Kanske känner du igen känslan, man går där i sin lilla bubbla i tron att allt är bra, man har det tom roligt och pratar på, hjälps åt, solen skiner och det känns som allt fungerar hur bra som helst. Tacksam för den hjälp som erbjudits, du är lyckligt omedveten om de mörka moln som börjar glida in runt om kring, himlen ändrar färg från klar blå till ljusgrå, du pratar på i glada toner och så helt plötsligt kommer stormen, den överrumplar dig, skrämmer dig med den tysta framfarten den haft, att du inte ens anat att den var på horisonten, vinden viner och skriker i dina öron, vad var det som hände?
Jag fann mig stående med munnen uppe i ett metaforiskt hällregn och jag kunde inte förstå, vad var det som hände som vände ett solskens humör till ett häll regns humör? Det sorliga är att jag nu i efter hand kan säga med säkerhet att jag känner igen detta ovädret. Det skrämmer mig, det tog tre år att gå över förra gången jag fann mig fast i hällregnet. Jag vande mig, jag flyttade mig ur det geografiska hällregnet till en torrare med ensammare plats, det var priset jag betalade för att jag var jag och sa till.
Vad var det som hände? Något jag sa? Något jag gjorde? Vad var det? Jag bad om ursäkt för vad jag trodde det var, men utan effekt, orkar jag den här gången? Det kostade på, det blev dyrt, men det är klart, jag har inte slutat betala sedan förra gången, vänskap med ett känslomässigt pris som är oerhört kostsamt! Nu känner jag mig sorgsen, tom, lurad, dum, mest dum för att jag bad om hjälp när jag vet hur dyr den är. Hur dum får jag vara, hur dum?!
Jag är rädd för att be om hjälp, jag tror att det är för att jag inte vill bli nekad, blir jag nekad känner jag mig dum för att jag frågat, om jag frågat om hjälp har jag trott att jag är värd något och jag är värdelös, värd ingenting, så jag kan inte be om hjälp. Blir jag nekad är det som att någon sagt ”hahaha, vad trodde du, din värdelösa råtta”, så jag undviker att be om hjälp så läge jag kan, till och med till den nivån att jag inte bryr mig om vad det nu är jag önskade göra. Jag vill inte be om hjälp.Skall jag erkänna så är jag oerhört rädd nu, vet inte riktigt varför, men något har ändrats, något är annorlunda, och jag är rädd, men jag har klarat det en gång förut jag kan klara det igen.
Regnvädret sitter nu inom mig, mitt i solar plexus, det är tungt och jag vet inte riktigt vad jag skall göra, jag vill inte be och böna, jag kan inte låta mig göra det, jag har inget gjort fel, inget alls. Men varför är jag så rädd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar