mer och mer, för jag vill vara med i livet, ha kontakt med mina medmänniskor och inte sätta restriktioner på vad jag kan göra.

Jag känner för dem som inte kan övervinna sina sociala fobier, som inte ger sig ut, som inte utmanar sig själv och inte helt accepterar sitt ansvar i denna ångest, att den som kan göra bot på den är endast personen själv. Det är det jobbiga och det oumbärliga men så är det – enligt mig.

Nya metoder blommar inom mig, jag ser andra möjligheter att ta mig an en situation som jag tycker är jobbig, ibland är det bara att dra in ett djupt andetag, sluta tänka och bara göra och innan man vet ordet av gör man det och tycker det är roligt!

Det finns oanade krafter inom en människa, en reserv som även existerar när man tror att det inte finns något kvar. Det är underbart vilken resurs jag och du har inom oss – om vi bara vågar använda den!



(Lånad bild)

Kvälls vandring

I helgen har jag varit på två födelsedags kalas, en fyllde 90 år den andra 4 år, det kan man kalla olika perspektiv på livet de levt.

Har träffat delar av min "större" familj, mostrar, morbröder och kusiner och kusinbarn med partners, det blev över 30 st. Vissa kusiner har jag inte träffat på över tio år om inte längre, andra träffar jag oftare, fick krama bebisar och god mat. Det blev många intryck och jag var ganska trött när jag väl kom hem.

Följde med och lämnade av min systerdotter på Tjörn, tycker om att åka bil så det var härligt med en utflykt till ett ställe där jag tidigare inte varit. Resten av kvällen vilade jag.

I dag firade jag en fyraåring, en fyraåring som hade bråttom att komma till världen, tidigt född med ett antal veckor om inte över två månader. Det är underbart att se hur stor hon blivit och långt hon kommit i sin utveckling, hon är så stor nu, full av liv och glädje det är underbart att se. Fick se dockteater och titta på massor av fina kort.

Så från helger av inaktivitet till en fullbokad helg är ganska anmärkningsvärt. Jag har mått ganska illa i veckan och trodde inte att jag skulle klara att hänga med på alla dessa aktiviteter i helgen, men det gick bra. Det är som jag har en förkylning som inte riktigt vill bryta ut bara hänger där och retar mig med extrem trötthet, tungt huvud, täppt näsa och andra härligheter.

Men jag hoppas kunna dra igång mig själv denna vecka och satsar på vaccination den 30 november. Tänkte inte vaccinera mig först, men med tanke på att jag drar på mig det mesta och det ofta sätter sig i luftvägarna är det kanske lika bra.

Gick en bit på vägen hem i dag, det var skönt att röra på mig, behöver dock skärp i mina nya byxor, inte för att jag har gått ner i vikt inte, men för att de är lite stora från början. Det var skönt att röra på benen, det var skönt att andas in luften och bara vara, jag och jag tillsammans.

Tog en kvälls bild på vägen, fast knappt man ser vad det är!

Drömmar

Jag vaknade och kände mig jätte underlig, hade drömt om kärlek och känslan satt kvar, så det var som om det skulle hänt, bilder från drömmarna stannade kvar hos mig.

Jag drömde att jag var älskad av en man, en man som verkligen ville vara med mig, som verkligen älskade mig, jag kommer fortfarande i håg hur han ser ut.

Brukar alltid känna mig lite sorgsen efter en sådan dröm, en saknad blir väckt, en saknad som jag lyckats gömma djupt ner inom mig, där sällan mina tankar vandrar.

Nu är morgonen länge förbi, snart lägg dags igen, men med en förkylning i huvudet och ett lätt huvud ser jag fram mot en natts sömn med en klar morgon.

I morgon skall jag träffa nästan alla i min släkt, på min mammas sida. Känner en viss olust inför detta, men så är det, inte kan jag gå ner 35 kg på en dag, tror det är fysiskt möjligt. Men skitsamma, jag är den jag är och så är det.

I dag har varit en till underlig dag, i går var också en underlig affär, i går var jag på jobbet redan 07.20 men vid 09.30 var jag hemma igen och somnade på soffan som en, ja, jag vet inte vad. När jag vaknade vid fem visste jag inte om det var samma dag eller om det var natt och en ny dag? Det tog ett tag, men sedan ramlade saker på plats. Det var samma dag och fem på eftermiddagen.

Så denna underliga dag har jag vilat, försökt att hamna rätt inom mig själv igen, för jag vill inte bli riktigt dålig igen, det är så tråkigt och jag har inget hemma heller, vill ha ett lager så jag kan klara mig själv eftersom det värsta jag vet är att be om hjälp.

Men drömmen hänger kvar, och den underbara känslan av att verkligen vara älskad och önskad, det var, det är en känsla som jag hoppas få uppleva i verkligheten en dag!

Invasion av myrorna

Det kändes som jag missat en hel dag, när jag vaknade kände jag inte igen vart jag var, inget stämde, det luktade rök, det var mörkt, konstiga ljud. Det tog en stund innan det föll på plats, jag undrade om jag verkligen åkt till jobbet och sedan hem igen?!

Jag hade varit vaken hela natten, jag var otroligt trött men med allt som pågick i min kropp, det var nära att driva mig till vansinne - jag undrar faktiskt hur det kommer sig att det inte gjorde det? Ok, jag morrade, skrek in i kudden och höll på att dra ut varenda led i min kropp, men jag fortsatte att existera.

En form av tortyr, jag kan ärligt säga att om det som skedde inom min kropp under natten och in på morgonen skulle vara som jag kände det alltid - då skulle jag inte orka med livet, jag skulle inte vilja fortsätta för det var så otrevligt. Jag förstår hur lätt det kan vara att bryta ner en annan människa, med mig skulle det nog vara ännu enklare.

Nu fungerar mina fingrar igen och jag kan tänka en tanke efter en annan, jag känner ett relativt lugn, med en liten aning av oroligheten från natten.

Jag har nästan fått ut röklukten, jag är mätt och sa jag att mina fingrar fungerar?!

Hoppas på att jag fortsätter att bli bättre och att jag landar i mig igen.

Jag provar att skriva ett inslag via min iPhone för första gången. Sjuk igen, mina älskade katter har roat mig, speciellt efter kattmynta boy boy.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Idag, i morgon och just nu

Det känns som det mesta i världen i dag är negativt, svart och hopplöst, men jag vill inte leva i en sådan värld, jag önskar lita på majoriteten av mina medmänniskor, jag vill kunna promenera ute även när det är mörkt utan att misstänka de flesta som går bakom mig för onda gärningar. Jag vill inte oroa mig för våldtäkts män som ringer på min dörr på eftermiddagen och våldtar dig i ditt hem! Jag önskar lita på mina grannar, på att min cykel skall få stå kvar och att inte behöva se över i vilken bankomat jag hämtar pengar så jag minimiserar risken för att bli rånad!

Okej, dessa tankar om våld och rån, mord och andra illgärningar upptar inte hela mitt vakna tillstånd, men det finns där och det gör mig arg. Arg att det finns personer som tycker att det är ok att ta från en annan, bete sig så illa mot sina medmänniskor. Det tycks inte som de har någon känsla över att ”de är berättigade” istället för att tänka på konsekvenserna för den person som de våldför sig på!

Det gör mina egna känslor av skuld löjliga, i det att jag får skuldkänslor för det mesta, ord som jag sagt, saker jag gjort, saker jag gjort för flera år sedan.

Kanske är det så att vissa får mer känslor och konsekvenstänkande än andra, det är inte så underligt kanske eftersom vi är så olika.

Jag har större förståelse för människor som verkligen inte har någonting och som gör saker de kanske inte skulle gjort annars - för att få mat. Jag förstår att det finns tillfällen då det är den enda utvägen.

Men att våldföra sig på en medmänniska för deras jacka, mobiltelefon, eller väska känns som ”lyxrån”.

Vi kommer alla från olika bakgrunder och har olika resurser ekonomiskt och intellektuellt, vi kommer från olika ”förutsättningar” men en sak som jag tycker är grundläggande är - att jag är inte berättigad allt som andra har - det vill säga, det finns vissa saker som jag inte har råd med, och det är orsaken till varför jag sitter i skiten ekonomiskt i dag - att jag ville tillhöra en ”grupp” som jag ansåg vara ”mer värda”, jag ville ha det de hade - fast jag inte hade samma förutsättningar.

Det tog mig en lång tid innan jag insåg att jag inte behövde de sakerna för att vara en människa som duger, det är en bit kvar på den resan men jag vill inte vara någon annan än mig själv, i dag, det är ironiskt eftersom jag i över 25 år försökt mitt bästa att vara någon annan, någon ”bättre”.

Nu vill jag vara artig och vänlig i en värld som inte alltid har tålamodet för det, jag låter saker ta den tid det tar och tar hand om det som det kommer, har även sagt till mig att det är ok att stänga av hjärnan i bland.

Även om världen tycks mest grå, så skall jag försöka sätta in lite rött, gult, blått och rosa och grönt, jag skall försöka ta tillbaka min tro på människan.

Silversmide dag ett

Jag var mitt gamla själv, den där individen som anmäler sig till en kurs som jag gärna vill gå för att avboka en stund innan kursen börjar. Av rädsla, av bekvämlighet, men med en enorm ångest som reslutat.

Men i går gick jag till silversmideskursen, jag stängde av hjärnan och gick med bestämda steg utan att ge mig själv en sekund att tveka.

Jag är glad för det, en gåva till mig själv, nu har jag räknat (även med pi, dock med hjälp av miniräknare), mätt ut silver, sågat – byt sågblad, då det gick sönder, filade silvret efter min våga sågning, och böjt till det med all kraft jag har. Jag valde en plåt som är 1,5 mm tjock, vilket var det tjockaste och svåraste, och när jag skulle böja det förvånades jag av motståndet och det fokuset det krävdes.

Kerstin vår kursledare fick hjälpa mig få ihop det eftersom det blev lite snett där ring ”ändarna” skulle mötas, hon ”eldade” silvret och hjälpte mig att böja till det och använde lite ”hemliga” tekniker som hon hade i bakfickan

Vi är 10 stycken och alla nybörjare så det kräver kanske lite mer av Kerstin, jag känner att det ”första” bordet får mer hjälp, men jag beslöt mig ganska tidigt att ta för mig. Det har fungerat bra, men jag kan säga att vissa av tjejerna (det är bara tjejer) är öppnare än andra. Det är tre grupper av kompis gäng, tre, två och tre och så två ensamma deltagare – jag och en annan försiktig kvinna.

Men ok, bara för att ett bar av dem tycks ignorera mig även när jag pratar med dem, får det stå för dem, kanske är de nervösa, kanske tror de att min fetma smittar, kanske är de bara otroligt rädda för kontakt med nya människor. Men hur som haver, det spelar mig ingen roll, för jag är där för att lära mig och göra mig ett smycke. Jag sitter vid ett bra bord, de tre tjejer som jag sitter med är lätta att prata med och vi hjälps åt, till exempel var jag först med att såga ut min del av silvret och började med steg två, så när en efter en annan av de andra tjejerna blev klara berättade jag för den första hur hon skulle göra nu, som berättade för den andra som berättade för den tredje, hur bra som helst.

Jag var väldigt nöjd och stolt med mig själv när kursen var slut för dagen, tiden gick mycket snabbt, och jag hade haft det roligt, intressant att lära sig nya saker och tekniker – även fast jag har en viss rädsla för gasol flaskor – som jag kommer att arbeta med rätt mycket, hjälp!

Jag var vrål hungrig och hade huvudvärk när jag kom hem, men jag var mycket nöjd med livet, jag åt, tog en tablett och slappnade av med ett leende på läpparna.

Så när jag kom till jobbet i morse så brann ivern och önskan om att dela med mig av min underbara upplevelse – dels för att det var en bedrift för mig och dels för att det var roligt. Jag fick berätta det skall jag erkänna och de frågade frågor – men mitt i blev jag avbruten, och jag blev lite snopen och kände mig dum – beslöt att behålla detta för mig själv, eftersom detta är för mig själv och skapandet är personligt för mig – huvudsaken är att jag är glad i det, har en person som själv går i en kurs med silver här på jobbet som jag kan berätta för och dela med mig av min förundran.

Tack modet för att du infann dig!

(mosaic av Gaudí )

En dröm ramlade in i kopieringsrummet

Helt plötsligt, under tiden jag stod och kopierade, kom en dröm till minnes, en dröm som jag hade för många år sedan, jag cyklade hem från jobbet i staden hemåt, i drömmen bodde jag på Såggatan och det är en bit från där jag bor i dag, men denna dröm hade jag i Australien, innan jag ens visste att det tillbaka till Sverige bar.

Jag tycker att det är häftigt att drömmar, tankar från förr helt plötsligt kan ramla ner och göra sig påmind, likt doft minnen.

Nu har jag inte cyklat till jobbet eftersom jag tycker att det är otäckt att cykla i staden, dels för att tävlingsinstinkten tar över och jag vill cykla förbi alla som cyklat förbi mig, försöker ta det lugnt men den där instinkten ligger så djupt. Kanske en dag, jag har en mycket vacker cykel som bör användas tycker jag.

Jag har som sagt börjat om min träning i att leva i nuet, och det gick bra i går, blev så glad att jag log hela vägen hem och längre än så, i dag har det också gått bra och det känns så mycket skönare att existera på de premisserna.

Att jag även har det rent i köket nu, har lett till att jag faktiskt lagar mat till mig själv fast jag egentligen känner att jag inte orkar eller vill. Jag blir så stolt över mig själv att jag trots mig själv gjorde något som är bra för mig själv. Det hör inte till vanligheterna!

Jag har även börjat läsa om ”Alkemisten” och njuter av varje sida, speciellt eftersom det är över tio år sedan som jag läste den sist, när jag bodde i Australien gav jag mitt väl lästa exemplar till en kille jag var förtjust i – Damian- hette han, eller heter han, för han lever nog fortfarande. Ångrade dock att jag gav bort mitt exemplar eftersom jag skrivit saker i marginalerna och haft andra som skrivit notiser där, men inget att göra, följde mina instinkter i stunden.

Nog har jag gjort många dumma saker i min tid, en del av dem ger dock glitter till minnet, jag kan börja skratta åt mitt yngre själv när jag minns hur jag slängde mig ut på dansgolvet i jakt på killar, hur jag lät dem grabba tag i baken min – utan att generas, med mera.

Men drömmen om min cykelresa hem från jobbet drömde jag i Australien, en natt i Brisbane, för många år sedan nu, att den landade hos mig en eftermiddag på jobbet när jag står i kopieringsrummet känns som en bekräftelse på att jag är på rätt väg!

(Lånad bild)

Kysst av spriten

http://svt.se/2.113794/kysst_av_spriten

Jag har följt programmet "Kysst av Spriten" och jag uppskattar det programmet mycket. Det blir en tröst att höra från andra som levt i en miljö där alkoholen tagit överhanden för en när och kär. De ord de använder ekar inom mig, jag känner igen beteenden - att känna av "energin", titta i ögonen, lyssna för att veta vart de är, om det är den verkliga personen jag pratar med eller alkoholen.

Jag får tröst av detta programmet, det finns att se på "Play" på STV kanal 1.

Jag tackar Sveriges Television för att de gör program som berör.

Inne i gen

Jag tänker ofta på att mina helger oftast tillbringas ensam bakom stängda dörrar, jag sover mycket, målar, broderar och skriver. Jag tycks spara upp inför kommande vecka, eller gömmer mig för verkligheten, jag vet inte riktigt.

Jag har upptäckt en rastlöshet inom mig, det finns fler stunder nu, där jag känner en önskan att göra något med någon annan. Ha möjligheten att ringa någon, men det finns ingen jag vågar ringa, har inte många att ringa heller.

Men det är upp till mig, jag är den som måste ändra mina omständigheter.

Helst av allt önskar jag att jag hade någon jag kunde skylla på, men det finns ingen förutom mig, jag själv, jag är den som följer med mig och finns med mig alltid. Jag är den som reagerar konstigt och tror att något annat än det som verkligen är framför mig är som det är. Jag mäter, oroar mig och undrar varför ingen väljer mig, varför blir inte jag vald? Är det så att desperationen och önskan om att bli vald strålar ut ur mig och skrämmer människor med mina "behov". Är det något som lyser igenom och får andra att dra sig tillbaka?

"Tänk på vad det du säger mottas av andra" det var en mening som fastnade, min terapeut menade att jag ska tänka på hur jag bäst kommunicerar för att få det jag vill ut av samtalet. Först tänkte jag att hon menar att jag skulle manipulera, men det handlade helt enkelt om att göra sig själv förstådd.

Jag tänker mycket, jag tänker mycket, i bland för mycket, boendet i mitt huvudet har jag haft sedan jag var liten, det är dags att träda ur huvudet och göra mitt bästa att delta i livet.

Men du förstår, jag vill att någon väljer mig, jag vill gärna ha vänner ett par bara det är allt jag önskar - är det ok?

Ja, jag spenderade även denna helgen ensam, men det har varit skönt!

Dagar som dagar

Det har varit en skapande lördag, med tillagad lunch och middag, jag förvånade mig själv med denna service. Har också - du vet - tankar om hälsa igen, min framgång i detta område är inte stor, men skam den som ger sig.

Har lyssnat på den musik jag sparat ner på Spotify och sett reprisen av "United States of Tara" som jag tycker mycket om, så jag vaknade klockan 0900 och gick upp runt den tiden, så jag känner att jag gjort en liten förändring mot förra lördagen.

Små förändringar var dag för att nå mina mål!

Mer av Azalea och underbara skönheten Olivia

Azalea minstingen börjar bli stor

Leva lära leva

Jag har förstört många vänskaper som betytt mycket för mig, jag blir rädd, rädd att jag inte duger som vän, att jag inte är tillräckligt, så jag väljer att fly innan, innan de hinner lämna mig, för det förutsätter jag, att jag lämnas, för jag är den jag är, jag har blivit lämnad, de flesta människor i mitt liv har varit ”in transit”, på genom resa.

Jag utvecklade ett försvar, ett försvar som jag nu önskar ”öva” bort, jag vill inte upprepa mitt ”lämna trauma” hela tiden, jag vill inte se mig själv som ett ”offer”! För offer är vad jag gör mig själv till.

I veckan hamnade jag i en situation som kunde ha slutat med att jag vände ryggen åt en person som betyder mycket för mig, en person som jag nyss har börjat lära känna, en person som jag gärna lär känna till bättre.

Min värsta fiende är jag själv, speciellt om jag inte i tid hinner upptäcka vad jag gör, då skapas en energi runt mig och den personen som är negativ och svår att hitta en väg ur, det upptäckte jag i veckan. Jag ringde tillslut min terapeut för jag hade ingen annan att ringa, men vid detta tillfälle var det nog det bästa valet. Terapeuten hjälpte mig att ordna till mina tankar, jag blev ledsen för jag hamnade där jag var, där jag inte vill vara, där jag är rädd att vara för konsekvenserna som det drar med sig.

Men denna gång kom jag ur det, denna gång bränned jag inga broar och jag tackar min nya insikt för det, och för att jag ringde min terapeut.

För mig är detta en stor seger!

Det jag önskar är att utveckla vänskap, men med det jag har i bagaget så är jag oerhört lätt stött och lätt skrämd - men här gäller det att jag inser att det har med mina ömma områden att göra och så länge jag upptäcker vad som händer kan jag med insikt och kraft hjälpa mig själv vidare, det anser jag är positiv utveckling!

Inom mig finns det så mycket som snabbt leder mig in på självdestruktiva beteenden, men det som skiljer mig idag från Marie för bara ett par månader sedan är att jag ser skillnaden, att jag upptäcker vad som är på gång istället för att jag står i oredan som jag skapar efteråt.

Jag önskar mig ett liv, en chans och en hälsosammare kropp, jag menar inte supersmal, jag menar hälsosam. Jag vill göra vad jag kan för att investera i mig själv så jag kan leva.

Mean kitty song - min favorit

Galen i Gårda

Moll, Dur regn och solsken

Jag tröttnade på mig själv, det vill säga, jag tröttnade på att jag för det mesta var nedstämd när jag skrev och beslöt mig för att inte skriva då, utan vänta på mina soligare dagar - för att komma till insikt över att så här är jag just nu, och detta fyller ett behov inom mig just nu.

Det har lugnat ner sig lite, jag tog som sagt tillbaka lite av kontrollen för förra veckan och har av det fått en liten trygghet som tycks sprida sig för var gång jag litar på mig själv och min förmåga.

Jag har varit idiotiskt avundsjuk i mitten av förra veckan, detta brukar vara start skott för att jag förstör vänskap som är viktigt för mig, jag blev rädd att jag skulle göra så i detta fall och gick och berätta hur det stod till för de jag var avundsjuka på - mitt resonemang gick att om jag sagt det kanske känslan försvinner. Det gjorde den, den började avta på onsdags eftermiddagen och fylldes av en känsla av dumhet! Men bättre det än att jag förstör något som betyder så mycket för mig!

Sedan var resten av den veckan en väntan till helgen, jag var så trött, helt utmattad dels för mötena jag hade tillsammans med mamma på måndagen, och dels med att hålla i mig själv för att förhindra att jag gjorde något i stunden som jag skulle ångra.

Helgen spenderades mest sovande, jag var så ut tankad och hjärnan hade arbetat så hårt, men jag var stolt, för jag hade INTE förstört en betydande vänskap - Hallelulija!

I berättade jag om denna avundsjuka under terapin, och vi kom fram till att det var en bragd, att erkänna känslan, acceptera den och gå vidare. Det är en ny handling, ett nytt sätt och tänka som jag tidigare inte använt.

Funderade också på hur jag skulle lösa att ag behövde klippa mig och färga håret, det kostar 1100 kr, och samtidigt gå på silversmideskurs för 1500 kr, fick det inte att gå ihop, plus att mamma skall ha pengar. Men, jag släppte kursen och bestämde mig för att jag får spara i hop pengar och gå till våren!

Stunden hos min underbara frisör Camilla på Hårmästarn är guld värd, hon är underbar och betyder mycket för mig. Hon färgade mitt hår till den underbart vackra färgen och klippte topparna. Sedan sa hon till mig - vi kan byta tjänster Marie, du målar tavlor, om jag tycker om någon av dem kan jag ta den som betalning, plus att du kan få måla två tavlor till salongens toalett som en betalning.

Underbar människa, jag betalade för färgen, och skall tänka på vad för tavlor som skulle passa på den toaletten. Har en ide som börjat knoppas i mitt huvud - först skall jag göra färdigt mitt Klimt inspirerade träd, se om min ide för den fungerar som jag tänkt!

Så, jag har dragit följande slutsats, just nu, i denna dag mår jag faktiskt bra, hade en ordentlig huvudvärk men den är nu borta, har något i mitt högeröga som irriterar, men jag har det bra, jag har skitdåligt med pengar, men jag mår bra idag, speciellt när jag givit mina älskade katter lite Sheba tonfisk - och gjort dem glada, hoppas jag.

Hur än morgon dagen blir, har i dag varit bra!

Jag blir utförsäkrad från Försäkringskassan 2010-01-01, men jag har bestämt mig för att inte bli flyttad till Arbetsförmedlingen för att söka ett jobb där jag kan arbeta 100 %, för jag har redan ett jobb, en fast tjänst och den tänker jag behålla - även om det finnas andra som inte tror att jag klarar 100 % och borde ta chansen att söka mig efter något annat - så kom jag på att det spelar ingen roll vad de än säger, för de kan inte ta min tjänst från mig. Och jag vill inte bli sjukpensionär, de anser jag mig för ung för, med stora möjligheter att komma tillbaka fullt till arbetsmarknaden.

Först la jag mig som ett offer - efter att jag tolkat det chefen sa som om hon vill bli av med mig, men under natten kom jag på att det är upp till mig, inte chefen, inte Försäkringskassan, inte läkaren - utan det är upp till MIG!! Fantastiskt - och de vill bli av med mig får de prova ett annat sätt.

Jag är en intelligent och företagsam person, som just börjat inse att jag bestämmer över MITT LIV kors i taket!!

Så, ok, vissa gånger kommer denna blogg att gå väldigt mycket i moll, men lite dur kommer dock in, massor med regn, men det gör att man uppskattar solskenet mer när det kommer!

JAG BESTÄMMER över MITT LIV!!!!!!

Ord och Avundsjuka

Vissa konversationer tror jag är bäst att ignorera, de har helt enkelt inte tagit plats, för om jag erkänner samtalet skulle jag spendera ofantliga timmar på att analysera var ord, var nyans, sammanställningen av orden till meningar och sedan till paragrafer.

Men, även fast jag just nu tillämpat ignorerings metod bubblar det i huvudet, ”annan anställning”, ”kanske positivt om din arbetsförmåga testas mot den öppna arbetsmarknaden” ”för vi kan inte erbjuda dig en målar verkstad”, ”kanske bra om du får prova ett annat jobb!” Men jag vill inte det, jag har ingen ambition att bli inknuffad i åtgärder som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen fått direktiv att ordna, utförsäkra mig, jag får hålla mig till att det regelverket finns, jag har inte ett anat alternativ, inget som känns bra.

Jag har rättigheter, det är inte att förglömma, jag har rättigheter likväl som jag har skyldigheter. Jag tänker inte bli ett offer, inte efter allt som jag gjort för att komma hit. Inte efter allt det arbete som jag investerat i mig, som jag tänker fortsätta att göra, för nu tänker jag undvika den självdestruktiva delen av stigen, jag får gå i högt savann gräs med lerpölar, ett tag, men det gör jag hellre, än att jag lägger mig ner och låter alla torka sina leriga skor på mitt ansikte.

Tillsammans med dessa händelser ligger en tung avundsjuka över mig, den är otäck och flammande, men jag anser inte att den är giltig, det finns ingen anledning för mig att vara avundsjuk men det bubblar, det klämmer åt mitt hjärta och jag känner att inombords förvandlas jag till en eldsprutande drake.

”Marie”, säger jag milt till mig själv, ”det är ok, det är mycket som händer runt omkring dig, många håll som trycker på, mycket att hålla i huvudet och försöka sortera i saker jag kan göra något åt och saker som måste läggas i högen för problem jag inte äger eller kan lösa.” Jag försöker fånga upp MIG där djupt in i ögonen, hon fladdrar förbi, men jag kan inte fånga upp henne. Men, jag säger lugnt, ”just nu, just nu är det mycket som skall sorteras men du klarar det, du är stark, klok och en bra problemlösare, så är det, ibland tvivlar du dock för mycket och hamnar lite fel. Ta då en paus och fortsätt igenom, det är det viktigaste, fortsätt igenom!”

Jag ser händer, smala, beniga med långa vassa naglar, de river i mig, naglarna penetrerar min hud och skär i mitt kött, det svider, det värker, det skrämmer mig, för här, här gör jag näst till vad som helst för att bli fri, för att komma loss, för att få vara i fred. Skriket sitter fast i luftstrupen, förödelsen sänker sig över mig som en slöja, jag står rakt, jag försöker värja mig, men inget händer jag sitter fast med fötterna i betong.

Det är vad som föregår inom mig, min avundsjuka, den sitter mitt i, nära mitt hjärta och det värker, pulserar och jag vill ha bort det – hur gör jag?!

Ja, jag gick och berättade om min orealistiska känsla till de jag är avundsjuk på, berättade att jag logisk insåg att känslan var orealistisk och att vi alla har våra dagar, vissa dagar tyr man sig mer till en än en annan, men det betyder inget i det! Jag sa med bestämdhet att jag vet att känslan är konstig. Trodde att jag skulle må bättre av det, att det skulle fungera som en katalysator och rensa min kropp – men det är fortfarande kvar, den där mardröms känslan, det är i dessa lägen som jag förstör vänskap som betyder mycket för mig. Genom att jag stänger av, stänger in mig, vänder dem ryggen och försvinner in i mig själv – jag blir ett offer, en roll jag inte längre tycker om.

Lärdomen?!
Jag är den jag är – med alla orealistiska känslor och konstiga idéer, mina toppar och mina dalar, ibland är jag komplex, ibland är jag enkel, ibland är jag ett monster, ibland är jag söt som socker, sur som citron och besk som beska droppar, men detta är bara en del av det spektrum som är jag – och det är inte illa det.

Så, oavsett vad min mamma säger, samordnaren säger, välmenande vän säger eller Försäkringskassan eller annan förvaltning så kvarstår det viktigaste, jag, jag har större bestämmande rätt och styrka över mig själv än någon . Mitt öde, mitt liv, min framtid, jag glömmer bort att de kan säga många ord, men jag har rättigheter som ingen kan ta från mig, jag har gjort mitt bästa i att utföra mina skyldigheter.

Jag vill

När man inte lever sitt egna liv är man vilsen, det har jag kommit fram till, varför gick jag vilse? Av rädsla skulle jag tro, det är i alla fall slutsatsen jag dragit efter år av tänkande.

Jag hade ingen rätt att leva eftersom allt jag lyckades med var att ställa till det för mina nära och kära. Jag har stött bort dem, mycket för att jag inte litar på dem, samtidigt som jag vill bestämma själv, fast det är svårt att bestämma själv när jag inte äger rätten till mitt liv. Det är så jag känner det, inte så som det är.

Jag har ställt till så mycket problem att jag inte är säker på om jag har rätten att ordna mitt liv, som jag nu trotts allt VILL göra. Jag vill ge mig själv ett liv, ett liv som jag bestämmer över.

Jag har inbillat mig att jag har konstnärliga talanger, men jag är för otålig och faller lätt för smicker, då spårar allt ur. Jag tror jag kan skriva, jag tror att jag kan måla, jag tror att jag har konstnärliga talanger, men kanske är det så att jag önskar mig dessa ådror, dessa talanger - fast jag inte har dem, att jag saknar det. Det som behövs, utan de, utan talang eller läggning för det konstnärliga, det är något jag är rädd för, att jag inte är något alls, att jag inte har något eget.

Här är det som gör att det är viktigt för mig att ta hand om min ekonomi själv, att styra mitt liv själv, att förlita mig på mig själv och lita på det jag tycker och tänker.

Allt andra säger och tycker är den ultimata sanningen så har jag sett det, fast nu börjar det skifta, när jag upptäckt att det de säger inte alltid stämmer - då öppnar det upp möjligheten för att det jag tycker och säger inte är helt fel.

Jag vill ha ett liv, det är mitt mål, jag vill vara i spetsen för mitt liv, bestämma själv.

Jag vill bestämma själv.

När jag lever mitt egna liv spelar det ingen roll om andra tycker om mina tavlor eller inte, när jag lever mitt liv skapar jag för mig och ingen annan, när jag lever mitt liv litar jag på mina egna känslor.

Jag har konstnärliga ambitioner och har hittat en ny idol, någon jag beundrar ofantligt och det skulle vara underbart att äga en av hennes tavlor, Gunnel Wåhlstrand, helt fantastisk.

JAG VILL - Det du!