Egen tid

Jag har vaknat tidigt två morgnar i rad, men jag har valt att ligga kvar i sängen och läsa en stund, eller titta ut genom balkongdörren, sett takåsarna på grannhuset och den klarblåa höst himmel som fanns där på andra sidan glaset. Jag ligger och sträcker på tårna, lyssnar på tystnaden, lyssnar på den känsla som susar genom min kropp, jag, Olivia och Azalea, vi ligger alla tre och lyssnar. Azalea är den första att hoppa ur sängen, hon har bråttom att upptäcka, se om det har hänt något sedan sist?!

Olivia och jag har känt varandra och levt med varandra i två år nu, så vi är familjära med varandras vanor, Azalea har lärt sig en, att när jag släcker lampan på kvällen, då ligger alla i sängen och skall försöka somna, jag verkar ha världens tur med detta, klart de far runt som om svansen brann precis innan, med "lights out" och tjejerna lägger sig till rätta.

Jag tycker mycket om att lyssna, jag har fått för mig att med allt jag varit med om så har jag utvecklat super hörsel, fladdermös hörsel, det jag försöker göra när jag lyssnar är att skärma av andra ljud, som människor som pratar, fiskmåsar, spårvagnar, jag försöker ta bort en sak i taget och bara fokusera på ett ljud, oftast är det en fågel. Jag vet inte hur många av er sätt en film med Jodi Foster som heter "Contact", vet tyvärr inte vad de översatte den till på Svenska, men den första sekvensen från den filmen är från rymden, och olikt Star Trek så är det komplett tyst i rymden (säger dem som vet), filmen börjar i öronbedövande tystnad, jag blev fascinerad av hur högt den tystnaden hördes, vi kommer närmre och närmre jorden och då börjar bruset komma, för att sedan utvecklas till tv-program och radioprogram. Jag blev tagen av den början, därefter började jag öva på att ta bort vissa ljud. Jag kan till en viss nivå, men det beror också på hur jag mår, vart i cyklen jag är, min depression tar ibland alldeles för starkt tag i hela min person och själ, då är inte mycket möjligt.

Förr, förra sommaren klarade jag det, jag satt på en bänk på Västra Kyrkogården, det tog en stund, sedan märkte jag först inte att jag lyckats, jag var helt fokuserad på endast ett ljud, och det var en fågel.

Jag är i stort behov av egen tid, av tystnad, jag kan gå till Domkyrkan på lunchen i bland, tända ett ljus och bara sätta mig där, det är ett underbart lugn, en underbar känsla av trygghet, frihet, som att gå rakt in i en stor trygg öppen famn, en god luktande gammal olletröja famn, där kroppslig värme fyller en från kind till hjässa och ner till tårna. Jag gör det för sällan, som med allt som gör så jag mår bra, gör jag det alldeles för sällan.

Det är nog så att jag inte kommit långt i min resa när det gäller att gå ner i vikt, samtidigt känner jag att jag som sagt fått en karta, en väg och några skyltar uppsatta för att guida mig vidare, jag känner mig lite tryggare i vissa situationer. Så jag lär mig, jag lever och jag är inte lika rädd för att göra bort mig längre, känner att det ger mer än vad det kostar, och vad spelar det för roll i längden, hellre att jag känner mig dum och skäms en liten stund, än att jag inte lär mig något nytt.

Men en sak har jag dock bestämt, att jag inte skall acceptera att andra kritiserar mig - och då menar jag min personlighet - så öppet och självklart som tidigare, jag vet vad mina negativa tendenser är, jag är väl medveten om dom, kanske kan de berätta lite mer om mina goda tendenser i stället!?Jag har också lärt mig att jag skall välja mina "krig", jag skall undvika att falla i "offer" rollen som jag väldigt lätt hamnar i, jag skall göra underhållsarbete på min grund varje dag, för det kommer att behövas.

När mina självdestruktiva cykler kommer, som de gör, skall jag fortsätta påminna mig om att jag varit där förr och klarat mig i genom dom, skall inte sätta på katastrof läget, utan tillåta hopplösheten, den avskyvärda smärtan och tomheten, rädslan. Panik ångesten är där, så är det, men jag har blivit mer accepterande gällande den också, det är ok! Jag kan komma levande ur det, ironiskt nog!

Men en hemlighet, jag är livrädd, jag är livrädd för livet fast jag vill leva det. Jag är livrädd för att jag skall stanna där jag är, jag är livrädd att jag aldrig kommer att finna någon att dela mitt liv med, jag är livrädd för att detta är allt, att allt fantastiskt och roligt har jag redan gjort, det är över, allt jag har är minnen av en modigare, gladare, charmigare, sötare Marie -- That's it!

"It is just what I have been thinking about! I will stop thinking about what I cannot do! I will keep my mind on what I want! I will choose a better life in my own mind because it's just mine!"

Iyanla Vanzant - igen...