Jag sov oroligt i natt, jag vet inte om jag somnade överhuvudtaget, men jag antar att jag måste ha försvunnit bort eftersom jag vaknade med ett ryck när telefonen ringde. När jag frågade min väninna vad klockan var, nästan 12.00, det kändes konstigt, men efter natten som varit inte så konstigt att jag var borta, hade en ordentlig huvudvärk när jag gick och la mig, det blåste storm utanför och tankarna tycktes virvla efter den. Som döda löv i stormens vågor, stängde balkongdörren efter ett tag eftersom jag låg och lyssnade på vinden, det var nästan hypnotiskt.
Jag fick dåliga vibbar av lägenheten igår, dålig energi, men jag tror mer att det var personen som visade lägenheten mer än lägenheten själv, låter det fånigt? Men jag tror på energi och att man känner av om den är positiv eller negativ. Jag lever på hoppet tills det är helt uppenbart att det inte kommer att gå vägen, så jag berättade om min teori när det gällde lägenheten och att jag trodde att det var min tur, svarade jag ja så skulle jag få den. Men kvinnan som visade mig lägenheten, som bodde där nu sa bestämt, ”det är den som bott längst hos familjebostäder som får den”, jaha, är det så sa jag, men det visste jag, så gick jag vidare att förklara min ”teori” för henne, men hon slog ner den också. Jag tycker mycket om Familjebostäder som hyresvärd, jag är faktiskt ovillig att flytta till en annan hyresvärd, fast de tillhör samma koncern, det har med människorna att göra, själva känslan. Jag tror också att alla har vi olika idéer och förutfattade meningar rörande vad som är ett perfekt boende för en själv.
För mig måste mitt hem vara en säker tillflyktsort, ett ställe där jag är säker, där jag kan slappna av och ha det bra på mina villkor. När jag första gången såg denna lägenhet blev jag jätte ledsen. Jag kom tillbaka till jobbet i tårar. Det känns oerhört främmande för mig idag, att jag överhuvudtaget övervägde att stanna kvar i Kortedala. Jag tyckte att lägenheten var blek, inga färger, det var ”cappucino” och ljus ljung, men idag tycker jag det är vackert, och kände illa mående för 60-tals tapeterna som de hade valt i lägenheten på Krukmakaregatan. Men det är bara kosmetika, det kan ändras, det går att göra lägenheten ljusare, speciellt i hallen där det behövs, trägolvet under mattan i hallen går också att tas fram.
Vill jag flytta? Det vore trevligt med en större lägenhet, 14 kvm till, och det är klart att jag tycker att det är irriterande med denna stora spricka på väggen här i storrummet, den som det pratades om att de skulle åtgärda. Men annars är det inget fel på min lägenhet, lätt att få tvättid, trevliga grannar, härlig närmiljö. Men drömmen att bo i ett landshövdinghus med fönster med spröjs finns här hos mig.
Något sattes igång igår, inom mig, en oro, en oro som jag har varit utan i ett par månader och jag uppskattar inte att det var jag som rörde om i myrstacken, jag önskar att jag låtit det vara, japp, kommer att nämna det igen, jobbet, varför ringde jag? Varför lät jag det inte vara tills det var dags att komma tillbaka? Jag har rätigheter som ingen kan ta från mig, men jag vill inte bråka mig fram till dom.
Nu är jag åter rädd för att min verklighet inte är min verklighet – om du förstår vad jag menar?! Det min samordnare säger är det så hon säger eller förvränger jag det? Jag är jobbig för mina arbetskamrater – när jag frågar dem säger de att jag är som de flesta andra som har sina bra och sina mindre bra dagar, inget mer med det. Medans samordnaren säger att jag påverkar dem negativt, drar ner arbetsmiljön. Min största rädsla är att jag är ett STORT problem för arbetsmiljön utan att någon säger det till mig, tänk om jag är en SUPER jobbig person, men ingen säger det till mig!? HJÄLP, HJÄLP!!!!!!!
Så nu har det satt igång ordentligt inom mig, det känns som det där vortexet håller på att suger ner mig igen, kraften är så stark att jag inte vet om jag kan hålla i, men jag tänker inte släppa taget, jag har kommit långt och gjort många bra framsteg, en persons ords skall inte få ta det ifrån mig!
Sticks and stones may break my bones, but words will never hurt me
Förhoppningsvis kan jag komma så långt någon dag!
Jag fick dåliga vibbar av lägenheten igår, dålig energi, men jag tror mer att det var personen som visade lägenheten mer än lägenheten själv, låter det fånigt? Men jag tror på energi och att man känner av om den är positiv eller negativ. Jag lever på hoppet tills det är helt uppenbart att det inte kommer att gå vägen, så jag berättade om min teori när det gällde lägenheten och att jag trodde att det var min tur, svarade jag ja så skulle jag få den. Men kvinnan som visade mig lägenheten, som bodde där nu sa bestämt, ”det är den som bott längst hos familjebostäder som får den”, jaha, är det så sa jag, men det visste jag, så gick jag vidare att förklara min ”teori” för henne, men hon slog ner den också. Jag tycker mycket om Familjebostäder som hyresvärd, jag är faktiskt ovillig att flytta till en annan hyresvärd, fast de tillhör samma koncern, det har med människorna att göra, själva känslan. Jag tror också att alla har vi olika idéer och förutfattade meningar rörande vad som är ett perfekt boende för en själv.
För mig måste mitt hem vara en säker tillflyktsort, ett ställe där jag är säker, där jag kan slappna av och ha det bra på mina villkor. När jag första gången såg denna lägenhet blev jag jätte ledsen. Jag kom tillbaka till jobbet i tårar. Det känns oerhört främmande för mig idag, att jag överhuvudtaget övervägde att stanna kvar i Kortedala. Jag tyckte att lägenheten var blek, inga färger, det var ”cappucino” och ljus ljung, men idag tycker jag det är vackert, och kände illa mående för 60-tals tapeterna som de hade valt i lägenheten på Krukmakaregatan. Men det är bara kosmetika, det kan ändras, det går att göra lägenheten ljusare, speciellt i hallen där det behövs, trägolvet under mattan i hallen går också att tas fram.
Vill jag flytta? Det vore trevligt med en större lägenhet, 14 kvm till, och det är klart att jag tycker att det är irriterande med denna stora spricka på väggen här i storrummet, den som det pratades om att de skulle åtgärda. Men annars är det inget fel på min lägenhet, lätt att få tvättid, trevliga grannar, härlig närmiljö. Men drömmen att bo i ett landshövdinghus med fönster med spröjs finns här hos mig.
Något sattes igång igår, inom mig, en oro, en oro som jag har varit utan i ett par månader och jag uppskattar inte att det var jag som rörde om i myrstacken, jag önskar att jag låtit det vara, japp, kommer att nämna det igen, jobbet, varför ringde jag? Varför lät jag det inte vara tills det var dags att komma tillbaka? Jag har rätigheter som ingen kan ta från mig, men jag vill inte bråka mig fram till dom.
Nu är jag åter rädd för att min verklighet inte är min verklighet – om du förstår vad jag menar?! Det min samordnare säger är det så hon säger eller förvränger jag det? Jag är jobbig för mina arbetskamrater – när jag frågar dem säger de att jag är som de flesta andra som har sina bra och sina mindre bra dagar, inget mer med det. Medans samordnaren säger att jag påverkar dem negativt, drar ner arbetsmiljön. Min största rädsla är att jag är ett STORT problem för arbetsmiljön utan att någon säger det till mig, tänk om jag är en SUPER jobbig person, men ingen säger det till mig!? HJÄLP, HJÄLP!!!!!!!
Så nu har det satt igång ordentligt inom mig, det känns som det där vortexet håller på att suger ner mig igen, kraften är så stark att jag inte vet om jag kan hålla i, men jag tänker inte släppa taget, jag har kommit långt och gjort många bra framsteg, en persons ords skall inte få ta det ifrån mig!
Sticks and stones may break my bones, but words will never hurt me
Förhoppningsvis kan jag komma så långt någon dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar