Andfådd och urless - fast fortsätter äta tills 2010

Jag svor, i med fötterna i förra årets vinter skor, skohornet gräver sig in i hälen och jag biter mig i underläppen. Jag håller andan, det sker per automatik numera, böjer jag mig ner kan jag inte andas så jag håller andan. När jag reser på mig tappar jag balansen lite, men skorna är knutna, och till min glädje skaver de inte. De sitter precis, mina skor.

Täckjackan på, väskan över axeln och så, vart är plånboken? Jag tittar på det över belamrade köksbordet, men den ligger inte där, soffbordet, nej inte där heller, jag har redan tittat i väskan och där var den inte, jag börjar svettas, irritationen växer, vad gjorde jag innan jag kom hem, vad handlade jag? Jag tittar i väskan igen, där är den, även fast jag bytt till en mycket mindre väska för att undvika just detta problem uppstod det ändå, jag skakar uppgivet på mitt huvud och släcker hall lampan.

Precis när jag kommer ut i trapphuset släcks ljuset, jag blir alltid lite stirrig för jag blir rädd att Azalea eller Olivia skall springa ut utan att jag ser det i mörkret, därför stänger jag dörren snabbt, tänder lamporna och öppnar min dörr igen för att försäkra mig att mina håriga monster är där inne. Azalea sitter på hallmattan och tittar på mig storögt. Jag skakar på huvudet och börjar ta mig ner.

För att komma till spårvagnshållplatsen måste jag ner för en liten, relativt brant backe, den kan vara lite lurig vid snö, snömodd och/eller sandning. Jag spänner mig (precis vad man inte skall göra), känner mig för med mina fötter, tror att jag kan slappna av lite men vågar inte lita på min egen känsla. Andas ut när jag kommit ner utan att ramla på arslet.

Jackan har jag öppen, jag får dra lite i den för att det skall komma ihop i mitten, min mage putar ut, och den tröjan jag valt i dag, förstärker verkligen magen. Jag drar i den igen, lite obekvämt. På spårvagnen klarar jag i alla fall att hålla min inom ”ramen” av mitt säte. Det har blivit enormt viktigt för mig, att inte pösa över på andra säten.

Jag är nu obekväm, kanske syns det, men för att få klarhet i hur jag ser ut bad jag en arbetskamrat ta ett kort, jag känner inte igen mig, jag är stor, verkligen blivit stor, jag har varit fantastiskt duktig med att blunda för den växande magen och dubbel hakorna.

Det känns när jag går, det är tungt, är rädd för att jag snart börjar vagga mig fram, det och att pösa ut och ta mer plats på stolen på spårvagnen är oros moment.

Undviker att verkligen titta mig i spegeln, tvättar knappt ansiktet för att jag inte vill möta mitt ansikte, tvättar mig i duschen – för er som blev orolig att jag inte tvagar mig. Jag smörjer in mig, men händerna mäter inte fettet, valkarna och valken under magen, den bit som nu är som en överjäst vetedeg, som pöser över kanten på bunken. När jag är varm och svettas, vilket är ofta, sätter jag barntvättlappar under brösten, för att suga upp svett. Jag ”luktar” på mig själv, vill ha koll på mig själv så jag inte luktar ”fett” surt, så som överviktiga människor kan göra – fasa att lukta illa.

Det är så underligt med mat, då gärna fet mat, det har blivit som en drog, en underbar bästa vän, fet onyttig mat tillsammans med Treo, mina bästa vänner. Jag sitter där framför TV:n och äter ett lyx wienerbröd, när jag köpte det sa jag att det var till min ”farmor”, som en mat alkoholist äter jag ensam, borta från ifråga sättande ögon. Jag vet att jag inte borde, men jag vill glömma, gömma mig i mat, det blir tyst, tyst i själen, i huvudet, sedan kommer illa måendet.

Men nu vill jag annorlunda, detta är för tungt, det är så tungt. Jag blir ledsen, när jag tvingar mig själv att titta mig i spegeln och ser det ansikte som tittar tillbaka – det är inte jag. Men där inne, i ögonen, i blicken kan jag se mig själv hoppa runt och tjoa, ”här är jag, här är jag” viftar jag med armarna i luften, ”snälla släpp ut mig!”

Det finns, som jag säkerligen tidigare berättat, en dikt av M.Leunig där en man, som känner sig väldigt nere, har i sitt hjärta, i det svartaste svart, en liten Ängel med ett stort leende. Så är det med mig.

Nu skall jag prova på att tänka på det jag vill ha och se om jag kan dra det till mig, se om universum kan hjälpa mig. Jag har en tid hos en dietist den 24 februari, till dess skall jag börjat min resa, 2010 det skall bli mitt år.

Säger feta pösmunken sittandes i sin stol – som hon ännu INTE jäser över!