Vissa konversationer tror jag är bäst att ignorera, de har helt enkelt inte tagit plats, för om jag erkänner samtalet skulle jag spendera ofantliga timmar på att analysera var ord, var nyans, sammanställningen av orden till meningar och sedan till paragrafer.
Men, även fast jag just nu tillämpat ignorerings metod bubblar det i huvudet, ”annan anställning”, ”kanske positivt om din arbetsförmåga testas mot den öppna arbetsmarknaden” ”för vi kan inte erbjuda dig en målar verkstad”, ”kanske bra om du får prova ett annat jobb!” Men jag vill inte det, jag har ingen ambition att bli inknuffad i åtgärder som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen fått direktiv att ordna, utförsäkra mig, jag får hålla mig till att det regelverket finns, jag har inte ett anat alternativ, inget som känns bra.
Jag har rättigheter, det är inte att förglömma, jag har rättigheter likväl som jag har skyldigheter. Jag tänker inte bli ett offer, inte efter allt som jag gjort för att komma hit. Inte efter allt det arbete som jag investerat i mig, som jag tänker fortsätta att göra, för nu tänker jag undvika den självdestruktiva delen av stigen, jag får gå i högt savann gräs med lerpölar, ett tag, men det gör jag hellre, än att jag lägger mig ner och låter alla torka sina leriga skor på mitt ansikte.
Tillsammans med dessa händelser ligger en tung avundsjuka över mig, den är otäck och flammande, men jag anser inte att den är giltig, det finns ingen anledning för mig att vara avundsjuk men det bubblar, det klämmer åt mitt hjärta och jag känner att inombords förvandlas jag till en eldsprutande drake.
”Marie”, säger jag milt till mig själv, ”det är ok, det är mycket som händer runt omkring dig, många håll som trycker på, mycket att hålla i huvudet och försöka sortera i saker jag kan göra något åt och saker som måste läggas i högen för problem jag inte äger eller kan lösa.” Jag försöker fånga upp MIG där djupt in i ögonen, hon fladdrar förbi, men jag kan inte fånga upp henne. Men, jag säger lugnt, ”just nu, just nu är det mycket som skall sorteras men du klarar det, du är stark, klok och en bra problemlösare, så är det, ibland tvivlar du dock för mycket och hamnar lite fel. Ta då en paus och fortsätt igenom, det är det viktigaste, fortsätt igenom!”
Jag ser händer, smala, beniga med långa vassa naglar, de river i mig, naglarna penetrerar min hud och skär i mitt kött, det svider, det värker, det skrämmer mig, för här, här gör jag näst till vad som helst för att bli fri, för att komma loss, för att få vara i fred. Skriket sitter fast i luftstrupen, förödelsen sänker sig över mig som en slöja, jag står rakt, jag försöker värja mig, men inget händer jag sitter fast med fötterna i betong.
Det är vad som föregår inom mig, min avundsjuka, den sitter mitt i, nära mitt hjärta och det värker, pulserar och jag vill ha bort det – hur gör jag?!
Ja, jag gick och berättade om min orealistiska känsla till de jag är avundsjuk på, berättade att jag logisk insåg att känslan var orealistisk och att vi alla har våra dagar, vissa dagar tyr man sig mer till en än en annan, men det betyder inget i det! Jag sa med bestämdhet att jag vet att känslan är konstig. Trodde att jag skulle må bättre av det, att det skulle fungera som en katalysator och rensa min kropp – men det är fortfarande kvar, den där mardröms känslan, det är i dessa lägen som jag förstör vänskap som betyder mycket för mig. Genom att jag stänger av, stänger in mig, vänder dem ryggen och försvinner in i mig själv – jag blir ett offer, en roll jag inte längre tycker om.
Lärdomen?!
Jag är den jag är – med alla orealistiska känslor och konstiga idéer, mina toppar och mina dalar, ibland är jag komplex, ibland är jag enkel, ibland är jag ett monster, ibland är jag söt som socker, sur som citron och besk som beska droppar, men detta är bara en del av det spektrum som är jag – och det är inte illa det.
Så, oavsett vad min mamma säger, samordnaren säger, välmenande vän säger eller Försäkringskassan eller annan förvaltning så kvarstår det viktigaste, jag, jag har större bestämmande rätt och styrka över mig själv än någon . Mitt öde, mitt liv, min framtid, jag glömmer bort att de kan säga många ord, men jag har rättigheter som ingen kan ta från mig, jag har gjort mitt bästa i att utföra mina skyldigheter.
Men, även fast jag just nu tillämpat ignorerings metod bubblar det i huvudet, ”annan anställning”, ”kanske positivt om din arbetsförmåga testas mot den öppna arbetsmarknaden” ”för vi kan inte erbjuda dig en målar verkstad”, ”kanske bra om du får prova ett annat jobb!” Men jag vill inte det, jag har ingen ambition att bli inknuffad i åtgärder som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen fått direktiv att ordna, utförsäkra mig, jag får hålla mig till att det regelverket finns, jag har inte ett anat alternativ, inget som känns bra.
Jag har rättigheter, det är inte att förglömma, jag har rättigheter likväl som jag har skyldigheter. Jag tänker inte bli ett offer, inte efter allt som jag gjort för att komma hit. Inte efter allt det arbete som jag investerat i mig, som jag tänker fortsätta att göra, för nu tänker jag undvika den självdestruktiva delen av stigen, jag får gå i högt savann gräs med lerpölar, ett tag, men det gör jag hellre, än att jag lägger mig ner och låter alla torka sina leriga skor på mitt ansikte.
Tillsammans med dessa händelser ligger en tung avundsjuka över mig, den är otäck och flammande, men jag anser inte att den är giltig, det finns ingen anledning för mig att vara avundsjuk men det bubblar, det klämmer åt mitt hjärta och jag känner att inombords förvandlas jag till en eldsprutande drake.
”Marie”, säger jag milt till mig själv, ”det är ok, det är mycket som händer runt omkring dig, många håll som trycker på, mycket att hålla i huvudet och försöka sortera i saker jag kan göra något åt och saker som måste läggas i högen för problem jag inte äger eller kan lösa.” Jag försöker fånga upp MIG där djupt in i ögonen, hon fladdrar förbi, men jag kan inte fånga upp henne. Men, jag säger lugnt, ”just nu, just nu är det mycket som skall sorteras men du klarar det, du är stark, klok och en bra problemlösare, så är det, ibland tvivlar du dock för mycket och hamnar lite fel. Ta då en paus och fortsätt igenom, det är det viktigaste, fortsätt igenom!”
Jag ser händer, smala, beniga med långa vassa naglar, de river i mig, naglarna penetrerar min hud och skär i mitt kött, det svider, det värker, det skrämmer mig, för här, här gör jag näst till vad som helst för att bli fri, för att komma loss, för att få vara i fred. Skriket sitter fast i luftstrupen, förödelsen sänker sig över mig som en slöja, jag står rakt, jag försöker värja mig, men inget händer jag sitter fast med fötterna i betong.
Det är vad som föregår inom mig, min avundsjuka, den sitter mitt i, nära mitt hjärta och det värker, pulserar och jag vill ha bort det – hur gör jag?!
Ja, jag gick och berättade om min orealistiska känsla till de jag är avundsjuk på, berättade att jag logisk insåg att känslan var orealistisk och att vi alla har våra dagar, vissa dagar tyr man sig mer till en än en annan, men det betyder inget i det! Jag sa med bestämdhet att jag vet att känslan är konstig. Trodde att jag skulle må bättre av det, att det skulle fungera som en katalysator och rensa min kropp – men det är fortfarande kvar, den där mardröms känslan, det är i dessa lägen som jag förstör vänskap som betyder mycket för mig. Genom att jag stänger av, stänger in mig, vänder dem ryggen och försvinner in i mig själv – jag blir ett offer, en roll jag inte längre tycker om.
Lärdomen?!
Jag är den jag är – med alla orealistiska känslor och konstiga idéer, mina toppar och mina dalar, ibland är jag komplex, ibland är jag enkel, ibland är jag ett monster, ibland är jag söt som socker, sur som citron och besk som beska droppar, men detta är bara en del av det spektrum som är jag – och det är inte illa det.
Så, oavsett vad min mamma säger, samordnaren säger, välmenande vän säger eller Försäkringskassan eller annan förvaltning så kvarstår det viktigaste, jag, jag har större bestämmande rätt och styrka över mig själv än någon . Mitt öde, mitt liv, min framtid, jag glömmer bort att de kan säga många ord, men jag har rättigheter som ingen kan ta från mig, jag har gjort mitt bästa i att utföra mina skyldigheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar