Jag var mitt gamla själv, den där individen som anmäler sig till en kurs som jag gärna vill gå för att avboka en stund innan kursen börjar. Av rädsla, av bekvämlighet, men med en enorm ångest som reslutat.
Men i går gick jag till silversmideskursen, jag stängde av hjärnan och gick med bestämda steg utan att ge mig själv en sekund att tveka.
Jag är glad för det, en gåva till mig själv, nu har jag räknat (även med pi, dock med hjälp av miniräknare), mätt ut silver, sågat – byt sågblad, då det gick sönder, filade silvret efter min våga sågning, och böjt till det med all kraft jag har. Jag valde en plåt som är 1,5 mm tjock, vilket var det tjockaste och svåraste, och när jag skulle böja det förvånades jag av motståndet och det fokuset det krävdes.
Kerstin vår kursledare fick hjälpa mig få ihop det eftersom det blev lite snett där ring ”ändarna” skulle mötas, hon ”eldade” silvret och hjälpte mig att böja till det och använde lite ”hemliga” tekniker som hon hade i bakfickan
Vi är 10 stycken och alla nybörjare så det kräver kanske lite mer av Kerstin, jag känner att det ”första” bordet får mer hjälp, men jag beslöt mig ganska tidigt att ta för mig. Det har fungerat bra, men jag kan säga att vissa av tjejerna (det är bara tjejer) är öppnare än andra. Det är tre grupper av kompis gäng, tre, två och tre och så två ensamma deltagare – jag och en annan försiktig kvinna.
Men ok, bara för att ett bar av dem tycks ignorera mig även när jag pratar med dem, får det stå för dem, kanske är de nervösa, kanske tror de att min fetma smittar, kanske är de bara otroligt rädda för kontakt med nya människor. Men hur som haver, det spelar mig ingen roll, för jag är där för att lära mig och göra mig ett smycke. Jag sitter vid ett bra bord, de tre tjejer som jag sitter med är lätta att prata med och vi hjälps åt, till exempel var jag först med att såga ut min del av silvret och började med steg två, så när en efter en annan av de andra tjejerna blev klara berättade jag för den första hur hon skulle göra nu, som berättade för den andra som berättade för den tredje, hur bra som helst.
Jag var väldigt nöjd och stolt med mig själv när kursen var slut för dagen, tiden gick mycket snabbt, och jag hade haft det roligt, intressant att lära sig nya saker och tekniker – även fast jag har en viss rädsla för gasol flaskor – som jag kommer att arbeta med rätt mycket, hjälp!
Jag var vrål hungrig och hade huvudvärk när jag kom hem, men jag var mycket nöjd med livet, jag åt, tog en tablett och slappnade av med ett leende på läpparna.
Så när jag kom till jobbet i morse så brann ivern och önskan om att dela med mig av min underbara upplevelse – dels för att det var en bedrift för mig och dels för att det var roligt. Jag fick berätta det skall jag erkänna och de frågade frågor – men mitt i blev jag avbruten, och jag blev lite snopen och kände mig dum – beslöt att behålla detta för mig själv, eftersom detta är för mig själv och skapandet är personligt för mig – huvudsaken är att jag är glad i det, har en person som själv går i en kurs med silver här på jobbet som jag kan berätta för och dela med mig av min förundran.
Tack modet för att du infann dig!
Men i går gick jag till silversmideskursen, jag stängde av hjärnan och gick med bestämda steg utan att ge mig själv en sekund att tveka.
Jag är glad för det, en gåva till mig själv, nu har jag räknat (även med pi, dock med hjälp av miniräknare), mätt ut silver, sågat – byt sågblad, då det gick sönder, filade silvret efter min våga sågning, och böjt till det med all kraft jag har. Jag valde en plåt som är 1,5 mm tjock, vilket var det tjockaste och svåraste, och när jag skulle böja det förvånades jag av motståndet och det fokuset det krävdes.
Kerstin vår kursledare fick hjälpa mig få ihop det eftersom det blev lite snett där ring ”ändarna” skulle mötas, hon ”eldade” silvret och hjälpte mig att böja till det och använde lite ”hemliga” tekniker som hon hade i bakfickan
Vi är 10 stycken och alla nybörjare så det kräver kanske lite mer av Kerstin, jag känner att det ”första” bordet får mer hjälp, men jag beslöt mig ganska tidigt att ta för mig. Det har fungerat bra, men jag kan säga att vissa av tjejerna (det är bara tjejer) är öppnare än andra. Det är tre grupper av kompis gäng, tre, två och tre och så två ensamma deltagare – jag och en annan försiktig kvinna.
Men ok, bara för att ett bar av dem tycks ignorera mig även när jag pratar med dem, får det stå för dem, kanske är de nervösa, kanske tror de att min fetma smittar, kanske är de bara otroligt rädda för kontakt med nya människor. Men hur som haver, det spelar mig ingen roll, för jag är där för att lära mig och göra mig ett smycke. Jag sitter vid ett bra bord, de tre tjejer som jag sitter med är lätta att prata med och vi hjälps åt, till exempel var jag först med att såga ut min del av silvret och började med steg två, så när en efter en annan av de andra tjejerna blev klara berättade jag för den första hur hon skulle göra nu, som berättade för den andra som berättade för den tredje, hur bra som helst.
Jag var väldigt nöjd och stolt med mig själv när kursen var slut för dagen, tiden gick mycket snabbt, och jag hade haft det roligt, intressant att lära sig nya saker och tekniker – även fast jag har en viss rädsla för gasol flaskor – som jag kommer att arbeta med rätt mycket, hjälp!
Jag var vrål hungrig och hade huvudvärk när jag kom hem, men jag var mycket nöjd med livet, jag åt, tog en tablett och slappnade av med ett leende på läpparna.
Så när jag kom till jobbet i morse så brann ivern och önskan om att dela med mig av min underbara upplevelse – dels för att det var en bedrift för mig och dels för att det var roligt. Jag fick berätta det skall jag erkänna och de frågade frågor – men mitt i blev jag avbruten, och jag blev lite snopen och kände mig dum – beslöt att behålla detta för mig själv, eftersom detta är för mig själv och skapandet är personligt för mig – huvudsaken är att jag är glad i det, har en person som själv går i en kurs med silver här på jobbet som jag kan berätta för och dela med mig av min förundran.
Tack modet för att du infann dig!
(mosaic av Gaudí )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar