För ett tag sedan pratade nästan alla om "Facebook" måste erkänna att jag var ganska "borta" när det gällde "Facebook", visste inte riktigt vad det var eller vad man skall ha det till, så jag tänkte inte så mycket på det. Men en eftermiddag hade jag lite tråkigt och tänkte att jag skulle kolla vad det var för något, och innan jag visste vad jag gjort, hade jag skapat ett konto. Det var ganska roligt att hitta människor som man känner på denna sida, några som jag inte ens sätt på väldigt länge.
Så när jag nästan tömt mitt huvud på personer som jag kunde söka efter gick jag lite längre bak i tiden, sökte på efternamnet på den familj som jag var Nanny åt 1989. Till min förvåning hittade jag Richard, Daniel, Stephen och Anthony, så tänkte jag, jag skickar Stephen ett meddelande och ser om det verkligen är de jag tro det är, och idag fick jag svar, det är min lilla plutt, ja, ja, han är 19 år nu och har börjat på Universitet, han var bara ett par veckor om ens det när jag kom till familjen i Melbourne, Australia.
Jag tog hand om tre pojkar, 6 år,3 år och någon vecka gammal Stephen, Stephen blev MIN bebis, mamman i familjen var hemma, men de höll på att bygga ett hus när jag kom, så hon höll på ganska mycket med det, och sedan efter två - tre månader började hon jobba deltid. Pojkarna var underbara, busiga, precis som de ska vara, men jag hade mycket roligt med dem. Det var det bästa året i mitt liv dittills. Jag fick se hur det kan vara att vara medlem i en familj, pappan tog hand om mig som om jag vore en dotter, jag hade bra kontakt med dem alla. Hade vänner, gick ut och roade mig, ja, det var härligt.
Kan inte påstå att jag var en "Mary Poppins" men det var inte svårt att ta hand om pojkarna, förutom när jag tog med dem till parken, då fanns det stunder då jag blev nervös, önskade att jag hade haft ett tredje öga.
Det är helt otroligt att jag fått kontakt med den familjen igen, att jag hittat dem via nätet, Stephen, min lilla kille, han är 19 år gammal och går på Universitetet, ojoj, vad stolt jag är, jag blev så rörd att tårana dallrade i ögonvrån, om ni bara visste hur mycket jag älskade den pojken, det var väldigt svårt att lämna över honom till den nya Nannyn när det var dags för mig att lämna dem, var väldigt terrtorisk eller vad det heter.
När jag var där sista gången för att säga Hej Då, så hade de precis kommit hem från deras stuga, jag tog emot Stephen och fann att hans blöja var genom blöt, blev skit arg, jag frågade mamman om jag fick byta blöjor och gick upp med bestämda steg, jag bytte blöja och kläder på honom och muttrade för mig själv, vilket dåligt jobb den nya Nannyn gjort, att hon lät honom sitta i blöta blöjor så han fick utslag etc etc. När jag kom ner berättade mamman att baby monitorn hade varit på, hon skrattade gott och gav mig en kram. Lite pinsamt, men han var min lilla pojk också, nu är han 19 år, har sitt egna liv, han är en stor kille, snart en man, min älskade lilla kille!
Mamman skall skicka mig lite kort, det skall bli roligt att se, sist jag träffade dem var 1995 i april, vid påsklovet, det är 13 år sedan.
Till det hela hör också att det var där min kärlek till filmen Mary Poppins började, jag såg den med killarna och vi älskade den allihop, fick den på video av dem när jag åkte därifrån, men nu har jag den på DVD med sångtexterna så jag kan sjunga med, jag och killarna gillade skorstens sekvensen bäst, den brukar vi sjunga för full röst medans vi geld ner för balustraden, heter det så, trappräket, något vi inte fick göra...men när katten är borta... Chimm chimmcherie....
Minnen som jag spar i hjärtat, tur att jag har ett stort hjärta så alla minnena som faktiskt är underbara får plats! Glömmer så lätt bort allt bra jag gjort när jag är bestämd med att jag är Anti Christ!
"Be a fotball to time and chance, the more kicks the better, so that you inspect the whole game and know its utmost law"
Ralph Waldo Emerson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar