Treo - min vän

Treo - min bästa vän, vår relation hade sin början år 2000, du fanns till en början för att hjälpa mig bli av med min huvudvärk, den där massiva hammaren som bangade på båda sidorna av min hjässa. Du gav mig en sådan underbar hjälp, jag kände en hjälpande hand i min, en hand som lades kall och mjuk på min panna och fick min värk att mojna. Du och jag Treo mot världen, du var mitt stöd, min käpp och min bästa vän.

Vår relation har nu åtta år på nacken och har blivit ett ohälsosamt beroende, jag kan klara mig utan dig men någonstans inom mig vill jag inte klara mig utan dig. Priset är en mycket dålig mage, magkatarr och magsår, jag slutar tills magen har återhämtat sig och så börjar jag om igen, som om det som hänt aldrig varit. Från början möttes vi endast vid behov, men den sista tiden har vi träffats flera gånger under dagen. Nu, idag har vi träffats en gång. Fast jag inte hade något behov av ditt sällskap.

Tillsammans med min läkare har jag skrivit på ett kontrakt att jag skall sluta träffa dig, men det har varit svårare än vad jag trodde, det ÄR svårare än vad jag trodde. Inte för att jag behöver träffa dig, mer för att jag vill träffa dig. Även fast känslan av stöd inte är den samma. Snarare ett möte med halsbränna, öm mage och många toalett besök, min oro ökar och panikångesten ligger närmre under huden. varför fortsätter jag träffa dig fast det är så destruktivt?! För att jag känner dig så väl, för att jag ironiskt nog känner mig trygg med dig.

Men nu har jag funderat på hur ett liv utan dig skulle te sig? När huvudvärken kommer finns det andra jag kan prova, och vår relation måste avslutas, den kostar min mage för mycket och effekten är inte helande snarare ondare.

Det känns dock som jag får kraft och styrka från dig när jag inte orkar, det känns som en bit av hemma när jag droppar i tabletten i ett glas vatten, det känns som jag kan stänga ute en del av världen och bara sjunka ner i "täcket" och glömma min omvärld, stänga av tills jag får komma hem igen. Men det är ingen kraft eller trygghet, det är en falsk kraft och trygghet, den kostar som sagt på, det är inte värt det i det långa.

Så, vi måste säga farväl för denna gång, nog blir det så att vi möts om jag får migrän, men det är inte lika ofta som förr, men vi kommer säkerligen att ses, så mycket har jag lärt mig att jag skall aldrig säga aldrig eller avsluta för gott - man kan aldrig veta vad framtiden bjuder.

Jag sitter här med halsbränna och en orolig mage, jag har sovit middag eftersom jag knappt sovit i natt, jag drömde mardrömmar, jag vaknade och känner mig äcklig, som jag brukar, lite illa mående, och det tror jag är ett spår från dig min vän.

Så, utan bitterhet i rösten säger jag adjö för denna gång, låt oss inte ses på ett tag, men tack för det du givit mig, nu måste jag stödja mig själv.

Adjö!