Eftersom jag var sjuk förra veckan missade jag min silversmideskurs, men i dag är det dags igen och min förhoppning är att komma vidare i mitt arbete med ringen, behöver löda ihop den sedan forma den. Nu är jag och de där gasoltuberna inte de bästa vänner, men det är lika bra att bara att köra på, rädslan är en utmaning, så ser jag det.
Jag har varit duktig på att utmana mina rädslor även om det ibland tar år innan jag kommer i gång, men jag känner att en ”socialfobi” kan skälva mitt liv, det vill jag inte, jag har svårt att acceptera att en fobi skall förhindra mig att leva. Det tar tid att komma över, det tar kraft och mental styrka, jag har varit tvungen att fokusera, sortera tankar och se dem för vad de är!
För alternativet är att jag accepterar de restriktioner som de sätter på mig och det liv som jag kan leva, men det finns gånger det inte är praktiskt.
Som när jag ska handla mat, då kunde jag få ordentlig panikångest, och har affären ingen toalett blir paniken extra akut. Hittills har jag löst de flesta av dessa anfall, jag har ingen ”olycka” haft, men rädslan kan räcka för att orsaka oreda i själen. Men jag fortsatte att gå och handla, när jag gav mig själv ”lov” att köpa en ipod och godkände att jag får lyssna på musik, hade jag med mig det till affären.
Genom att jag lyssnade på musik kunde jag koppla om hjärnan och passera paniken utan att ge den plats, för visst kunde jag känna att den fanns där, men jag kunde säga ”hej” och fortsätta vidare till ett lugnare ställe! På detta vis har jag tränat mig på att gå och köpa mat utan att få panikångest. Visst det händer fortfarande ibland, men det är väldig få gånger jämfört med tidigare.
Jag är stolt över min framgång gällande panikångesten, att jag kan resonera med mig själv och det som ”triggar” ångesten, att jag kan ”ta ut” det ur huvudet och titta på rädslan objektivt. Se varför den är där, vad den vill och acceptera att den kommit. Det har jag lärt mig att genom att jag accepterar dess existens, tar jag udden av den och stinget är inte så svidande.
Min känsla av att vara misslyckad började minska med att jag klarade mer och mer, för jag vill vara med i livet, ha kontakt med mina medmänniskor och inte sätta restriktioner på vad jag kan göra.
Jag känner för dem som inte kan övervinna sina sociala fobier, som inte ger sig ut, som inte utmanar sig själv och inte helt accepterar sitt ansvar i denna ångest, att den som kan göra bot på den är endast personen själv. Det är det jobbiga och det oumbärliga men så är det – enligt mig.
Nya metoder blommar inom mig, jag ser andra möjligheter att ta mig an en situation som jag tycker är jobbig, ibland är det bara att dra in ett djupt andetag, sluta tänka och bara göra och innan man vet ordet av gör man det och tycker det är roligt!
Det finns oanade krafter inom en människa, en reserv som även existerar när man tror att det inte finns något kvar. Det är underbart vilken resurs jag och du har inom oss – om vi bara vågar använda den!
(Lånad bild)
Jag har varit duktig på att utmana mina rädslor även om det ibland tar år innan jag kommer i gång, men jag känner att en ”socialfobi” kan skälva mitt liv, det vill jag inte, jag har svårt att acceptera att en fobi skall förhindra mig att leva. Det tar tid att komma över, det tar kraft och mental styrka, jag har varit tvungen att fokusera, sortera tankar och se dem för vad de är!
För alternativet är att jag accepterar de restriktioner som de sätter på mig och det liv som jag kan leva, men det finns gånger det inte är praktiskt.
Som när jag ska handla mat, då kunde jag få ordentlig panikångest, och har affären ingen toalett blir paniken extra akut. Hittills har jag löst de flesta av dessa anfall, jag har ingen ”olycka” haft, men rädslan kan räcka för att orsaka oreda i själen. Men jag fortsatte att gå och handla, när jag gav mig själv ”lov” att köpa en ipod och godkände att jag får lyssna på musik, hade jag med mig det till affären.
Genom att jag lyssnade på musik kunde jag koppla om hjärnan och passera paniken utan att ge den plats, för visst kunde jag känna att den fanns där, men jag kunde säga ”hej” och fortsätta vidare till ett lugnare ställe! På detta vis har jag tränat mig på att gå och köpa mat utan att få panikångest. Visst det händer fortfarande ibland, men det är väldig få gånger jämfört med tidigare.
Jag är stolt över min framgång gällande panikångesten, att jag kan resonera med mig själv och det som ”triggar” ångesten, att jag kan ”ta ut” det ur huvudet och titta på rädslan objektivt. Se varför den är där, vad den vill och acceptera att den kommit. Det har jag lärt mig att genom att jag accepterar dess existens, tar jag udden av den och stinget är inte så svidande.
Min känsla av att vara misslyckad började minska med att jag klarade mer och mer, för jag vill vara med i livet, ha kontakt med mina medmänniskor och inte sätta restriktioner på vad jag kan göra.
Jag känner för dem som inte kan övervinna sina sociala fobier, som inte ger sig ut, som inte utmanar sig själv och inte helt accepterar sitt ansvar i denna ångest, att den som kan göra bot på den är endast personen själv. Det är det jobbiga och det oumbärliga men så är det – enligt mig.
Nya metoder blommar inom mig, jag ser andra möjligheter att ta mig an en situation som jag tycker är jobbig, ibland är det bara att dra in ett djupt andetag, sluta tänka och bara göra och innan man vet ordet av gör man det och tycker det är roligt!
Det finns oanade krafter inom en människa, en reserv som även existerar när man tror att det inte finns något kvar. Det är underbart vilken resurs jag och du har inom oss – om vi bara vågar använda den!
(Lånad bild)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar