Efter att ha pratat med min handläggare på Försäkringskassan fick jag en idé, min handläggare sa att jag kunde välja att börja jobba 75% om jag önskade även fast min sjukskrivning är på 50%, hon bara ändrar det hos sig och så får min arbetsgivare betala ut 75% lön. Om det efter, säg två veckor ,inte skulle fungera kan jag ringa och säga till att jag önskar gå tillbaka till 50% utan att det blir ett problem för FK. Så färdig med en idé ringde jag min samordnare på min arbetsplats och föreslog ett alternativ som skulle möjliggöra det för mig att se hur det skulle fungera med att gå upp i tid.
Jag är inte sjukskriven pga. av arbetsplatsen, det är i alla fall inte så jag ser det, det är andra faktorer som har gjort att jag inte kan fungera, men nu har jag varit sjukskriven på 50% under ett helt år, om jag inte får prova att jobba heldagar, hur skall jag då veta om jag är ok?! Samordnaren tog upp exempel där jag har provat det tidigare och det inte har fungerat, och de orosmoment som hon har för att jag går för snabbt fram. Här blir jag lite frustrerad eftersom jag vill prova, behöver utmana mig själv och lära mig att hantera situationer som kommer upp, om jag inte får tillfälle till det utvecklas jag inte. Jag blev väldigt besviken på min samordnares respons.
Hon, min samordnare, säger alltid att det hon måste tänka på är arbetsgruppens bästa, att hon inte vill utsätta dem för mig, så säger hon inte, men så tolkar jag det. Eftersom jag har mina dalar så kommer det perioder då jag inte orkar på samma nivå, jag drar mig undan och spar energi, men jag är inte utåt agerande som jag tidigare varit och de gör mig väldigt ledsen när hon säger att jag skadar arbetsgruppen. För det är det jag tycker att hon menar, jag vill inte göra andra illa eller dra ner arbetsmiljön, jag vill bara få en chans att komma tillbaka, när jag pratar med henne känns det som om hon inte vill ha mig tillbaka.
När jag sedan inte fick en löneförhöjning efter vad jag presterat detta år, som var mer än förra, blev jag djupt besviken, hon sa att det inte är på det viset som man bedömer prestationer på arbetet, det gjorde mig konfunderad, jag trodde i min enfald att löneförhöjning var en slags morot och belöning för att man nått sina mål, bidragit och varit en tillgång.
Jag hatar dessa tankar, att göra ett bra jobb och vara en tillgång på min arbetsplats är väldigt viktig för mig, att arbeta i motvind tar en otrolig kraft från mig och jag upplever det som orättvisst. Det finns de som är favoriter på arbetsplatsen som drar fler förmåner än andra, det blir kanske lätt så eftersom andra är lättare att ta hand om än andra. Så innan semestern tog jag rådet jag fick från en arbetskamrat och la mig lågt. Jag blev så förolämpad av min så kallad löneförhöjning att jag hade tänkt att lämna in ett formellt klagomål och ifrågasätta hur de ”mäter” prestationer, med tanke på att jag fick samma summa som föregående år då jag håller med om jag inte presterat något. Men jag hade verkligen tänkt mig för, ansträngt mig och jobbat mig framåt detta år och fick inget för det.
Det är dom här tankarna som snurrar runt i mitt huvud när jag inte kan somna, kanske skall jag bara göra som jag blir tillsagd och vara tyst, inte ställa till några problem eller ställa några krav. Så jag arbetar mina 50% fram tills i slutet av oktober och hoppas min läkare då går med på att sänka min sjukskrivning. För om inte läkaren går med på att jag arbetar 75 % går inte min samordnare med på det, även fast jag säger OK och FK säger OK. Kanske är det bättre att ”shut up and put up” det är ett bra arbete, bra arbetsgivare, och jag skall vara glad att jag har ett arbete. Vilket jag är.
Nu låter jag jätte negativ och klagar som bara den och det är INTE meningen, men jag blev så besviken, jag var så entusiastisk och positiv, och så gick det inte riktigt åt det håll som jag hade tänk det. Jag är oerhört glad att jag är anställd där jag är, jag har bra förutsättningar och har fått mycket bra hjälp, jag förstår bara inte vad jag skall göra för att det skall bli rätt, jag förstår inte vad jag gör fel. Jag har varit alldeles för öppen och berättat för mycket om alla mina ”hang ups” för min samordnare, det var dumt, men jag kan gå vidare från det. Så, ja, kanske är det bäst att vara tyst, göra mitt jobb, följa min läkares råd och inte göra några ljud från mig i onödan. ”Bidra mer Marie, kom med idéer, säg vad du tycker” säger hon, men när jag gör det blir det fel, jag har ingen tillit, jag känner mig vilsen, så nu slutar jag kämpa mot, nu gör jag som jag är tillsagd, går emot min inre rebell som inte gillar orättvisa och att bli förbisedd.
Arbetet är inte allt – kanske inte, men det betyder mycket när man befinner sig där 9 tim om dygnet, fem dagar i veckan, men det är inte vem jag är, jag är inte mitt arbete, jag är jag!
Detta är det sista som jag kommer att skriva ang. mitt arbete.
Up, up and away!!!!
Jag är inte sjukskriven pga. av arbetsplatsen, det är i alla fall inte så jag ser det, det är andra faktorer som har gjort att jag inte kan fungera, men nu har jag varit sjukskriven på 50% under ett helt år, om jag inte får prova att jobba heldagar, hur skall jag då veta om jag är ok?! Samordnaren tog upp exempel där jag har provat det tidigare och det inte har fungerat, och de orosmoment som hon har för att jag går för snabbt fram. Här blir jag lite frustrerad eftersom jag vill prova, behöver utmana mig själv och lära mig att hantera situationer som kommer upp, om jag inte får tillfälle till det utvecklas jag inte. Jag blev väldigt besviken på min samordnares respons.
Hon, min samordnare, säger alltid att det hon måste tänka på är arbetsgruppens bästa, att hon inte vill utsätta dem för mig, så säger hon inte, men så tolkar jag det. Eftersom jag har mina dalar så kommer det perioder då jag inte orkar på samma nivå, jag drar mig undan och spar energi, men jag är inte utåt agerande som jag tidigare varit och de gör mig väldigt ledsen när hon säger att jag skadar arbetsgruppen. För det är det jag tycker att hon menar, jag vill inte göra andra illa eller dra ner arbetsmiljön, jag vill bara få en chans att komma tillbaka, när jag pratar med henne känns det som om hon inte vill ha mig tillbaka.
När jag sedan inte fick en löneförhöjning efter vad jag presterat detta år, som var mer än förra, blev jag djupt besviken, hon sa att det inte är på det viset som man bedömer prestationer på arbetet, det gjorde mig konfunderad, jag trodde i min enfald att löneförhöjning var en slags morot och belöning för att man nått sina mål, bidragit och varit en tillgång.
Jag hatar dessa tankar, att göra ett bra jobb och vara en tillgång på min arbetsplats är väldigt viktig för mig, att arbeta i motvind tar en otrolig kraft från mig och jag upplever det som orättvisst. Det finns de som är favoriter på arbetsplatsen som drar fler förmåner än andra, det blir kanske lätt så eftersom andra är lättare att ta hand om än andra. Så innan semestern tog jag rådet jag fick från en arbetskamrat och la mig lågt. Jag blev så förolämpad av min så kallad löneförhöjning att jag hade tänkt att lämna in ett formellt klagomål och ifrågasätta hur de ”mäter” prestationer, med tanke på att jag fick samma summa som föregående år då jag håller med om jag inte presterat något. Men jag hade verkligen tänkt mig för, ansträngt mig och jobbat mig framåt detta år och fick inget för det.
Det är dom här tankarna som snurrar runt i mitt huvud när jag inte kan somna, kanske skall jag bara göra som jag blir tillsagd och vara tyst, inte ställa till några problem eller ställa några krav. Så jag arbetar mina 50% fram tills i slutet av oktober och hoppas min läkare då går med på att sänka min sjukskrivning. För om inte läkaren går med på att jag arbetar 75 % går inte min samordnare med på det, även fast jag säger OK och FK säger OK. Kanske är det bättre att ”shut up and put up” det är ett bra arbete, bra arbetsgivare, och jag skall vara glad att jag har ett arbete. Vilket jag är.
Nu låter jag jätte negativ och klagar som bara den och det är INTE meningen, men jag blev så besviken, jag var så entusiastisk och positiv, och så gick det inte riktigt åt det håll som jag hade tänk det. Jag är oerhört glad att jag är anställd där jag är, jag har bra förutsättningar och har fått mycket bra hjälp, jag förstår bara inte vad jag skall göra för att det skall bli rätt, jag förstår inte vad jag gör fel. Jag har varit alldeles för öppen och berättat för mycket om alla mina ”hang ups” för min samordnare, det var dumt, men jag kan gå vidare från det. Så, ja, kanske är det bäst att vara tyst, göra mitt jobb, följa min läkares råd och inte göra några ljud från mig i onödan. ”Bidra mer Marie, kom med idéer, säg vad du tycker” säger hon, men när jag gör det blir det fel, jag har ingen tillit, jag känner mig vilsen, så nu slutar jag kämpa mot, nu gör jag som jag är tillsagd, går emot min inre rebell som inte gillar orättvisa och att bli förbisedd.
Arbetet är inte allt – kanske inte, men det betyder mycket när man befinner sig där 9 tim om dygnet, fem dagar i veckan, men det är inte vem jag är, jag är inte mitt arbete, jag är jag!
Detta är det sista som jag kommer att skriva ang. mitt arbete.
Up, up and away!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar