"You are the embodiment of the information you choose to accept and act upon. To change your circumstances you need to change your thinking and subsequent actions".
Det här är en av mina favorit tavlor som jag har målat, jag målade den under en period då jag hade det väldigt jobbigt med en arbetskollega, den skulle påminna mig om att låta hennes ord och beteende mot/till/för mig, rinna av som vatten på en anka - Water on a ducks back - den hjälper på det vis att jag alltid börjar le, den ger mig värme och mod att skratta åt mig själv.
Den arbetskollegan har nu gått i pension, och den dagen hon gick i höstas var en enorm lättnad för mig. Tidigare den hösten hade vi haft ett samtal, hon, jag, vår samordnare och en coach, det var bland det svåraste jag gjort sedan min lilla syster gick bort. Att sitta där framför en månniska som jag faktiskt var rädd för och se hur vi skulle kunna lösa vår situation. I hennes närhet mådde jag väldigt dåligt och mitt jobb led där efter, jag belv kass, jag gjorde många misstag och mycket var tvunget att redas upp. Jag sjönk djupare och djupare ner i depression och ville inte vara på jobbet överhuvudtaget. Jag gick in i detta samtal med viljan att komma fram till en lösning, jag hade inte för avsikt att sitta och anklaga henne för något, utan hade förberätt mig genom att gå i genom i mitt huvud vad jag önskar sagt.
Jag sa, när coachen och samordnaren bad mig att börja, att detta hur jag upplever det OCH INTE NÖDVÄNDIGTVIS hur det var. Så berättade jag hur jag uppfattade vår arbetsrelation, hur jag tyckte att det var obehagligt att fråga henne saker, att jag blev osäker etc. Tillbaka fick jag precis det som jag hade fruktat. Hon berättade för mig att ALLA tyckte att jag inte var bra på mitt jobb, att ALLA tyckte att jag skapade mer jobb än hjälpte till, att jag var mycket borta och allmänt var jobbig att jobba med. Ja, jag hade coachat mig själv att jag inte skulle gråta, ville inte gråta framför henne, men där började tårarna rinna. Det fortsatte, vad skulle vi göra för att komma fram till en lösning, jag hade gett upp, för det var mer, "Marie, tänk på det och det" och just då klarade jag inte det. Jag kände mig väldigt ensam, min värsta mardröm var sann, jag var super kass på mitt jobb, jag ville inte vara med längre. När det var färdigt bröt jag ihop, fixade det inte längre, sedan blev det sjukskrivning för min del. Det var inte denna kollegans fel, något hade varit pågång under en längre tid, det blev helt enkelt för mycket.
Blev det bättre?! Nej, jag fortsatte att undvika henne, jag satt inte med under fika rasterna, det var liksom hennes domain, jag fortsatte att dra mig undan mer och mer. Det jag blev var stolt över hur jag hade skött mig, att jag inte hade gått på personangrepp som min kollega och inte på någotvis attakerat henne som privat eller professionell person. Jag blev stolt att jag hade klarat det, jag upplevde dock inget stöd från coach eller samordnare under detta samtal. Inte för att deras roll var att hålla någon i ryggen, men när personangrepp på börjas...
Nu är hon inte där längre, men det kommer alltid att finnas någon som är mer prövning, men det är så med livet och en del av det är att lära sig att hantera det, och det klarar man bättre när dags formen är bättre och när man är starkare i sig själv.
Tavlan hänger fortfarande kvar på mitt kontor, den ger mig fortfarande ett leende och jag tycker mycket om den.
Jag har det svårt med männskliga relationer, jag kanske är självisk att jag inte vill åka till min mamma och stanna där ett par dagar, eller till min syster, jag vill hellre vara hemma, om jag hade körkort och bil kanske situationen hade varit en annan, då kunde jag själv välja när jag kommer och går. Med tåg, ja då blir jag helt plötsligt väldigt bekväm, plus, jag gillar inte att lämna Olivia ensam, en övernattning går bra men inte mer. Tycker inte om att resa med henne heller...så jag är helt enkelt en surkart, hemma troll.
Jag ser min arbetsplats som en skola, där jag har chansen att lära mig om männskliga relationer, hur man ska kunna samarbeta med olika personer, även sådana som man inte tycker så mycket om eller har mycket gemensamt med, även sådana arbetskamrater som är som aliens för en själv. Jag är inte super duktig, men jag försöker, jag försöker även att inte tänka på det för mycket. Försöker även lära mig att jag inte behöver berätta ALLT för alla, har en tendens att vara som en öppen bok. I bland är det ok, men numera är det ofta jag finner att jag önskat att jag inte berättat precis allt.
Min energi, eller vad man skall kalla det, fluktuerar ganska mycket, så jag kan vara glad som en mört för att fem minuter senare har rammlat ner i min sankmark. I terapin försöker jag att lära mig tekniker som skall se till att min omgivning inte störs av detta, men samtidigt att jag ger mig själv en chans också, inte vara så hård mot mig själv. Men dessa toppar och dalar kan vara oerhört tröttsamma.
Nu, när jag har semester kan jag "skydda" mig själv och tillåta mig själv åka på den berg-och-dalbana som är mitt liv, jag vet att det är bara jag som blir lidande och det är befriande, som att släppa ut magen ur ett par för taita byxor. Jag försöker klara upp vad det var som hände, varför rammlade jag ner, etc. Fast, jag tror faktiskt att jag föredrar pp och ner framför jämn mark.
Nu är det dags för middag innan jag dalar ner pga hunger och blir ett monster!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar