Där sitter jag och inser att det är UPP TILL MIG, fasen också, jag tar ett andetag och fortsätter att lyssna på det läkaren Eugene, inom mig hör jag rösten som ber och ber att det skall gå som jag vill, så jag slipper hamna i verkligheten att det är UPP TILL MIG, varför kan ingen annan ta över ansvaret?!
Mitt besök hos läkaren tar plats för att jag önskar en remiss för en gastric bypass operation, men läkaren säger att det nog inte kommer att bli så eftersom jag har diagnostiserats med depression. ”Men jag börjar bli stabilare nu, hör jag mig själv säga”, inombords står jag på knä framför honom och ber honom att hjälpa mig. Ingen effekt har det, han tar mitt blodtryck, det är på gränsen till för högt, men det kunde bero på olika saker, till exempel att jag var lite nervös inför mötet, så jag skall komma och ta det igen.
Min läkare skrev en remiss till en dietist, han bokade in mig för provtagning nästa onsdag och jag ska sedan komma tillbaka och göra ett prov på fastande mage. Han skulle skicka en remiss till kirurgen men först skulle vi se till att jag var ”frisk” för övrigt! Jag hoppas jag verkligen hörde rätt, han sa att jag kommer att bli kallad och att de sedan gör en bedömning, men eftersom jag har depressionen så blir jag nog nekad.
Kan jag be honom inte säga något om det?
Jag är ju på bättringsvägen, jag är starkare psykiskt i dag även fast jag har djupa gupp jag ramlar ner i, ibland, men, men andra människor har också problem som kan påverka en sådan operation och hur man hanterar det efteråt.
Jag var så säker på att det skulle gå, men det är klart, det är inte över än!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar