Fiktiva vänner

De senaste dagarna har jag nästan haft Marian KEYES bok ”This Charming Man” svetsad till min hand, det är det där problemet att jag vill inte sluta läsa men jag vill inte läsa ut den heller. Jag fick ett par nya kompisar och följde deras liv med en gränslös lust. En bok som gjorde att jag läste varje ord, inte hoppa några paragrafer ner på sidan som jag ibland gör, när jag känner att författaren ”slösar” med ord. I ”This Charming Man” följer läsarna fyra kvinnor som på något sätt alla är länkade till ”Paddy de Courcy” en karismatisk men otroligt manipulativ och ond man.
Jag älskar Marian Keyes böcker för den lätthet de erbjuder, jag brukar blanda upp det jag vanligtvis läser med en av hennes böcker, precis som Isabel Allende, jag behåller alla deras böcker eftersom jag vet att jag kommer att återkomma till dem om och om igen. Nu är den färdigläst, nu skall den läggas till hennes andra böcker och så börjar väntan på att hon skall skriva en ny. Det är så skönt att försvinna in i bokens värld, bara finnas där, i stunden med alla bilder och röster i huvudet.
När jag slagit igen den känns det som jag existerar i ett vakuum, en tråd av separationsångest snurrar sig runt min luftstrupe och sträcker sig mot mitt hjärta, och en känsla av panik börjar resonera inom mig. Det finns inget jag kan göra, eller rättare sagt, jag vill inte fuska, jag vill inte göra något annat för att dölja den känslan som finns inombords. Jag vill komma igenom den så att den inte dyker upp igen.
Jag är ensam idag, ensam med Olivia, det är skönt, för stunden känns det bra. Telefonen är tyst, e-posten är tyst (inte för att den låter vanligtvis heller för den delen). Posten idag har innehållit en extra katalog från Ellos som jag kastade på en gång och en TCO-tidning, var på väg att kasta den också men en av rubrikerna fångade mitt öga, en artikel om hur facken hjälper de papperslösa, så jag la tidnigen till den hög jag brukar läsa tillsammans med frukost flingorna.
Hade som plan att åka till centrum idag, men har kommit ifrån den iden, kom på att snart åker jag dit varje dag pga. jobbet så det kan gott vänta, ingen brådska. Har en känning att jag inte skulle hantera horderna av människor så bra heller. Nu låter det som jag har ”torgskräck” men det vill jag inte påstå, utan det är mer att jag dras med i stressen, och stressen triggar igång en massa oönskade sidoeffekter. Svettas, hjärtat går i 220 km/h, känner mig som en stor uppblåst blibb. Beroende på dagsformen kan jag hanterade olika, ibland säger jag bara ”up yours” i mitt huvud, andra gånger vill jag bara försvinna ner i avloppsbrunnarna.
Den här veckan har varit upp och ner känslomässigt, gått och hoppas på att få en lägenhet som jag var tveksam till från början men sedan ville ha, när jag fick beskedet att den gått till en annan sökande blev jag besviken (har kommit över det, gick ganska snabbt faktiskt), det brevet kom i onsdags, måndagen var ok eftersom jag varit hos min terapeut, tisdagen var eftertänksam, torsdagen var jobbig, nära till tårar och jag ville komma hem. Kände mig som en stor blibb, på fel ställe. I dag fredag, ja, vad kan jag säga?!
Ensam, utan bok, vet att en hel packe är på väg från Amazon.co.uk, då blir det extas här hemma, underbara känsla av att öppna upp alldeles nya böcker, lukten, känslan, förväntningar om vad som ligger där inne mellan bokens pärmar, en Allende bok som jag inte läst, andra som är nya författare som jag inte läst förut och några gamla bekanta. Underbart! Den första tjocka boken jag läste var Onkel Toms Stuga, Harriette B. Jag älskade den boken och kan även idag komma ihåg vissa avsnitt av den, vet också att jag läste Katitzi. Men jag var ingen stor läsare när jag var yngre, den passionen tändes när jag var 25 år och köpte en bok som heter ”Eva Luna” av Isabel Allende, där började våran ”relation” min första riktiga kärlek, en bok som jag värnar än idag, sliten som den är.
Jag kan inte leva utan fantasi och drömmar, utan dom skulle jag torka upp och inte finnas, det är jag helt säker på, samtidigt upplever jag det som om att det finns personer runt mig som vill släcka den elden inom mig, och hittills har jag låtit dem fara fram som de vill, med det uppenbara resultatet att jag nästan inte finns kvar. Jag har själv välkomnat dem in, jag har hoppat efter dem och hållit med, inte mer, inte mer Marie!

(Bild lånad från Marian Keyes officiella hemsida)