Afterlife

I kväll har jag "hulk" gråtit, har varit lite nedstämd hela dagen, känt mig konstigt "off", blev lite besviken och jag fick hantera dom känslorna och jag gjorde det väldigt bra, men samtidigt så kröp det upp familjära frågeställningar inom mig. Att jag var nedstämd måste ha synts eftersom jag blev tillfrågad, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med mig själv - det var liksom överspelat i alla fall.

Afterlife har ett underbart lunk i sig, musiken gick rakt in i min själ och att titta på Afterlife är som att meditera - för mig i alla fall. Tycker mycket om skådespelarna, omgivningen, innehållet, ja, allt. Så nu svider mina ögon, näsan blev täppt av allt snörvlande och pappers tussar ligger på hela bordet.

Känner mig lite lugnare nu, har känt mig ganska konstig efter jobbet, vet inte riktigt vad som hände, fast det är lögn, jag vet precis vad som hände, jag blev besviken, fast inte lika besviken som när det gick upp för mig att det inte skulle bli som jag trott. Det gick över relativt snabbt, men det blev jobbigt. Jag stängde av, någonting slocknade inom mig.

Har så otroligt svårt att be om hjälp, jag är så van att det kostar mig mer än vad jag har råd med, och jag känner mig alltid så lite värd när jag ber om hjälp att jag inte pressar på, även om det innebär att jag blir djup besviken, oproportionerligt besviken, och så måste jag ta hand om dom känslorna och allt som kommer i dess köl vatten eller vad man kallar det. Där är jag nu, det känns lite tungt och jag känner mig vilse, väldigt vilse

Jag vet inte riktigt vad jag skall göra, hur jag skall göra, vad kan jag göra? Dom här känslorna är otäcka, jag litar inte på dom och nu vet jag inte riktigt vad jag skall göra.

Stund för stund, det är allt jag kan göra, ta stunden för stunden för vad den är.

Andas in, andas ut, andas in...

Det var skönt att titta på Afterlife, som att sätta på sig älsklings pyjamasen efter att man kommit ur duschen, när man har duschat efter att man fastnat i en regnskur, mmmm