Möjligheter

Känner mig yr som om jag hade glömt att ta mina mediciner, vilket jag inte har, funderar och tror jag har kommit fram till att jag tackar ja till lägenheten och lämnar det sedan till ödet. Låter ödet bestämma om jag skall flytta eller inte, nåja, det är så jag känner det nu, ingen garanti att det stannar så tills på måndag.

Besluts ångest, sedan om jag säger ja, och får besked senare att jag INTE får lägenheten, besvikelse, ironiskt tycker jag. Definitivt ett i-lands besvär, angenämt problem,speciellt när jag inte känner någon olust där jag bor. Jag älskar verkligen Majorna, Kungslaudugård och Sandarna, ett underbart område att få kalla sitt närområde, sitt hem.

Ett mänskligt område, skapande och humant, det tycker jag, det är min åsikt, jag tycker det är trevligt att heja på Familjebostäders personal som är ute i området, möjligheten att kila in till Bovärden om jag har en fråga, jag känner mig väl omhändertagen

När livet har en tendens att virvla runt betyder det mycket att ha en trygg bas, ett område där man kan flyga fritt. Jag förstår inte allt som händer i världen, i bland blir jag ledsen att jag inte kan påverka mer, hjälpa till att ändra på saker, jag önskar en humanare värld, en mer omtänksam värld, en värld där man inte tjänar pengar på krig, en värld där man kan hjälpa varandra, jag klarar inte av, eller rättare sagt, jag tittar inte på nyheterna längre eftersom jag inte förstår allt som händer och blir orolig av dålig ekonomi och arbetslöshet, jag har höga lån och är deltids sjukskriven och jag vill tillbaka till fullt arbete, jag vill vara på mitt arbete. Jag klarar inte av att hantera den oron som prat om den dåliga ekonomin för med sig för mig, jag gömmer mitt huvud i sanden.

På någotvis var den delen av livet lättare när jag var yngre, för mig hade världen som stort ingen direkt inverkan på min lilla värld - som jag såg det. Det där, det var främmande, inte visste jag så mycket om krig, fattigdom och svält. Inte visste jag om terrorister som var elaka, flygplanskrascher eller större natur katastrofer. Min värld handlade om kompisar, leksaker och barnprogram, mamma och pappa höll mig säker - ja, tills den säkerheten togs från mig.

Nu är jag vuxen, lever i en vuxen vardag och skall ärligt erkänna att jag inte hanterar det bra, jag vet inte hur man skall bete sig i en vuxen värld, en stor del av mig vägrar tom att delta i det medvetet. Det finns så många måsten i världen och jag HATAR måsten. Man MÅSTE hälsa på sina föräldrar, man MÅSTE hälsa på sina syskon, men om mina föräldrar inte gillar att hälsa på mig mer än en timme eller så, eller min syster aldrig kommer på visit, varför MÅSTE då jag?!

Måstena är inpräntade i mitt samvete av någon slags - artighets moral eller etik.

Vi har alla olika relationer till våra föräldrar och syskon, jag känner inte min syster, det är fem år mellan oss, men jag har alltid känt mig trygg med henne och tytt mig till henne i olika familjesituationer om hon har funnits med, och jag är väldigt glad att hon har hittat en sådan underbar partner till slut, för det är han verkligen - one in a million - det kan jag garantera.

Jag?! Jag vet inte vad som blir av mig - vill dock inte blir den där gamla damen med 110 katter som det luktar illa om och alla pratar om i området! Hua, är lite oroad över min framtid om jag har något!

Åter till ödet, får dock visa mina intutioner eller vad det heter, vet inte vilka de är ännu!