Sappa

Jag hamnar i bland ”i” program på TV:n som jag sappat mig fram till, sedan jag köpt mina nya TV har jag inte lyckats sätta in kanalerna i nummerordning så jag får leta mig fram. I dag fann jag mig på Kunskapskanalens ”nummer” och en dokumentär hade just börjat, den hette ” Absolut beroende:Unga alkoholister” den handlade om Johanna, 35 år, som slutade dricka för sex år, efter år av att vara beroende av alkohol.

Den går att se igen i repris eller om man går in på UR:s hemsida.

Tidigare på dagen hade jag hamnat i en dokumentär som de två fransmän gjort , de gjorde även dokumentären om 9/11, de var redan i gång och gjorde en dokumentär om New Yorks brandmän när 9/11 hände, den dokumentär som jag hamnade i handlade om tro, och om de religiösa ledarna för de största religionerna. Den var underbart bra gjord i ett nästan hypnotiskt tempo.

Två dokumentärer som berörde min själ och det skapade ett eko av de tankar som redan pågår inom mig, det arbete som jag redan påbörjat.

Gud är i allt, anser jag, det är min tro, i allt, även när allt känns övergivet, när hoppet försvinner och jag står i botten av mitt svarta gyttjiga hål och inte ser de rep jag redan skapat för att hjälpa mig upp igen, Gud är i gyttjan, i repet, i hålet, i sorgen, rädslan, saknaden, det som gör ont, det som konstant värker. Gud gör mig inte illa, det gör jag, Gud gör mig inte ledsen, deprimerad eller vilsen, det gör jag.

Det var befriande, att höra de olika ledarna svara på frågorna som ställts till dem, jag inser att bröderna som gjort dokumentären har möjligheten att klippa etc. Men det var inga knotiga eller otroliga påståenden sagda, vanlig bon vett kan man kanske kalla det.

Dokumentären med Johanna fick mig att känna igen många av mina egna beteenden och hur jag tar hand om smärta, sökande efter något om bedövar, mat, shoppa, mera mat, godis, cola fight, värktabletter - alkohol stannade jag från, jag har sett dess verkan på nära hand, men vad jag gjorde var/är inte bättre, jag är på samma nivå.

Jag har försökt göra mig så mycket skada som jag nödvändigtvis kunde utan att ta död på mig själv, och här får jag högsta betyget, detta var något jag klarat utmärkt. Inget att vara stolt över, men jag vet inte hur mycket mer illa jag kan känna mig, jag vill heller inte på något vis göra mig själv till ett offer som jag tidigare gjort, nu är det allt jag lever för nästan, vikten av att ta ansvar, vara ärlig mot mig själv och andra.

Beroende har varit med mig sedan unga år, jag lärde mig hantera mitt känsloliv genom att trycka ner, när de bubblade upp var jag ”känslig” jag var ett temperamentsfullt barn, det var jag och är fortfarande. Men i dag, i dag kan jag stå i min känslighet och äga den delen av mig själv utan att be om ursäkt för den delen av mig, jag önskar i bland känna mindre - här tar jag tabletter, en chics påse, vad som för att få det tyst, men det varar inte länge.

Nu har jag terapi på måndag och det behövs, det behövs verkligen, jag börjar få lite abstinens efter Syndol som jag brukar köpa över internet, Treon är slut, jag har endast tagit två idag, det är fyra mindre än vanligt, inga Panodil Zapp eller några Alvedon, jag har inte mycket hemma, det är dags att skära ner, dags att sluta, och ”avgiftningen” har börjat och jag tycker inte om det - en påse chics och en stor flaska cola hjälpte inte.

Nu städade jag badrummet samtidigt som jag duschade, naken skurade jag alla kakelplattor, toaletten och spegeln, golvet fick sig en ordentlig omgång för mitt badrum var det äckligaste i hela Göteborg. Nu vill jag knappt ta in de saker som jag tidigare haft i badrummet, jag vill vara snål med det, gör det lättare att städa nästa gång.

Nu är det andra delar som behöver tillsyn som inte kan kombineras med en kvälls dusch.

Nu är det dags att sova, jag klarade en hel dag med endast två Teron, hur det går i morgon det tar jag då, det går som det går, stund till stund.