En sjuk vecka

När aningarna kom, den där förra söndagen svor jag, jag hade förberett mig för att prata inför mina arbetskamrater, jag hade klippt och klistrat, gjort fina dokument jag planerade att ge ut, visa att jag minsann är tillbaka i leken. Eftersom energin fanns där - då - förberedde jag även en frågelek som bestod av tio frågor som vi kunde roa oss med på kvällen - måndagen den 23 november.

Men, söndag kväll la jag mig med en otrolig huvudvärk och en underlig känsla vid pannbenet och över näsan.

På morgonen vaknade jag svettig, öm, med huvudvärken kvar, jag provade att ta mig upp, åt frukost, men sedan stod det klart att jag visst skulle klara resan till Vargön, men ingen nytta skulle jag vara till och det skulle sluta med att jag fick gå och lägga mig - så, jag stannade hemma.

Jag hade några Panodil Zapp kvar, jag tog de sparsamt eftersom de behövde räcka tills jag kunde ta mig ut själv. Men, jag blundade, accepterade läget och att det fanns inget jag kunde göra, inget annat än att gå igenom det för att komma ut på andra sidan.

Måndagen gick, jag var mest "avslagen" i sängen, tisdagen spenderade jag också i sängen och nu började oron sätta in, mina tabletter, de fanns bara två kvar. Huvudet, det var en huvudvärk som är svår att beskriva och trycket var mer än jag visste att jag klarade, jag använde nässpray, jag hade kalla och varma handdukar över pannan, jag låg så still som jag kunde.

Jag hade redan skickat en förfrågan till Marie för att se om hon kunde hjälpa mig handla lite och köpa värktabletter, "Nej, tyvärr" var hennes svar.

Här började min ensamhet och så även min utsatthet slå mig, även fast jag hade en plan med att ha mitt hem förberett för eventuell sjukdom, så är den planen inte helt enkel, nu har jag bestämt att jag skall ha två "medicinskåp" så att ett är en reserv som kan förbli orörd tills det behövs.

Mat är lite svårare, men pulver soppor och lite frysmat kan jag försöka spara på mig.

Jag var desperat, jag gjorde en inventering på vem jag skulle kunna ringa och fråga - och själva frågandet var det svåraste, jag hatar att försätta mig i situationer där jag inte kan förlita mig helt på mig själv och klara det av egen maskin. Att fråga är otäckt - de kan säga nej, det skulle jag ta hårt - visst överlevde jag ett nej, men med viss bitterhet - som dock passerar.

Att det passerar snabbare nu är mycket tack vare föreläsningen med Kay Pollak, jag vet inte VARFÖR de inte kan hjälpa mig, så jag skall inte ta det som en avspisning av min person eller bevis på min obetydlighet för dem.

Nu tog jag tag i min älskade telefon och bästa polare, (iphone den är min bästa vän ) jag ringde min moster Chris, klockan var 21.15, när hon svarade uppmärksammade jag att jag direkt lyssnade av situationen, hennes röst, den var kanske inte i en positiv ton, men inte negativ för det, sedan beslöt jag mig för att hoppa, frågan kom ur min mun som en sats kulsprutskulor. jag fick fråga en gång till, lite lugnare, det visade sig att hon trodde att jag ville ha hjälpen just då i den stunden. När det väl var klart att jag inte förväntade mig hjälp klockan 21.15 utan kunde vänta till dagen efter så var det ok.

Att hon ville hjälpa mig var en stor tyngd från mitt hjärta, och även om huvudet kändes som om det skulle sprängas när som, så jag ett hopp på horisonten.

Det som slog mig var, Chris ringde på morgonen för att berätta när hon skulle komma och hon höll tiden - det var det som gjorde mest, att hon höll det hon lovade och att hon kom med en kasse med mat av oanade slag och en påse från Apoteket, hon kom i tid, på den tid hon sagt, det blev nästan en tår av tacksamhet som fortfarande hänger kvar i mitt hjärta.

Resten av veckan har bestått i önskade telefonsamtal från jobbet för att se att jag fortfarande levde och inte låg uppäten av katterna, och att acceptera att jag är sjuk, det kommer att ta den tid det tar och bara ligga och titta på min tavla, min Buddah och ljus av hopp.

Världen där ute - jag var inte med - det känns - isolation är påtaglig - men det kommer att bli bättre, det kommer att bli bra!