Då kom den familjära undran åter, vilken verklighet är verklig? För att undersöka hur jag blev jag skickade jag en förfrågan till min moster med lite frågor rörande deras barndom, de är många syskon, de flyttade en del och jag vet att några av syskonen var ”sommarbarn” och blev bortlämnade under en tid. Hur påverkad detta dem? Hur har de uppfattat sin barndom? De förlorade sin far, deras mamma gifte om sig, de fick fler syskon.
Jag fick svar från min moster, hon ansåg sig haft en trygg, harmonisk och bra barndom, att mormor och morfar alltid funnits där för dem. Hon ansåg att mamma (min) varit en bra och kärleksfull mamma under vår uppväxt och att hon varit med om det värsta som kan hända en mor – att förlora ett barn.
Nu hade inte jag kritiserat mamma i det mail jag skickat till min moster så jag vet inte riktigt varför hon kände behov av att skriva detta påstående om min mamma. Jag blev även lite uppgiven eftersom det som vanligt är mammas förlust av dotter som tas upp och den svåra tiden som mamma gått och går igenom. Jag undrar alltid vart Monicas och min förlust av en syster kommer in? Jag vet att den inte kan jämföras med min mammas sorg, men den sorg som jag och Monica gått och går igenom är inte lättare för att vi förlorade en syster och inte en dotter.
Jag har upplevt det som att vår sorg av förlusten av en underbar lilla syster inte är av samma dignitet som vår mors sorg, inte för att det är en ”tävling”, det jag menar är att Monica och jag lätt fös undan i detta sammanhang.
Ingen tycks förstå att då vi förlorade en syster förlorade vi även en mamma, stödet var fokuserat runt mamma och Monica och jag fick ta hand om våra känslor och den vardag som är tvungen att fortgå trots allt. Ingen tycks förstå det vakuum som uppstod och hur golvet försvann och vi fann oss famlande i mörkret för att försöka klara oss. Fokuset var på mamma och Göran (Jennys pappa), jag och Monica var obetydliga tillbehör.
Jag är känslig för meningar som detta, det känns som att på grund av att mamma förlorat ett barn är det ok att de som finns kvar blir utan tillsyn, att vår roll förminskas, att inga andra barn än Jenny har något värde. När Jenny dog, dog alla barn, Monica och jag blev föräldralösa. Men det är ett egoistiskt och felaktigt påstående, vi förstår inte vad mamma gått och går igenom – men ingen tycks inte förstå att Monica och jag gick och går igenom det lika så, på sidan om, vi lever det, levt det, och har vår egen sorg att bära på.
Jag låter kanske hård och kall, men så är det inte menat, det är bara att Monica och jag räknas, vår sorg är också SORG, det tycks som vissa inte kan ta till sig att vi kan ha haft det svårt, att vi upplevt en tung och svår period efter Jennys bortgång, det tycks att det är fokus på mamma, vi andra ”syns inte, finns inte”.
En rad med ord som ger mig en sådan kraftig reaktion att jag vill skrika, mest för att jag blir rädd, rädd över att min verklighet kanske inte är verkligheten, om du förstår.
Jag fick svar från min moster, hon ansåg sig haft en trygg, harmonisk och bra barndom, att mormor och morfar alltid funnits där för dem. Hon ansåg att mamma (min) varit en bra och kärleksfull mamma under vår uppväxt och att hon varit med om det värsta som kan hända en mor – att förlora ett barn.
Nu hade inte jag kritiserat mamma i det mail jag skickat till min moster så jag vet inte riktigt varför hon kände behov av att skriva detta påstående om min mamma. Jag blev även lite uppgiven eftersom det som vanligt är mammas förlust av dotter som tas upp och den svåra tiden som mamma gått och går igenom. Jag undrar alltid vart Monicas och min förlust av en syster kommer in? Jag vet att den inte kan jämföras med min mammas sorg, men den sorg som jag och Monica gått och går igenom är inte lättare för att vi förlorade en syster och inte en dotter.
Jag har upplevt det som att vår sorg av förlusten av en underbar lilla syster inte är av samma dignitet som vår mors sorg, inte för att det är en ”tävling”, det jag menar är att Monica och jag lätt fös undan i detta sammanhang.
Ingen tycks förstå att då vi förlorade en syster förlorade vi även en mamma, stödet var fokuserat runt mamma och Monica och jag fick ta hand om våra känslor och den vardag som är tvungen att fortgå trots allt. Ingen tycks förstå det vakuum som uppstod och hur golvet försvann och vi fann oss famlande i mörkret för att försöka klara oss. Fokuset var på mamma och Göran (Jennys pappa), jag och Monica var obetydliga tillbehör.
Jag är känslig för meningar som detta, det känns som att på grund av att mamma förlorat ett barn är det ok att de som finns kvar blir utan tillsyn, att vår roll förminskas, att inga andra barn än Jenny har något värde. När Jenny dog, dog alla barn, Monica och jag blev föräldralösa. Men det är ett egoistiskt och felaktigt påstående, vi förstår inte vad mamma gått och går igenom – men ingen tycks inte förstå att Monica och jag gick och går igenom det lika så, på sidan om, vi lever det, levt det, och har vår egen sorg att bära på.
Jag låter kanske hård och kall, men så är det inte menat, det är bara att Monica och jag räknas, vår sorg är också SORG, det tycks som vissa inte kan ta till sig att vi kan ha haft det svårt, att vi upplevt en tung och svår period efter Jennys bortgång, det tycks att det är fokus på mamma, vi andra ”syns inte, finns inte”.
En rad med ord som ger mig en sådan kraftig reaktion att jag vill skrika, mest för att jag blir rädd, rädd över att min verklighet kanske inte är verkligheten, om du förstår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar